Thomas Petersen: Minoritetens tyranni

När den franske adelsmannen Alexis de Tocqueville besökte USA för 190 år sedan observerade han en tendens till konformism i samhället som alienerade honom. Det var inte regeringen, utan samhället självt, som skapade regler som utövade starka påtryckningar på medborgarna. Stark social kontroll, tycktes det för honom, dikterade för individen hur man beter sig, och individen böjde sig för detta tryck av rädsla för isolering. Han såg majoritetsprincipen, som är så avgörande i demokratin, som ett hot mot individens frihet. Tänk om majoriteten bestämde sig för att förtrycka minoriteten? Mot en sådan ”majoritetens tyranni” finns det inget sätt att försvara sig. ”Vem ska han vända sig till?” skrev Tocqueville. ”Till den allmänna opinionen? Det är hon som utgör majoriteten; till den lagstiftande församlingen? Den representerar majoriteten och lyder den blint; till den utövande makten? Den utses av majoriteten och fungerar som ett fogligt verktyg.”

Vissa aspekter av dagens Tyskland kan påminna om Tocqueville. Än i dag klagar ett stort antal medborgare på stark social kontroll, får intrycket att de försöker diktera i detalj hur de ska bete sig, och många anser att de inte kan försvara sig mot det. Men en sak skiljer sig från vad Tocqueville beskrev: påtryckningarna kommer inte från majoriteten, utan från en minoritet. Det visar resultaten av den aktuella befolkningsundersökningen av Institut für Demoskopie Allensbach på uppdrag av Frankfurter Allgemeine Zeitung.

Under en tid har Allensbachinstitutets undersökningar visat att medborgarnas frihetskänsla minskar. Sedan 1953 har frågan ”Har du en känsla av att du idag i Tyskland fritt kan uttrycka din politiska åsikt, eller är det bättre att vara försiktig?” ställts. En klar majoritet har alltid svarat att man fritt kunde uttrycka sin åsikt. Från 60-talet till förra decenniet uttryckte mer än två tredjedelar av de svarande regelbundet denna åsikt, men sedan dess har svaren förändrats dramatiskt. I juni 2021 sa bara 45 procent att de kunde uttrycka sin åsikt fritt. Ungefär lika många, 44 procent, höll inte med.

Det är därtill slående hur olika de olika partiernas anhängare känner att de inte kan uttrycka sina åsikter fritt. Bland AfD-anhängarna hade 62 procent denna åsikt, men majoriteten av FDP:s och vänsterns anhängare sade också att man måste vara försiktig i sina åsiktsuttryck. Anhängare av SPD var kluvna i detta avseende, de av CDU/CSU kände sig något mer än genomsnittligt fria i sina åsiktsuttryck. Anhängare av Die Grüne kände det överlägset minsta åsiktsförtrycket.

Man kan anta att de allra flesta människor som klagar över att inte kunna uttrycka sina åsikter fritt vet att det inte finns någon lag som förbjuder dem att uttrycka sina åsikter. Därför är hänvisningarna till yttrandefriheten i grundlagen meningslösa i detta sammanhang. I stället fokuserar klagomålen på de sociala sanktioner som hotar om man bryter mot reglerna för politisk korrekthet. I vilken utsträckning klimatet har förändrats i detta avseende under de senaste två decennierna framgår av svaren på en fråga där intervjuarna lade fram en lista över sociopolitiska ämnen. Respondenterna ombads ange vilka frågor som var ”känsliga ” där det var lätt att ”bränna sig”. Jämfört med 1996, när frågan först ställdes, har frekvensen med vilken olika ämnen beskrivs som ”känsliga” ökat drastiskt. År 1996 uppgav 15 procent av de tillfrågade att det var känsligt att tala om muslimer eller islam; idag är antalet 59 procent.  För 25 år sedan ansåg 16 procent att kärleken till fosterlandet och patriotismen var känslig; i den aktuella undersökningen är siffran 38 procent. När det gäller kvinnorörelsen och lika rättigheter för kvinnor har det skett en ökning från tre till 19 procent.

I vilken utsträckning det upplevda tvånget att uttrycka sig enligt vissa utvalda regler i vissa ämnen strider mot de flesta medborgares idéer kan med fördel illustreras av exemplet ”genusanpassat språk”, som har använts under en tid vid många universitet, offentliga institutioner och även i vissa medier. I enkäten ställdes följande fråga: ”Om någon säger: ”Du bör i personliga samtal alltid se till att du inte diskriminerar eller förolämpar någon med dina uttalanden. Därför bör man till exempel använda femininum i stället för maskulinum.” Instämmer du, eller tycker du att det är överdrivet?” Respondenternas svar tydliga: Endast 20 procent instämde, medan 71 procent tyckte att sådant beteende var överdrivet. 65 procent av kvinnorna var emot det ”genusanpassade språket”. Inställningen till ”köning” är inte heller en generationsfråga: 65 procent av dem som var yngre än 30 var av uppfattningen att ett sådant språkbruk var överdrivet. Denna inställning följer även politiska läger: andelen anhängare av ”könsanpassat språk” var relativt hög bland Die Grünes anhängare – men även bland dem var det bara 25 procent.

Detta är inte det enda exemplet i sitt slag. Så sent som förra året hade Allensbachinstitutet frågat om man fortfarande kunde beställa ”zigenarschnitzel” eller kalla gräddbullar för ”negerkyssar” eller ”Mohrenköpfen” [morhuvuden, efter morerna, övers. anm.] idag. Mycket tydliga majoriteter svarade med ”Ja”. Mer än två tredjedelar, 68 procent, sa att man fortfarande kunde tala om ”Mohrenköpfen” idag, och ”zigenarschnitzel” fann 77 procent fortfarande tidsenligt.   

För en tid sedan infördes begreppet ”Cancel culture” i den offentliga debatten om yttrandefrihet. Om det över huvud taget kan definieras ordentligt innebär det en särdeles radikal form av politisk korrekthet där människor som gör uttalanden som uppfattas som olämpliga inte ska ges utrymme att uttrycka sina åsikter och, om möjligt, avlägsnas från sina poster så att de och deras åsikter försvinner från det offentliga rummet. I vilken utsträckning sådana debatter kringgår stora delar av befolkningen kan ses i det faktum att endast 24 procent av de tillfrågade någonsin hade hört talas om termen ”Cancel culture”. På frågan om vad detta innebar kunde bara 11 procent ge en definition som inte var helt felaktig.

Även i många specifika fall är befolkningen mindre okänslig för personer som bryter mot normer än man kan tro med tanke på tonen i den offentliga diskussionen. I en fråga presenterades fall från de senaste månaderna där människor var tvungna att avgå på grund av offentliga uttalanden, eller upplevde andra konsekvenser. Respondenterna ombads att i varje enskilt fall ange huruvida de ansåg att konsekvenserna var motiverade eller överdrivna. Endast ett av de framlagda fallen ansåg en majoritet av respondenterna att konsekvenserna var motiverade: 67 procent sade att det var rätt att ordföranden för tyska fotbollsförbundet, DFB, var tvungen att avgå efter att ha jämfört sin ställföreträdare med nazistdomaren Roland Freisler. I ett antal fall var responsen mer delad.  Exempelvis ansåg 49 procent att det var motiverat för en tidigare landslagsspelare att förlora jobbet efter att ha beskrivit en svart TV-expert som en ”Kvotsvarting” [Quotenschwarzen, övers. anm.], medan 50 procent tyckte att detta var överdrivet. På andra punkter saknar medborgarna däremot förståelseför allmänheten upphetsning: 87 procent tyckte att det var överdrivet för en vit översättare att förlora sitt uppdrag att översätta en svart författares dikt eftersom hon som vit inte kunde sätta in sig i huvudet på en svart kvinna, och 95 procent förstod inte varför en politiker var tvungen att offentligt be om ursäkt för att som barn ha sagt att hon ville bli indianhövding.

En intressant fråga är hur diskrepansen mellan medborgarnas språk- och beteendenormer och uppfattningen om vad som tolereras socialt och ej uppstår.  Den som beställer ”zigenarschnitzel”, talar om indianhövdingar och inte bry sig om att inkludera någon ”genusasterisk” i privata konversationer kommer i princip aldrig att stöta på missnöje hos sina medmänniskor.  Så var kommer intrycket av att detta är oacceptabelt ifrån?

Detta kan endast förklaras med hänsyn till massmediernas roll i denna process.  Utan dem skulle sådana offentliga påtryckningar mot majoritetens attityder inte kunna byggas upp. Det finns vissa bevis för att intellektuella diskussioner om dessa frågor – inklusive diskussioner i normerande massmedier – till stor del har frikopplats från verkligheten.

Detta innebär dock en risk för konflikter i samhället. Det är problematiskt för medierna eftersom deras trovärdighet är i fara. Befolkningens vilja att tillåta sig att kontrolleras språkligt är inte obegränsad. Det kan finnas en viss grad av bakomliggande självbedrägeri, men det är anmärkningsvärt att 55 procent av de svarande höll med om uttalandet: ”Jag vägrar medvetet att anpassa mitt språk och uttrycka mig politiskt korrekt eftersom det irriterar mig när andra försöker införa sina språkregler för mig.” Endast 19 procent höll inte alls med om uttalandet. Och även här går denna inställning genom hela det sociopolitiska spektrat. Endast Die Grünes anhängare var splittrade i denna fråga. Men den som försöker fastställa regler som majoriteten vägrar att följa är i slutändan maktlös.

Dr. Thomas Petersen är projektledare vid Institut für Demoskopie Allensbach. Artikeln har tidigare publicerats i Frankfurter Allgemeine Zeitung