Thede Palm; Resorna till Kashgar
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Resorna till Kashgar
Efter Maos död och sedan ”de fyras gäng”
oskadliggjorts har Kina som bekant alltmer
öppnats för besök av affärsmän och turister.
De senare kan naturligtvis inte resa omkring
som de vill. Redan språksvårigheterna lägger hinder i vägen. De lotsas i allmänhet i
grupper med enligt uppgift goda tolkar till
hjälp. En och annan mer framstående besö-
kare får väl särbehandling, och därav kan bli
en reseskildring. Några sådana har utkommit i Sverige på senare år, och av dem är
åtminstone Jan Myrdals ”Sidenvägen” av
stort intresse. Ambassadör Gunnar Jarring
har i höst också givit ut en bok om två resor
till Kina, en annorlunda bok.
Förra året reste han på inbjudan av en
kinesisk vetenskapsakademi till det för vanliga resenärer stängda Sinkiang, där han särskilt ville besöka Kashgar, den gamla stad
där sidenvägarna går samman för att sedan
fortsätta över bergen mot väster. Han hade
speciella förutsättningar att få något ut av
sin resa. Dels hade han varit där tidigare för
50 år sedan, som nybliven fil kand från
Lund. Dels har han inte bara fortsatt en då
påbörjad vetenskaplig produktion, både
språklig och etnologisk, utan han behärskar
också och kan tala det inhemska språket
ujguriska. Hans nyutkomna bok heter Ӂter
till Kashgar. Memoarer i nuet” (Bonniers).
De två resorna är underfundigt komponerade in i varandra, och den första av dem
ger åt den senare täckning för titelns bruk av
ordet memoarer, minnen. Däremot finns i
denna bok ingenting från författarens långa
verksamhet i utrikes9änsten, vare sig från
Washington eller Moskva eller från hans olika uppdrag i FN – redan detta en högst
märklig och förmodligen enastående prestation ifråga om självbehärskning av en memoarskrivande svensk ambassadör.
Det Sinkiang, som Gunnar Jarring nu besökt, framstår trots många särdrag som en
del av folkkommunernas Kina. En betydande invandring österifrån av kineser har ägt
rum, vägar har byggts ut, industrier anlagts.
Där rationalisering varit möjlig har den
skett. Städerna har moderniserats och de
åldriga basarerna försvunnit med den kultur som var förbunden med dem. Islams
inflytande är borta, men för den som så önskar finns religionen kvar. Att ett förtryck av
minoriteterna förekommit ända till senaste
tid förnekas inte, men de fyras gäng beskylls
ha varit ansvarigt och en reaktion uppmuntras, förmodligen dock inom vissa gränser.
Ordföranden Mao citerades och åberopades
där som överallt annars, och skolbarn underhöll Jarring med hyllningskörer till den store ledaren. Det är ett bevis på alltings obeständighet att om författaren rest dit igen i
år, hade han funnit att lärarinnorna fått öva
barnen i nya sånger.
Om allt detta berättar författaren utan
överdrifter men med skarp iakttagelseförmåga. Inte mycket kan ha undgått honom.
Bara en sådan sak som att han kördes i bil på
en landsväg som gick parallellt med en järnväg, och han konstaterade att både persontåg och godståg framfördes med 90 km i
timmen, av vilket går att draga slutsatser om
banans kapacitet.
Invävd i historien om det nya finns berättelsen om resan till Kashgar för femtio år
sedan. Den skallläsas och inte refereras. Det
var den tid då en ung blivande vetenskapsman av sina professorer i Lund uppmuntrades att göra det ovanliga, om han ville ha det
så. Hans lärare i turkiska språk – en självlärd framstående språkforskare vars enda
akademiska grad var Doctor ofTropical Medicine från Londons universitet – sammanförde honom med två missionärer från
Svenska Missionsförbundet, vilka skulle återvända till sitt hårdbearbetade missionsfält
utanför Kashgar. Resan gick på den tiden
med tåg genom Ryssland och sedan på hästryggen över Pamir. Det högsta passet, där
både hästar och människor blev sjuka, ligger
på 3 700 meters höjd med ”smala stigar med
bråddjup nedanför. Det mest enerverande
var att karavanhästarna hade för vana att gå
438
på yttersta kanten av stigen … ” Enerverande, detta tydligen också för en stillsam
resenär med vanligen lugna nerver.
Om författaren talat något mera om sitt
arbete därute, om sina uppteckningar och
sitt etnologiska insamlingsarbete, hade det
säkerligen intresserat läsare som inte blir riktigt insatta i vad resan avsåg, långt mindre i
dess många resultat. Men att handskrifter
hörde till det som kom med tillbaka får vi
veta, och sitt material har Jarring genom
åren fortsatt att bearbeta och ge ut. Han
lämnar i alla fall en levande beskrivning av
sin handskriftsleverantör och om sättet att
handla med honom.
Ett utmärkt exempel påjarrings uppteckningar är sagan om hur åsnan fick sina långa
öron. Den finns, litet oväntat men typiskt för
författarens eget sätt at berätta, insprängd
någonstans i en skildring av basarerna och
av gatulivet med de små sega åsnorna. ”Evigt
pryglade djur! Att kalla dig åsna förbjuder l
dels din saknad av rim, dels din försynta
natur,” har en annan lundensisk berättare
en gång skrivit (fastän på vers), och Gunnar
Jarring skulle utan tvivel kunna instämma.
Hans bok är innehållsrik och fascinerande
och välkommen; en verkligjulklappsbok alltså.
THEDE PALM:
Resorna till Kashgar
Efter Maos död och sedan ”de fyras gäng”
oskadliggjorts har Kina som bekant alltmer
öppnats för besök av affärsmän och turister.
De senare kan naturligtvis inte resa omkring
som de vill. Redan språksvårigheterna lägger hinder i vägen. De lotsas i allmänhet i
grupper med enligt uppgift goda tolkar till
hjälp. En och annan mer framstående besö-
kare får väl särbehandling, och därav kan bli
en reseskildring. Några sådana har utkommit i Sverige på senare år, och av dem är
åtminstone Jan Myrdals ”Sidenvägen” av
stort intresse. Ambassadör Gunnar Jarring
har i höst också givit ut en bok om två resor
till Kina, en annorlunda bok.
Förra året reste han på inbjudan av en
kinesisk vetenskapsakademi till det för vanliga resenärer stängda Sinkiang, där han särskilt ville besöka Kashgar, den gamla stad
där sidenvägarna går samman för att sedan
fortsätta över bergen mot väster. Han hade
speciella förutsättningar att få något ut av
sin resa. Dels hade han varit där tidigare för
50 år sedan, som nybliven fil kand från
Lund. Dels har han inte bara fortsatt en då
påbörjad vetenskaplig produktion, både
språklig och etnologisk, utan han behärskar
också och kan tala det inhemska språket
ujguriska. Hans nyutkomna bok heter Ӂter
till Kashgar. Memoarer i nuet” (Bonniers).
De två resorna är underfundigt komponerade in i varandra, och den första av dem
ger åt den senare täckning för titelns bruk av
ordet memoarer, minnen. Däremot finns i
denna bok ingenting från författarens långa
verksamhet i utrikes9änsten, vare sig från
Washington eller Moskva eller från hans olika uppdrag i FN – redan detta en högst
märklig och förmodligen enastående prestation ifråga om självbehärskning av en memoarskrivande svensk ambassadör.
Det Sinkiang, som Gunnar Jarring nu besökt, framstår trots många särdrag som en
del av folkkommunernas Kina. En betydande invandring österifrån av kineser har ägt
rum, vägar har byggts ut, industrier anlagts.
Där rationalisering varit möjlig har den
skett. Städerna har moderniserats och de
åldriga basarerna försvunnit med den kultur som var förbunden med dem. Islams
inflytande är borta, men för den som så önskar finns religionen kvar. Att ett förtryck av
minoriteterna förekommit ända till senaste
tid förnekas inte, men de fyras gäng beskylls
ha varit ansvarigt och en reaktion uppmuntras, förmodligen dock inom vissa gränser.
Ordföranden Mao citerades och åberopades
där som överallt annars, och skolbarn underhöll Jarring med hyllningskörer till den store ledaren. Det är ett bevis på alltings obeständighet att om författaren rest dit igen i
år, hade han funnit att lärarinnorna fått öva
barnen i nya sånger.
Om allt detta berättar författaren utan
överdrifter men med skarp iakttagelseförmåga. Inte mycket kan ha undgått honom.
Bara en sådan sak som att han kördes i bil på
en landsväg som gick parallellt med en järnväg, och han konstaterade att både persontåg och godståg framfördes med 90 km i
timmen, av vilket går att draga slutsatser om
banans kapacitet.
Invävd i historien om det nya finns berättelsen om resan till Kashgar för femtio år
sedan. Den skallläsas och inte refereras. Det
var den tid då en ung blivande vetenskapsman av sina professorer i Lund uppmuntrades att göra det ovanliga, om han ville ha det
så. Hans lärare i turkiska språk – en självlärd framstående språkforskare vars enda
akademiska grad var Doctor ofTropical Medicine från Londons universitet – sammanförde honom med två missionärer från
Svenska Missionsförbundet, vilka skulle återvända till sitt hårdbearbetade missionsfält
utanför Kashgar. Resan gick på den tiden
med tåg genom Ryssland och sedan på hästryggen över Pamir. Det högsta passet, där
både hästar och människor blev sjuka, ligger
på 3 700 meters höjd med ”smala stigar med
bråddjup nedanför. Det mest enerverande
var att karavanhästarna hade för vana att gå
438
på yttersta kanten av stigen … ” Enerverande, detta tydligen också för en stillsam
resenär med vanligen lugna nerver.
Om författaren talat något mera om sitt
arbete därute, om sina uppteckningar och
sitt etnologiska insamlingsarbete, hade det
säkerligen intresserat läsare som inte blir riktigt insatta i vad resan avsåg, långt mindre i
dess många resultat. Men att handskrifter
hörde till det som kom med tillbaka får vi
veta, och sitt material har Jarring genom
åren fortsatt att bearbeta och ge ut. Han
lämnar i alla fall en levande beskrivning av
sin handskriftsleverantör och om sättet att
handla med honom.
Ett utmärkt exempel påjarrings uppteckningar är sagan om hur åsnan fick sina långa
öron. Den finns, litet oväntat men typiskt för
författarens eget sätt at berätta, insprängd
någonstans i en skildring av basarerna och
av gatulivet med de små sega åsnorna. ”Evigt
pryglade djur! Att kalla dig åsna förbjuder l
dels din saknad av rim, dels din försynta
natur,” har en annan lundensisk berättare
en gång skrivit (fastän på vers), och Gunnar
Jarring skulle utan tvivel kunna instämma.
Hans bok är innehållsrik och fascinerande
och välkommen; en verkligjulklappsbok alltså.