Sverige och Europa


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGE OCH EUROPA
NÄRINGsLIVETs ledande män i vårt
land har enstämmigt förklarat, att
det skulle ha på längre sikt ödesdigra konsekvenser för Sveriges
ekonomiska utveckling om vi stannade utanför EEC. Det är ett ofrånkomligt faktum att vi lever på vår
export. I första hand våra stora
exportindustrier: verkstadsindustrin och träindustrin har möjliggjort den välståndsökning och allmänna standardhöjning, som i
ständigt stigande grad satt sin prä-
gel på vårt samhälle under detta
århundrade och speciellt under
efterkrigstiden. Mer än % av vår
export går f. n. till länder, som tillhör resp. väntas bli medlemmar av
EEC. Om inte också Sverige inträ-
der som fullvärdig medlem i EEC
innebär det att vår exportindustri
efterhand kommer att på sina hittills viktigaste marknader möta
tullmurar, som det skulle vara
ekonomiskt förödande att i längden söka forcera. Resultatet kan
inte bli mer än ett: stagnerande välståndsutveckling, sjunkande levnadsstandard, arbetslöshet.
Trots detta har den socialdemokratiska regeringen i vårt land,
stödd av fackföreningsrörelsen och
centerpartiet, dekreterat att det är
uteslutet att Sverige skulle söka
fullt medlemskap i EEC; på sin höjd
kan det bli tal om associering. Som
motivering har angivits att medlemskap på det s. k. Romavtalets
grund skulle vara oförenligt med
den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken. Däremot skulle en
associering inte möta några politiska hinder. Detta är mer än diskutabelt. Vad en associering för vårt
vidkommande skulle betyda, är allt
annat än klart. Det vore emellertid
en oförlåtlig naivitet att föreställa
sig att den skulle innebära bara
fördelar och inga nackdelar. Såvitt
man på detta stadium kan döma
skulle en associering medföra att
vi skulle få sämre ekonomiska villkor och avhända oss varje medinflytande på Europamarknaden utan
att vinna något bättre politiskt utgångsläge. Danmark och Norge
skulle exempelvis under förutsättning att de blev fullvärdiga medlemmar av EEC ha mer att säga
till om beträffande vår handel med
våra bästa kunder än vi själva.
Samtidigt skulle vi genom vår ekonomiska anknytning till EEC antingen vi ville eller inte av intresserade iakttagare i öster komma att
räknas till det västeuropeiska blocket. Ny Dag har karakteristiskt nog
redan förklarat att även en associering är oförenlig med svensk
neutralitet.
Det är den ena sidan av saken.
Den andra är att det ingalunda
övertygande visats att ett medlemskap i EEC på Romavtalets grund
skulle strida mot den svenska utrikespolitikens huvudlinje. Tvärtom- den ende expert, som verkställt en inträngande och noggrann
analys av denna frågeställning,
nämligen byråchefen på UD: s politiska avdelning Bo Siegbahn, tillika
socialdemokratisk senator i första
kammaren, har kommit till rakt
motsatt resultat. Enligt hans i detalj motiverade uppfattning finns
det ingenting i Romavtalet som i
och för sig skulle omöjliggöra medlemskap för ett alliansfritt Sverige.
Det bästa och förmodligen enda sättet att vinna full klarhet på denna
punkt skulle emellertid ha varit att
ansöka om medlemskap i EEC.
Hade det under förhandlingarna
om medlemskap visat sig att EEC
ställt villkor, som varit oförenliga
med den svenska utrikespolitikens
av alla demokratiska partier godkända målsättning, hade ju ingenting varit enklare än att dra sig
tillbaka. En ansökan om medlemskap skulle ha klarlagt läget utan
att inskränka vår handlingsfrihet.
Inte ens så långt som till att förhandlingsvägen undersöka förutsättningarna för ett svenskt medlemskap i EEC har alltså regeringen
gittat sträcka sig. Det är samma
325
regering, som efter att i åratal ha
nonchalerat resp. vanskött de europeiska marknadsproblemen – man
erinrar sig hr Langes beryktade
replik i riksdagen om att han hade
viktigare saker att syssla med än
att studera Romavtalet! – äntligen
tog initiativet till EFTA med det
uttryckliga syftet att därigenom
ernå en broslagning till EEC. Det
är samma regering vars statsminister deklarerade Sveriges glädje över
Englands initiativ till förhandlingar med EEC om medlemskap
och vars språkrör i pressen uttalade
att Sverige i positiv anda borde
pröva möjligheterna för ett inträde
i EEC.
Nu, sedan hrr Unden och Sträng
deklarerat sig mot medlemskap,
följda av hrr Hedlund och Geijer,
är det inte längre tal om någon positiv anda, ja man vägrar t. o. m.
att pröva möjligheterna. statsministern fastslår rätt och slätt att enligt regeringens uppfattning svenskt
medlemskap i EEC inte är förenligt
med vår hävdvunna neutralitet. Redan en ansökan om medlemskap
skulle kunna ge »omvärlden» anledning att hysa misstro mot uppriktigheten i vår neutralitetsvilja.
Det är regeringens åsikt – och därför förhåller det sig så. Ett sådant
resonemang kan inte betyda någonting annat än att det under hr Undens inflytande skett en förskjutning av hr Erlanders och övriga
regeringsmedlemmars utrikespolitiska ståndpunkt. Den överensstämmer uppenbarligen inte längre med
326
den mest auktoritativa definition
av svensk utrikespolitik, som föreligger, nämligen utrikesutskottets
bekanta utlåtande av år 1956, där
kommunistiska motioner om garanterad neutralitet för Sverige avvisades.
Detta utlåtande representerar de
demokratiska svenska riksdagspartiernas enhälliga uppfattning –
alltså inte bara hr Undens eller hr
Erlanders personliga tolkning av
den svenska utrikespolitikens målsättning. I utlåtandet sägs, det kan
inte nog många gånger upprepas,
att vår självvalda politik innebär
»att icke genom anslutning till nå-
got av stormaktsblocken förminska
möjligheten för vårt land att inte
indras i en ev. stormaktskonflikt».
Utrikesutskottet talar icke om
neutralitet – nämner överhuvud
taget inte detta ord i sin definition
av svensk utrikespolitik – utan
varnar i stället uttryckligen för en
permanent bindning av vår politik
i en oförutsebar framtid. Ja, utskottet talar inte ens om alliansfrihet
i största allmänhet, utan om frihet
från stormaktsallianser, vilket är
något helt annat. Kort sagt: frihet
från stormaktsallianser i nuet och
handlingsfrihet i framtiden, med
andra ord vad som på högerhåll
brukar kallas att segla med lösa
skot – det är Sveriges av statsmakterna fastlagda utrikespolitiska
linje.
Från denna har nu regeringen
avlägsnat sig så långt att det är
befogat att tala om en kursändring.
Att, som hr Erlander och Stockholms-Tidningen envisas göra, antyda om »omvärlden» dvs. östblocket skulle ha anledning att misstro
uppriktigheten i vår neutralitetspolitik om vi anslöt oss till EEC,
det är inte bara att animera utländsk makt till misstro genom att
alldeles i onödan förse den med
argument, det är också att avhända
oss vår utrikespolitiska handlingsfrihet. Om vi skulle låta »omvärldens» förmodade reaktion avgöra
vårt utrikespolitiska handlande är
vi en gång för alla ute på det sluttande plan, som bl. a. Bo Siegbahn
så många gånger varnat för. Det
skulle betyda att vi efter hand lät
bestämmanderätten över vad som
är förenligt och inte förenligt med
den svenska utrikespolitikens huvudlinje glida över från Stockhohn
till Moskva.
Och vad skulle i själva verket
den neutralitet vara värd, som på
detta sätt existerade enbart av
Rysslands nåde? Om vi på dess
altare offrade det ekonomiska samarbetet med Västeuropa, skulle det
– som också från flera håll inom
näringslivet påpekats – innebära
ett fortskridande ekonomiskt beroende av östblocket. På regeringshåll försöker man värja sig mot
detta argument genom att göra gällande att vi skulle vinna kompensation för bortfallet av våra västeuropeiska marknader på de utomeuropeiska marknaderna, i de »nya
länderna». Men knappast ens regeringen kan väl gärna föra ett så
naivt resonemang på fullt allvar.
Den europeiska gemensamma
marknaden betyder inte bara uppkomsten av ett stort konsumtionsområde skyddat av en gemensam
tullmur. Det betyder också en samordning och rationalisering av medlemsländernas produktionsresurser,
som kommer att innebära en mördande konkurrens för ett isolerat
Sverige på de transoceana marknaderna. Vad de nya länderna främst
behöver är investeringar, inte bara
i form av maskiner utan i form av
stora och mycket långfristiga krediter. Är det någon, som verkligen
inbillar sig, att vi skulle kunna
konkurrera med ett ekonomiskt
integrerat Västeuropa på den punkten? Nej, isolering .från Europamarknaden kan för Sveriges vidkommande inte medföra annat än i
första hand ett ekonomiskt, och
som följd därav i andra hand ett
politiskt beroende av östblocket.
Slutet skulle bli att vi för neutralitetens skull hade avstått från neutraliteten och hellre än ett samarbete på jämställd fot med de västeuropeiska länderna inom Romavtalets ram hade valt en ställning
jämförlig med Finlands.
Man frågar sig hur det är möjligt att den svenska regeringen kunnat förmå den svenska arbetarrö-
relsen att till priset av sjunkande
levnadsstandard och hotande arbetslöshet köpa ett sådant slags
neutralitet? Förklaringen kan inte
vara någon annan än den att det
myckna talet om neutraliteten är
327
camouflage för ett helt annat komplex av motiv. Den förmenta omsorgen om neutraliteten döljer en oro
för den egna inrikespolitiska maktställningen, en olust inför följderna
av ekonomiskt samarbete med länder, som inte är insnörda i en statlig tvångsekonomi och en ovilja
mot regeringar som helt enkelt inte
är socialdemokratiska.
Detta kom efter mycket om och
men ganska klart till uttryck i hr
Erlanders redan herostratiskt ryktbara tal inför metallarbetarnas kongress. »Vi har här i landet,» förkunnade han belåtet, »kunnat föra
en politik, som i vissa avseenden
varit vägröjande också internationellt sett och som också flertalet
människor i vårt land velat ge sin
anslutning. Det är inte att förvåna
om vi känner tveksamhet att ansluta oss till internationella avtal,
som kan tänkas avsevärt inskränka
våra möjligheter att fullfölja denna
politik.» Det kan inte vara fråga
om socialpolitiken, ty den berörs
inte av Romavtalet i så måtto att
vi på något sätt skulle behöva nedskära den om Sverige blev medlem
i EEC. Det gäller alltså den allmänna ekonomiska politiken. Kort
sagt: hellre än att riskera inskränkningar i den politik som bedrivs av
socialdemokratiska planhushållare
och regleringsekonomer, bör Sverige avstå från närmare ekonomiskt
samarbete med västmakterna. Kursen bort från Europa leder till nationell isolering i den socialdemokratiska självtillräcklighetens tec- .328
ken. Så långt har det alltså gått att
det parti, som ständigt brukat föra
internationalismens talan, nu övergått till att företräda en sällsam sentida uppenbarelseform av svensk
chauvinism.
I och med att regeringen intagit
denna ståndpunkt är det självfallet
oppositionens plikt att blåsa till
strid i Europafrågan och högern,
som först av alla partier uppmärksammade denna fråga – redan i
1956 års partiprogram – har all
anledning att gå i spetsen. Här har
hr Heckscher en stor och ansvarsfull uppgift. Högerns linje måste
vara att Sverige omedelbart och
utan dröjsmål skall ansöka om
fullt medlemskap i EEC. Det råder
allmän enighet om att därvid så-
dana villkor måste utverkas att
vår utrikespolitiska handlingsfrihet
kan bevaras, men vi har lika litet
anledning att i detta sammanhang
tveka inför vissa inskränkningar i
vår suveränitet som då vi ingick i
FN, OEEC eller Efta.
Att Europafrågan skär genom
partilinjerna och kan möjliggöra en
uppmjukning av sedan länge stelnade partiband bör vara en ytterligare eggelse för högern att ta ledningen när det gäller att kämpa för
en positiv lösning av denna fråga,
den största vi har haft att ta ställning till efter kriget. Bland ungdomen inom alla demokratiska partier finns ett starkt intresse för
europeiskt samarbete: det är ett
tidens tecken att såväl Högerns
Ungdomsförbund som Liberala
studentförbundet sagt »ja till
Europa». Högern torde i sin helhet
stå bakom partiledningens vid partistämman offentliggjorda deklaration till förmån för ett fritt och
enat Europa. Folkpartiet tycks vara
övervägande positivt, om än svensk
isolationism funnit sitt mest grönköpingsmässiga uttryck i hr Hjörnes Göteborgs-Posten, där det talas
om »svenska folkets sedan generationer nedärvda misstro mot den
europeiska kontinenten». Både i
centerpartiet och socialdemokratin
lär finnas betydande opposition
mot den negativa linjen och därmed öppnas möjligheter till nya
grupperingar denna centrala
fråga.
Men Europafrågan är något annat och mer än en ekonomisk-politisk fråga, den är inte bara en
fråga om vårt välstånd utan också
om vår värdighet. Bara den som
bär svensk sockenpolitiks skygglappar kan undgå att se att ute i
Europa nu pågår det största och
märkligaste experiment i mellanfolkligt samarbete som vår tid bevittnat. Den framtidsdröm, som
Europas mest ansvarsmedvetna
statsmän genom tiderna drömt, men
som man i det längsta inte trodde
vara genomförbar – drömmen om
Europas enhet – håller nu på att
realiseras. Ett mirakel sker framför våra ögon. Vad som ännu för
blott två decennier sedan föreföll
som en ren utopi: ett nära samarbete mellan kontinentens två
dödsfiender, Frankrike och Tyskland, har lagt grunden och på
denna grund har redan häpnadsväckande resultat kunnat uppnås.
När nu även England frångått sin
traditionella insulära attityd för att
ansluta sig till de västliga kontinentalmakterna har förutsättningarna
slutgiltigt tillkommit för en verklig gemenskap av Västeuropas fria
stater.
Denna gemenskap innebär att
det Europa, som efter andra världskrigets slut tycktes dömt till maktlöshet, sönderfall och undergång
har fått en möjlighet att ekonomiskt och därmed också politiskt
hävda sin självständighet gentemot
jättarna i öst och Väst. Därmed
skulle Europa kunna överleva som
något annat än ett geografiskt begrepp och det europeiska kulturarvet kunna bevaras; den europeiska egenart och livsform, som vi
329
inte längre kan tänka oss att vara
utan, skulle vi kunna föra vidare
till våra efterkommande. Ju fler av
Europas fria stater, som ansluter
sig till denna gemenskap, desto
större blir dess inflytande, desto
större dess motståndskraft mot på-
verkningar utifrån, desto större
dess attraktionskraft på de europeiska länder, som berövats sin
självständighet. Det vore en skam
om svenska folket ställde sig utanför detta samarbete för bevarande
av den civilisation, till vilken vi
står i outplånlig tacksamhetsskuld
och sökte dra fördel av en europisk gemenskap utan att bidra till
den. Inte bara omtanken om vårt
välstånd utan också omtanken om
vår värdighet som västerländsk
nation kräver en helhjärtad svensk
anslutning till de europeiska integrationssträvandena.