Print Friendly

Sveriges energiförsörjning

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGES ENERGIFÖRSÖRJNING
Au f. d. överdirektören K-G. LJUNGDAHL
RIKLIG tillgång på energi, på bränsle och kraft, är en av grundförutsättningarna för ett industrialiserat samhälle. För alla metallurgiska och kemiska processer, för all bearbetning och för alla
transporter behövs det energi i form av värme eller drivkraft.
Vårt klimat är dessutom sådant, att vi måste värma våra bostäder
och våra arbetslokaler under två tredjedelar av året, för att vi
över huvud taget skola kunna leva och verka. Hela vår materiella
välfärd är beroende av en tillräcklig tillförsel av bränsle och kraft.
Inom landet ha vi inga högvärdiga bränslen. Det är alltså inte
så märkvärdigt, om vårt lands energiförsörjning – och tills vidare
framför allt den del därav, som avser den egentliga bränsleförsörjningen – har blivit ett allvarligt problem.
Vi ha erfarenheter av två stora krig under de senaste fyrtio
åren, när vår bränsleförsörjning har kommit i förgrunden på ett
alldeles särskilt sätt. Vi ha blivit rätt handgripligt påminda om
att vi ha en bränslefråga. Vi ha kunnat konstatera, att bränslekriserna i samband med krigen för oss ha fört med sig betydande
och bestående omvälvningar i energiförsörjningen. Första världskriget påskyndade utbyggnaden av vår vattenkraft. Denna innebar en övergång från lokalt producerad ångkraft till centralt producerad vattenkraft. Det andra världskriget påskyndade den övergång från fasta bränslen till flytande, som sedan länge karakteriserar utvecklingen i hela världen.
Vår energiförsörjning (tab. l) var år 1939 till 20 °/o grundad på
vattenkraft, till 30 °/o på inhemska bränslen och till 50 °/o på importbränslen. Motsvarande siffror för år 1949 voro 30 °/o vattenkraft,
23 Ofo inhemska bränslen och 47 Ofo importbränslen. Den totala ökningen av energiförbrukningen var under 10-årsperioden 22 Ofo. Vattenkraften hade ökat med ungefär 85 Ofo.
Tar man som utgångspunkt för jämförelsen tiden omedelbart
efter första världskriget, så kan man konstatera, att den starka
utvecklingen av den elektriska kraftförsörjningen och vattenkraf- 191
\
‘ –
K -G. Ljungdahl
20 r—-+_,..–+—+—t—-<1—+—t—t——. 20
15
lO
STENKOL OCH KOK$
IMPORT l MILJ TON
VATTENKRAFT
PRODUKTION
IH~ER’kWh
15
fO
1910 lfiiS 1920 1925 19’30 1~s J9ltO I’YtS 1950 rass
tens snabba utbyggnad under mellankrigsåren långt ifrån ha medfört motsvarande minskning av bränsleimporten. Tvärtom har importen av stenkol och koks stadigt ökat i samma takt som vattenkraftproduktionen (se diagrammet). Vad som har hänt är helt
enkelt, rent mängdmässigt, att vattenkraften har ersatt ved och
andra inhemska bränslen, medan bränsleimporten i stort sett ständigt har ökat.
Efter andra världskriget har kolimporten (stenkol och koks)
kanske inte kommit riktigt upp till förkrigsvärdet, men den totala
192
Sveriges energiförsörjning
bränsleimporten överstiger redan väsentligt, vad vi importerade
omedelbart före kriget (tab. 2). Den sammanlagda importen av
bränslen var sålunda år 1951 ganska exakt 50 °/o större än år 1939,
räknat på bränslevärdet.
Om man inte griper in i den utveckling, som pågår, så ser det
ut, som om behovet av importbränslen i vår energiförsörjning
skulle komma att ökas ytterligare. Bortsett ifrån de olägenheter,
som detta skulle ha för vår handelsbalans och för vår försvarsberedskap, kan det vara skäl att försöka skaffa sig en överblick
över de rent materiella förutsättningarna för att kunna importera
bränslen i ökad omfattning. Det kan med andra ord vara värt att
försöka överblicka kolmarknaden och oljemarknaden i världen.
När det gäller kol, alltså stenkol och koks, är det i första hand
den europeiska marknaden (exkl. Sovjetunionen och de andra öststaterna men inkl. Polen), som intresserar oss. Man kan skaffa
sig följande, om än fragmentariska, bild av utvecklingen (tab. 3).
Kolproduktionen i Europa beräknas år 1952 komma upp i samma
värde, som den hade år 1937, ca 580 Mt (miljoner ton). Den var
år 1946 nere i 390 Mt, och den är alltså på väg uppåt efter den
av kriget föranledda starka minskningen. Storbritannien är fortfarande den största europeiska kolproducenten med en produktion
år 1913, före första världskriget, av 292 Mt och år 1951 av 225 Mt.
Utvecklingen i England är i rätt stor utsträckning bestämmande
för kolmarknaden i Europa. När man i Storbritannien år 1937
producerade 244 Mt, var den inhemska förbrukningen ca 200 Mt,
och 44 Mt exporterades. Ar 1947 hade den brittiska produktionen
ännu inte kommit upp till mer än 200 Mt, och exporten var bara
1,2 Mt. Ar 1950 exporterades 16 Mt av producerade 220 Mt. En viss
import av amerikanska kol har skett till England.
Den polska utvecklingen är mängdmässigt mycket gynnsam. Ar
1937 var brytningen i de nuvarande polska gruvorna 66 Mt. Efter
rovbrytningen under ockupationen och de grovt eftersatta förberedelsearbetena i gruvorna var produktionen år 1945 nere i
27 Mt. Det energiska arbete, som polackerna lagt ner på sin kolindustri, har varit mycket framgångsrikt, och produktionen var
år 1951 nära 85 Mt. Man har tidigare i något sammanhang angett
målet till100 Mt om året. Men Polen håller på att utvecklas från
ett agrarland till ett industriland. Den inhemska kolförbrukningen
ökar därför. Det är ingalunda säkert, att exportförmågan eller
exportintresset för kol kommer att öka med produktionsökningen.
Vår tredje traditionelle leverantör är Tyskland, närmast Ruhr- 193
K-G. Ljungdahl
Tab. 1. Sveriges energibalans
Energivärden, omräknade till
Energikällor ekvivalenta l 000-tal ton stenkol
med bränslevärdet 6 400 kcalfkg
år 1939 år 1949
Vattenkraft omräknad efter 0,5 kg kol per kWh….. 4 050 7 550
Inhemska bränslen
Ved ………………………………….. .
Träkol ……………………………….. .
stenkol ………………………………. .
l’oiotorsprit …………………………….. .
5 880
350
250
17
5120
220
190
28
Torv………………………………….. 12 94
Torvbriketter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
Skifferolja . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48
Sulfat- och sulfitlutar ………………….. _. .:…·_.——-~4~0..:.0
Importerade bränslen
Summa 6 509 6 122
stenkol . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 000
Koks . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 200
Brunkolsbriketter……………………….. .
Antracitbriketter ……………………….. .
Brännoljor……. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 050
Bensin………………………………… 890
Fotogen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190
Summa lO 330
Totalsumma 20 889
4 360
2 285
30
47
3 470
l 240
400
Il 832
25 504
Tab. 2. Bränsleimporten till Sverige (miljoner ton)
1939 1949 1950
stenkol ……………………….. 6,0 4,36 4,9
Koks …………………………. 2,2 2,285 2,3
Briketter ………………………. 0,085 0,03
Bensin ………………………… 0,56 0,780 0,496
Fotogen • • • • • • • • • • • • • o • • • • • • • • • • • • • •
0,12 0,251 0,243
Eldningsoljor …………………… }
0,67 2,217
1,970
Crude oil ………………………. 0,892
Tab. 3. stenkolsproduktion i Europa (miljoner ton)
Europa excl. Stor- Polen Ruhr FrankSovjet britannien rike
1913 …………………. 569 292
1929 …………………. 606 262
1937 …………………. 581 244 66 127 44
1946…………………. 390 193 47 60 47
1948…………………. 480 212 59 71 45
1949…………………. 537 218 71 87 43
1950…………………. 550 220 74 103 51
1951 …………………. 570 225 78 lll 51
1952 prognos ………….. 581 228 80 a 85
194
1951
5,2
2,4
0,60
0,678
0,305
2,600
1,000
Saar
14
15
Sveriges energiförsörjning
området, som förser oss med gasverkskol och koks. I Ruhr (inkl.
Aachen) producerades år 1937 127 Mt stenkol. Produktionen var
år 1946 efter kriget på väg uppåt med 60 Mt och hade år 1950 kommit upp i 111 Mt. Såsom mål har angetts 150 Mt.
Utvecklingen på produktionssidan går sålunda i rätt riktning.
Men behoven ha stigit fortare än produktionen, och Europa har
efter kriget måst importera kol från Förenta Staterna. Ar 1947
importerades sålunda därifrån 40 Mt kol (stenkol, antracit, koks).
Denna import var praktiskt taget försvunnen år 1950 (0,6 Mt) men
blev åter nödvändig år 1951 och kom då upp i 25 Mt. För 1952 beräknas den bli 40 Mt.
Koksmarknaden i Europa efter andra världskriget visar i stort
sett samma bild som stenkolsmarknaden, fast knappheten på koks
och särskilt metallurgisk koks är starkare utpräglad.
Eftersom vi i knapphetslägen bli beroende av kolimport från
USA, kan det ha sitt intresse att ägna även den amerikanska kolproduktionen en hastig överblick. Den har alltid varit mycket
variabel och starkt konjunkturbetonad. Före andra världskriget
höll den sig bortåt 450 Mt, men år 1947, när Europa hade så starkt
behov av yttre tillförsel, steg den till över 610 Mt (inkl. antracit).
Ar 1949 var den nere i ca 430 Mt men år 1951 uppe i över 500 Mt.
Vad skall man nu tro om framtiden på kolområdeU Det framgår, inte minst av den varierande importen från USA, att den
europeiska kolmarknaden är labil. Marginalen mellan produktion
och egen förbrukning i exportländerna är smal i förhållande till
importbehoven i de kolfattiga länderna. Vi ha nyligen fått en
uppvisning av denna labilitet, när den länge rådande säljaremarknaden på våren 1950 plötsligt slog om till en köparemarknad med
fallande priser på kol och stopp vid vissa koksverk. På sommaren
och hösten samma år stramades marknaden åter till under inverkan av Koreakonfliktens inträde i en akut kris. Det var ökade
rustningar men framför allt ökad lagring av kol i de stora exportländerna, som kommo exportmarginalen att krympa.
Såsom en potentiell fara för vår kolförsörjning får man nog
betrakta den s. k. Schuman-planen, enligt vilken Västtyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna ha kommit överens om att instifta en europeisk kol- och stålunion. Den
skall ha till uppgift att »genom upprättande av en gemensam
marknad … bidraga till den ekonomiska utvecklingen, en ökad
sysselsättning och en höjning av levnadsstandarden i medlemsstaterna». Man syftar helt enkelt till att slå ihop medlemsstaternas
195
K-G. Ljungdahl
resurser på kol- och stålområdena till en övernationell enhet och
har för detta ändamål skapat en i detalj utformad organisatorisk
apparat. Det är omöjligt att säga, vad denna nya form av partiell
europeisk samverkan kan komma att få för betydelse för oss. Man
har nog knappast anledning att tro, att den kommer att direkt
underlätta och förbilliga vår kolimport.
Det andra världskriget gjorde slut på kolets (stenkol och koks)
dominerande ställning som bränsle i vårt land och öppnade slussarna för en mäktig flod av flytande bränslen. Vårt lands förbrukning av petroleumprodukter, per invånare räknad, har trefaldigats.
sedan tiden före andra världskriget. Den uppgick år 1951 till ungefär 700 liter per capita. Det är den högsta oljeförbrukningen i
Europa, ungefär tre gånger så hög som för Marshalländerna i
genomsnitt och 60 0Jo högre än i Storbritannien. Bara Förenta staterna och Canada uppvisa större oljeförbrukning. Det ger ett begrepp om den kvantitativa innebörden av denna övergång från
fasta till flytande bränslen, om man konstaterar, att vår bränsleimport år 1939 till 80 °/o utgjordes av fasta och till 20 °/o av flytande
bränslen, medan motsvarande proportion år 1951 var 55 °/o fasta.
och 45 °/o flytande, allt räknat som bränslevärde. Man kan lugnt
säga, att det flytande bränslet, oljan alltså, blev vår räddning i
kolknappheten efter kriget. Det blev en rusning till olja inom både
industri och byggnadsuppvärmning, som hotade att spränga distributionsapparaten. Sedan dess har en viss jämvikt inträtt.
Hur skall man bedöma framtidsutsikterna för oljan~ Om man
bortser ifrån krig och avspärrning och politiska förvecklingar av
andra slag och även från handelspolitiska begränsningar och bara
håller sig till det rent materiella, så skulle man kunna känna sig
ganska tillfreds. Det sias visserligen emellanåt om, att världens.
oljereserver inom en nära framtid skola ta slut. Men ett faktum
är, att världens kända petroleumtillgångar hittills inte ha visat
några tecken på att sina. Nya fyndigheter ha ständigt blivit upptäckta i stället för de gamla, som ha tagit slut. De kvarstående
oljetillgångarna minskas otvivelaktigt, men de kända oljereserverna – alltså de förråd, som vi känna till och ha mätt upp –
ha vuxit år efter år trots en oupphörlig avtappning. Under 5-
årsperioden 1946-1951 stego världens kända oljereserver med ca
40 Ofo, från ca 10 miljarder m3 år 1946 till ca 14 miljarder m3 år
1951. Världsproduktionen av petroleum (crude oil) var år 1946 ca
0,420 miljarder m3 och år 1951 ca 0,675 miljarder m3• Experterna
på det här området synas vara ense om, att de närmaste genera- 196
Sveriges energiförsörjning
tionerna inte behöva hysa någon oro för, att det inte skall finnas olja.
Oljan är särskilt känslig för politiska förhållanden. Den är en
av maktfaktorerna i världen och kanske den viktigaste av alla
krigsförnödenheter. Men det behöver inte bli krig, för att vår oljeförsörjning skall komma i farozonen. Nationaliseringen av Persiens oljeindustri äventyrade sålunda en väsentlig del av världens
oljeförsörjning.
Vi äro alltså i hög grad beroende av importbränslen, och det
går väl an i en fredlig värld med fria handelsförbindelser. Men
det är en smula äventyrligt, om man tänker på krig och avspärrning, att vara så starkt beroende av import på ett så livsviktigt
område. Rent handelspolitiskt är det en tyngande börda att med
varor och tjänster behöva väga upp vår stora bränsleimport, som
väl f. n. har ett cif-värde av mer än 1,5 miljarder kronor om året.
Vad kunna vi då göra för att lätta den bördan under normala
tider och för att skapa större trygghet i orostider~ Receptet är
ganska lätt att ge i allmänna ordalag men ingalunda lika lätt att
få expedierat. Det är den gamla trefaldiga rekommendationen:
övergå eller förbereda övergång till inhemska energikällor, minska
bränslebehoven genom sparsamhet och rationalisering, reservlagra
importbränslen i ökad omfattning.
Vår förnämsta inhemska energikälla är vår vattenkraft. Den
har tagits väl tillvara och är och förblir av ofantligt stor ekonomisk betydelse. Om vi inte hade vattenkraften utan vore tvungna
att framställa vår elkraft i värmekraftverk, så skulle vårt årliga
behov av importbränslen vara omkring 9 miljoner ton stenkol
(eller däremot svarande oljemängd) större än det nu är. Det skulle
motsvara en kostnad av bortåt en miljard kronor om året. Men
vattenkraften kan inte räcka till allting. Folk talar ibland om, att
vi borde bygga ut vattenkraft i hastigare takt för att använda
kraften till uppvärmning av byggnader och spara importbränslen.
Allt sådant tal bottnar i önsketänkande. Det är och förblir en
utopi att tro, att vi skulle kunna i nämnvärd omfattning värma
våra byggnader med vattenkraft. Vi skola nämligen ha klart för
oss, att vår vattenkraft är begränsad. Man räknar numera med,
att vår utbyggnadsvärda vattenkraft motsvarar en produktion av
ungefär 60 miljarder kWh om året. Av denna totalt tillgängliga
vattenkraft är en tredjedel redan utbyggd och tagen i anspråk,
motsvarande ca 20 miljarder kWh om året. Om den elektriska
kraftförbrukningen skulle fortsätta att öka i samma takt som i
197
,:
t.”;;
______…_ ___ ..:..__·————~—
K-G. Ljungdahl
genomsnitt under de senaste trettio åren, innebärande en fördubbling på elva år, så skulle vår utbyggnadsvärda vattenkraft vara
tagen helt i anspråk om ungefär tjugo år.
Om det sålunda är uppenbart, att vår vattenkraft i längden
inte räcker för allehanda värmeändamål, bör den, mänskligt att
döma, vara tillräcklig för att under lång tid framåt täcka alla
uppkommande högvärdiga behov av elkraft, alltså för belysning,
drivkraft och särskilt kvalificerade värmebehov, till vilka man
även bör räkna matlagning.
När man talar om kraftförsörjning nu för tiden, kan man inte
undgå att komma in på frågan om atomkraften. Förhoppningen
att med tillhjälp av atomkraften kunna lösa världens kraftproblem
är lika gammal som kärnfysiken. Man kan förstå detta, när man
betänker, att man genom atomsprängning ur en atom kan frigöra
en miljon gånger så mycket energi som vid vanliga kemiska reaktioner, vanlig förbränning alltså. Alltsedan bomben i Hiroshima
för hela världen avslöjade en mäktig realitet bakom kärnfysikens
subtila teorier, har dags- och veckopress gärna sysslat med atomkraft och hos allmänheten skapat en förväntan, som vetenskap
och teknik ingalunda äro i stånd att uppfylla. Det frodas mycken
vidskepelse kring atomkraften, och det kan därför inte vara ur
vägen att försöka anlägga ett mera realistiskt betraktelsesätt. Det
kan inte bli tal om att gå i detalj med dessa mycket invecklade
ting, men man behöver bara göra klart för sig vissa rätt enkla
sammanhang för att inse problemens art.
Den energiutlösning, som äger rum vid atomsprängningen, tar
i första hand form av värme. Man umgås visserligen med tanken
att utvinna energien direkt i form av elektrisk energi, men man
kan tills vidare inte ens antyda, hur det skulle kunna gå till.
Värmen utvecklas t. ex. i en uranreaktor med hopade mängder av
radioaktivt material omgivet av grafit såsom s. k. moderator. För
att illustrera storleken av en sådan uranreaktor kan man säga,
att den kan bestå t. ex. av 30 ton uran och 600 ton grafit. Med
tungt vatten som moderator kan man göra mindre reaktorer, t. ex.
2 ton uran och lO ton tungt vatten.
Värmen bortföres från reaktorn genom något lämpligt kylmedium, smält metall eller annan vätska eller gas. Det heta kylmediet
från reaktorn måste i en värmeväxlare överföras till annat medium såsom värmebärare. Detta kan sedan i sin tur användas
antingen direkt för värmeändamål eller för ånggenerering och
kraftalstring.
198
Sveriges energiförsörjning
Nobelpristagaren Sir John Cockcroft nämnde, när han talade
om de här sakerna i IVA, att bränslekostnaden i ett atomkraftverk
sannolikt skulle ställa sig något billigare än motsvarande kolkostnad. Men anläggningskostnaderna skulle naturligtvis bli större än
för ett vanligt ångkraftverk. Förutom samma kostnader i båda
fallen för själva kraftstationen tillkommer nämligen högst betydande kostnader för reaktorn med alla dess skyddsanordningar
mot den farliga strålningen.
Åven om man idag rätt väl kan säga, hur ett atomkraftverk
skall konstrueras, kommer man vid förverkligandet att möta
många och stora praktiska svårigheter, som måste övervinnas.
Det kommer säkert att dröja flera decennier, innan atomkraften får
någon ekonomisk betydelse för svensk energiförsörjning, även om
vi ha tillgångar av uran, som kunna användas. Jordens kända
urantillgångar äro rätt små, och man måste bygga på andra material, om atomkraften skall få någon verkligt stor betydelse, rent
mängdmässigt.
I sådana fall, där kostnaden är av ingen eller ringa betydelse,
kan man redan nu tänka sig atomkraften komma till praktisk
användning. För undervattensbåtar eller flygplan, där man av
militära skäl önskar mycket stor aktionsradie, är atomkraften så-
lunda en realitet redan idag.
För att återvända till mera närliggande problem med avseende
på inhemska energikällor så ha vi, utom vattenkraften, endast
skogen, torvmossarna och skifferfyndigheterna.
Ur skogen kunna vi under normala tider inte räkna med att
få något större bidrag till vår bränsleförsörjning, i vart fall ingen
ökning. Skogens produkter äro alltför värdefulla som råvara för
våra skogsindustrier, för att vi skulle ha råd att använda dem
som bränsle. I en ny bränslekris måste man emellertid komma att
i ungefär samma utsträckning som nu senast under andra världskriget göra anspråk på ved för att täcka angelägna bränslebehov.
Det är sålunda bara torven och skiffern, som återstå såsom inhemska energikällor. Man kan ha vilken åsikt som helst om torven
som bränsle och om skiffern som utgångsmaterial för framställning av flytande bränslen, men man kan inte komma förbi dem.
Det är vad vi ha att ta, och vi måste göra klart för oss, hur vi
skola begagna dem, om vi över huvud taget vilja försöka göra oss
mindre beroende av importbränslen under normala tider och stärka
vår försvarsberedskap för orostider.
Om torven skall kunna få den plats i vår bränsleförsörjning,
199
K -G. Ljungdahl
som den borde kunna få, är det nödvändigt, att man går ifrån de
traditionella arbetskrävande metoderna och söker sig fram på nya
linjer. Ökad mekanisering, mindre beroende av väder och vind
Qch industrialiserad drift i stor skala året runt- den vägen måste
man gå. Men då bör man också kunna få bränslen ur torven, som
både tekniskt och ekonomiskt kunna hävda sig i konkurrens med
importbränslena.
Att vi ur våra oljehaltiga alunskiffrar kunna framställa flytande
bränslen av fullgod beskaffenhet, är väl numera allom bekant. I
den mån skifferoljeindustrien hinner lösa de speciella tekniska
problem, som möta vid exploateringen av våra skifferfyndigheter,
har man all anledning att räkna med att inhemska flytande bränslen och andra produkter ur skiffern skola komma att spela en allt
mera framträdande roll i svensk bränsleförsörjning.
En annan mycket viktig sida av bränsleförsörjningen är besparingssträvandena. Var och en, som det allra minsta ägnat uppmärksamhet åt det sätt, på vilket värme och bränsle användes i
det här landet, får lätt det intrycket, att vi ha gott om bränsle i
landet och billigt bränsle. Det slösas med värme i landet, och det
slösas med bränsle. Fastän vi ha måst importera en växande andel
av vårt bränslebehov, har bränslet tydligen ändå varit så pass
billigt, att man inte har ägnat hushållningen tillräckligt intresse.
Jag säger tillräckligt intresse, för det är ju i alla fall så, att
mycket har gjorts och göres för rationalisering på värmeområdet.
Om vi tänka på värmeanläggningarna inom industrien, så äro de
i allmänhet väl projekterade, bra utförda och hyggligt skötta. Men
ofta kan man göra ytterligare rationalisering utan eller med
mycket liten investering. Det är framför allt förbättrad värmeisolering och återvinning av värme, som kan medföra besparingar
– förutom bättre övervakad drift.
På byggnadsuppvärmningens område finns det mycket att vinna.
Som det nu är, har ingen något riktigt ekonomiskt intresse av
att det hushållas med värme och med bränsle i våra bostäder och
arbetslokaler. En enda grads övertemperatur betyder 6 Ofo större
bränsleförbrukning. Ventilationen tar en orimlig del av byggnadens värmebehov, 30 Ofo är ganska vanligt, och det förekommer
upp till 50 Ofo vid tvångsventilation. Alltför litet intresse ägnas
åt byggnadens värmeisolation, när den projekteras och bygges.
Skötseln blir ofta slentrianmässig. I bostadshus borde hyresgästens
eget ekonomiska intresse kopplas in genom någon form av värmemätning.
200
. i ————————
Sveriges energiförsörjning
Den tredje medicinen, som man ordinerar, är reservlagring av
importbränslen. Det är en uppgift, som hittills har legat nästan
helt på det allmänna. Man bör emellertid överväga att utvidga
den till handeln och förbrukarna. Om staten emellertid vill få
fram en reservlagring av bränslen hos förbrukarna vid sidan av
statlig reservlagring och lagring i bränslehandelns regi, så får
man se till, att man inte bestraffar sådana åtgärder genom investeringsavgifter och liknande pålagor.
Jag har försökt att här ge en allmän överblick av vårt lands
energiförsörjning. Det är ett av våra viktigaste problem, och det
är mycket svårt att lösa. Det finns förvisso inte någon patentlösning. Det gäller att gå fram på alla framkomliga vägar för att
försöka minska vårt starka beroende av importen. Det är möjligt,
att vi tills vidare få nöja oss med att försöka sätta stopp för ett
ökat beroende av bränsleimport. Hur som helst, är det en stor
uppgift, som kräver intresse, arbete, tid och kapitalinvestering.
Ingenting får försummas ifråga om förutseende och allmän planering på det här området. Det går inte att skjuta uppgiften
ifrån sig.
14- 523444 Svensk Tidskrift 1952 201

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism