Tvättar Putin rysk politik?

I mars besöktes Sverige av Sergej Ivanov, vice premiärminister, i spetsen för en stor rysk delegation. Sveriges kritik av Georgieninvasionen 2008 och övergrepp på mänskliga rättigheter behandlas som vore de bara formaliteter när det är ”biznis” som står på agendan, skriver Bo Ture Larsson.

Att den Saabälskande ryske finansmannen Vladimir Antonov inte välkomnats med öppna armar i Sverige sägs bero på att hans pengar kan vara solkigt förvärvade. En annan Vladimir är dock välkommen. Fast då är sannolikheten större för politiktvätt – när Fredrik Reinfeldt 27 april tar emot sin ryske kollega Putin.

Nog för att rysk politik skulle behöva en tvätt. Den är ju smutsig. Och Putin hålls ansvarig. Han har länge varit så stark hemma att han hade kunnat förändra, om han velat, heter det. Men det vill han inte. Kritik av utlänningar brukar få ett bitskt genmäle om någon tar upp den ryska problemkatalogen. Den är ju diger.

Kaukasus pyr och föder terror. Förvaltningen är ineffektiv. Teknologin efterbliven. Företagen föredrar att muta sig till kontrakt med staten i stället för att utveckla nya produkter. Transparency International har Ryssland på plats av 154 av 178 i sitt korruptionsindex. Reportrar utan gränser har Ryssland på plats 140 av 178 länder vad gäller pressfrihet.

Medborgarna får nöja sig med rollen som hejaklack för makthavarna i den ryska härmdemokratin, med dess prefabricerade politiska partier. Idén härtill kan Putin ha fått under sin tid som KGB-agent i Östtyskland. Där hade diktaturen skapat partier för allt från liberaler till ex-nazister, lika regimtrogna. Något liknande sker i Ryssland. Låtsaspartier skapas som komplement till maktpartiet Enade Ryssland, medan regimen noga ser till att verkliga utmanare stoppas, inför parlamentsvalet i december.

Inte konstigt att rysk allmänhet ser politiken som uppgjord. Enligt en mätning av Levada Center tror hälften att nästa president utses i samförstånd mellan Putin och nuvarande presidenten Dmitrij Medvedev. Bara 27 procent tror att avgörandet fälls av väljarna i mars 2012.

I mars besöktes Sverige av Sergej Ivanov, vice premiärminister, i spetsen för en stor rysk delegation. Värd då var handelsminister Ewa Björling, som förklarade att det finns en ”enorm potential” i utbytet Ryssland-Sverige.

Reinfeldt var i Moskva i mars 2010 och träffade både Putin och Medvedev. Ryska medier talade om ”töväder” i relationerna, sedan Sverige gett grönt ljus för gasledningen NordStream.

Ryssland torde gilla Sverige. Vår kritik av Georgieninvasionen 2008 och övergrepp på mänskliga rättigheter behandlas som vore de bara formaliteter, av hänsyn till hemmaopinionen, och inte viktiga för ”biznis”.

För även om Moskvatoppen gärna talar om Rysslands storhet och ära, rätt till inflytelsesfär och internationellt inflytande, verkar ”biznis” vara huvudsaken.

Nu återhämtar sig ekonomin efter finanskrisen, men denna fick Moskva att åter börja locka utländska investeringar. Kanske i hopp om att bredda exporten. Ännu består den ju, enligt den nyss i åter fängelsedömde ex-oligarken Michail Chodorkovskij, bara av naturresurser – och korruption.

Chodorkovskij citeras av Lilia Shevtsova på Carnegiestiftelsens Moskvacenter. Hon anser att väst låter sig korrumperas till att stötta det nuvarande ryska systemet, i hopp om feta kontrakt och samarbete i diverse internationella frågor.

Bo Ture Larsson (SNB)