Tyska frågan och satellitländerna


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TYSKA FRÅGAN OCH sATELLITLÄNDERNA
SovJETUNIONENs höga spel om Berlin och dess tillfälliga utfall mot
Finland påverkar givetvis även
läget i alla satellitländer.
Ryssland har ingen landgräns
mot den fria världen i Europa.
Därför måste alla dess förberedelser för ett eventuellt krig – oberoende om de är allvarligt menade
eller om de är politiska schackdrag – beröra åtminstone de tre
längst västerut liggande östblocksstaterna, dvs. Polen, Tjeckoslovakiet och östtyskland. I förberedelserna för varje militär aktion ingår
självfallet många förflyttningar
och truppkoncentrationer samt
även omställning av industriproduktionen och en inskränkning av
fri- och rättigheter tillika med
olika administrativa åtgärder. Å
andra sidan måste man betänka
befolkningens reaktion och i östblocket dessutom inställningen
inom vederbörande kommunistiska
parti.
Ryska divisioner från moderlandet har sålunda i sommar förstärkt
de ryska trupper som varit förlagda
i östtyskland. Sammanlagt finns
det idag omkring 450 000 ryska
soldater i detta land. Under hela
Av WIESLAW PATEK
september månad har över Polen
förts 14 tåg per dag med enbart flytande bränsle samt flera trupp- och
vapentransporter varje natt. Koncentrationer av sovjettrupper har
observerats på den ryska sidan av
den rysk-polska gränsen och i Polen längs den östtyska gränsen.
Samtidigt har tjeckiska trupper intagit ställning vid gränserna till
såväl öst- som Västtyskland. I somras avslutade man utstakningen av
den sistnämnda gränsen och 200
till 400 meter bakom den, inne på
tjeckiskt område, finns inte mindre
än tre rader taggtråd, bevakade i
»vanlig ordning» dvs. från tätt
förekommande vakttorn med kulsprutor och strålkastare etc. Utmed denna linje utplacerades minor inom en bred landremsa, vilken
bevakas av patruller med hundar.
Befolkningens rörelsefrihet inom
ett område på 3-5 km längs gränslinjen är ytterst begränsad och trafiken är väl bevakad. Liknande anordningar finns som bekant sedan
flera år vid den tjeckisk-österrikiska- samt vid de öst-väst-tyska
gränserna. Tillsammans med den
nu uppförda Ulbricht-muren avskärs därmed hela östtyskland och
Tjeckoslovakien till lands från
västerlandet.
Den röda flottan samt de obetydliga polska och östtyska flottorna
fullbordar denna militära isolering
från Östersjöns sida.
På detta sätt har Chrusjtjov avskurit sina västallierade inte enbart
från den fria världen, utan även
från varandra. Om något skulle inträffa i ett av dessa länder blir det
fullständigt isolerat. Den fara som
uppstod 1956, då den s. k. polska
oktoberrevolutionens anda hotade
att sprida sig över till östtyskland,
är idag fem år senare på förhand
eliminerad.
De ovannämnda trupprörelserna
har skett under förevändning av
Warszawa-paktens manövrer, vilka
pågick under oktober-november
1961. Pakten, vilken påtvingades
samtliga satelliter 1955 som ett svar
på Atlantpaktens bildande, omfattar förutom Sovjetunionen, Polen,
Tjeckoslovakien, östtyskland (sedan januari 1956), Ungern, Albanien (kan dock knappast räknas
som medlem idag), Rumänien och
Bulgarien. Formella likheter mellan de bägge pakterna markeras
bl. a. av en rådgivande kommitte,
vilken som politisk »Övermyndigheb> (i verkligheten bestämmer givetvis Moskva över allt) skulle motsvara NATO :s ministerråd. Medan
likheterna är ytliga så är däremot
skillnaderna mycket väsentliga.
Varje stat kan t. ex. när som helst
lämna Atlantpakten- en sådan bestämmelse finns däremot inte i
523
östblockets försvarsorganisation.
Blotta förslaget av premiärminister
Imre Nagy att Ungern hösten 1956
skulle utträda ur Warszawa-pakten
och förbli neutralt var nog för att
ryska pansarförband skulle sättas
in i den blodiga interventionen på
Budapests gator. Utrustningen av
de armeer, som ingår i Warszawapakten, är genomgående av ryskt
ursprung eller patent – i sistnämnda fall tillverkas den huvudsakligen i de tjeckiska Skodaverken, i Polen, delvis i Ungern samt
i östtyskland. Bl. a. är satellitstyrkorna utrustade med ungefär
12 000 ryska stridsvagnar, varav en
del av den tunga »Stalin»-typen.
satelliternas väpnade krafter
räknar idag nästan en miljon man
och dessutom 300 000 i säkerhetsstyrkor. Dessa armeer är fördelade
på 65-70 divisioner. Sammanlagt
är de alltså tre gånger större än
NATO :s styrkor i Europa. Polen
förfogar över nio motoriserade och
4 pansardivisioner, Tjeckoslovakien
över 12 resp. 2 samt östtyskland
över 4 resp. 2. Dessa tre västsatelliters styrkor har i samband med de
ovannämnda manövrerna (dvs.
Berlinkrisen) ökats med ungefär
20 proc. från omkring 600 000 till
över 700 000 man. Många reservister har inkallats och inga värnpliktiga har hemförlovats.
I årets höstmanöver deltog ryska,
polska, tjeckiska och östtyska trupper och krigsövningarna var huvudsakligen förlagda till tysk
mark. I vissa fall har man emeller- 524
tid observerat mindre östtyska enheter i såväl Polen som i Tjeckoslovakien. Ungefär två polska divisioner och antagligen samma antal
tjeckiska övade i gengäld på östtyskt område. I varje fall har tjeckiska befälhavare och kvartermästare för raketförband besökt flera
platser i Niedersachsen och några
tjeckiska avdelningar har varit förlagda endast trettio km från Berlin. Med ett par undantag har dessa
förflyttningar, särskilt när det gäller sovjetdivisionen, fortsatt trots
att manövern formellt avslutats.
Men den av Chrusjtjov framkallade
Berlinkrisen som president
Kennedy sade i höstas – har inte
ännu lösts och den oerhört stora
ökningen av Sovjets militärbudget
för nästa år med 30,4 miljarder
rubel, dvs. hela 35%, vittnar bäst
om Moskvas verkliga intentioner.
Vad representerar då dessa tre
västliga satellitarmeer politiskt –
vilka tillsammans håller Rysslands
strategiska förterräng?
De polska stridskrafterna, åter»poloniserades» efter Gomulkas revolt 1956. Armens högsta ledning
som tidigare bestått uteslutande av
ryssar – över 100 till antalet –
»hemförlovades» nästan helt tillsammans med den dåvarande öB
– sovjetmarskalken Rokossovskij.
Det var på hans tid som ungefär
200 polska officerare hade fysiskt
»likviderats» och tusentals utrensats. Inom infanteriet var till sist
nästan alla befälhavare ända ned
till majors grad ryssar. Inom flottan, flyget, pansartrupperna, artilleriet, samt inom de tekniska förbanden var befälets förryskning
ännu starkare. Poloniseringen, i
och med omvälvningen 1956, har
tyvärr inte visat sig vara långvarig.
Instruktörerna började så små-
ningom återkomma från Sovjet
under 1960 och generalstabschefen
för den polska armen, general
Bordzilowski – en av de få ryska
officerare som stannat på sin post
efter 1956 – har tillsammans med
en annan ryss i polsk uniform,
general Urbanowicz och den polske
»stalinisten» general Witaszewski
i år slutfört utrensningen av 500
högre officerare bland vilka det
fanns för många »opålitliga». I slutet av september utnämndes i stället nio nya generaler och ett par
tiotal överstar. Samtidigt avslutades den sedan i fjol pågående omorganisationen av de polska stridskrafterna, som nu liknar de övriga
ländernas i Warszawa-pakten. I och
med denna omorganisation försvann de sista spåren av det polska
försvarets relativt självständiga karaktär som det fick efter oktoberrevolten 1956. De polska politrukerna fick i år en ny ställning inom
samtliga enheter och blev befälhavarens närmaste man. Deras uppgift blir att svara för de yngre
officerarnas och soldaternas politiska utbildning. De kommer att få
högre militära grader, men deras
uppgift torde bli mycket svår, eftersom den polske öB, generalen
Spychalski, och försvarets chefspolitruk Jaruzelski förklarat att
det inom polska armen råder en
»ideologisk kraftlöshet».
Sovjet lät omskolningen av polackerna i ideologiskt hänseende
ske under tjeckernas och östtyskarnas översyn – detta för att
undvika egen inblandning. Redan
på försommaren avlade representanter för den tjeckiska armen ett
besök i Warszawa som svar på den
polske överbefälhavarens tidigare
visit i Prag. Det gällde det framtida
samarbetet mellan de bägge krigsmakterna och man utbytte »ideologiska erfarenheten. Tidigare hade
en polsk militärdelegation besökt
östtyskland i samma syfte. Ä ven
ryska enheter stationerade i Polen
har under de senaste månaderna
börjat :.fraternisera» med sina polska värdar. Man har t. o. m. i vissa
kaserner inkvarterat både polska
och sovjetryska soldater. Hittills
har de sistnämnda levat i fullständig isolering. Dessutom finns det i
Polen liksom i Tjeckoslovakien betydande gränsskyddskårer och en
på nytt tillväxande säkerhetstjänst.
Hela denna »omskolning» av
polska militärer gav visserligen
föga resultat, ty i början av november offentliggjordes i de polska tidningarna flera deserteringar, vilka
ägt rum samtidigt i icke mindre än
fyra vojevodskap: Bialystok, Kielce,
Olsztyn och Zielona Gora. Om de
polska förbanden skulle möta
NATO-trupperna i fält, så skulle
antagligen – om motståndarna
inte var västtyskar – antalet så-
525
dana deserteringar öka mycket
kraftigt. Detta gäller även de tjeckiska soldaterna – om omständigheterna blir gynnsamma kommer även de säkert att använda sig
av dem.
östtyska armen bildades först
som polisstyrka – s. k. Kasernierte
Volkspolizei – och hade tämligen
tidigt upprustats med både artilleri, flygplan och stridsvagnar. I
januari 1956 förvandlades den »inför hotet av den västtyska upprustningen» till Nationale Volksarmee,
som formellt räknar 120 000 man,
men faktiskt omfattar omkr.
200 000. Dessutom finns det halvmilitära »Kampfgruppen» vid industriföretag på ungefär en kvarts
miljon man. Vidare Gesensehaft
fiir Sport und Technik, som har en
halv miljon medlemmar och står
under militärt kommando, »Pionien för barn från sex år samt
ungdomens tvångsorganisationer.
slutligen finns det tre slag av poliser: Grenzpolizei, Bereitschaftspolizei (beredskapstrupper) och
Territoriale Polizei, dvs. säkerhetstjänsten. Dessa tre organisationer
förfogar över sammanlagt 150 000
man. Det betyder att det finns en
polisman på ungefär 100 medborgare – ett ganska märkvärdigt
förhållande.
F. d. Hitlerofficerare och nazipampar samt preussiska traditioner
spelar en mycket framträdande roll
i samtliga dessa militära organisationer. Som exempel kan bl. a.
nämnas general Heinz Lassen,
526
g.rundare av Hitlerjugend och medlem i Nazipartiet sedan 1928, och
general von Lensky, vilken sedan
1939 var domare i det speciella
Volksgerichtshof Berlin och
dömde många polacker, holländare
och tyska motståndsmän till döden.
Även i riksdagen i Pankow sitter
– inom parentes sagt – icke
mindre än 48 f. d. nazipampar. En
av dem, borgmästaren i Weimar
Steidel, presiderade t. o. m. i år under en minneshögtid som hölls för
nazismens offer i koncentrationslägret Buchenwald, trots att han
själv var medlem i nazistpartiet sedan 1932 och dekorerades av Hitler
med »riddarjärnkorset». östtysklands kommunistiske diktator Ulbricht erkänner öppet, att det inte
spelar någon roll vad en människa
gjort tidigare – däremot är det av
största vikt om vederbörande idag
lyder det kommunistiska partiet.
I samband med den i somras av
Chrusjtjov framkallade internationella krisen har vissa företag inom
krigsviktiga industrigrenar i Polen,
östtyskland och Tjeckoslovakien
delvis omställt produktionen. Förändringarna är dock inte så omfattande och – med förbehåll att östblockets tunga industri faktiskt
hela tiden arbetar för krigsbehovger den snarare intryck av att tillhöra det kalla krigets arsenal. östtyskarna å sin sida tänker dessutom radikalt ändra på sin 7-årsplan, vilken löper fram till 1965.
I samband med eventuella nya
skärpningar i Berlinkrisen befaras
i Pankow att handelsutbytet med
Västtyskland kommer att avbrytas
och man föredrar därför att ytterligare stärka de ekonomiska banden med Sovjetunionen. Detta förslag, som ligger helt i linje med
Moskvas intressen, framkastades i
mitten av oktober av Karl Mewis,
ordförande i östtyska planeringskommissionen. Censuren har
skärpts något, men vissa saker pekar på att man strävar i motsatt
riktning. Högre polska militärer
instruerade t. ex. journalister att
skriva »kraftigt» och bygga upp
stämningen mot västerlandet utan
att bry sig om att det kan förorsaka panik. Gomulka själv
sade i höstas i ett annars lugnande
tal att ännu flera militära transporter kan komma att passera
Polen. Hela detta tillvägagångssätt låter förstå att kommunisterna genom sådana uttalanden
och åtgärder vill påverka stämningen hos de fria folken och på
detta sätt utöva press på de västerländska regeringarna. Men resultatet blev helt annorlunda. Guldpriset – den främsta ekonomiska
barometern – har t. ex. inte ändrat sig i Västeuropa under de sista
sex månaderna. Däremot har det
förekommit en allmän hamstring
av livsmedel bakom järnridån.
Mest irriterades dock polackerna
av den ekonomiska hjälpen åt Östtyskland, vilken under rysk press
måst lämnas på villkor som är obekanta för den polska allmänheten.
Polackerna tvingas hjälpa det nästan fullständigt kollektiviserade
östtyskland med leveranser av
kött, smör och socker och även
stora mängder säd, som de själva
måste importera – upp till 1,6
milj. ton per år- från USA, Kanada och Ryssland. Hjälpen till
Ulbricht kan äventyra den nuvarande polska utrikeshandeln och
hela Polens ekonomi.
Allt detta oroar naturligtvis befolkningen i det av kriget hårt prö-
vade Polen och sätts i samband
med de ryska atombombproven,
med Sovjetunionens krav på Finland och framförallt Berlinkrisen.
Ulbricht-regimen har aldrig, inte
ens av kommunistledarna, betraktats med förtroende i Polen och
Tjeckoslovakien och idag anses den
med rätt eller orätt vara skyldig till
den rådande internationella spänningen. Den östtyska politiken beskrives i den polska pressen så-
som »klumpig» och rent av farlig
för freden. I en hel rad polska
gränsstäder såsom Gubin, Slubice
och Zgorzelec, har allvarliga massdemonstrationer uppstått mot den
tyska kommunistregimen. Även
Sovjet betraktas som skyldig till
den rådande internationella spänningen och i slutet av oktober utbröt i Polen större demonstrationer
mot den 22 :a partikongressen i
Moskva, mot ryssar och kineser
samt mot »marxister» över huvud
taget. 25 sjömän arresterades i
Gdynia för att de på stadens torg
skrattade ut det nya ryska partiprogrammet. Befolkningens vrede
37- 61164078 Svensk Tidskrift H.111961
527
riktar sig även mot den polska regeringen för att den i ett så spänt
internationellt läge inte lättat på
det antireligiösa trycket, som rå-
der sedan två år tillbaka. Sedan i
höstas har kristendomsundervisningen uteslutits från samtliga
polska skolor. Prästerskapet har
trotsat regeringens dekret om på-
bjuden registrering av religionsundervisning i privata hem och
kyrkor. Den ateistiska regeringen
tog- enligt Lenins beprövade taktik – ett steg tillbaka, men nya
anfall kan komma senare. I Torun
försökte en folkmassa på tusen
personer att återerövra en klosterbyggnad, som beslagtogs i september för ett världsligt ändamål. Även
rop som »Ned med Gomulka» och
»Bort med Chrusjtjov!» hördes på
sistone i Polen.
I östtyskland röstar man, som
man brukar säga, »med fötterna».
Sedan sexton år tillbaka har tre
miljoner flyktingar på detta sätt
uttryckt sin avsky mot kommunismen och även efter Ulbrichtmurens uppförande den 14 augusti
riskerar människor varje dag liv
och lem för att komma över till
friheten. Bl. a. har under denna tid
ett så stort antal gränsvakter flytt
att man skulle kunna sätta upp
tre kompanier. Den stränga censuren försvårar för övrigt, liksom i
Tjeckoslovakien, fri förmedling av
nyheter som talar om sanningen
om de hatade regimerna. Nästan
ingenting blev t. ex. bekant om att
de stora tjeckiska kolgruvorna i
528
Ostrava-distriktet i somras råkade
ut för en 3-veckorsstrejk och att
flera andra oroligheter med ekonomisk bakgrund ägde rum i hela
landet under 1961.
situationen för de tre kommunistiska regimerna i Prag, W arszawa och Pankow försvårades ytterligare genom det andra dråpslaget mot »Stalin-kulten» vilket utdelades på den 22 :a partikongressen. Medan Gomulka-omvälvningen
1956 i sin allmänna tendens och
särskilt i förhållandet till kyrkan
och bönderna gått långt från stalinepokens metoder, så har de tjeckiska och östtyska partierna inte
tagit avstånd från sin tidigare politik och även kraftigt angripit sin
polske granne för »liberalism».
Chrusjtjov har gjort sig mycken
möda för att övertyga sina västliga
bundsförvanter om att de tillsammans bildar en stödtrupp för hela
det socialistiska lägret och följaktIigen måste bilägga alla ideologiska
tvister sinsemellan. För Chrusjtjov
är varje prorysk regering bra oberoende om den består av tidigare
»stalinister» eller inte. Här har vi
svaret på frågan varför Ulbricht
– som ett undantag inom hela östblocket – sitter kvar sedan 1945,
då han kom i marskalk Zjukovs
följe till det fortfarande brinnande
Berlin. Ulbrichts ökända fräckhet,
hänsynslöshet och servilism har
hjälpt honom på hans post under
alla dessa sexton år. Han kallas av
sina motståndare inom partiet för
»mannen som vållade Thielmanns
död». Stalin ville rädda denne förgrundsfigur inom den tyska kommunismen, men Ulbricht, som inte
ville ha några medtävlare, svarade
att den tyska arbetarklassen behövde en martyr. Ulbricht klarade
sig undan helskinnad från den 20 :e
partikongressen 1956, som medförde den första avstaliniseringsvågen. Inte heller nu efter den 22 :a
kongressen kan några ändringar
förväntas inom hans parti. Under
ett tal i Volkskammaren i slutet av
november 1961 hade han nämligen
fastslagit att utrensning av stalinister i det östtyska Einheitspartei
hela tiden pågått i etapper och han
har redan hunnit att föreställa sig
själv som en renodlad »Leninist».
Gomulka har vid ett tidigare tillfälle också förklarat att förutvarande rensningar inom polska partiet redan har åstadkommit den
effekt som ryssarna syftade till på
sin sista partikongress.
Det kan utan tvivel sägas att i
det polska kommunistpartiet sitter
såväl »stalinister», t. ex. ovannämnde general Witaszewski, ambassadör Mazur och vice premiärminister Roman Nowak, som »liberaler» t. e. statspresident Zawadzki
och öB-generalen Spychalski m. fl.
I den kommunistiska terminologin
kallas de för »dogmatiker» respektive »revisionister», eller »sektbildare».
I det tjeckiska partiet är medlemmarnas ideologi mera enhetlig.
Under mellankrigsperioden lyckades det – som då hela tiden verkade som legalt kommunistpartiatt bygga upp en solid organisation. Märkligt nog förstördes inte
denna organisation vare sig av
Gestapo eller av Stalins utrensningar. stommen i det tjeckiska
partiet var och förblev nästan uteslutande stalinistisk. Slanski och
hans elva »medbrottslingar» som
hängdes tillsammans 1953 rehabiliterades aldrig efter Stalins död.
Liknande rehabiliteringsprocesser
eller åtminstone offentliga deklarationer som förekom i Sovjet och
Polen kom aldrig till stånd i Tjeckoslovakien. Det talades då och då
om personskiften, men hittills har
inte nya ideologiska vindar blåst.
Inte ens någon uppmjukning av
den kyrkliga politiken har ägt rum
såsom skedde tidvis i Polen och i
Ungern i samband med revolterna
1956. Den sedan flera år häktade
primas, ärkebiskop Berans, öde är
fortfarande obekant och påvens
gratulationsbrev på 50-årsdagen av
hans prästvigning, vilken offentliggjordes för icke länge sedan, kom
honom såvitt man vet inte tillhanda.
Ytterligare bevis för de ateistiska
tendenserna finns i den nya grundlagen, som antogs 1960. Den betraktar Tjeckoslovakien, liksom
Sovjetunionen, som en »socialistisk
stat på väg mot kommunismen»,
medan de övriga folkdemokratierna
ännu är »på väg mot socialismen».
Genom denna konstitution förpliktas staten att avskaffa de »religiösa fördomar» som ännu finns
kvar i samhället.
529
Den första avstaliniseringen, som
förkunnades på den 20 :e partikongressen i Moskva, har lämnat de
tjeckoslovakiska ledarna oberörda.
Efter den 22 :a kongressen kommer
de förmodligen att klara sig än en
gång. Förflyttningen av president
Klement Gottwalds sarkofag från
det för honom speciellt byggda
mausoleet i Prag samt rivningen av
den största bronsstatyn av Stalin
i världen – statyplatsen har förvandlats till en lekplats för barn –
bör enligt de tjeckoslovakiska
ledarnas åsikt utjämna tidigare
felaktiga uppfattningar om den
bortgångne ryske diktatorn.
Trots detta är det inte uteslutet
att ideologiska skiftningar och personutbyten på ledande poster i Sovjet och övriga östblocksländer, så
småningom kommer att bli följden
av den senaste Moskva-kongressen.
Detta kan i sin tur betyda en – låt
oss säga kortvarig – skärpning
(för att dölja svagheter i positionerna) eller också tvärtom en uppmjukning av konflikten om Berlin.
Västerlandet bör emellertid inte
låta sig luras av sådana tillfälliga
förändringar i den kommunistiska
taktiken, utan snarare följa general
Clays råd, då han säger att om
Chrusjtjov absolut vill ha ett krig,
så kan ingenting hindra honom.
Vill emellertid den ryske regeringschefen inte ha en väpnad konflikt,
så kan det inte skada västerlandet
att visa fasthet och beslutsamhet.