Print Friendly

Svensk genealogisk medeltidsforskning

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSI( GENEALOGISI(
MEDELTIDSFORSKNING
Av professor SVEN TUNBERG
DEN genealogiska forskningen på det svenska medeltidsområdet
har sedan gammalt ådragit sig ett mycket stort intresse. Den
väsentliga orsaken härtill är lätt att urskilja. De historiska källorna äro för medeltidens vidkommande fåtaliga och spröda, de
lämna oss ej sällan i okunnighet även om de viktigaste händelsesammanhang. Å andra sidan äro dessa källor till stor del av privaträttslig natur: köpebrev, gåvobrev, fastebrev, bytesbrev, testamenten o. s. v.; de avse huvudsakligen de enskilda familjernas och
släkternas personliga förhållanden. Det är då frestande att söka
på grundvalen av det rent personhistoriska källmaterialet skapa
pålitliga släkthistorier, vilka kunna giva ledning och stöd även
för nödiga historiska konstruktioner av vidare, rent politisk-historisk syftning. Det medeltida personhistoriska studiet får sålunda
gärna en speciellt betonad uppgift vid sidan om man hoppas på
ytterligare vetenskapligt utbyte i andra riktningar.
Av alla med någon erfarenhet på ifrågavarande gebit måste det
likvisst erkännas, att de lärda mödorna här äro stora och deras
resultat vanskliga. Oftast får man i vederbörande urkunder och
källskrifter endast högst ofullständiga upplysningar om de nämnda
personernas inbördes släktförhållanden, och de upplysningar som
lämnas äro ej sällan givna i ogenomskinliga termer. De vanligaste
familjebeteckningarna: far, moder, föräldrar, systrar, broder, måg,
svåger – för att nu icke tala om motsvarande latinska uttryck,
särskilt nepos, gener o. s. v.- kunna ju i verkligheten betyda litet
av varje (fader, styvfader, helsyskon, halvsyskon o. s. v.). Patronymica, mera allmänna från 1100-talet, ha också sin speciella och
till synes nyckfulla variation. Någon gång kanske erbjudes möjlighet att draga slutsatser ur arvskiften med ledning av lagarnas
familjerättsliga bestämmelser. Men också i sådant fall kunna olyckor inställa sig, i ty att ej sällan -vilket vi med säkerhet känna
580
Svensk genealogisk medeltidsforskning
– faktiska särordningar i arvfördelningen vidtagits, vilka förrycka bilden och därmed också de historiska slutsatserna. Namntraditionerna inom de olika släkterna äro slutligen en bräcklig
grund att bygga på, såsom icke minst framgått av den äldre genealogiska forskningens ofta högst förvillande hypoteser och lösa
hugskott.
Den moderna vetenskapliga källkritiken, vilken naturligtvis beaktat alla dessa försvårande förhållanden, har för visso trots allt
på många punkter kunnat utvinna aktningsvärda resultat. Det är
emellertid en omständighet i detta sammanhang, självklar i och
för sig, som kan förtjäna litet särskild uppmärksamhet. Vid bearbetandet av de genealogiska fakta kan det synas ändamålsenligt
att för ett enskilt sådant söka vinna så att säga utomstående förankring, vilket möjliggör att från en relativt säker grund lättare
komma till rätta med återstående spörsmål. Det är den »arkimediska punktens» betydelse jag sålunda skulle vilja visa hän på.
Själv har jag prövat denna metod i några smärre studier, bl. a. i
denna tidskrift. J ag skulle också vilja vid detta tillfälle demonstrera den i fråga om ännu ett medeltida personhistoriskt problem.
För några år sedan publicerades i Vetenskaps-societetens i Lund
årsbok (1945) av docenten Folke Ossiannilsson Dovring en tidigare
av den historiska forskningen föga beaktad medeltida handskrift,
innehällande Fogdö (Vårfruberga) klosters jordebok. Till sin utgäva har docenten Dovring fogat en upplysande kommentar. Jordeboken har sedermera källhistoriskt behandlats av docenten Carl
Ivar Stähle i en synnerligen ingående och skarpsinnig undersökning (Namn och bygd, 1948), och bidrag till tolkningen ha även
lämnats av N. Ahnlund (Hist. Tidskr., 1945) och H. Gillenstam
(Hist. Tidskr., 1946). Den återgivna texten har tydligen tillkommit
vid 1200-talets mitt, men återgår till stora delar på äldre nedteckningar.
I Fogdöjordeboken omnämnas i skilda sammanhang ett flertal
personer, efter allt att döma ur rikets förnämsta kretsar, vilka
såsom donatorer eller eljest trätt i förbindelse med Fogdö kloster.
Det egendomliga är, att icke någon av de ifrågavarande personerna kan omedelbart identifieras och insättas i ett känt historiskt
sammanhang. Vi stå inför ett genealogiskt problem av högst intrigerande art. Det gäller då kanske att finna en utgångspunkt
för spekulationen, som är något mera än en ren gissning.
Låtom oss först taga kännedom om de åsyftade namnen.
Först talas om de egendomar, som dux Siwardus och hans dotter
581
~ ·’.
Sven Tunberg
lngeburgis skänkte klostret, vars tundatores de voro. En viss del
hade skänkts pro anima Kanuti filii eiusdem lngeburgis och pro
anima Kanuti filij Kanuti, sålunda såsom »själagåvor» för Ingeborgs son och sonson, båda bärande namnet Knut. Därefter omtalas en godsdonation till klostret av Botildis och en dylik av dominus Vulffus dux pro anima filij sui dominj Magni, en själagåva
alltså för jarl Ulfsson herr Magnus. Slutligen följer ett egendomsbyte med Philippus filius Birgerj, Filip Birgersson.
Närmast tillhands ligger naturligtvis att stanna inför jarlen
Ulf, vilken kan synas lätt igenkännbar. Nu äga vi emellertid från
1100- och förra hälften av 1200-talen två jarlar med namnet Ulf,
varför ett omedelbart ställningstagande är uteslutet. Filip Birgersson kan tillsvidare vara vem som helst. J arlen Sigvard (Sigurd l. d.)
med anförvanter äro alldeles okända i Sveriges historia.
Aterstår så Botildis (Botild, Botilda, Bodil etc.). Utgivaren på-
pekar med rätta, att vi med all säkerhet kunna antaga denna
Botild vara identisk med en Botilt comitissa, vilken i ett pergamentsbrev från senare hälften av 1100-talet omtalas som donatrix
till det med Fogdöklostret nära sammanhörande klostret i Viby
(Sv. Dipl. 63). Men vad betyder då »comitissa»t Svaret är lätt.
»Comitissa» är en femininbildning till »Comes», vanligen översatt
med »greve», och avser sålunda närmast »grevinna» (jfr franska
»comtesse»). Ordet är i Norden lånat utifrån och möter särskilt i
Danmark, det nordiska land som låg närmast till för dylika främmande influenser. Den manliga motsvarigheten »comes» åsyftade
i allmänhet det nordiska »jarl». Så vitt vi känna, är det ovanför
anförda »Botilt comitissa» det enda exemplet i Sverige under denna
tidsperiod på en sådan titel. slutsatsen måste ovillkorligen bliva
den, att »grevinnan Bodih med all rimlighet hörde in i ett något
mera utpräglat svensk-danskt sammanhang. Vi se oss härefter omkring i tidens källmaterial. Vi påträffa därvid en intressant upplysning. Den danska krönikören Saxo berättar, att konung Sverker
i Sverige, vilken ju stod i livliga familjeförbindelser med det danska konungahuset på 1150-talet, trädde in som blivande »styvsvärfader» (om ordet tillåtes) till konung Valdemar av Danmark, i
det att hans styvdotter Sofia – dotter av drottning Richissa av
Sverige i ett tidigare äktenskap med en rysk furste – trolovades
med Valdemar, men som ännu mycket ung överlämnades till »matrone cuidam Botilde» att hos henne uppfostras. Det kan för visso
ej betvivlas, att vi åter kommit i kontakt med comitissa Bodil.
Den unga prinsessan har överlämnats i Bodils vård för att få en
582
.,_____o-,_———–
rSvensk genealogisk medeltidsforskning
ståndsenlig uppfostran till sitt blivande kall som dansk drottning.
I comitissa Bodil kunna vi säkerligen se en högtstående dansk
dam, vilken blivit gift i Sverige och där intog en särskild, erkänd
position. Man erinrar sig ovillkorligen, hurusom i det samtida Danmark just namnet »Bodil» visar sig inom landets högsta kretsarkonung Erik Ejegods drottning, som delat sin makes landsflykt i
Sverige, bar detta namn, och andra exempel visande i samma riktning saknas icke.
Frågan blir då, vem som var comitissa Bodils »comes», d. v. s.
inom svenska landamären vem som varit hennes »jarl». Någon
tvekan om svaret kan egentligen ej uppstå. Men innan det ges,
böra kanske några ord nämnas om just »jarlen» som sådan och
hans ställning i de nordiska rikena.
Ordet »jarl» avser väl ursprungligen en fri man i allmänhet,
men får snart betydelse av förnäm, högättad man, blir sålunda
en värdighets-höghetstiteL Efter konungadömets framträdande inordnar sig så småningom jarladömet såsom dess närmaste underställda myndighet. Ett flertal jarlar ha naturligtvis gärna förekommit inom ett konungadömes rayon, mer eller mindre lystrande
till sin överherres intentioner. Redan tidigt finna vi emellertid
principen om endast en jarl som konungens högste ämbetsman och
i värdighet stående närmast konungen arbeta sig fram. Principen
röjes inom alla de tre nordiska länderna. För Sveriges vidkommande har jag i ett annat sammanhang framhållit, att ett-jarladömet säkerligen byggts upp på rikets säregna dualistiska konstruktion, i det att efter Götarikets erövring av svearna en götisk
stamhövding har blivit den svenske konungens specielle representant, alltså ett slags svensk vicekonung, i Götaländerna, vilken
så småningom fått den svenske riksjarlens drag.
Ett-jarladömet i de nordiska rikena får dock icke överdrivas.
I sin renhet har det väl sällan bestått. Först och främst ha väl
konungarna sett sig oförhindrade – såsom särskilt betygas från
Norge- att vid behov utse »skatt-jarlar», d. v. s. särskilda jarlar
för administrerandet av underlagda skatt-länder utanför det egentliga riksområdet. Vidare har naturligtvis den nära till hands liggande benägenheten att utrusta konungafränder med höga ställningar ofta ingripit störande – det var just via denna väg som
det nordiska jarladömet under 1200- och 1300-talen övergick i det
allmäneuropeiska »hertigdömet» (jarl, hertig= lat. »dux»). Men
till sist är det en väsentlig omständighet, som ej bör förbises. Med
de många konungaskiftena under äldre medeltid, betingade ej minst
583
-~
. ‘
Sven Tunberg
av konungadömets inträffade delning, kunde förvisso konungadöme och jarladöme ej hålla gemensam takt. Konunga- och jarlalängderna måste ideligen ha korsat varandra, och det var säkerligen icke alltid möjligt för konungarna att då framgå med nödig
hänsynslöshet.
Det är det sistnämnda fallet i det svenska jarladömets historia.
som vi tydligen stå inför i föreliggande undersökning. Konung
Sverker d. ä:s och konung Erik Jedvarssons regeringar hade legat
nära varandra, kanske även till någon del skjutit in i varandra. Resultatet blev även synligt, då konung Karl Sverkerssons konungadöme, säkerligen byggt på en viss försoning mellan de stridande
motsatserna, kom till stånd år 1161 och sannolikt något senare befästes genom avtal med den hemvändande Knut Eriksson. Vi se
då vid konungens sida tvenne jarlar, Ulf och Guttorm. Av dessa
framträder den senare tydligt såsom speciellt knuten till den Sverkerska familjen. Han visar sig som donator till det av denna familj
omhuldade Vreta kloster och insätter däri sin dotter. Enligt Saxos
upplysning infann sig Guttorm år 1163 vid det danska konungahovet för att avhämta konung Karl Sverkerssons trolovade brud
Kristina, dotter till den danske stormannen Stig Hvitaleder och
konung Valdemars syster Margareta, varvid Guttorm även assisterade vid den nyfödde prins Knuts dop. Guttorm befinnes för övrigt
manifestera sina danska förbindelser genom att bortgifta sin dotter Helena med den bekante danske hövdingen Espern Snare, ärkebiskop Absalons broder. Helena hade sedermera som änka ett kärleksäventyr med konung Valdemar Sejer och födde honom sonen
Knut, hertig av Reval, stamfader för en svensk frälsesläkt. Jarlen
Ulf åter företer alla tecken av att ha tillhört den Erikska regimen.
Måhända var han i enlighet med en medeltida annalanteckning
konung Eriks morbroder. Han synes i svensk tradition ha fått tillnamnet »Gamle», kanske för att skilja honom från den under 1200-
talets förra hälft levande jarl Ulf Fasi eller snarare på grund av
hans framskridna ålder i förhållande till sin konungs. Vi se honom
uppträda vid konung Karls sida, då det gällde upprättandet av
ärkebiskopsstolen i Uppsala, säkerligen beroende på en taktisk avsikt av konungen att för all världen klargöra, att den gamla
tvedräkten mellan svear och götar angående det svenska ärkeepiskopatet nu var helt bilagd. Även eljest har han vid samma tid
biträtt i riksstyrelsen.
Jarl Guttorm var sålunda efter alla vittnesbörd att döma comitissan Botilds herre och man. Huru makarnas öden längre fram
584
—————······—.
Svensk genealogisk medeltidsforskning
i tiden gestaltat sig undandrar sig vår närmare kännedom. Det
kunde vara att vänta, att efter konung Karl Sverkerssons fall och
Knut Erikssons framträngande till makten situationen för den
sverkerska jarlen med hans starka danska förbindelser tett sig
pressande och så småningom outhärdlig – låt vara, att vi vid ett
tillfälle kunna konstatera jarlen i fredlig förhandling med konung
Knut. I varje fall synes framgå ur danska källor, att han omsider
dragit sig tillbaka till Danmark och efter sin död fått sin sista
vilostad i Sorö kloster, som ännu i den bekanta sköldserien förvarar hans vapenbild. En historisk nedteckning från 1500-talet
(Annerstedt i Scriptores rerum Suecicarum, III, s. 98) meddelar,
att han avlidit den 16 april M C XX I X, d. v. s. 1129. Detta senare
årtal är uppenbarligen felaktigt och har ansetts böra rättas till
MCLXIX, d. v. s. 1169. I betraktande av upplysningar i påvebrev
från början av 1170-talet torde emellertid korrigeringen böra gå
i en annan riktning, i det att MCXXIX utbytes mot MCLXXIX,
d. v. s. år 1179- i så fall det antagliga året för jarl Guttorms död.
Jag vågar ge uttryck åt den förhoppningen, att mina läsare med
mig dela den övertygelsen, att vi vid comitissan Botilds hand förts
fram till väl igenkännbara nejder. Vi kunna då gå vidare och se
till, om vi ej i den nu för oss bekanta historiska miljön även förmå
urskilja några av comitissans medintressenter i Fogdöklostrets välgång. Först och främst påpekar jag, att dominus Vulffus dux i
detta ögonblick är vår gamle bekante – jarl Guttorms kollega
och tidigare väl Erik den heliges jarl. Hans son Magnus Ulfsson
är så vitt känt är ej tidigare omnämnd i de medeltida. källorna.
Sedermera vända vi våra blickar naturligtvis till klostrets »fundatores» dux Siwardus och hans dotter lngeburgis med den senares
son Knut och dennes son Knut Knutsson. På denna punkt har den
stora villrådigheten inträtt bland forskarna. Mest ingående har
Ståhle behandlat frågan. »Sigvard jarl kan överhuvudtaget», yttrar
Ståhle, »icke identifieras med någon i källorna omtalad person.
Det är snarast överraskande, att under 1100-talet påträffa detta
namn i en svensk stormannaätt. Namnet pekar närmast mot Norge,
men det är föga troligt, att en norsk jarl gjort denna klosterförläggning mitt i Sveaväldets hjärttrakter.» Otvivelaktigt ligger
mycket av påtaglig sanning i detta uttalande. Men det är just den
av oss kända väl preciserade historiska situationen, som fäller
utslaget. Den danske inkräktaren i Sverige konung Magnus Henriksson – från Saxo känd som arvinge till vidsträckta gods i
Sverige av Margareta Fredkullas ägopart och orolig partigängare
585
Sven Tunberg
vid Magnus Nilssons, »götarnas konungs», sida – medförde från
Norge till Sverige sin broder Raguvald som jarl, måhända också
i liknande ställning sin broder J ohan. Enligt en källskrift, som
vi hava anledning att giva ett ej ringa vitsord, skall icke blott
konung Magnus utan också hans broder Raguvald ha skänkt gods
till Vreta kloster. Det visar sig nu, att vi från närmast följande år hos Saxo och i de norsk-isländska krönikorna förspörja
liknande svensk-norska förbindelser. Konung Håkan Härdabred
hade som jarl en man vid namn Sigvard (Sigurd), vanligen med
tillnamnet »från Reyr». Såväl konung Håkan som jarl Sigvard
och andra konung Råkans anhängare ha veterligen i olika syften
flitigt besökt Sverige. Möjligheten, att vi i denne jarl Sigvard ha
att se Fogdö-jordebokens jarl Sigvard har framhållits av Annerstedt; för egen del finner jag allt tala härför. Jarl Sigvards donation bör då sammanhänga med, att jarlen ingått giftermål i Sverige och därvid kommit i besittning av ståndsenliga jordbesittningar. Han stupade i Norge år 1163. Hans dotter Ingeborg, väl
även hon gift i Sverige, är möjligen identisk med den »lngeberch»,
som omnämnes i ett tidigare påpekat konung Knut Erikssons
stadfästelsebrev å Vibymunkarnas gods. Ingeborgs son Knut och
sonson Knut Knutsson ha sannolikt avlidit unga, den sistnämnde
efter sitt namn att döma snarast av postum börd.
Sist komma vi till Philippus filius Birgerj, Filip Birgersson,
Handskriftens uppställning ger vid handen, att denne bör höra
till en något senare tidsperiod. Ståhle har rörande Birger Filipssons antagliga familjeförhållanden gjort en ingående utredning,
till vars resultat jag i huvudsak ansluter mig. Vi föras säkerligen
i närheten av såväl den erikska dynastien som Folkungaätten.
Min lilla historiska utflykt är avslutad. Måhända kan den visa
sig vara av något värde på den medeltida genealogiens vanskliga
och svårarbetade fält.
586
~- ., _.._______________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner