Print Friendly

Sverige och Finlands strid för livet

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGE
OCH FINLANDS STRID FÖR LIVET
NÅR detta skrives, har kriget i Finland varat blott två veckor.
Det ryska överfallet på vårt grannfolk och de metoder, som den
ryska krigsledningen därvid ej skytt att tillgripa, har upprört
folk i när och fjärran, och Nationernas Förbund, till vilket tribunal Finland vädjade, har vaknat ur sitt ide och utstött Ryss- ·
land ur denna mellanfolkliga gemenskap. Sällan, ja kanske aldrig
i historien har ett folk i sin kamp för sin frihet haft världsopinionen och världssamvetet så till sitt stöd som det finländska. I Sverige har aldrig någonsin en så stark humanitär medkänsla i det
tysta eller offentliga dokumenterats som under de sista veckorna
till förmån för ett broderland. Vare sig blott känslan eller även
förnuftet härvid talar och vare sig gemene man i det lilla Finlands heroiska motstånd mot den ryska giganten ser en strid om
bastionerna för vår egen svenska frihet eller icke, har det skapats
en djup, bred och stark finlandssinnad folkfront i landet, inför
vilken även partistriderna för tillfället tystnat. Alla ha måst förnimma, att Finlands ofärd även betyder Nordens och Sveriges.
I förra häftet av Svensk Tidskrift rekommenderades ett svenskt
handlingsprogram, innefattande ett stödjande av Finlands försvarsförberedelser genom allt det ekonomiska, materiella, humanitära och diplomatiska bistånd, som Sveriges möjligheter och resurser medgåve. Det skrevs, innan den ryska aktionen på sitt förbluffande snabba sätt igångsattes. Det bistånd, som Sverige och
andra länder på angivet sätt lämnat och kunna lämna Finland,
måste vara en grundbetingelse för att landet skall kunna hålla
stånd. Platoniska sympatiuttalanden – hur varmhjärtade och
välmenande de än äro – räcka icke långt som ammunition mot
hämningslösa inkräktare.
Vad det finska folket under ett par veckor fått genomlida är
kanske blott en blodig ouverture till något ännu blodigare och
fasansfullare. Kreerandet av den s. k. folkregeringen måste tolkas
som ett planmässigt försök att restaurera det forna tsaristiska
Rysslands gränser och behandla en västerländsk kulturnation efter enahanda metoder som kaukasiska, turkmeniska och mongo- 629

Sverige och Finlands strid för livet
liska folk, vilka under lock och pock tvingats in under Moskva
som lydfolk. Varje person, mäktig en utrikespolitisk tanke, måste
lätt kunna förstå det i hög grad försämrade läge, vari ej endast
norra utan hela Sverige skulle försättas, om ett imperialistiskt och expansivt Ryssland, utrustat med moderna militära betingelsemedel, skulle härska över Finland alltifrån Ålandsöarna
till landgränsen vid Torneälv. Lika uppenbart är, att våra försvarsmöjligheter i högsta grad skulle försämras, om Ryssland vid
lämplig tidpunkt, d. v. s. då de skandinaviska länderna t. ex. på
grund av stormaktskrig ställdes lika ensamma som Finland för
tillfället står, ville förverkliga den gamla tsaristiska drömmen om
att över Norge-Sverige nå fram till Atlanten. De som ännu för
några månader sedan skrattade åt alla sådana farhågor såsom
tomma spekulationer, borde efter höstmånadernas oanade maktförskjutningar i Europa ha svårt att avfärda varje riskberäkning
som hjärnspöken. Uppvaknandet från idyllen till verkligheten
har endast kommit väl sent, dessvärre även på högsta ansvarigt
håll. I detta ögonblick bryta sig många stämningar inom vårt folk,
från orosfylld defaitism till desperat handlingsberedskap. Genomsnittssvensken torde hoppas att Sverige må kunna hålla sig utanför men vara redo att utan tvekan gå ut i strid, om regeringen
efter sitt bedömande av de utrikespolitiska förutsättningarna och
de militära resurserna finner Sveriges intressen så kräva. Envar
frågar sig i dessa dagar, dels hur Tyskland ämnar förhålla sig
till den aktion, som Sovjetunionen efter ingående av sin pakt med
Tyskland iscensatt mot det nordiska Finland och dels vilka resurser vårt land förfogar över, ifall Sverige antingen självmant eller
till äventyrs på grund av ett av nu okänd anledning avgivet ryskt
ultimatum skulle finna det nödvändigt resp. tvingas till att direkt
stödja Finland. Den första frågan skall här av brist på säkra
hållpunkter lämnas åsido. Det senare spörsmålet kan däremot
göras till föremål för vissa allmänna bedömanden, ehuru grundade blott på hittillsvarande kortvariga erfarenheter och med reservation för de överraskningar, varpå man under de kommande
veckorna får vara beredd.
Vad det lantmilitära kriget beträffar är det i synnerhet tre
omständigheter, som tala för att en svensk hjälp skulle kunna bli
av stor betydelse för det finska försvaret.
Först och främst torde det icke vara möjligt att ryssarna med
hänsyn till terrängen och förbindelselederna, allra minst under
630
Sverige och Finlands strid för livet
snötiden, skola kunna utnyttja sin numerära och delvis tekniska
överlägsenhet. Åven om det skulle lyckas den röda armen att norr
om Ladoga och uppåt insätta truppmassor till en styrka av omkring 300,000 man, är det för den föga organisationsdugliga Sovjetstaten icke gärna tänkbart att nöjaktigt kunna sörja för underhåll, materiel m. m. medels den enda, genom bombanfall kanske
tidvis avbrutna bana, som genomlöper de vidsträckta nejderna i
Fjärrkarelen och på Kolahalvön. Ju högre snötäcket växer desto
svårare måste det bli för ryssarna att i de mestadels obanade
trakterna i östra Finland framföra motoriserade förband. Möjligheterna att upprätta tvärförbindelser mellan de framryckande
trupperna äro dessutom ytterst begränsade. Utsikterna för försvararna att framgångsrikt gå till motanfall mot framskjutna avdelningar få under sådana förhållanden anses stora; de måste ökas
i högsta grad, om armen kan få ett effektivt flyg som samverkande,
och i vissa fall kanske ryska avdelningar gå mot rena katastrofen, därest deras förbindelser bakåt avskäras samt föda och materiel tryta. För vintervana trupper bör det därför vara möjligt att
genom en rörlig krigföring tillfoga ryssaTna allvaTliga avbräck.
Den arrdTa faktoTn äT de Tyska truppernas mer än väntat svaga
kvalitet; den peTsonliga utrustningen ståT uppenbarligen icke alls
i nivå med ett vinteTfälttågs utomOTdentliga kTav, och även om
åtskilliga koTTespondonteTs meT eller mindre hårresande skildringar skulle vaTa öveTdTivna, vittnaT den Töda aTmens moTal
icke om någon kOTstågslidelse. Den tTedje faktoTn äT, att de finländska trupperna under det långa nervkriget hunno väl förberedas och göra sig gott hemmastadda med sina försvaTsuppgifter.
Adderas allt och lägges härtill de finländska tmppCTnas beundransvärda operations- och stTidsduglighet, fTamstår föTsvaret till
lands av huvuddelen av Finland inom en beTäknelig fTamtid vissedigen såsom en ytteTst svår men trots TyssaTnas kvantitativa
övermakt dock icke hopplös uppgift. Den oundgängliga föTutsättningen häTför är dock, att Finland materiellt genom stöd fTån
arrdTa länder kan uthäTda den enorma påfrestningen. Men däTjämte måste det antas, att Finlands tillgång på övade terrängvana trupper är begränsad och kan behöva förstäTkning utifrån.
FramföT allt torde detta gälla de stora viddeTna i norr, där må-
hända icke så stora men väl utrustade rörliga förband äTo av nö-
den. Med tanke på den röda armens kvalifikationer böra även
icke-elittmppeT kunna bli till stOTt stöd däT. Med hänsyn till lä-
631
Sverige och Finlands strid för livet
gets ovisshet måste det betraktas som särskilt önskvärt, att frikårer snarast insättas i dessa trakter såsom ett fjärrskydd för
det övriga Norden. Uppstode en konflikt mellan Sverige och Ryssland eller mellan Sverige-Norge och Hyssland, måste insättandet
av svenska eller svensk-norska trupper i norra Finland beräknas
bli av stor och kanske utslagsgivande betydelse för hejdandet av
det ryska angreppet på denna för Sverige farliga front.
Om Ryssland ändock skulle lyckas erövra Finland och där ininstallera sin lydregering, skulle den strategiska försämringen för
Sverige ställa oerhörda krav på lantförsvarskrafter. Än större
bleve faran i luften, i det att ett mot oss aggressivt Ryssland skulle
hålla ett basområde ända från Libau till Haparanda. Sveriges
försvarsproblem skulle därvid te sig oändligt svårare än när försvarskommissionen avgav sitt betänkande och kanske hart när
olösliga. Luftförsvarsfrontens längd och flygbasernas närhet
skulle kräva långt mera försvarsflyg och luftvärn än vi nu ha och
svårligen ha råd att skaffa. Särskilt ur luftkrigets synpunkt vore
det givet en ovägbar fördel att försvara Sverige i Finland.
Med hänsyn till det finländska flygets litenhet och behov av att
spridas på alla fronter torde ur Finlands synpunkt utökningen av
flygvapnet vara mest trängande. Det gäller såväl jaktplan för
att möta ryska luftarmador som bombplan för att främst avskära
de ryska förbindelserna i Karelen och bekämpa de få hittillsvarande ryska flygbaserna i Estland; byggandet av nya flygbaser
därstädes torde ta kanske ett halvår i anspråk. Det vill synas, som
om flera stora stater vore villiga att leverera Finland stridsflyg,
och en successiv förstärkning av detta vapenslag genom ett slags
internationell subskribtion är säkerligen att emotse. Det återstår
dock att utröna, i vad mån de utifrån kommande maskinerna
lämpa sig för ett kallt vinterfälttåg. I detta hänseende torde det
svenska flyget kunna antas äga särskilda förutsättningar, ehuru
det låge i sakens natur att Sverige ej skulle kunna detachera mer
än en relativt liten del av sin luftflotta till fronterna i Finland.
Rörande luftkriget föreligger annars ännu allt för ringa erfarenhet för att tillåta säkrare slutsatser om verkningarna av det invaderande landets numerära överlägsenhet eller av dess förmåga
av hemortsbekämpning. Trots de första dagarnas förödande anfall
mot Helsingfors synes effekten av den ryska flygverksamheten
hittills icke svara mot den hejdlösa fleråriga förhandsreklamen.
Vad marinens möjligheter vid en konflikt Sverige-Ryssland be- 632
Sverige och Finlands strid för livet
träffar, bleve dess väsentliga uppgifter att hindra landstigningsförsök på den svenska ostkusten och genombrytningsförsök i
Ålands hav; i senare fallet skulle Norrlandskusten eljest läggas
öppen och sjöförbindelserna mellan Sverige och Finland hotas. De
ryska sjöstridskrafternas omfattning m. m. bedömas sådana, att
svenska marinen torde kunna lösa dessa uppgifter i nuvarande
läge, särskilt om samverkan etableras med de finländska sjöstridskrafterna. De största farorna för den svenska flottan torde för
övrigt icke föreligga från den ryska flottan utan från det ryska
flygvapnet. Om detta icke visar sig motsvara förhandsreklamen,
ökas svenska marinens utsikter. Bortsett från Åland och dess
skärgård torde ett direkt ingripande till Finlands försvar vid
detta lands södra kuster däremot blott vara lämpligt för mindre
delar av den svenska flottan, enär riskerna att blottställa de egna
kusterna eljest bli för stora.
Näst efter kustens skyddande står främst marinstridskrafternas
uppgift att skydda sjöförbindelserna. Med nuvarande flotta torde
förbindelserna med Finland i Bottniska viken och längs svenska
ostkusten kunna i huvudsak upprätthållas. I fråga om förbindelserna över Nordsjön torde den svenska flottan vara alltför liten
för att kunna åta sig mer än skyddet av sjöfarten närmast svenska kusten i Västerhavet.
I ovanstående kalkyler har förutsatts att Tyskland varken militärt eller ekonomiskt skulle utöva repressalier mot Sverige. Från
kalkylen har även uteslutits den hjälp, som Norge med hänsyn
till »kalotten» eljest kunde ha ett vitalt intresse av att lämna.
Ej heller ha dryftats Sveriges möjligheter att snabbt genomföra
en industriell mobilisering- ett ämne som beröres på annan plats.
Om denna värdesättning av Sveriges militära möjligheter kan
antas vara hållbar, måste den utmynna i ett konstaterande, dels
att ett militärt ingripande vid Finlands sida väsentligt skulle öka
dess utsikter att värna friheten, dels att Sverige efter rysk seger
över Finland måste räkna med ojämförligt större vanskligheter
att försvara sig än nu. Ingen kan blunda för denna problemställning, som blir allvarligare för var dag, Finlands svårigheter visa
sig tillväxa.
Här ovan har det nordisk-ryska problemet setts isolerat. Ett
konstaterande av problemställningen innebär icke, att man bortser
från andra riskmoment särskilt av utrikespolitisk natur, vilka den
633
Sverige och Finlands strid för livet
ansvariga utrikesledningen har att bedöma. Tills vidare får man
avbida omfattningen och resultatet av den hjälp, som Finland
inom den närmaste tiden kan vänta utifrån från skilda håll. Det
är icke enbart en egoistisk småstatsfilosofi att hävda, att bevarandet av Finlands frihet måste i högsta grad ankomma på de
stora makter, som bära ansvaret för krigsutbrottet i Europa. Visserligen kan ett stormaktsingripande tänkas skapa allvarliga komplikationer för de nordiska staternas utrikespolitik. Men även om
ett ensamt litet land eller ett par mindre länder i förening skulle
kunna hejda e1,1 stormakt, sakna de dock i motsats till stormakterna resurser för en offensiv eller för angrepp från flera håll och
därmed möjligheten att snabbt framtvinga avgörande och fred.
Vad som i ett visst ögonblick mest tjänar Sveriges och Finlands
livsintressen kan därför knappast i förväg avgöras.
I förevarande ovissa situation ha vi med vårt inlägg blott
åsyftat att ge ett svar på den oroliga fråga, som människorna
överallt ställa sig, nämligen om den våldsamma kraft, med vilken
Ryssland nu kastat sig över en nordisk stat, är ohejdbar. Ett positivt svar på frågan kan icke vara utan betydelse för den stämning, som vinner utbredning bland vårt folk. Fördömandet av
orätten behöver då ej paras med ett eftergivet missmod i fråga
om en slutlig seger för rätten. För stunden är det främst en frimodig, antidefaitistisk anda, som inför händelsernas ovissa utveckling höves den svenska nationen, till nöds en kampanj för stärkt
moralisk beredskap, ifall ett missmod skulle visa tecken att sprida
sig. En inrepolitisk strid för eller mot »aktivism» däremot kan
endast försvaga vår inre front. I en konflikt, som så nära berör
vårt lands vitalaste intressen och erbjuder så många oberäkneliga
faromoment, har statsledningen dock förvisso en större tillgång i
dem, som vilja säga sig redo för de största offer, än i dem, som
bara frukta för sin egen välfärd. Lika oklokt och oförutseende
som det var av 1930-talets maktägande partier att ej i tid beakta
det växande försvarsintresset, lika obetänksamt kan det vara av
regeringen nu att ej värdera den fosterländska beredskap, vars
manifesterande människor i olika samhällslager ej kunnat hålla
tillbaka. Ännu i dag gälla den kloke och betänksamme Axel
Oxenstiernas ord vid ett skickelsedigert avgörande, att »med klagan och fruktan intet är att uträtta, och det står kvinnfolk bättre
an än män och enkannerligen dem, som regementet med råd och
dåd skola assistera».
634

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism