Svensk säkerhetspolitik – 50 år av vänsterpopulism
Gunnar Hökmark konstaterar att den politiska eliten i Sverige gjorde en felbedömning av det säkerhetspolitiska läget efter 1991. Det är inget ovanligt att demokratiska länders eliter underskattar potentiella säkerhetspolitiska hot. Ett famöst exempel på detta är Winston Churchill, skriver Stefan Björklund.
Churchill var finansminister 1928. Då beslöt regeringen Baldwin, på Winstons förslag, att försvarsplaneringen skulle bygga på antagandet att det inte skulle bli ett nytt stort krig de närmaste 10 åren. Detta kallades ”the 10 years rule”. Denna försvarsdoktrin gällde i England till 1936. Den ändrades när Hitler invaderade Rhenlandet, området kring Ruhr, som enligt Versaillesfreden skulle vara utan tysk militär. Resultatet av ”ten years rule” blev att Brittiska flottan reducerades till hälften. Det som fanns kvar av flottan och flyget var omodernt när kriget bröt ut 1939. Detta var ett av skälen till de absurda militära nederlag som England drabbades av ända till USA gick med i kriget December 1941. USA var som en rik onkel som räddade England och Churchill från undergången. England fick ge upp Imperiet. Centraleuropa kom under Sovjetisk kontroll i 44 år.
Sverige har flera gånger försatt sig i samma läge som England under Churchill. 1968 års försvarsbeslut var det första som fattades av socialdemokraterna och kommunisterna utan bred politisk majoritet i riksdagen. Det innebar att viktiga delar av försvarets förmåga, bland annat flygvapnets attackeskader (kallad ÖBs klubba) och marinens stora fartyg, skulle avvecklas till 1980. Kryssaren Göta Leijon såldes 1970 för småpengar till folkfrontsregeringen i Chile. Jagarna och den uthålliga ubåtsjaktförmågan slopades. Sist ut var jagaren Halland. Den avrustades definitivt i September 1982, när ubåtsoperationen i Hårsfjärden pågick för fullt. Då hade Sovjet sedan 1976 baserat de kärnvapenbestyckade ubåtarna av Golf II-klass i Östersjön.
Idag vet vi genom de Östtyska SED-arkiven att Palmekommissionen med förslaget om den ”kärnvapenfria zonen” i Norden tillkom på Sovjetiskt uppdrag. Hela skräckscenariot med ”Atomvintern” var falskt. Det framgår i en intervju med professor Juri Izrael, före detta ordförande i den Sovjetiska Vetenskapsakademin.
Ambassadör Örjan Berner skrev i boken Sovjet och Norden ”Aldrig har Sveriges säkerhetspolitik varit så väl anpassad till Sovjet som nu”. Det var det som gällde 1985. Sverige var mycket nära den ”demokratiska” regimen i DDR. Helmut Kohls regering i Bonn kallades föraktfullt av eliten på UD då för Surkålsfascister. Berner kände säkert till en del skumraskaffärer, som då inte var allmänt kända.
Gotland är centralt för att behärska Östersjöområdet. Det har vi vetat genom århundraden. Om inte Sverige kontrollerar Gotland militärt, kommer någon annan att göra det, som Amiral Bodisko 1808 eller Naiper under Krimkriget.
Ryssland invaderade och annekterade Georgien 2008.
Svenska politiker, några av dem anser sig säkert vara lika goda strateger som Carl von Clausewitz, beslutade då att avveckla det permanenta försvaret av Gotland. Utrustning och byggnader för en miljard skrotades. I stället ska Sverige sända dit en mobil insatsstyrka ”när det behövs.” Rysslands ”Führer” Putin har säkert noga studerat Ivan Blochs bok ”Framtidens Krig,” den ryske Clausewitz som publicerades 1898. Gotland är perfekt för luftförsvarssystemet S400. Det är nu frågan om vem som hinner dit först.
Det är det praktiska resultatet efter 50 år av vänsterpopulistisk säkerhetspolitik. För den som analyserar säkerhetspolitik är det viktigt att betrakta utfallet av politiken, vad politiker gjort, inte vad politiker säger sig vilja göra.
Stefan Björklund är skriftställare och f.d. konsult åt Kommissionen mot ekonomisk brottslighet.