Print Friendly

Svenska pionjärer Down Under

Av Sten Niklasson | 6 september 2019



Ett av de första fartygen som kom till västra Australien med emigranter var svenskt. Besättningen bestod av ett tjugotal svenskar, bland dem den tjugoårige styrmannen Carl Sjöstedt från Värmland som senare skulle hamna i Nya Zeeland och grunda släkten Suisted. Många var de landsmän som skulle följa deras exempel och söka lyckan i Oceanen – några med mer framgång än andra, berättar Sten Niklasson.

Gouverneur Stirling var lastat med stångjärn, tjära, virke samt några märkvärdigt moderna monteringsbara trähus. Ledare för emigrantgruppen som i juni 1831 steg iland på stranden av Swan River var en förmögen skotte, vars fem medhjälpare alla var svenskar. Bland dem fanns den sannolikt första svenska kvinna som bosatte sig i Australien, Petronella Strömberg.

Åtta år senare lät den driftige mångsysslaren och redaren Liljevalch från Stockholm utrusta skonerten Mary Ann för en handelsexpedition till Australien. Fartyget var bara tjugo meter från för till akter och hade nio mans besättning. Hon fördes av den knappt tjugofemårige Nils Werngren från Malmö och blev, efter att ha tagit last i Australien och sedan fortsatt runt Kap Horn, det första svenska fartyg som seglat runt jorden.

1841, samma sommar som den första organiserade emigrantgruppen från Sverige reste till Amerika, skickade Liljevalch ett annat av sina fartyg till Australien. Edward medförde nio passagerare, alla hantverkare, vilka med växlande framgång etablerade sig i östra delen av kontinenten. Edwards last, som innehöll flera tunnor Falu rödfärg, möbler, byggnadsvaror och renkött, såldes i Sydney med god vinst. Men skeppets superkarg*, en skrupelfri herre vid namn Brunnius, smet med pengarna och gav sig med två andra svenskar iväg till havs. Efter en vådlig seglats hamnade de på Tahiti och sökte om medborgarskap där i förhoppning om att ha undflytt rättvisan.

Den uppretade Liljevalch gav nu den unge kapten Werngren i uppdrag att segla brigantinen Bull med ny last till Australien och efter lossning där spåra upp den bedräglige Brunnius. Sagt och gjort. Superkargen hittades i huvudstaden Papeete på Tahiti. De fransmän som styrde över ön såg nu chansen att träffa ett avtal med Werngren och därmed bli av med ett besvärande problem. De förklarade sig endast villiga att utlämna Brunnius, om den svenske kaptenen utfäste sig att ta ombord öns nyss avsatta, infödda drottning och frakta henne så långt som möjligt från Tahiti. Werngren vägrade emellertid att medverka i avhysningen av drottningen och tvangs följaktligen segla vidare utan Brunnius. Enligt uppgift skall denne skojare efter några år ha återvänt till Sverige, där han blev galen och spärrades in på Vadstena dåranstalt.

Efter debaclet i Tahiti fortsatte Werngren sin handelsexpedition med Bull. Med detta lilla segelfartyg, knappa trettio meter över stäv, företog han resor till Hawaii, Kina, Filippinerna, Kamchatka och USA. Denna sannolikt längsta resa ett svenskt segelfartyg gjort tog sammanlagt tre år, under vilka Bull loggade 55 000 sjömil.

Detta och andra uppdrag förde Werngren och hans svenska besättning på omfattande seglatser i tropiska vatten. Intressant nog upptäckte svenskarna flera okända öar i gruppen Karolinerna, som ingår i det nuvarande Mikronesien. I avsaknad av kunglig fullmakt kunde emellertid inte Werngren ta dem i besittning för svensk räkning, vilket möjligen kan beklagas av nutida nordiska semesterfirare.

I Sverige var ytterst lite allmänt känt om Australien under 1800-talets första år. Bortsett från ett antal utländska reserapporter med vetenskapligt innehåll, hämtades det stoff som tillhandahölls allmänheten ur källor, vilkas förhållande till fakta ibland var tvivelaktigt.

En av den svenska romantikens förgrundsgestalter, Carl Jonas Love Almqvist, lät sig inspireras av en artikel som 1816 publicerades i tidskriften Allmänna Journalen och som i lyriska ordalag beskrev hur Australiens inland öppnats för kolonisterna runt Sydney. Resultatet av den tjugofyraårige Almqvists författarmöda blev en liten roman med namnet Parajumouf. Saga ifrån Nya Holland som skrevs under pseudonym. I det paradisiska landet Ulimaroa, vars gröna fält och friska vattenfall är så långt från verklighetens torra halvöken väster om Blå Bergen man kan komma, residerar den ädla och barbröstade prinsessan Parajumouf. Hon lyckas rädda ett kärlekspar från att åtskiljas till följd av släkternas inbördes stridigheter och representerar genom sitt klara förnuft tidens glorifierande syn på vilden.

1853 utkom en hundrasidig bok med titeln Australien och dess guldregioner. Tillförlitliga underrättelser för utvandrare till Australien, i synnerhet med afseende på Öfwerfart, Ankomst, Bosättning och Guldgrävning. Författare var en svensk vid namn Kann som dock aldrig besökt det land boken handlade om. Boken flödade av överdrifter om det hälsobringande klimatet och den rika tillgången på naturresurser och välavlönat arbete. Så här kunde det låta:

”Folk om hundrade år och däröver äro just ingen sällsynthet. Även har man gjort den erfarenheten, att personer, som vid sin invandring redan voro tämligen komna till åren, hafva blivit liksom unga på nytt”.

Den tillrättalagda informationen om den okända kontinenten skapade emigrantfrossa på många håll i Sveriges fattigbygder. Men den bistra verkligheten mötte emigranten redan under sjöresan som tog flera månader. Sjösjuka människor var hopträngda som boskap på emigrantdäcket. Stank och ständig väta, vägglöss och kackerlackor, skämd mat och epidemier hörde till vardagen.

I ett brev från Sydney daterat den 19 maj 1858 beskriver den förhoppningsfulle guldgrävaren Niklas Ljungström från Skåne en del av sjöresan:

”Ju närmare vi kommo Sydpolen, desto kallare blev det…förfärlig var stormen och vågorna…relingen slogs sönder vid båda sidor och en del av bogsprötet likaså…köket slogs sönder av vågornas förvånande kraft, tvenne män blevo illa sårade i dessa fasansfulla ögonblick…hela havsytan var vit som snö…himlen var överdragen av tjocka, svarta molnväggar och stormen tjöt hemskt och vinterlikt i tågvirket…snart voro böljorna höga som berg, rullande över fartyget och nedstörtande i kajutan att där vart vatten nog att simma ifrån den ena sängen till den andra…”

Enligt de svenska tidningarna var Australiens guldtillgångar outtömliga. Men de allra flesta svenska guldgrävare var lika fattiga efter åratals grävande, som när de anlände till Australien. För att förmå dem att likväl stanna kvar i landet, erbjöds de av myndigheterna att mot en mindre summa slå ner sina bopålar runt ett stycke vildmark, och, efter att ha odlat upp marken, få ett förmånligt arrendekontrakt och till sist full äganderätt.

Ofta var nybyggarens första bostad en med lera tätad hydda, där marken fick duga som golv och fönsteröppningarna täcktes av ”kalikå”, det vill säga indiskt bomullstyg. En svensk besökare i en sådan bostad beskrev interiören så här:

”…en vit duk som läggs på bordet är inom ett ögonblick svart av myror…de små ödlorna som springa på takbjälkarna förorsaka däremot intet obehag, och lika oförargliga är de stora spindlarna, som långsamt krypa utefter väggarna. Gräshopporna göra icke heller något förnär, och råttornas lekar i vrårna bidrager endast att öka lifligheten.”

En av nybyggarens största utmaningar var att röja undan de stenhårda eucalyptus-, jarrah- och karriträd som utarmade jorden. Yxor och sågar var oftast för klena för sådant arbete. I stället ringbarkades träden och lämnades att långsamt dö. De döende träden blev tillhåll för otaliga insekter som i sin tur lockade papegojor. Fåglarnas skrän präglade nybygget och gav upphov till benämningen cocky farmers. När träden väl fallit, inleddes svedjebruket, vilket i de ofta fnösktorra vildmarksområdena var ett ytterst riskfyllt arbete.

Även om svenska nybyggare var väl ansedda för sin arbetsförmåga och uthållighet, fick många av dem se sig besegrade, när skördarna ödelades av torka, slagregn, insektsangrepp eller gräsbrand. En flodfåra, välfylld med det livsviktiga vattnet, kunde bli dammtorr på ett par månader. Utan magasinerat vatten tvingades nybyggaren nödslakta sina djur. Katastrofen var ett faktum.

Många brev från tidiga svenska utvandrare till Australien andas uppgivenhet och besvikelse. Förväntningarnas konfrontation med verkligheten i det nya landet var ofta brutal. Men allt var inte elände. Några av svenskarna blev med hjälp av tur och skicklighet till föredömen för andra emigranter.

En av de framgångsrika svenskarna var Lars Fredrik Pettersson från Bjurtjärn, senare känd under det anglifierade namnet Fred Westblade. Han hade lyckan att hitta guld i Bendigofältet och blev en förmögen man. Han gifte sig med en änka av irländsk härkomst som fött nio barn i sitt föregående äktenskap och som blev mor till ytterligare åtta med sin svenske man. Genom giftermålet blev Westblade ägare till värdshuset Mia Mia Inn, vars strategiska läge i skärningspunkten mellan vägarna till guldfälten och boskapsdistrikten norr om Melbourne gav tillfälle till goda affärer. Han byggde så småningom upp en egen boskapsstation om 1600 hektar vid Barr Creek på slätten vid Murrayfloden och lät bygga en pampig herrgård med namnet Westby Park, där den i tornet placerade svenska flaggan syntes på långt håll. I sin krafts dagar var Westblade också kommunalman och fredsdomare.

En annan framgångsrik svensk var Carl Axel Nobelius från Gävle som utvandrade 1872 och slog sig ner i Melbourne, där han fick jobb som trädgårdsarbetare. Tio år efter sin ankomst hade han tjänat ihop tillräckligt för att köpa ett stycke skogsmark i bergen sydöst om staden. På sin fritid fotvandrade han flera mil till sitt ställe för att röja bush. Fyra år senare, när han hade röjt 20 hektar och planterat fruktträd och bärplantor, blev han sin egen. Han sålde sina produkter med stor framgång och anlade en plantskola, från vilken lövträd levererades till stadsparker och gatualléer över hela Australien. Nobelius företag sysselsatte efter kort tid ett femtiotal fast anställda, bland dem flera svenskar, och lika många säsongarbetare. 1908 hade anläggningarna växt till 120 hektar och hyste hundratusentals unga trädplantor. Nobelius beslöt sig för att utvidga sin verksamhet ytterligare och köpte 240 hektar mark i Tasmanien. Fruktodlingarna där blev södra halvklotets största i privat ägo och levererade äpplen runt hela världen.

Bland lyckosamma australiensvenskar fanns också Ernst Hjalmar Fromén från Sundsvall som nitton år gammal utvandrade till Adelaide. Efter diverse ströjobb öppnade Fromén livsmedelsaffärer i de glödheta gruvstäderna Teetulpa och Broken Hill i New South Wales. Företagsam som han var, kompletterade han snart sin verksamhet med ett mejeri och en ostfabrik. Han köpte också en ismaskin, vars produkter betingade ett högre pris än spriten i gruvarbetarnas drinkar. Under depressionen efter första världskriget tvingades Fromén sälja sitt företag till en kooperationsförening och blev i samband med den affären produktionschef för en av Sydaustraliens största mejerikedjor. Han förvärvade en stor aktiepost i föreningens bolag och kunde så småningom skaffa sig två egna, större gårdar.

Redan i mitten av 1800-talet hade några svenskar tagit sig upp genom de fuktheta regnskogarna i norr och sökt sin utkomst runt hamnstaden Darwin. Några av dem blev pärlfiskare i Torres sund mellan Cape York på Australiens nordspets och Papua Nya Guinea. De arbetade med tungdykarutrustning från segelbåtar, som kallades luggers. Pärlorna, som normalt fanns på 20 – 30 meters djup, hade ofta ett högt värde, men arbetet var farligt. Hajar, saltvattenskrokodiler och dykarsjuka tog många pärlfiskares liv.

Vid 1870-talets början fylldes svenska tidningar av annonser om fria resor för emigranter till Queensland. I den svenske invandraren Per Olsson Seffers bok Queensland. Framtidslandet i Australien, som trycktes på delstatsregeringens bekostnad, målas Queensland i sköna färger:

”I detta i så många avseenden lyckligt lottade land kan den i Europa i armod trälande lantmannen genom några års ihärdigt arbete finna det välstånd han i den gamla världen förgäves sökt. I Queensland kan han bereda sina barn en ljus framtid, och om han ditkommit med den föresatsen att aldrig återvända, kan han där efter ett lyckosamt liv sluta sina dagar också med den tillfredsställelsen att hans efterlevande familj ej är lämnad utan tillgångar.”

I verkligheten präglades delstaten av dramatiska skiftningar mellan den tropiska regnskogens drivhusfukt och eucalyptusskogarnas torka, mellan ogenomtränglig djungelvegetation och vindpinade grässlätter. Fruktbara mindre odlingsområden i söder övergick till sumpiga mangroveskogar i norr. Månadslånga monsunregn växlade med ibland årslånga torrperioder. En luttrad svensk emigrant skrev:

”Den uslaste håla på Guds gröna jord; det sista land som Vår Herre skapade, fast han aldrig gav sig tid att göra det färdigt. Passande uppehållsort åt kineser, niggrar och ormar och krokodiler och moskiter och andra flygfän! Sådant är Queensland, främling, och innan ni varit här ett år skall ni erkänna sanningen i mina ord och tacka mig för varningen till på köpet.”

En av de mest kända svenskarna i Queensland var Carl Axel Egerström från Söderköping, som prövat på de flesta av invandrarens vanliga sysslor. Denne rastlöse äventyrare hade lämnat sin hemstad 1859 och först slagit sig ner på Fijiöarna, där han bedrev affärsverksamhet och efter en tid blev invald i ögruppens parlament. Märkligt nog var han också under en tid kommendant för trupperna i huvudstaden Suva. När hans engelska hustru omkommit i ett skeppsbrott, flyttade Egerström med sin unge son till Nya Guinea, där han fått arbete vid en gruva. Ryktet om de stora guldförekomsterna i australiska Queensland förde honom till Thornborough, där han prövade lyckan som guldgrävare. Sedan hans då tjugoårige son dött i malaria, blev Egerström mera filosof än guldletare och delade gärna med sig av sin livsvisdom till de många som sökte hans råd. På sin ålders höst bodde han med sin hund på en liten gård vid foten av det berg, där han hade sin inmutning. Där hade han sprängt ut sin egen grav och mejslat ut sin gravsten ur ett stort stenblock.

Under 1900-talets första decennier genomfördes ett antal internationellt uppmärksammade expeditioner till Australien av svenska forskare. Dessa vetenskapsmän lockades av den rika floran och faunan, inte minst de ca 20 000 arterna kärlväxter, varav en femtedel endast förekommer i Australien, och de många pungdjuren. Den första expeditionen, som gick till Kimberleyregionen i västra delen av kontinenten, leddes av zoologen Eric Mjöberg från Naturhistoriska Riksmuseet. Det som började med insamling av växter och insekter slutade emellertid med plundring av aboriginernas heliga begravningsplatser. Mjöberg, som beskrivits som aggressiv, arrogant och manipulerande, hade blivit besatt av aboriginkulturen och smugglade ut åtskilliga lådor med kranier och andra skelettdelar till Sverige under den falska beteckningen ”känguruben”. Trots att Mjöberg var fullt medveten om att vandaliseringen av gravarna var både olaglig och starkt tabubelagd av aboriginerna, stoltserade han med sina bedrifter i populärvetenskapliga böcker.

Kritiken mot Mjöbergs oetiska förehavanden ledde nittio år senare till att Etnografiska Museet i Stockholm, där lådorna förvarats, inbjöd företrädare för ursprungsbefolkningen i Australien till Sverige för att formellt motta kvarlevorna. Ledaren för den australiska delegationen förklarade i samband med ceremonin att de dödas andar enligt aboriginsk tro inte kan inträda i nästa liv om de begravda benen rubbas.

Arton lådor, som bland annat innehöll skeletten efter två små barn, skickades sålunda 2004 till Australian National Museum för identifiering och fördes därefter tillbaka till de begravningsplatser, varifrån Mjöberg rövat dem.

Mjöberg dog 1938 i fattigdom och vanära efter en lång tids mental sjukdom. Han hade länge plågats av mardrömmar och trodde sig förföljd av Wandjina, det vill säga aboriginernas skapargudinna. Hans drömsyner, möjligen förstärkta av de droger han tog, var så verkliga att han sov med en laddad revolver på nattduksbordet.
2006 publicerade en släkting, författaren Lotte Mjöberg, en rörande bok med titeln Att sluta cirkeln – Aboriginerna, Eric och jag. Hon beskriver två resor till Australien i Erics spår, under vilka hon flackar omkring i ökenområdena och bland annat hittar Curt Springs, en källa i trakten av Kimberley som Eric Mjöberg döpt efter sin son. Hon letar upp aboriginska åldermän, ättlingar till dem, vilkas ben hamnade långt borta i Sverige, och blir så tagen av deras tysta allvar att hon inte kan hålla tårarna tillbaka. Lotte Mjöberg bidrog i hög grad till att de kvarlevor som så länge legat i Etnografiska museets magasin kunde återbördas.

Mörkertalet är stort när det gäller antalet svenskar som utvandrat till Australien. Enligt en grov uppskattning bosatte sig ca 30 000 personer med svenskt ursprung på denna kontinent under åren 1851 – 1995. Under samma period återvände något mer än hälften. Anledningen till det stora antalet återvändande, framför allt under de tidiga åren, är sannolikt att svensken i Australien i större utsträckning än sina landsmän i USA var utlämnad åt sig själv. Sällan träffade han på andra svenskar, än mindre hela svenskkolonier. Det är typiskt för emigrantbreven från Australien att de sällan uppmanar hemmavarande släktingar och vänner att komma efter, vilket är vanligt i amerikabreven. Utvandringsäventyret, som lockat mången chanslysten svensk till Den Okända Kontinenten, förlorade snabbt sin romantiska lyster i den obönhörligt kärva australiska naturen och den instabila arbetsmarknad som tvingade många lågutbildade emigranter till ett osäkert liv som vagabonderande diversearbetare.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

*Superkarg är en äldre benämning på den högt rankade person som ombord på fartyg hade ansvaret för köp och försäljning av laster. Många superkarger hade tillåtelse från redaren att också bedriva privat handel och blev med tiden förmögna män.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism