Thomas Idergard; Socialismen är död


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THOMAS IDERGARD:
Socialismen är död!
Socialismen är en ideologi, som
till sitt väsen och sina förutsättningar är allt annat än god, frihetlig och moralisk, skriver Thomas ldergard. Den enskilde individen är helt underkastad kollektivets intressen och rättigheter, vilka .uttolkas av den upplysta elit som står i spetsen för
socialismen, politikerna.
Därför måste alla som arbetar
för liberalkonservativa värderingar verka för att skydda de
betingelser under vilka människor själva – enskilda eller i
samverkan – fritt kan forma sin
egen framtid.
Thomas ldergard studerar statskunskap och är ledamot av Moderata Ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
O
m man så här på tröskeln till ett
nytt århundrade ska försöka karaktärisera 1900-talets ideutveckling, så kan man nog utan överdrift
påstå att det århundrade vi snart lämnar
bakom oss i stor utsträckning varit den
socialistiska ideologins gyllene epok. Inte
så att 1900-talet visat något som helst
prov på lyckade socialistiska politiska experiment – snarare tvärtom, vilket jag
strax kommer in på. Men den ideologi
som Karl Marx formulerade i mitten av
1800-talet har utövat ett stort inflytande
över politik och samhälle i hela världen
under vårt århundrade: antingen som inspirationskälla för politiska beslut och
försök till utformandet av hela samhällssystem; som politisk huvudmotståndare
till alla dem som försvarar och kämpar för
borgerliga värderingar; eller som rent
forskningsobjekt i den moderna samhällsvetenskapen.
Socialismen är inte, och har aldrig
varit, enhetlig i sin praktiska utformning.
Beroende på tid och plats har den socialistiska ideologin uppträtt i olika tolkningar och inriktningar, på så sätt att dess
grundläggande tankesystem omsatts i
skilda typer av konkreta politiska lösningar. De mest kända och, om än på olika
sätt, inflytelserika varianterna av socialism har varit kommunismen – under
1900-ta1et etablerad som statsbärande
ideologi i det gamla ryska väldet, i Kina
och i hela Östeuropa, socialdemokratin –
den pådrivande kraften i uppbyggandet
av våra dagars välfärdsstater, samt fascismen och nationalsocialismen – vilka bå-
da förenar socialistiska teser med extremnationalistisk och rasistisk kollektivism.
Men precis som 1900-talet går socialismen nu mot sitt slut. I dag lever socia- 98
lismen ingenstans som politisk inspirationskälla och förebild, som den tidigare
gjort. Detta beror inte på att dess drömsamhälle varit svårt eller omöjligt att uppnå. Nej, det står alltmer klart att orsaken i
stället återfinns i de socialistiska ideerna
som sådana. Det socialistiska idealsamhället är helt enkelt inget drömsamhälle,
just därför att själva idealen är felaktiga
och bygger på helt förkastliga förutsättningar. Låt oss, innan vi går in på socialismens död och drar slutsatser därav, titta
närmare på vilka grundtankar som bygger
upp det socialistiska idesystemet och är
gemensamma för alla socialistiska inriktningar som passerat revy på den historiska scenen.
Socialistiska grundtankar
Kollektivismen är den första socialistiska
grundtanken. Av all socialism betraktas
och bedöms människan utifrån hennes
tillhörighet i en grupp, ett kollektiv. Det
kan handla om ”arbetarklassen” (hos
kommunismen), ”den ariska rasen” (hos
den nationella socialismen) eller ”de svaga grupperna” (hos socialdemokratin av
svensk folkhemsmodell). Alldeles oavsett
vilket som avses, är det just kollektivet
som anses agera och driva på utvecklingen. Den enskilde individen, hennes handlingar, moral, intressen och rättigheter är
helt underkastade kollektivets intressen
och rättigheter, vilka naturligtvis ytterst
definieras och uttolkas av den upplysta
elit som står i spetsen för socialismen,
nämligen politikerna.
Därmed är vi inne på den andra grundprincipen som kan kallas vetenskapligheten. All socialism gör nämligen anspråk
på att utgöra den absoluta sanningen. Redan Marx formulerade sin ideologi som
en vetenskap med, enligt honom och hans
efterföljare, absoluta lagar om hur historien med nödvändighet skulle utvecklas.
Från denna tes utgår sedan socialismens
fasta tro på ofelbarheten och på förträffligheten hos de egna politikerna, den sanna lärans uttolkare; alldeles oavsett om
det gäller politbyråer, enväldiga ledare
eller enkla riksdagsmajoriteter, och deras
förmåga att på rationell väg och med obegränsade medel till sitt förfogande kunna
planera och styra ett helt samhälle, i syfte
att uppnå Det Goda och Eftersträvansvärda – utopin.
Kollektivets intressen och rättigheter definieras och uttolkas av den
upplysta elit som ärpolitikerna.
Utopismen, som är den tredje socialistiska grundtanken, bygger på de föregående. Att ställa upp en utopi innebär att
man tecknar en bild av ett absolut tillstånd, i vilket samhället och den historiska utvecklingen betraktas som fulländad.
Med detta tillstånd för ögonen utformar
man sedan politiken. Socialismens utopi
är ett samhälle med total likhet, ”jämlikhet”, mellan människor avseende livs- och
existensbetingelser. Det är av denna anledning som alla socialister förkastar
varje tanke på skydd och respekt för
okränkbara, individuella rättigheter. Dessa, som garanterar och skyddar individers
och familjers rätt att utifrån egna önskemål och förutsättningar forma sina liv, utgör ju ett hinder för politikernas möjligheter att styra samhällets utveckling mot
förverkligandet av utopin.
Men alla utopiska mönstersamhällen
kräver mönstermedborgare. Och relativt
snabbt upptäcker en socialist som studerar verkligheten att människorna i samhället inte passar in i utopin. För att kunna
förverkliga utopin måste man därför med
politiska medel förändra människan och
människans natur, så att hon kan passas in
i mallen. I arbetet med detta visar den
fjärde socialistiska grundtanken – det
obegränsade politiska tvånget – vägen.
För att passa in miljontals människor i ett
vid skrivbordet konstruerat politiskt
mönster, måste den politiska ledningen
använda en hög grad av tvång, då ju
människor knappast frivilligt går med på
För att förverkliga utopin måste
man med politiska medel förändra
människan.
att förändra levnadsmönster och värderingar man känner sig tillfreds med (”de
har inte insett sitt eget bästa”, brukar det
heta i socialistisk terminologi). Detta behöver inte bara innebära förekomsten av
koncentrationsläger, murar och taggtråd.
Nej, att som de svenska socialdemokraterna- med förment ”demokratiska” avsikter – ständigt utvidga den sfär i samhället inom vilken beslut fattas på politisk
väg, via politiska församlingar och myndigheter, är ett lika principiellt felaktigt
tvångsmedel. Det förkastliga är ju att det
är den enskildes rätt till bestämmande
över sin egen vardag, sitt liv och sin egendom, som kränks. Huruvida det sker via
stridsvagnar eller genom att politiska majoriteter ges rätt att besluta om allt större
delar av människors tillvaro, är faktiskt
mindre intressant.
Efter en genomgång av de socialistiska
99
grundtankarna framträder bilden av en
ideologi som till sitt väsen och sina förutsättningar är allt annat än god, frihetlig
och moralisk. Trots det har socialistiska
politiker och partier under hela 1900-
talet lyckats framstå i bättre dager än idebakgrunden berättigat till och kunnat
upprätthålla skenet av att åtminstone ha
goda syften och avsikter. Mycket kan
detta tillskrivas en skicklig propaganda,
och ett tidvis starkt stöd bland politiskt
blåögda intellektuella världen över. Men
vid 1980-talets slut gäller inte detta
längre. Något tycks helt plötsligt ha hänt.
Vår tids största politiska illusion- socialismen- verkar ha förlorat den förföriska
klang som dess paroller tidigare haft för
många.
I västvärlden nämns knappast ordet socialism, inte ens av dess egna försvarare. I
Sovjetunionen, Östeuropa och i de länder
i tredje världen där socialismen prövats
som utvecklingsstrategi, förkastas nu de
gamla dogmerna en efter en, till förmån
för marknadslösningar – om än försiktiga
och hittills mest retoriska – och öppenhet. Som politisk inspirationskälla kan
man faktiskt säga att socialismen är död!
Bristande legitimitet
Socialismens död beror på en världsomfattande legitimitetskris som blivit alltmer tydlig under 1980-talet, parallellt
med att legitimiteten ökat för ideerna om
individuell frihet och marknadsekonomi
(den s k högervågen). Schematiskt kan
legitimitetskrisen för socialismen härledas ur tre faktorer:
• Resultatfaktorn, vilken kan sammanfattas med att socialismen, där den i nå-
gon form förverkligats, aldrig fått
100
lyckade resultat i den bemärkelsen att
människors frihet, välstånd och lycka
blivit större. Överallt har socialismen i
stället resulterat i raka motsatsen. Det
gäller exempelvis de politiska förtryckarsystemen i Östeuropa, den förvärrade nöden i socialistiska u-länder i
Afrika eller kriserna inom t ex bostadssektorn och sjukvården i välfärdsstaten
Sverige.
• Klimatfaktorn, vilken säger att socialismen faktiskt är ur tiden. Socialismen
formulerades och anpassades för .ett
samhälle som såg helt annorlunda ut än
dagens – den tidiga industrialismen.
Det s k kunskaps- och informationssamhälle som vi nu går in i, alstrar ett
samhällsklimat av individualism,
mångfald och decentraliserade lösningar, i vilket socialismen, med sin
kollektivism och centralism, inte kan
bli annat än hopplöst förlegad.
• Den moraliska faktorn, som innebär att
det rättfärdiga i socialismens mål och
metoder alltmer ifrågasatts, då 1980-
talets högervåg placerat politikens
etiska och moraliska dimension i centrum för debatten. Att socialistiska politiker använder vapenmakt för att krossa människors krav på ökad demokrati
och frihet – som kommunistregimen i
Kina, sommaren 1989 – eller ivrigt
försvarar ett sjukvårdssystem där människor dör i vårdköer skapade på politisk väg – som socialdemokraterna i
Sverige – är bara två exempel på hur
socialismens moral framstår i all sin
uselhet. Avklädd in på bara kroppen
attraherar den socialistiska moralen
bara det fåtal som personligen vill berika sig på att predika den.
Vår uppgift
Trots att socialismen, utifrån detta, redan
är död som politisk ledstjärna och inspiratör, finns den – och kommer nog så att
göra för en tid framöver- kvar i de strukturer som byggts upp för dess förverkligande. Trots tal om glasnost och perestrojka existerar de kommunistiska diktaturerna fortfarande i vår omedelbara närhet. Trots alltmer syn- och kännbara krissyndrom existerar också alltjämt den
svenska socialdemokratiska välfärdsstaten med sina kollektivistiska och centralstyrda system. Den socialdemokratiska
90-talsrapporten visar att Rörelsen alltjämt samlar kraft till försvaret för de
modeller och strukturer man byggt upp.
Detta måste leda oss alla som arbetar
för liberalkonservativa värderingar – individens och familjens frihet, marknadsekonomin, rättsstaten och det personliga
ansvaret – till en kraftfull attack mot de
kvarvarande socialistiska strukturerna,
såväl här hemma som i andra delar av
världen. Vi måste visa att det inte är
någon tillfällighet t ex att människor iSverige står i långa bostadsköer, inte lär sig
läsa i skolan eller förvägras yttrandefrihet
i etermedierna. Bakom allt detta finns den
socialistiska iden om politikernas ofelbarhet och rätt att i detalj styra människors
liv.
Utifrån en fördjupad moralisk aspekt
av politik, måste vi också visa att det
faktiskt är vi som står för den enda moraliskt riktiga politiska principen; nämligen
den om att omfattningen av den politiska
sfären i ett samhälle faktiskt måste begränsas. Politiken får aldrig gå ut på att nå
något Utopia och att därför försöka ”göra
om” människan. Politikens enda uppgift
måste vara att skydda de betingelser under vilka människor själva – enskilda
eller i samverkan – fritt kan forma sin
egen framtid.
Det nya samhälle vi nu går in i, kunskaps- och informationssamhället, kommer att ställa oss inför nya utmaningar;
tekniskt, ekonomiskt, kulturellt och socialt. För att kunna möta dessa utmaningar måste vårt samhälle frigöras från den
genompolitiseringens tvångströja som de
socialistiska strukturerna utgör. Detta kan
bara göras genom en politik som ökar utrymmet för människors initiativ, företagande och skaparkraft. Därför är det
våra ideer, de liberalkonservativa, som är
den nya tidens ideer.
Att socialismen som ide aldrig kan bli
annat än en historisk tillfällighet framstår
som ganska självklart när man studerar
den. En politisk ide, med en utopi som
konstruerats genom några penndrag, är
onaturlig och kommer förr eller senare att
visa sig ha passerats av verkligheten. För
det finns inget Utopia, inget en gång för
alla definierat Gott Samhälle. Det finns
bara betingelser under vilka människor
själva har att forma samhället och skapa
101
sin framtid. Till skillnad från den
konstruerade socialismen är de värderingar moderat politik bygger på, naturliga och spontana. Tankarna om den individuella friheten, äganderätten, det personliga ansvaret, familjens fundamentala
betydelse och ett begränsat politiskt styre
under lagen har funnits i mänsklighetens
medvetande långt före det att de definierats och nedtecknats av olika filosofer.
Häri ligger dessa ideers styrka och överlägsenhet.
Frihetens och marknadsekonomins banerförare, till vilka Moderata Samlingspartiet tveklöst hör, har framförallt under
det gångna decenniet bidragit till att besegra och begrava den socialistiska ideologi, som alltsedan den konstruerades varit ett hinder för allt vad frihet, skapande
och framåtskridande heter. Vår stora utmaning inför 1990-talet och sekelskiftet
blir att med oförminskad styrka fortsätta
vår ideologiska offensiv med målet att de
socialistiska system som fortfarande existerar, trots avsaknaden av ideologisk inspiration, går samma öde till mötes som
den ide, som en gång skapade dem!
– — -~~——~—~~—–