Sverige och utvecklingsländerna

SVERIGE OCH UTVECKLINGSLÄNDERNA
VI HAR HÄR i Sverige många gånger
spontant lämnat ekonomisk hjälp
till andra folk, som drabbats av
olyckor eller eljest behövt bistånd.
Om man skall döma av de resolutioner och förslag, som lagts fram
när det gäller de s. k. utvecklingsländerna, är offerviljan även denna
gång stor. Den är ett uttryck för
medkänsla med de tyvärr mycket
stora delar av världens befolkning,
wm blivit efter i den materiella utvecklingen och på grund därav
;amt i vissa fall även till följd av
~olitisk oro och omstörtning lever
armod och svält. Drivkraften
)akom kraven på ökat bistånd bottlar i samma idealism som är en av
~rundvalarna för det internatioleila tekniska och finansiella bi•tåndet såväl för Förenta Nationerlas som för särskilda nationers
>ilaterala verksamhet. Sedan är
let uppenbart, att inom många av
le mera utvecklade nationerna
iven den hårda maktkampen melan öst och väst skymtar i bakgrunlen, en kamp i vilken ju utveckingsländerna kommit att spela en
·oll som brickor i striden om
rärldshegemonien. Det finns också
10litiska och ideologiska motiv
~- 61164072 Svensk Tidskrift H. 2 1961
Av direktör UNO MURRAY
bakom den internationella biståndsverksamheten.
I en nyligen, av en arbetsgrupp
inom studieförbundet Näringsliv
och Samhälle (fil. lic. Jonas Nordenson, ordförande, professor Sune
Carlson, direktörerna Torsten
Carlsson och Willem Peppler, disponenten Folke Petren, direktörsassistenten G. O. Rising, direktö-
rerna Ragnar Sunden och Tore
Tallroth samt bankkamreren Bo
Thome) utgiven skrift om »Sveriges näringsliv och de underutvecklade länderna» behandlas hithö-
rande problem väsentligen från en
annan utgångspunkt. Det finns
även ett starkt ekonomiskt intresse
hos de industrialiserade staterna
att åvägabringa ekonomisk utveckling i den övriga delen av världen.
Industriell uppbyggnad i de underutvecklade länderna skapar en expansiv och stimulerande efterfrå-
gan på maskiner, anläggningar och
andra kapitalvaror. En högre levnadsstandard i dessa länder skulle
betyda såväl större och köpkraftigare marknader som större möjligheter till internationellt varuutbyte och en effektivitetsfrämjande specialisering. De underut- 102
vecklade länderna bör således fastare än hittills infogas i det internationella ekonomiska systemet
och genom hjälp till självhjälp sättas i stånd att deltaga i det internationella varuutbytet och ekonomiska framåtskridandet.
På grundval av en uttömmande
och intressant redogörelse för omfattningen och uppläggningen av
den internationella biståndsgivningen till de underutvecklade länderna och för Sveriges insatser under senare år konstaterar SNSgruppen att de svenska bidragen
till Förenta Nationerna och dess
fackorgan – per invånare räknat – varit högre än flertalet
andra industristaters, att ett förhållandevis stort antal svenska
experter utnyttjats i den internationella tjänsten samt att Sverige
mottager ett relativt stort antal
fackmän (stipendiater). Däremot
har de offentliga bilaterala insatserna – vid sidan av de internationellt samordnande – varit ringa i
jämförelse med dem som lämnats
av vissa andra länder.
De svenska förbindelserna med de
underutvecklade länderna har hittills varit och kommer väl sannolikt
även framdeles att vara huvudsakligen av kommersiell och privat
natur och är av icke ringa ekonomisk betydelse. Den svenska importen därifrån uppgick 1959 till ca
l 800 milj. kronor, och exportentill väsentlig del färdiga investeringsvaror (maskiner, instrument
och transportmedel) – till samma
l
l
lländer till ca l 500 milj. kronor. Del
svenska direkta investeringarna i J
underutvecklade länder, bl. a. i··
dotterföretag, har de senaste åren
varit stigande och uppgick 1959 till
i runt tal 100 milj. kronor. Dessa
kommersiella insatser innebär icke
enbart kapitalöverföring utan också·
en omfattande export av kunnande
i form av utbildning av arbetskraft
av olika slag. överföringen av
svenskt privat kapital till underutvecklade länder för direkta investeringar eller i form av långfristiga
kommersiella krediter har dock
hämmats av de svenska valutapolitiska och garantitekniska restriktionerna. De liberalare villkor
och de bättre institutionella förutsättningar som gäller vid kapital- Il
export från andra länder, såsom
Västtyskland, Frankrike, Förenta 1
staterna, har givit näringslivet i l
dessa länder möjlighet att göra .
relativt större insatser till både de-J
ras eget och de underutvecklade 1
ländernas fromma. l
SNS-gruppen framhåller med J
rätta att ideellt initierade insatser j
kan göras betydligt mera fruktbä-l
rande, om de samtidigt baserar sig
på ekonomiska överväganden. Ett l
främjande av de svenska kommer- !
siellt betingade förbindelserna
framstår för arbetsgruppen som ett
nödvändigt komplement till den
svenska biståndsverksamheten och
av minst samma intresse för de
underutvecklade länderna som
denna. Någon intressekonflikt mellan dessa två områden föreligger
icke. Betydande insatser måste
göras för att förbättra vederbö-
rande utvecklingslands förvaltning,
administration och utbildning, som
oftast befinner sig på en mycket
låg nivå. Vidare behövs tekniskt
bistånd till länder, där vi för närvarande endast har begränsade
kommersiella kontakter, men där
det föreligger möjlighet för att utvidga dessa. Det viktiga från det
underutvecklade landets synpunkt
är emellertid, att det tekniska biståndet skapar en sådan miljö och
ger sådana kommersiella kontakter
att en av landets egna resurser
uppburen kumulativ utvecklingsprocess främjas. Dessa mera långsiktiga ekonomiska aspekter på
hjälpprogrammet för de underutvecklade länderna har hittills spelat
en alltför underordnad roll i debatten.
Förutsättningarna för vidgade
svenska insatser är goda. En många
gånger påtalad fördel ligger däri,
att vårt land är neutralt utan kolonialt förflutet och utan stormaktsaspirationer. Vår höga levnadsstandard innebär möjligheter till relativt stora ekonomiska bidrag, och
den tekniska standarden i Sverige
är, liksom utbildningen, av hög
kvalitet. Dessutom har vårt folk
goda erfarenheter av administration och planering, och ur ekonomiska synpunkter sett är det i förevarande sammanhang sannolikt av
stor betydelse, att den svenska industrien är uppbyggd av enheter,
som internationellt sett är små eller
103
medelstora, och därför av den typ
som närmast intresserar de underutvecklade länderna. Vår industri
har grundat sig på näringar med
direkt anknytning till naturtillgångarna skog och malm, och de
flesta underutvecklade länder torde
ha behov av att på motsvarande sätt
basera sin industri på inhemska
resurser. Att svenska insatser likväl måste möta svårigheter av olika
slag är uppenbart. Svenskens brist
på de språkkunskaper som fordras
i detta sammanhang inskränker
våra möjligheter, och de svenska
erfarenheterna av de underutvecklade ländernas problem är, trots
internationella kontakter, betydligt
mindre än de som gjorts i kolonistaterna, där man t. ex. har ett stort
antal experter på frågor som uppstår i tropikerna inom medicin,
jordbruk, kommunikationsväsende
osv. Vidare är de svenska resurserna inte heller stora, i synnerhet
när det inhemska behovet av såväl
kapital som teknisk kunskap är
starkt växande, och bristsituationer
förekommer på många områden.
Denna nackdel kan emellertid enligt SNS-gruppens mening delvis
avhjälpas genom en rationell utformning av det svenska biståndet.
Om man vill lägga särskild vikt
vid frågan om en utbyggnad och
intensifiering av de kommersiella
förbindelserna med utvecklingsländerna, spelar givetvis det handelspolitiska samarbetet samt förutsättningarna för ökat kapitalflöde
till dessa länder samt överföringen
104
till dem av tekniskt kunnande en
betydande roll. I princip är det
svenska näringslivet och statsmakterna eniga om fördelarna av en
frihandelsvänlig politik, men SNSgruppen påpekar, att en direkt
svensk diskriminering mot vissa
varor från utvecklingsländerna
förekommer i form av tullar och
punktskatter (exempelvis på kaffe)
och framhåller, att en lindring i
sådana avgifter kan beräknas leda
till större import och högre inkomster för exportländerna. Att en
ökad import därifrån till Sverige
kan vålla avbräck för svensk industri är uppenbart, men det är
gruppens uppfattning, att sådant
icke bör mötas med diskriminerande åtgärder utan i första hand
med rationalisering och i andra
hand av en omställning av de
svenska företagen. Det är troligt,
att därför krav kommer att ställas
på en snabb och smidig anpassningsprocess, som fordrar kapital
för nyinvesteringar, bättre utbildning, snabbare omskolnings- och
flyttningsmöjligheter osv. Fri internationell konkurrens har hittills
visat sig vara till fördel för det
svenska näringslivet.
Kapitalflödet till utvecklingsländer under de senare åren har i
växande grad bestått av exportkrediter från industristaterna, vilka
använts för import av maskiner
och andra investeringsvaror. För
exportörerna har krediterna inneburit större exportmöjligheter totalt sett, och för de enskilda exportländerna ett verksamt konkurrensmedeL För de svenska exportö-
rerna föreligger emellertid icke
samma möjligheter som för andra
länder att finansiera långfristiga
kommersiella krediter, och det är
därför ur konkurrenssynpunkt
önskvärt att möjligheterna i detta i
hänseende utvidgas. I sådant syfte
föreslår SNS-gruppen en liberalisering av exportkreditnämndens villkor för kreditgarantierna, så att de
inte, såsom för närvarande, främst
gynnar exportkreditgivning till industristater. Exportkrediter till de
underutvecklade länderna innebär
större politiska och ekonomiska risker och kräver högre premier, men
härvidlag finns det möjligheter till
en sammanknytning av svenska
offentliga insatser och kommersiella intressen till utvecklingsländernas – och Sveriges – fromma.
En liberalare tillämpning av villkoren och eventuellt en subventionerad nedskärning av försäkringsavgiften för de svenska exportkreditgarantierna skulle ge möjligheter till en betydande ökning av
den svenska kapitalexporten till nu
ifrågavarande länder. Eftersom en
sådan kapitalexport även är ett
svenskt intresse, bör den underlättas även på andra vägar. SNS-gruppen tänker sig för detta ändamål
bildandet av en garantifond för
direkta investeringar, vilka därigenom skulle kunna säkras för
risken av nationalisering och andra
politiska åtgärder.
Mot bakgrunden av de senaste
årens ekonomiska debatter i vårt
land är det naturligt, att man i
detta sammanhang ställer frågan,
var kapital till en ökad kapitalexport skall tagas, när den svenska
kapitalmarknaden inte ens räcker
för våra egna behov. SNS-gruppen
anvisar två lösningar. Den ena är
kortfristig och innebär, att Sverige
lånar upp kapital i de kapitalstarka
länderna för att låna ut till de kapitalsvaga, men för att detta skall
kunna ske måste villkoren för såväl
kapitalimport som kapitalexport
liberaliseras. Även en viss statlig
upplåning i utlandet för att bredda den svenska kapitalmarknaden
skulle ligga i linje med en sådan
tankegång. På längre sikt bör
emellertid den svenska ekonomiska
politiken inriktas så, att en större
andel av nationalinkomsten sparas
och/eller en mindre del än tidigare
används för inhemsk investering.
Detta innebär, att industriens inhemska investeringar skulle i högre
grad inriktas på de mest produktiva och mest expansiva grenarna,
medan investeringarna i de underutvecklade länderna skulle stå som
ett lönsamt alternativ inom andra
branscher. Vidare framhålles det
såsom inte osannolikt att bostadsbyggandets andel av de totala investeringarna kan komma att minska,
varigenom en relativ ökning av
bl. a. kapitalexporten möjliggöres
utan att takten i den svenska ekonomiska utvecklingen skulle behöva skäras ned.
Det är alldeles tydligt, att de
105
kommersiella förbindelserna, kapitalrörelserna och det rent tekniska
biståndet måste bättre samordnas,
för att hjälpen till de underutvecklade länderna skall bli så effektiv
som möjligt. Detta gäller såväl på
det internationella planet som inom
industristaterna – inte minst Sverige – och de underutvecklade länderna själva. Inom Sverige måste
en koordinering ske såväl mellan
de olika statliga organ, som har
hand om våra kommersiella och
tekniska förbindelser med de un··
derutvecklade länderna som mellan näringslivets organisationer,
mellan olika intresseorganisationer
och folkrörelser samt mellan dessa
myndigheter och institutioner i sin
tur. Det är nämligen ett allmänt
svenskt intresse, att de åtgärder
som vidtagas och de förslag som
framläggas från svensk sida inte
strider mot varandra utan tvärtom vittnar om en konsekvent
och långsiktig politik. En samordning av detta slag måste i sista
hand ske på regeringsplanet
En synpunkt, som hittills inte
gjort sig särskilt gällande i debatten, men vilken starkt understrykes
av SNS-gruppen är att vårt lands
bistånd bör koncentreras på sådana
länder och uppgifter där vi har de
bästa relativa förutsättningarna att
göra en samordnad offentlig och
privat insats. Med hänsyn till
svenska förutsättningar och svenska kommersiella uppföljningsmöjligheter är vissa länder mer lämpade att bli mottagare av svenskt
106
bistånd än andra. Som exempel har
nämnts Brasilien, Chile, Colombia,
Mexiko, Peru, Indonesien, Mellersta
östern och Venezuela, där svensk
export hittills utvecklat sig väl. De
mest betydande marknaderna har
hittills varit Brasilien, Argentina,
Indien samt oljeländerna. De länder som har nått ett sådant utvecklingsstadium, att de särskilt väl
kan tillgodogöra sig svenska erfarenheter av teknisk och administrativ art bör således främst komma
ifråga, även om modifikationer
härutinnan får göras med hänsyn
till speciella humanitära och politiska motiv. En viss koncentration
av det svenska biståndet är framför allt nödvändigt med hänsyn till
de begränsade svenska resurserna.
Förhållandena i utvecklingsländerna och behovet av insatser till
deras bistånd ställer industristaterna i västerlandet inför ofantliga
lekonomiska, sociala och politiska ~
problem. Inte mindre än ”/s av jordens 2,9 miljarder invånare lever
i sådana länder, och denna andel
stiger med enorm hastighet till
följd av den höga nativiteten i dessa
områden. Det gäller i många fall
länder som på grund av vitt utbredd
analfabetism, bristfällig samhällelig
organisation och politisk instabilitet har svårt att tillgodogöra sig
hjälpen effektivt. Vi möter därjämte i dessa länder ofta värderingar, som ter sig helt främmande
för vår egen uppfattning om människovärde, framåtskridande och
välstånd. Därför är de förestående
uppgifterna ingalunda av kortsiktig natur. Biståndsverksamheten
och strävandena att knyta utvecklingsländerna fastare till den övriga
världens ekonomiska system måste
fullgöras kontinuerligt och planmässigt på lång sikt.