Tysk och svensk socialpolitik – en jämförelse


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

36
TYSK OCH SVENSI( SOCIALPOLITIK
EN JÄMFÖRELSE
Man hade väntat sig, att
Sverige och den svenska socialpolitiken skulle bli häftigt omdebatterad i den västtyska valrörelsen i höstas. Nu
blev det inte så, och adjunkt
Georg Wiesholler visar i denna artikel varför. En närmare
granskning av såväl de tyska
socialdemokraterna som de
kristliga demokraterna gav
nämligen vid handen, att den
svenska välfärdsstaten är en
väl uppreklamerad myt. l
jämförelse med Västtyskland
kan man i Sverige knappast
tala om social- utan snarare
om försörjningspolitik. Tyskarna hade inget att lära och
artikelförfattaren rekommenderar i stället de svenska socialdemokraterna att lära av
Västtyskland hur en i ordets
egentliga mening konstruktiv
socialpolitik skall utformas.
statsminister Erlander orerade
käckt vid de tyska socialdemokraternas partidag i Karlsruhe på hösAv adjunkt GEORG WIESHOLLER
ten 1964 om den svenska välfärdsstaten.
De tyska socialdemokraterna föll
tydligen för hans charm – i alla
fall försökte de övertyga de tyska
väljarna om att vi här uppe i
Norden lever i ett slags paradisiskt
tillstånd. Deras stridsrop till förbundsvalen blev också: Schaut nach
dem Norden. Nästan hela den
bayerska lantdagsfraktionen vallfärdade hit. Chefredaktören för den
socialdemokratiska presstj änsten,
Giinther Markscheffel, skrev en
broschyr som uteslutande behandlade den svenska välfärdsstaten.
De tyska konservativa partierna
företog sig nu att noga granska
Sveriges ekonomiska och sociala
tillstånd. Denna granskning utföll
till Sveriges nackdel. En tidning,
Sulzbacher Zeitung, skrev (14/8
1965) för att ta ett exempel: »Diese Verhältnisse sind fiir die Rundesrepublik unzumutbar.» De tyska
socialdemokraterna strök sedan
också en och en halv månad före
valet den svenska välfärdsstaten
från sin valagitation. I det här fallet kan hänvisas till Göran Byttuers kommentar vid valvakan. Men

han nämnde aldrig varför Sverige
försvann som slagträ.
Ej generella förmåner
Den tyska socialpolitiken bygger
på subsidiaritetsprincipen, d. v. s.
de sociala förmånerna är inte generella. Endast de som behöver dessa får njuta av dem, i stället desto
rikligare. Tyngdpunkten i tryggheten ligger på socialförsäkringarna.
Dessa, tillsammans med sociala bidrag, utgör i dag den viktigaste
trygghetsgarantin mot arbetslivets
växlingar såsom sjukdom, olycksfall i arbete, yrkessjukdom, arbetsoförmåga, barnsbörd och arbetslöshet.
De sociala utgifterna har i Tyskland sedan 1950 fyrdubblats, d. v. s.
från 12,1 till 48 milliarder DM. De
sociala förmånerna är indexreglerade. Inom parentes sagt, har denna indexreglering föreslagits i riksdagen av Knut Senander (k), men
inte rönt bifall från socialdemokratiskt håll.
Utgifter för sociala förmåner i
% av BNP (1965) i några länder.
Tyskland 20
Storbritannien 11,2
Frankrike 17,9
Italien 14,2
Sverige 9,8
USA 5,7
Som vi ser, ligger Sverige mycket långt ner på skalan. Att USA
ligger längre ned, hänger ihop med
att det är ett lågskatteland, vilket
man inte kan säga om Sverige precis.
37
Genomsnittliga skatter i % av
BNP i de skand. länderna och
Tyskland.
Danmark
Norge
Sverige
Tyskland
24
26,8
30,0
23,5
Därtill kommer också, vilket har
en stor negativ inverkan på de sociala förmånerna, att levnadskostnaderna har stigit mycket hos oss.
Levnadskostnadernas prisindex i
% från 1950-64.
Danmark
Sverige
Norge
Tyskland
70
78
82
34
Den svenska socialpolitiken är i
ordets verkliga mening ingen socialpolitik, utan snarare en försärjningspolitik, och försörjda blir de
grupper i samhället som ger utdelning i form av mandat. Socialpolitiken användes också till att omfördela inkomsterna, vilket ju borde vara en uppgift för arbetsmarknadsparterna.
sjukförsäkring och folkpension
I Tyskland är all läkarvård fri.
Läkaren skickar sin räkning till
sjukkassan; patienten behöver så-
ledes aldrig förskottera pengar.
I Sverige får vi endast 2/3 av den
fastställda taxan. Knappast någon
läkare håller sig till den. Ett konkret fall: Läkaren tog 65: – kr,
men patienten fick endast 2/3 av
36: – kr tillbaka. All medicin är
fri i Tyskland, liksom glasögon,
bråckband, medicinska bad, prote- 38
ser, hålfotsinlägg, massage, röntgen
m. m. Även tandläkarkostnader och
tandersättning får man gratis. Pensionärer har samma förmåner i
obegränsad tid.
Den tyske arbetaren erhåller vid
sjukdom full lön under de första 6
veckorna. Efter 6 veckor får han
i obegränsad tid 65 till 75 % – beroende av barnantalet – av sin
nettolön. Karensdagar existerar inte. Om hustrun är sjuk utbetalas
hushållspengar – storleken är beroende av barnantalet – för att
familjefadern skall ha råd att anställa hjälp.
Pensionsåldern är i Tyskland för
alla medborgare 65 år. Varje pensionär(Rentner) får 60 till 65% av
sin genomsnittsförtjänst-ett mål
som i Sverige nås först 1981. Här
är det f. n. 23 % för en ensamstå-
ende och 36% för makar. Om makan inte har fyllt 60 år, får även
hon pension i Tyskland. Pensionen
är anpassad till löneutvecklingen.
Den steg, t. ex. från 1957 till idag
med 57 %. Pensionen är skattefri.
Familjepolitiken
Enligt socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning 1952 uppgick utgifterna för ett barn till
3.100 kr per år. Om vi därtill lägger levnadskostnadernas ökning sedan 1952, omsättningsskatten –
som framförallt drabbar barnrikefamiljerna- de höga bostadskostnaderna och de höga kostnaderna
för läkare och medicin, då förstår
man att det är dyrt att ha barn.
Inte att undra på att nativiteten är
så låg som den är. En familjeplanerare har helt enkelt inte råd att
ha flera barn.
I Tyskland är medicin- och lä-
karkostnaderna fria för barn. En
kvinna får vid barnsbörd 600 DM.
Dessutom har man barnavdrag.
Man är helt skattefri om man har
ett barn vid en månadslön av 699
kronor
två barn vid en månadslön av 871
kronor
tre barn vid en månadslön av l 066
kronor
fyra barn vid en månadslön av
1261 kronor
fem barn vid en månadslön av l 456
kronor
Inom parentes sagt är det i runt
tal 10 miljoner tyskar som inte betalar skatt. Därtill kommer:
höga sparpremier,
bostadsbidrag,
nedsättning av biljettpriserna vid
de offentliga kommunikationsmedlen,
billiga byggnadslån, för en familj med fem barn 30.000 DM till
l % ränta. Vidare 52:- kr per
månad i utbildningsbidrag för varje barn mellan 15 och 27 år, hos
oss 40 kr mellan 16 och 18 år. Dessutom finns det stora möjligheter
till husmodersrekreation – några
sociala bidrag till rekreation för de
svenska husmödrarna finns knappast. År 1952 tillkom en lag enligt
vilken staten och landstingen skulle bidra med kostnaderna till den
sociala hemhj älpsinstitutionen. Det
var många, som då med darrande
röst talade sig varma för de stackars husmödrarna, som nu äntligen skulle få en välförtjänt semester. Många sociala förmåner kan
dessutom av husmödrarna aldrig
tas ut, eftersom de inte kan få nå-
gon hjälp hemma. Men redan 1958
drog landstinget in sitt understöd
och 1960 staten? Varför? Det är så
käckt att gå in för sociala reformer, man är så progressiv, men sedan avvecklar man det hela med
tystnad. Hur är det med husmoderssemestern? Med förlov sagt, en
stor bluff, eftersom det idag finns
ganska få människor som har en
beskattningsbar inkomst som ligger under 5.700 kr. Inflationen lö-
ser tydligen alla sociala problem.
Barnbidragen
Till alla dessa förmåner kommer i Tyskland även barnbidragen.
De är graderade. För det första barnet får man ingenting. För det andra 34, det tredje 65, det fjärde 78
och för det femte och följande 91
kronor.
Jämför man barnbidragen i Sverige med de i Tyskland och dess- 39
utom de lägre skatterna där, så
ställer det sig bättre för en familj
med ett eller två barn i Sverige.
Men redan från och med det tredje
barnet är det bättre i Tyskland. Vid
fjärde barnet utgör differensen redan 74 kr i månaden och vid det
femte 144, vid det sjätte 200 kr
och vid det sjunde 285 kronor.
Här syns det tydligt, att den
svenska socialpolitiken inte är nå-
gon socialpolitik. Just de som behöver hjälp, får ingen. Det finns
i Sverige enligt 1960 års folkräkning 404.776 familjer med ett barn,
319.325 med två, 110.067 med tre
och 48.077 med fyra barn och fler.
Det är en alldeles för liten grupp
för herr Sträng att ta hänsyn till.
Man kunde sedan fortsätta med
alla de brister som det svenska
samhället har att uppvisa. Det är
icke nödvändigt, de är för väl kända. Förhållandena i Sverige ger
ingen anledning till skryt utomlands. Den svenska välfärdsstaten
är en illusion. Jag hoppas att socialdemokraterna snart får tillfälle att
besinna sin ursprungliga kallelse
och jag rekommenderar dem »nach
dem Siiden zu schauen».