Tre små björnar


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TRE SMÅ BJÖRNAR
Den allmänna indignationen
mot »björnjakten» i Orsa bå-
tar föga. Något gott skulle i
varje fall komma av det hela,
om episoden kunde ge upphov
till eftertanke över rovdjursfrågan i dess helhet och krav
på en snabb lösning av detta
ytterst allvarliga och brådskunde naturvårdsproblem,
skriver i denna artikel fil. lic
Leif Carlsson, som länge ägnat
dessa frågor speciell uppmärksamhet. Författaren önskar en
total fridlysning av de fyra
stora roudjur, som ännu
finns kvar i landet: björn,
uarg, lo och järv. Det är hög
tid, att den ända sedan 1949
arbetande jaktutredningen
blir färdig med sitt betänkande.
I mitten av oktober detta år upprördes den svenska TV-publiken av
en film som visade ett groteskt fall
av »björnjakt» i Orsa finnmark
En älgjägare sköt först en björnhona och tog sedan – efter att ha
arrangerat filmning av bedriften –
i tu med hennes tre ungar som sökt
467
A v fil. lic. LEIF L!RLSSON
tillflykt i ett träd. En av ungarna
sköts i trädet. De två andra tumlade ner och tog till flykten. Den
bålde jägaren kastade för säkerhets
skull enligt egen uppgift ett slumpskott efter dem. – Nästa dag på-
träffades också den ena av dem
död, och vår nimrod kunde alltså
på sin skottlista anteckna sammanlagt tre fällda björnar. I själva verket torde han kunna gottskriva sig
fyra – om den ensamma överlevande ungen på egen hand skall
kunna klara sig över vintern lär
nämligen vara högst tveksamt. Massakern i Orsa bör ses mot bakgrunden av att björnstammen i Dalarna
uppskattats till vid pass 25 djur –
i ett slag har alltså – om detta är
riktigt — en sjättedel av beståndet
utplånats.
Incidenten väckte en allmän och
berättigad harm, vartill sj älvfallet
de motbjudande omständigheterna
och dådets kompletta meningslöshet bidrog – björnfamiljen var
känd i trakten för sin fredlighet,
jägaren hade på intet sätt hotats,
än mindre angripits. Indignationen
i och för sig båtar föga; men något
gott skulle i varje fall ha kommit
av det hela om episoden kunde ge
upphov till eftertanke över rovdjursfrågan i dess helhet och krav
468
på en snabb lösning av detta ytterst
allvarliga- och brådskande- naturvårdsproblem.
Affektladdade föreställningar
De storarovdjuren-bj örn, varg,
j ärv och lo – har som bekant länge
varit föremål för en intensiv förföljelse. Motiveringarna för denna har
varit många. Ekonomiska intressen,
ofta mer eller mindre missuppfattade, som vanligt hänsynslöst tillgodosedda utan tanke på andra
värden, har väl spelat en väsentlig
roll. Affektladdade föreställningar
om rovdjurens »skadlighet» i största allmänhet har också betytt mycket, trots att detta i ett balanserat
biologiskt system är ett skäligen
meningslöst begrepp. Sist men inte
minst florerar alltfort i vida kretsar
skräckideer om rovdjurens farlighet, trots att det tycks omöjligt att
på de senaste hundra åren finna
något säkerställt fall där björn angripit människa utan att vara förföljd eller skadeskjuten; beträffande de tre övriga arterna är frågan
över huvud inte aktuell. Alla dessa
faktorer, andra att förtiga, har samverkat till en aggressiv inställning
mot rovdjuren som i många fall
synes omöjlig att rubba med förnuftsskäl.
Det säger sig självt, att förföljelsen från människans sida inte är
den enda orsaken till rovdjursstammarnas nedgång. Bebyggelsens utbredning, vägbyggen, vattenregleringar och annat mera har trängt
tillbaka rovdjuren, vilka som bekant är mycket skygga och dessutom ställer krav på vidsträckta
vandringsområden. I nuläget fö-
refaller det emellertid uppenbart,
att det är jakttrycket som är den
strategiskt verkande faktorn – så
stark att åtminstone ett par av de
fyra arterna står inför en total utplåning, om inte skyddsåtgärder
utan dröjsmål vidtages.
Av lätt insedda skäl är det svårt
att erhålla exakta uppgifter om viltstammars omfattning. Genom den
av jägmästare Bertil Haglund under flera år ledda rovviltundersökningen förfogar vi emellertid nu
över aktuella uppskattningar gjorda med den grad av noggrannhet
som är möjlig att uppnå. Enligt
uppgift torde för närvarande finnas omkring 300 björnar. En viss,
glädjande tillväxt av stammen synes konstaterad, men en begränsning av avskjutningen – omkring
25 årligen – anses önskvärd.
Lodjuren torde vara något färre;
1957 uppskattades de till 270. Avskjutningen håller sig mellan 10
och 20 om året. För järven är situationen prekär, för vargen katastro- 1
fal. Järvstammen uppskattas till
mellan 75 och 130 djur, att jämfö-
ras med 200 år 1942. Eftersom avskjutningen är omkring 25 om året
är det uppenbart att beståndet kommer att nedgå. Då jakten i väsentlig mån inriktas på fångst av honor
med ungar ligger det i sakens natur
att reproduktionen skadas speciellt
allvarligt. Vargstammen slutligen
uppgår till – kanske – ett drygt
tiotal djur. Eftersom 13 vargar dö-
dades 1964 ligger det i öppen dag,
att arten står inför förintelse i vårt
land om inte skyddsåtgärder genast
sättes in; detsamma gäller, om än
med något längre respit, för järven.
Gällande rättsregler
Gällande rätt på området ser i
stort sett ut som följer.
Björn och lo åtnjuter ett visst
skydd, låt vara otillräckligt (särskilt för björnens södra utbredningsområde). I Norrbottens och
Västebottens län, Jämtlands och
Västernorrlands län är björnjakt
tillåten endast under september och
oktober, i övriga delar av riket under hela året (dock ej på kronans
mark). Lo får jagas i hela riket under januari. Varg och järv ·är fredlös hela året. Till yttermera visso
gäller för dessa två arter särskilt
»liberala» jaktregler-de får jagas
med tandad sax eller spjut; varg
rentav med militärgevär och (enligt kungl. brev 1962) helikopter.
Dessutom utgår skottpengar på genomsnittligt 4000 kronor för varg
och 500 kronor för järv.
Att situationen är ohållbar om
den bedömes enligt de principer
som ligger till grund för modern
naturvård och tagit sig uttryck i
den nya naturvårdslagen torde vara
obestridligt. Naturen utgör en gemensam nationell tillgång som skall
skyddas och vårdas – detta är utgångspunkten. Lagstiftningen präglas, som Vetenskapsakademien i
samband med rovdjursfrågan betonat, av den principiella uppfattningen, att den natur vi skall lämna i arv till våra efterkommande
469
bör omhänderhas icke uteslutande
med hänsyn till nutidens ekonomiska behov och önskningar. Naturvårdslagen ger som känt Konungen
myndighet att med fridlysning ingripa om fara är att djurart försvinner. Formellt sett är detta lagrum ej tillämpligt på de stora rovdjuren- dessa sorterar under jaktlagstiftningen – men givet är, att
lagens anda i högsta grad måste
gälla även dem. Den i och för sig
måhända förträffliga principen att
ej föregripa en pågående utredning
har i detta stycke fått beklagliga
konsekvenser. Alla framstötar –
och de har inte varit alldeles få –
om fridlysning av de stora rovdjuren har nämligen slentrianmässigt
hänskjutits till den sittande jaktutredningen. Visligt trög till verkan
har sagda utredning grubblat över
sina erkänt svåra problem ända sedan 1949. Om lyckan är god kommer den, enligt förljudande, att bli
färdig nästa år; förra året ställdes
dock dess betänkande i utsikt till
1965.
Fridlysning önskvärd
Vad man i den aktuella situationen skulle önska är tvivelsutan en
resolut och total fridlysning av alla
de fyra stora. Även om tilläventyrs
björn ochlo-i vissa delar av riket
– skulle tåla en viss beskattning,
är det uppenbart att den inte bör
få ske på det sätt som demonstrerats i Orsa. Än så länge gör man
tydligen klokt i att räkna med att
känslorna på många håll är så häftiga- och omdömet förty så grum- 470
lat- att den i princip fria avskjutningen inte kan få komma ifråga.
När det gäller björn och lo kan inte
rimligen några avgörande skäl mot
fridlysning anföras (ehuru lostammens lokalisering till renområdena
onekligen utgör en problematisk
omständighet). De nackdelar deras fortvaro i vår natur möjligen
kan sägas medföra väger mycket
lätt i jämförelse med angelägenheten att hindra faunans utarmning.
Något mer problematiskt är läget
för järv och varg, även i dessa fall
dock huvudsakligen av emotionella
skäl. Glädjande nog har emellertid
tredje lagutskottet för kort tid sedan – trots de kända affektbetonade argument som brukar anföras
mot dessa arter – givit uttryck för
den uppfattningen att även de bör
skyddas mot utrotning. Förslag till
fridlysning av varg har senare –
utan avbidan på jaktutredningen
– aviserats från jordbruksdepartementet. Sakligt sett måste detta
vara den enda rimliga ståndpunkten. Järven, vårt största mårddjur, är ett på flera sätt intressant, men fortfarande märkligt
okänt inslag i vår natur – vi bör
ha råd att behålla den. Vargen slutligen, mest hatad bland rovdjur, är
som Kay Curry-Lindahl uttryckt saken, ett levande fornminne, sedan
fem årtusenden vildmarkens karaktärsdjur framför andra. Det vore
intet mindre än ett kortsynt barbari
att tillåta att sådana komponenter
i var natur försvinner. I många
andra länder har dessa arter redan
utrotats; så mycket mera angeläget
att de stammar som finns kvar hos
oss bevaras.
Ersättning för skador
Man vill därför gärna hoppas, att
jaktutredningen, när den äntligen
redovisar resultatet av sin mer än
decennielånga möda, tar steget fullt
ut och föreslår ett effektivt fredande av samtliga de stora rovdjuren.
Enstaka exemplar, som bevisligen
vållar skada på folk eller fä får sedan under kontrollerade former
nedläggas. Att ersättning för vållade rovdjursskador skall lämnas,
gärna med viss generositet, säger
sig självt. Mycket tyder på att en
översyn av reglerna därvidlag är
befogad. Rovdjursjakt i de former
den nu alltför ofta tar måste däremot bringas att upphöra: avlivandet av fredliga blåbärsätande björnar, hetsen efter de få kvarvarande
vargarna, den motbjudande yngelfångsten av järv, panikjakten efter
enstaka uppdykande strövande lodjur. – Den ansvariga jägar- och
naturvårdsopinionen har enhälligt
fördömt ett tilltag som björnmassakern i Orsa. Det är hög tid att
den opinionen får ett effektivt ryggstöd i gällande rätt och en genomtänkt naturvårdspolitik.