Sven Ulrik Palme; Karl IX – bondekonung
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
o
oflL
t-<
er.
:::.::
(f)
o
t-<
f- :::.::
(f)
z
U.J
>(f)
Svensk Tidskrift har utkommit i 90 år, med start 1911 (utgivningen låg nere under
några år på 1930-talet). Under 2004 firar tidskriften de nio decennierna med att på nytt
publicera några äldre bidrag. I förra numret avspeglades senare årtiondens stora intresse
för amerikansk politik, i Fritiof Haglunds betraktelse över Ronald Reagan från 1989.
Svensk Tidskrift
90årTidskriften har också, framför allt under sitt första halvsekel, innehållit många debattinlägg rörande äldre svensk historia. Ett framstående exempel från 1943 återkommer
nu: Sven Ulrik Palmes avfärdande av föreställningen att Karl IX skulle ha varit en
genuin företrädare för de lägre klassernas intressen gentemot högadeln. Historietvister har en förmåga att vakna till nytt liv, gång efter
annan, och Palmes synsätt torde inom något år möta ett kraftfullt bestridande, när Knut Carlqvist- också han mångfaldig medarbetare i Svensk Tidskrift- ger ut en ny Karl IX-biografi.
Karl IX bondekonung?
1 av docenten Sven Ulrik Palme, Uppsala
R 1608 SATT EN LANDSFLYKTIG svensk på ett
slott i Elsass och skrev ned en skildring av
sitt fosterlands öden under den ännu knappast avslutade nationella revolutionens tid.
Han hette Axel Leijonhufvud, hans far hade
varit Gustav Vasas svåger och förtrogne, själv var han
kusin till Johan III och Karl IX. Redan som barn hade
han av sin mor, den för sin stolthet beryktade grevinnan Ebba Liljehöök, insupit aristokratiska tänkesätt, som
härstammade från den svenska medeltidens rådsvälde.
Sedan hade han under studie resor, som sträckt sig till
Italien och Danmark, Tyskland och Frankrike, tagit djupa
intryck av den europeiska renässansens statsläror, som
talade om det suveräna folket som statsmaktens ursprung
men också om aristokratien som folkets sanna representation och företrädare inför furstemakten.
Så utrustad kom han att bli en av de ledande statsmännen i vårt land under den oroliga tid, som följde på
Johan III:s död 1592. Till en början tog han parti för den
katolske arvingen till Sveriges krona, konung Sigismund
av Polen, men han insåg snart, vart det bar hän med dennes välde, och då sällade han sig till hertig Karl av Södermanland, den senare Karl IX, han söndrade sig från sina
medbröder i riksrådet, som flydde till konungen i Polen,
han stod ensam av högaristokratien vid Karls sida på Arbogariksdagen 1597, han kämpade mot Sigismund vid Stångebro 1598, då de andra rådsherrarna blevo Karls fångar,
och han satt till sist som ordförande i den ständerdomstol, som på riksdagen i Linköping dömde fyra av de konungstrogna riksråden till döden. Men detta blev för mycket
för honom. Några månader efter Linköpings blodbad gick
han frivilligt i landsflykt, och nu försökte han göra sig reda
för hur dessa olyckor kommit att drabba honom själv och
den samhällsklass, han tillhörde och hade förrått.
Hans skrift blev en enda stor anklagelseakt mot Karl
IX, som tillvitades hämndlystnad, hat och blodtörst i
ordalag, som äro tämligen enastående t.o.m. i denna
upprörda tids politiska publicistik. Men anklagelserna
riktades också mot de svenska ständerna, som varit Karls
verktyg vid uppgörelsen med rådsaristokratien och vid
Sigismunds avsättning, och särskilt riktade de sig mot
bönderna. Förr i världen, hette det, hade man kallat
några få bönder till ständermötena för att fråga dem till
råds i sådana ärenden, som direkt gällde dem själva. Men
Karl IX hade kallat allt flera bönder till riksdagarna, och
han hade viglat upp dem genom sina tal och så låtit dem
fatta besluten – all omröstning hade skett gemensamt,
och bönderna hade ju varit i majoritet. Men icke nog
med det, de dugligare och erfarnare bönderna hade dragit sig för de långa och många herredagsresorna, och
därför hade endast de fattigaste och odugligaste kommit till riksdagarna- »mesta parten», skrev Axel Leijonhufvud, »en hop med lättfärdiga skalkar och bovar».
Med ett ord: Karl IX:s makt grundade sig på hans inflytande över bönderna.
DEN FÖ.RBITTR~DE aristokraten~ hårda _o~d skulle i~ke
aga sa stort mtresse, om de rcke bhvrt grundlaggande för den historiska upp fattningen av Karl IX. För
de närmaste generationerna, dem som ännu mindes hans
tid eller voro bärare av en muntlig tradition, framstod
Karl visserligen som aristokratiens svurne fiende men
därför icke som böndernas konung framför andra. Men
mot 1600-talets slut spriddes Axel Leijonhufvuds stora
försvarsskrift, som dittills hade legat gömd i något familjearkiv, i avskrifter bland alla historiskt intresserade svenskar, och då Olof von Dalinvid 1700 mitt skrev sin svenska rikshistoria, blev Axel Leijonhufvuds berättelse en
av hans huvudkällor till Karl IX:s historia. Han gjorde
Axel Leijonhufvuds syn på Karl IX som bondekonungen
till sin, och den upptogs efter honom av Erik Gustaf
Geijer. Men medanDalin från Axel Leijonhufvud övertagit icke endast namnet utan också dess klandrande
innebörd, blev för Geijer av vedernamnet ett hedersnamn, och så har det sedan förblivit i den historiska
uppfattningen in till våra dagar.
IIISvensk Tidskrift 12004, nr si
Är då detta hedersnamn berättigat? Stödde Karl IX
verkligen sin makt i första hand på bönderna? Inlade
han kanske så stora förtjänster om allmogens andliga
och världsliga förkovran, att namnet därför kan synas
berättigat? Eller var det en del av hans egen politiska
uppfattning, att allmogen framför andra skulle ha rätt
till deltagande i riksstyrelsen? Alla dessa frågor måste be
svaras nekande.
Karl IX var icke en de politiska teoriernas man, men
vad han innerst tänkte om politiserande bönder, därom
får man rätt gott besked i de minnesanteckningar till
Sveriges medeltidshistoria, som han efterlämnat. Där
heter det om Engelbrekt Engelbrektsson tämligen kärvt,
att han varit, som orden falla, »en rätt upprorisk sälle»,
och om herrarna i riksrådet på Engelbrekts tid heter det
föraktligt, att de icke borde ha låtit »skrämma sig av en
bonde och hans upproriska parti».
O
••VERHuvuo TAGET var Karl ingen anhängare av de
nya lärorna om folksuveränitet och härskarfördrag.
Han avböjde upprepade gånger att ta emot kronan genom
ständernas fria val. Sigismunds avsättning och sin egen
åtkomst till kronan ville han helst ge en rent juridisk
motivering på grundval av GustafVasas arvförening och
testamente. Han tog kronan, därför att han ansåg sig ha
rätt till den, icke därför att folket valt honom. Det hindrade honom emellertid icke att i sin politiska propaganda och särskilt i den propaganda, som riktade sig till
Sveriges grannar i det europeiska statssystemet, ivrigt
påpeka, att han blivit vald till Sveriges konung. Han visste ju, att folksuveräniteten ute i Europa icke utan framgång konkurrerade med legitimiteten som statsrättslig
princip, och att man därute ingen förståelse hade för arvfurstarnas säregna ställning i den svenska statsrätten.
Det hörde också till Karl IX:s politiska taktik att
utnyttja grannländernas inre oroligheter och uppvigla
menigheten mot den lagliga styrelsen. Så lyckades han
åstadkomma ett uppror i staden Lybeck, som ställt sig
på Sigismunds sida, och han försökte detsamma icke
bara i Mecklenburg, Danmark och Ryssland utan också
i Sigismunds eget arvrike Polen.
När Karl utnyttjade allmogen som ett vapen i sin kamp
för Sveriges oberoende och enhet, en kamp som gav
honom och därmed också Gustaf Adolf Sveriges krona,
var det alltså, det kan man icke tvivla på, en klart medveten politisk taktik, icke en följd av en statsuppfattning,
som gav rum åt politisk makt åt bondemenigheterna.
Man får emellertid icke tro, att Karl IX stödde sig
endast eller främst på bönderna. Avgörande för den
framgång, han vann, var i stället samarbetet med prästerskapet vid avvärjandet av den katolska motreformationen. Enigheten om Uppsala mötes beslut 1593 kunde
icke nås utan eftergifter från Karls sida, men han vann
därmed prästerskapets stöd för den nationella saken,
som också var hans egen. Prästerskapets stöd var också
medlet att vinna böndernas, ty prästerna hade själva
utgått ur allmogens led, de levde under samma yttre villkor som bönderna och de voro icke endast allmogens
andliga ledare utan också i hög grad dess politiska. l den
egenskapen var det Gustaf Adolf i ett berömt yttrande
kallade dem folktribuner.
Var prästerskapet ända fram till den tid, då Karl tryggat sitt välde, hans bästa stöd – trots att också de ofta
voro splittrade och deltoga i oppositionen mot den nya
regimen – så gällde det i icke mycket ringare grad om
lågfrälset och om den ofrälse civila och militära statstjänstemannaklassen, fogdarna och krigsbefälet, fast förhållandena beträffande dem skiftade från landskap till
landskap. Också om dem gäller, att de delvis utgått ur
böndernas led och i vid utsträckning levde i materiella
villkor, som icke mycket skilde sig från allmogens. Också
de kunde därför tjäna som förmedlare mellan Karl och
allmogen.
För en utländsk betraktare måste de svenska ständerna, sådana de samlades till möte med Karl utan att
högaristokratien var med, ha tett sig som en tämligen
ensartad massa, den grå hopen, som orden en gång falla
hos ett ögonvittne vid ett sammanträde mellan Karl och
allmogen. Den polske ädlingen Samuel Laski, som 1598
i Sigismunds uppdrag besökte Sverige, skrev med förundran och förtrytelse hem, att Karl talade med bönderna och kallade dem ständer. I Laskis hemland saknade ju bönderna alla politiska rättigheter.
VAD VAR DÅ ORSAKEN till att Karl kunde rycka med sig
allmogen och de samhällsklasser, vilkas levnadsförhållanden nära överensstämde med allmogens, till politiskt samarbete för Sveriges oberoende och frihet? Svaret på den frågan har man allmänt givit genom en hänvisning till att Karl förstått att knyta allmogen till sig
genom att han främjade deras intressen. Varje bonde visste, står det redan i folkskolans historielärobok, att han
hade skydd hos sin konung.
Denna uppfattning är emellertid icke riktig. Under
ingen period av den äldre Vasatiden var rättsosäkerheten
större än under den nationella revolutionens tidigare år.
Först efter sekelskiftet kunde Karls organisatoriska nydaningsarbete på rättskipningens område börja, och helt
genomfört blev det aldrig. I materiellt hänseende var det
heller icke några lysande år. 1596, 1597 och 1598 var
bärgningen knapp genom magra skördar, och under
samma år steg saltpriset högre än i mannaminne. Bägge
omständigheterna förstod dock Karl att vända till sin
fördel genom att kasta skulden på Sigismunds handelsblockad, endast delvis med rätta, ty denna blockad satte
in först på hösten 1597 och blev aldrig effektiv. De förVl
<
m
z
Vl
;>;:
–1
…….
o
Vl
;>;:
;J;J
…….
.,
–1
-o
o
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr si fl
o
ofl.L
……..
0:::
~
(./)
o
……..
f- ~
(./)
z
w
>
(./)
sta åren efter sekelskiftet härjade den svåraste missväxt
med hungersnöd och elände i Sverige liksom i hela Osteuropa. På våren 1602 skrevo bönderna i Olands härad
till Karl: »Här finner man på vägarna både bönder,
skjutspojkar och andra fattiga döda av hunger, utom
dem, som dö av hunger i sina hem. En sådan jämmer
har det aldrig varit i vår eller i våra fäders tid.» Med svälten följde upplopp och handgemäng vid skatteuppbörden: »Då mina karlar dra ut på landet i kronans ärenden>>, skrev en fogde samma år, »bli de slagna blå och
blodiga. Sådant skick är nu med bonden.»
VISST VAR DET EN FÖRDEL för allmogen, att högaristokratiens makt bröts, så att den befriades från hårda
herrar sådana som västgötaböndernas plågare Karl Gustafsson stenbock, men av de fallna herrarna stod åtminstone Hogenskild Bielke väl med sina landbönder, medan
tidens mest beryktade bondeplågare, just Axel Leijonhufvud, ända fram till brytningen efter Linköpings blodbad åtnjöt Karl IX:s särskilda skydd.
Allmogen var i den äldre Vasatidens Sverige, såsom den
länge skulle förbli, det skattedragande ståndet. Att utgöra
skatter och utskrivningar var dess av överheten klart fattade
roll i statslivet. Icke heller därutinnan förde Karl IX:s tid
någon lättnad med sig. Med hård hand utkrävde han kronans rätt också på områden, som dittills ofta försummats
såsom i fråga om dagsverkena vid de kungliga slotten.
Antalet ödegårdar var också vid hans död större än då.
han trädde till regementet. Under inbördeskrigets första
skede utspredo hans vedersakare, att några av de pålagor,
som utkrävdes, voro Karls egna påfund och skulle efterskänkas av Sigismund. Men också detta försök att vinna
allmogen för Sigismunds sak misslyckades.
Jag har redan pekat på en av orsakerna till Karls framgångar hos allmogen, nämligen den, att han vunnit prästerskapets i det stora hela oreserverade stöd för sin politik och kunde utnyttja prästerskapets makt över allmogens sinnen. Andra orsaker av stor men omätbar betydelse voro bondekonservatismen och allmogens främlingshat. Samma ursprungliga, naturvuxna konservatism, som gång på gång hade vedervågat Gustaf Vasas
seger genom de talrika bondeupproren, kom nu sonen
tillgodo. Den tro, det nu gällde att försvara, var just den
protestantism, som bönderna då hade rest sig emot. Det
personliga konungadöme, som då hade eggat till uppror, var nu gammalt och fornt, och det företräddes av
Karl, icke av Sigismund, som ville regera Sverige från
Polen med högaristokratien som verktyg. Och det främlingshat, som ammats upp under unionsstriderna och
sjuårskriget, och som alltsedan Gustaf Vasas tid underbyggts av den officiella propagandan, det riktade sig nu
mot Sigismund och polackerna.
Främsta orsaken till att Karl fick allmogen med sig i
filSvensk Tidskrift l2004, nr si
sin strid var emellertid en annan. Det var hans egen personlighet. Icke så, att han skulle ha varit folkligare vare
sig till sinnelaget eller till livsföringen än sina bröder,
men han var det till ordasätten. Karl var den store folktalaren av våra svenska konungar, däri väl faderns jämlike och sonens överman. Grymheten, misstänksamheten, godtycket, hårdheten tedde sig för hans samtid icke
så avskräckande som de skulle göra i vår tid- han levde
i en tid med starka lidelser, då man aldrig hade långt till
hårda ord och förhastade beslut. Under revolutionsåren
befann han sig ständigt på resa och talte med allmogen
och köpmännen på marknaderna, med allmogen och
lagläsarna på tingen, med bergsmännen vid gruvorna,
med krigsbefälet och lågfrälset vid mönstringarna. Och
han talade väl. Fyndiga och drastiska ordlekar växlade
med myndiga och hotfulla sentenser, ordspråk och anekdoter. Han målade verkligen fan på väggen, han friade till
alla åhörarnas svagheter och eggade deras lidelser. Och
dessemellan kunde han tala saktmodigt vädjande.
TROTS DE HISTORISKA källornas knapphet äro vi tämligen väl underrättade om Karl IX:s muntliga framställningskonst, dels genom åhörares anteckningar, dels
genom protokollet från den stora rättegången före Linköpings blodbad, dels genom hans brev med deras ofta
talspråksmässiga, mustiga och drastiska språk.
Så berättas det från stockholmsriksdagen 1597, hur
en del av adeln nekade att bifalla Karls förslag om ett
krigståg till Finland, som ännu höll sig till Sigismund.
Oppositionens talan fördes av den reslige västgötaadelsmannen Hans Åkesson Soop, som meddelade, att adeln
icke ville råda Karl att draga på krigståg vare sig hit eller
dit i landet. Karl svarade: »Dra då du i stället, och eftersom du är en så förfärligt stor och långer karl, så får jag
gå och skyla mig bakom dig, ty jag ser lika gärna tio pilar
i dig som en i mig.» »Och», tillägger det ögonvittne, som
berättat om händelsen, »allmogen i salen log däröver
och sade: ’fick du svar?’» Då Hans Åkesson i alla fall stod
på sig, röt Karl åt honom: »Du vet aldrig vad du bjäbbar
och icke de andra, som äro med dig, heller. Gå din väg!»,
varpå Hans Åkesson och hans följe fick lämna salen.
Vid riksdagen i Arboga tidigare på året fick Karl
opposition icke blott av en del av adeln utan också av
ärkebiskopen Abraham Angermannus. Från det tal, som
Karl med anledning därav höll till menigheten, anför en
åhörare följande uttryck: »Får adeln väldet och biskoparna råda, så skolen i förnimma, vilket blodbad de skola
bereda Eder.» »Almogen ropade med högt ljud», fort sätter samme berättare, »och begärde, att hans furstlige
nåde ville taga dem i hägn och försvar. Fursten sade: Vill
I stå bi med mig? Bönderna svarade: ja, ja, ja, räckandes
därmed upp envar sin hand. Hertigen sade ytterligare:
Efter I, gode män, töve denna natt för min skull, så vill
jag giva Eder tärepenningar, där I skole hålle Eder med
till morgonen. Och viste dem så till sin räntemästare.
Han gav dem vardera 6 öre.>>
ARBO GARIKSDAGEN FÖRLÖPTE ICKE utan opposition
heller från böndernas sida- orsaken därtill var ärkebiskopens fronderi – men Karl lyckades med hot och
övertalningar driva igenom det beslut, han önskade. Att
hans vädjanden denna gång dock icke endast voro hotfulla, därom vittna flere åhörare. >>Fursten talade saktmodeligen till allinogen>>, heter det i en av riksdagsberättelserna. Och en av de närvarande prästmännen
antecknade i sin dagbok för en av de dramatiska marsdagarna: >>l dag talade hertigen 3 gånger med allmogen,
ganska ljuvliga såsom en fader.>>
Av Karls folkliga framställningssätt får man en ganska god bild i några berättelser av lybska skeppare, vilkas
fartyg Karls kapare uppbringat i Östersjön. Karl tog fartygen i beslag men skickade skepparna tillbaks till Lybeck
med uppmaning att revoltera mot stadens magistrat,
som hade anslutit sig till Sigismund. Vid ett tillfälle
kommo orden att falla så här: >>Så som borgmästare och
råd hade handlat, borde borgarna slå huvudet på dem i
bitar, och hade de icke bila eller yxa, skulle de endast
komma till Karl, så skulle han skaffa dem det. >> Då en
annan av skepparna begärde ersättning för sina förluster,
fick han svaret, att >>det skulle hans egna herrar i Lybeck
betala eller också djävulen hämta dem>>.
Lika oförväget grep Karl till drastiska ord, då det
gällde att inför undersåtarna rättfärdiga hans allt annat än
försiktiga danska politik. Det gällde dels att nedsvärta
den hatade arvfienden, som befarades på sina håll i Sverige ha ett bättre rykte än inom Vasahuset, dels att undanrödja all ängslan för att Karls hållning kunde leda till krig.
>>Och have vi så litet givit dem orsak till någon vidlyftighet>>, heter det vid ett tillfälle, >>som fåret gav ulven, när
han beskylte det där de båda stodo och drucko vid en
rinnande ström, att fåret skitnade vattnet för ulven,
endock ulven stod ovanför strömmen och fåret nedanför.
Lika stor orsak ha vi givit dem. Men de tora intet fram
med principalorsaken, varför de hata oss, nämligen att
vi ha sett något noga på regementet och hållit i akt Sveriges rikes rättighet och talat däruppå. Det gör dem ont
i öronen, och må de intet gärna höra sanningen, efter de
umgås icke ofta med henne, utan det gör dem ont, lika
som sura ögon icke kunna lida solens klara sken.>> Under
rättegången med de anklagade herrarna före Linköpings
blodbad, fick Karl rik användning för sin advokatyr och
sin talekonst, ty han uppträdde själv som åklagare inför
ständerdomstolen. Såhär lät det vid ett tillfälle: >>All träta
och oenighet i riket är kommen av herrarnas välde och
deras maktlystnad. Vad de ha varit för slags fredsälskande
män, det ser man granneligen av deras svar till mina
utskickade före träffningen vid Stegeborg, nämligen att de
då gärna hade sett, att alla hade haft hår i hand och kniv
i strupe på varandra. Så ha de törstat efter många människors oskyldiga blods utgjutelse.>>
För att undgå rättegången åberopade herrarna dels
ett löfte, som Karl givit, då de blevo hans fångar, dels det
fördrag, som Sigismund och Karl träffat efter Stångebro
slag, ty där hade alla tvistigheter hänskjutits till skiljedom av utländska furstar inom 4 månader. Denna skiljedom hade sedan icke blivit av. Vid ett tillfälle under rättegången gav detta Karl anledning till följande tirad: >>Jag
förnimmer, att dessa män hava ingen skam eller någon
försyn att utsprida lögn, sägandes att jag icke haver hållit mitt löfte, som jag dem givit haver, i det att innan fyra
månaders tid skulle komma främmande kommissarier.
Så står det i fördraget mellan mig och konungen, men
dem har jag icke givit något löfte, utan fördraget gällde
endast konungen och mig. Sju tusen dävlar har jag lovat
er och det vill jag hålla. Ty det är icke endast fyra månader förlupna utan halvtannat år, och ni står här ännu
friska och helbrägda och oskadda tillliv och lemmar.>>
»Här spelas icke om äpplen och päron», hette det
hotfullt vid ett annat tillfälle under rättegången, >>utan
om liv och blod, ära och redlighet.>> Och då ständerna
tvekade att fälla den hårda dom, Karl begärde, hotade
han att ta saken i egen hand: >>Så beder jag, att I vele fälla
en rättvis sentens och dom, och med tillbörlig exekution fullfölja den. Men eftersom de icke vilja ställa sig
under lagen, som dock jag, fastän en född konungason,
har ställt mig under, så vill jag handla med dem som i
krig, eftersom jag har tagit dem som mina fiender i marken, där de ha traktat efter mitt liv och min ära och all
min välfärd, och jag vill handla mot dem som mot Sveriges rikes uppenbara fiender och förrädare.>>
D
Å DEN GAMLE Bogenskild Bielke vid slutet av rättegången förhördes, lyckades han genom skicklig
advokatyr rädda sig undan sina medbröders öde, vilket
föranledde Karl att störta på dörren. med de hotfulla
orden: >>Din räv skall icke bita min gås.>>
Det dröjde dock fem år, innan herr Bogenskild fick
följa efter sina fränder och medbröder till stupstocken,
efter ännu en ständerdom. Men Karl hade under rättegången i Linköping åter visat sin förmåga att rycka med
sig ständerna. Adeln hade tvekat, men krigsbefäl, fogdar, lagläsare och allmoge hade låtit sig locka, tubba och
hota av denna furstliga talekonst och övertyga av denna
djärva advokatyr.
Så står Karl IX inför eftervärlden icke mera som bondekonungen utan som folkledaren. Men det ordet täcker
bara en sida av hans statsmannagärning, det hänför sig
mera till medlen än till målet, och hans politiska mål hade
icke i första hand med allmogens välfärd och bästa att skaffa.
lSvensk Tidskrift 12004, nr si ED
oflL
t-<
er.
:::.::
(f)
o
t-<
f- :::.::
(f)
z
U.J
>(f)
Svensk Tidskrift har utkommit i 90 år, med start 1911 (utgivningen låg nere under
några år på 1930-talet). Under 2004 firar tidskriften de nio decennierna med att på nytt
publicera några äldre bidrag. I förra numret avspeglades senare årtiondens stora intresse
för amerikansk politik, i Fritiof Haglunds betraktelse över Ronald Reagan från 1989.
Svensk Tidskrift
90årTidskriften har också, framför allt under sitt första halvsekel, innehållit många debattinlägg rörande äldre svensk historia. Ett framstående exempel från 1943 återkommer
nu: Sven Ulrik Palmes avfärdande av föreställningen att Karl IX skulle ha varit en
genuin företrädare för de lägre klassernas intressen gentemot högadeln. Historietvister har en förmåga att vakna till nytt liv, gång efter
annan, och Palmes synsätt torde inom något år möta ett kraftfullt bestridande, när Knut Carlqvist- också han mångfaldig medarbetare i Svensk Tidskrift- ger ut en ny Karl IX-biografi.
Karl IX bondekonung?
1 av docenten Sven Ulrik Palme, Uppsala
R 1608 SATT EN LANDSFLYKTIG svensk på ett
slott i Elsass och skrev ned en skildring av
sitt fosterlands öden under den ännu knappast avslutade nationella revolutionens tid.
Han hette Axel Leijonhufvud, hans far hade
varit Gustav Vasas svåger och förtrogne, själv var han
kusin till Johan III och Karl IX. Redan som barn hade
han av sin mor, den för sin stolthet beryktade grevinnan Ebba Liljehöök, insupit aristokratiska tänkesätt, som
härstammade från den svenska medeltidens rådsvälde.
Sedan hade han under studie resor, som sträckt sig till
Italien och Danmark, Tyskland och Frankrike, tagit djupa
intryck av den europeiska renässansens statsläror, som
talade om det suveräna folket som statsmaktens ursprung
men också om aristokratien som folkets sanna representation och företrädare inför furstemakten.
Så utrustad kom han att bli en av de ledande statsmännen i vårt land under den oroliga tid, som följde på
Johan III:s död 1592. Till en början tog han parti för den
katolske arvingen till Sveriges krona, konung Sigismund
av Polen, men han insåg snart, vart det bar hän med dennes välde, och då sällade han sig till hertig Karl av Södermanland, den senare Karl IX, han söndrade sig från sina
medbröder i riksrådet, som flydde till konungen i Polen,
han stod ensam av högaristokratien vid Karls sida på Arbogariksdagen 1597, han kämpade mot Sigismund vid Stångebro 1598, då de andra rådsherrarna blevo Karls fångar,
och han satt till sist som ordförande i den ständerdomstol, som på riksdagen i Linköping dömde fyra av de konungstrogna riksråden till döden. Men detta blev för mycket
för honom. Några månader efter Linköpings blodbad gick
han frivilligt i landsflykt, och nu försökte han göra sig reda
för hur dessa olyckor kommit att drabba honom själv och
den samhällsklass, han tillhörde och hade förrått.
Hans skrift blev en enda stor anklagelseakt mot Karl
IX, som tillvitades hämndlystnad, hat och blodtörst i
ordalag, som äro tämligen enastående t.o.m. i denna
upprörda tids politiska publicistik. Men anklagelserna
riktades också mot de svenska ständerna, som varit Karls
verktyg vid uppgörelsen med rådsaristokratien och vid
Sigismunds avsättning, och särskilt riktade de sig mot
bönderna. Förr i världen, hette det, hade man kallat
några få bönder till ständermötena för att fråga dem till
råds i sådana ärenden, som direkt gällde dem själva. Men
Karl IX hade kallat allt flera bönder till riksdagarna, och
han hade viglat upp dem genom sina tal och så låtit dem
fatta besluten – all omröstning hade skett gemensamt,
och bönderna hade ju varit i majoritet. Men icke nog
med det, de dugligare och erfarnare bönderna hade dragit sig för de långa och många herredagsresorna, och
därför hade endast de fattigaste och odugligaste kommit till riksdagarna- »mesta parten», skrev Axel Leijonhufvud, »en hop med lättfärdiga skalkar och bovar».
Med ett ord: Karl IX:s makt grundade sig på hans inflytande över bönderna.
DEN FÖ.RBITTR~DE aristokraten~ hårda _o~d skulle i~ke
aga sa stort mtresse, om de rcke bhvrt grundlaggande för den historiska upp fattningen av Karl IX. För
de närmaste generationerna, dem som ännu mindes hans
tid eller voro bärare av en muntlig tradition, framstod
Karl visserligen som aristokratiens svurne fiende men
därför icke som böndernas konung framför andra. Men
mot 1600-talets slut spriddes Axel Leijonhufvuds stora
försvarsskrift, som dittills hade legat gömd i något familjearkiv, i avskrifter bland alla historiskt intresserade svenskar, och då Olof von Dalinvid 1700 mitt skrev sin svenska rikshistoria, blev Axel Leijonhufvuds berättelse en
av hans huvudkällor till Karl IX:s historia. Han gjorde
Axel Leijonhufvuds syn på Karl IX som bondekonungen
till sin, och den upptogs efter honom av Erik Gustaf
Geijer. Men medanDalin från Axel Leijonhufvud övertagit icke endast namnet utan också dess klandrande
innebörd, blev för Geijer av vedernamnet ett hedersnamn, och så har det sedan förblivit i den historiska
uppfattningen in till våra dagar.
IIISvensk Tidskrift 12004, nr si
Är då detta hedersnamn berättigat? Stödde Karl IX
verkligen sin makt i första hand på bönderna? Inlade
han kanske så stora förtjänster om allmogens andliga
och världsliga förkovran, att namnet därför kan synas
berättigat? Eller var det en del av hans egen politiska
uppfattning, att allmogen framför andra skulle ha rätt
till deltagande i riksstyrelsen? Alla dessa frågor måste be
svaras nekande.
Karl IX var icke en de politiska teoriernas man, men
vad han innerst tänkte om politiserande bönder, därom
får man rätt gott besked i de minnesanteckningar till
Sveriges medeltidshistoria, som han efterlämnat. Där
heter det om Engelbrekt Engelbrektsson tämligen kärvt,
att han varit, som orden falla, »en rätt upprorisk sälle»,
och om herrarna i riksrådet på Engelbrekts tid heter det
föraktligt, att de icke borde ha låtit »skrämma sig av en
bonde och hans upproriska parti».
O
••VERHuvuo TAGET var Karl ingen anhängare av de
nya lärorna om folksuveränitet och härskarfördrag.
Han avböjde upprepade gånger att ta emot kronan genom
ständernas fria val. Sigismunds avsättning och sin egen
åtkomst till kronan ville han helst ge en rent juridisk
motivering på grundval av GustafVasas arvförening och
testamente. Han tog kronan, därför att han ansåg sig ha
rätt till den, icke därför att folket valt honom. Det hindrade honom emellertid icke att i sin politiska propaganda och särskilt i den propaganda, som riktade sig till
Sveriges grannar i det europeiska statssystemet, ivrigt
påpeka, att han blivit vald till Sveriges konung. Han visste ju, att folksuveräniteten ute i Europa icke utan framgång konkurrerade med legitimiteten som statsrättslig
princip, och att man därute ingen förståelse hade för arvfurstarnas säregna ställning i den svenska statsrätten.
Det hörde också till Karl IX:s politiska taktik att
utnyttja grannländernas inre oroligheter och uppvigla
menigheten mot den lagliga styrelsen. Så lyckades han
åstadkomma ett uppror i staden Lybeck, som ställt sig
på Sigismunds sida, och han försökte detsamma icke
bara i Mecklenburg, Danmark och Ryssland utan också
i Sigismunds eget arvrike Polen.
När Karl utnyttjade allmogen som ett vapen i sin kamp
för Sveriges oberoende och enhet, en kamp som gav
honom och därmed också Gustaf Adolf Sveriges krona,
var det alltså, det kan man icke tvivla på, en klart medveten politisk taktik, icke en följd av en statsuppfattning,
som gav rum åt politisk makt åt bondemenigheterna.
Man får emellertid icke tro, att Karl IX stödde sig
endast eller främst på bönderna. Avgörande för den
framgång, han vann, var i stället samarbetet med prästerskapet vid avvärjandet av den katolska motreformationen. Enigheten om Uppsala mötes beslut 1593 kunde
icke nås utan eftergifter från Karls sida, men han vann
därmed prästerskapets stöd för den nationella saken,
som också var hans egen. Prästerskapets stöd var också
medlet att vinna böndernas, ty prästerna hade själva
utgått ur allmogens led, de levde under samma yttre villkor som bönderna och de voro icke endast allmogens
andliga ledare utan också i hög grad dess politiska. l den
egenskapen var det Gustaf Adolf i ett berömt yttrande
kallade dem folktribuner.
Var prästerskapet ända fram till den tid, då Karl tryggat sitt välde, hans bästa stöd – trots att också de ofta
voro splittrade och deltoga i oppositionen mot den nya
regimen – så gällde det i icke mycket ringare grad om
lågfrälset och om den ofrälse civila och militära statstjänstemannaklassen, fogdarna och krigsbefälet, fast förhållandena beträffande dem skiftade från landskap till
landskap. Också om dem gäller, att de delvis utgått ur
böndernas led och i vid utsträckning levde i materiella
villkor, som icke mycket skilde sig från allmogens. Också
de kunde därför tjäna som förmedlare mellan Karl och
allmogen.
För en utländsk betraktare måste de svenska ständerna, sådana de samlades till möte med Karl utan att
högaristokratien var med, ha tett sig som en tämligen
ensartad massa, den grå hopen, som orden en gång falla
hos ett ögonvittne vid ett sammanträde mellan Karl och
allmogen. Den polske ädlingen Samuel Laski, som 1598
i Sigismunds uppdrag besökte Sverige, skrev med förundran och förtrytelse hem, att Karl talade med bönderna och kallade dem ständer. I Laskis hemland saknade ju bönderna alla politiska rättigheter.
VAD VAR DÅ ORSAKEN till att Karl kunde rycka med sig
allmogen och de samhällsklasser, vilkas levnadsförhållanden nära överensstämde med allmogens, till politiskt samarbete för Sveriges oberoende och frihet? Svaret på den frågan har man allmänt givit genom en hänvisning till att Karl förstått att knyta allmogen till sig
genom att han främjade deras intressen. Varje bonde visste, står det redan i folkskolans historielärobok, att han
hade skydd hos sin konung.
Denna uppfattning är emellertid icke riktig. Under
ingen period av den äldre Vasatiden var rättsosäkerheten
större än under den nationella revolutionens tidigare år.
Först efter sekelskiftet kunde Karls organisatoriska nydaningsarbete på rättskipningens område börja, och helt
genomfört blev det aldrig. I materiellt hänseende var det
heller icke några lysande år. 1596, 1597 och 1598 var
bärgningen knapp genom magra skördar, och under
samma år steg saltpriset högre än i mannaminne. Bägge
omständigheterna förstod dock Karl att vända till sin
fördel genom att kasta skulden på Sigismunds handelsblockad, endast delvis med rätta, ty denna blockad satte
in först på hösten 1597 och blev aldrig effektiv. De förVl
<
m
z
Vl
;>;:
–1
…….
o
Vl
;>;:
;J;J
…….
.,
–1
-o
o
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr si fl
o
ofl.L
……..
0:::
~
(./)
o
……..
f- ~
(./)
z
w
>
(./)
sta åren efter sekelskiftet härjade den svåraste missväxt
med hungersnöd och elände i Sverige liksom i hela Osteuropa. På våren 1602 skrevo bönderna i Olands härad
till Karl: »Här finner man på vägarna både bönder,
skjutspojkar och andra fattiga döda av hunger, utom
dem, som dö av hunger i sina hem. En sådan jämmer
har det aldrig varit i vår eller i våra fäders tid.» Med svälten följde upplopp och handgemäng vid skatteuppbörden: »Då mina karlar dra ut på landet i kronans ärenden>>, skrev en fogde samma år, »bli de slagna blå och
blodiga. Sådant skick är nu med bonden.»
VISST VAR DET EN FÖRDEL för allmogen, att högaristokratiens makt bröts, så att den befriades från hårda
herrar sådana som västgötaböndernas plågare Karl Gustafsson stenbock, men av de fallna herrarna stod åtminstone Hogenskild Bielke väl med sina landbönder, medan
tidens mest beryktade bondeplågare, just Axel Leijonhufvud, ända fram till brytningen efter Linköpings blodbad åtnjöt Karl IX:s särskilda skydd.
Allmogen var i den äldre Vasatidens Sverige, såsom den
länge skulle förbli, det skattedragande ståndet. Att utgöra
skatter och utskrivningar var dess av överheten klart fattade
roll i statslivet. Icke heller därutinnan förde Karl IX:s tid
någon lättnad med sig. Med hård hand utkrävde han kronans rätt också på områden, som dittills ofta försummats
såsom i fråga om dagsverkena vid de kungliga slotten.
Antalet ödegårdar var också vid hans död större än då.
han trädde till regementet. Under inbördeskrigets första
skede utspredo hans vedersakare, att några av de pålagor,
som utkrävdes, voro Karls egna påfund och skulle efterskänkas av Sigismund. Men också detta försök att vinna
allmogen för Sigismunds sak misslyckades.
Jag har redan pekat på en av orsakerna till Karls framgångar hos allmogen, nämligen den, att han vunnit prästerskapets i det stora hela oreserverade stöd för sin politik och kunde utnyttja prästerskapets makt över allmogens sinnen. Andra orsaker av stor men omätbar betydelse voro bondekonservatismen och allmogens främlingshat. Samma ursprungliga, naturvuxna konservatism, som gång på gång hade vedervågat Gustaf Vasas
seger genom de talrika bondeupproren, kom nu sonen
tillgodo. Den tro, det nu gällde att försvara, var just den
protestantism, som bönderna då hade rest sig emot. Det
personliga konungadöme, som då hade eggat till uppror, var nu gammalt och fornt, och det företräddes av
Karl, icke av Sigismund, som ville regera Sverige från
Polen med högaristokratien som verktyg. Och det främlingshat, som ammats upp under unionsstriderna och
sjuårskriget, och som alltsedan Gustaf Vasas tid underbyggts av den officiella propagandan, det riktade sig nu
mot Sigismund och polackerna.
Främsta orsaken till att Karl fick allmogen med sig i
filSvensk Tidskrift l2004, nr si
sin strid var emellertid en annan. Det var hans egen personlighet. Icke så, att han skulle ha varit folkligare vare
sig till sinnelaget eller till livsföringen än sina bröder,
men han var det till ordasätten. Karl var den store folktalaren av våra svenska konungar, däri väl faderns jämlike och sonens överman. Grymheten, misstänksamheten, godtycket, hårdheten tedde sig för hans samtid icke
så avskräckande som de skulle göra i vår tid- han levde
i en tid med starka lidelser, då man aldrig hade långt till
hårda ord och förhastade beslut. Under revolutionsåren
befann han sig ständigt på resa och talte med allmogen
och köpmännen på marknaderna, med allmogen och
lagläsarna på tingen, med bergsmännen vid gruvorna,
med krigsbefälet och lågfrälset vid mönstringarna. Och
han talade väl. Fyndiga och drastiska ordlekar växlade
med myndiga och hotfulla sentenser, ordspråk och anekdoter. Han målade verkligen fan på väggen, han friade till
alla åhörarnas svagheter och eggade deras lidelser. Och
dessemellan kunde han tala saktmodigt vädjande.
TROTS DE HISTORISKA källornas knapphet äro vi tämligen väl underrättade om Karl IX:s muntliga framställningskonst, dels genom åhörares anteckningar, dels
genom protokollet från den stora rättegången före Linköpings blodbad, dels genom hans brev med deras ofta
talspråksmässiga, mustiga och drastiska språk.
Så berättas det från stockholmsriksdagen 1597, hur
en del av adeln nekade att bifalla Karls förslag om ett
krigståg till Finland, som ännu höll sig till Sigismund.
Oppositionens talan fördes av den reslige västgötaadelsmannen Hans Åkesson Soop, som meddelade, att adeln
icke ville råda Karl att draga på krigståg vare sig hit eller
dit i landet. Karl svarade: »Dra då du i stället, och eftersom du är en så förfärligt stor och långer karl, så får jag
gå och skyla mig bakom dig, ty jag ser lika gärna tio pilar
i dig som en i mig.» »Och», tillägger det ögonvittne, som
berättat om händelsen, »allmogen i salen log däröver
och sade: ’fick du svar?’» Då Hans Åkesson i alla fall stod
på sig, röt Karl åt honom: »Du vet aldrig vad du bjäbbar
och icke de andra, som äro med dig, heller. Gå din väg!»,
varpå Hans Åkesson och hans följe fick lämna salen.
Vid riksdagen i Arboga tidigare på året fick Karl
opposition icke blott av en del av adeln utan också av
ärkebiskopen Abraham Angermannus. Från det tal, som
Karl med anledning därav höll till menigheten, anför en
åhörare följande uttryck: »Får adeln väldet och biskoparna råda, så skolen i förnimma, vilket blodbad de skola
bereda Eder.» »Almogen ropade med högt ljud», fort sätter samme berättare, »och begärde, att hans furstlige
nåde ville taga dem i hägn och försvar. Fursten sade: Vill
I stå bi med mig? Bönderna svarade: ja, ja, ja, räckandes
därmed upp envar sin hand. Hertigen sade ytterligare:
Efter I, gode män, töve denna natt för min skull, så vill
jag giva Eder tärepenningar, där I skole hålle Eder med
till morgonen. Och viste dem så till sin räntemästare.
Han gav dem vardera 6 öre.>>
ARBO GARIKSDAGEN FÖRLÖPTE ICKE utan opposition
heller från böndernas sida- orsaken därtill var ärkebiskopens fronderi – men Karl lyckades med hot och
övertalningar driva igenom det beslut, han önskade. Att
hans vädjanden denna gång dock icke endast voro hotfulla, därom vittna flere åhörare. >>Fursten talade saktmodeligen till allinogen>>, heter det i en av riksdagsberättelserna. Och en av de närvarande prästmännen
antecknade i sin dagbok för en av de dramatiska marsdagarna: >>l dag talade hertigen 3 gånger med allmogen,
ganska ljuvliga såsom en fader.>>
Av Karls folkliga framställningssätt får man en ganska god bild i några berättelser av lybska skeppare, vilkas
fartyg Karls kapare uppbringat i Östersjön. Karl tog fartygen i beslag men skickade skepparna tillbaks till Lybeck
med uppmaning att revoltera mot stadens magistrat,
som hade anslutit sig till Sigismund. Vid ett tillfälle
kommo orden att falla så här: >>Så som borgmästare och
råd hade handlat, borde borgarna slå huvudet på dem i
bitar, och hade de icke bila eller yxa, skulle de endast
komma till Karl, så skulle han skaffa dem det. >> Då en
annan av skepparna begärde ersättning för sina förluster,
fick han svaret, att >>det skulle hans egna herrar i Lybeck
betala eller också djävulen hämta dem>>.
Lika oförväget grep Karl till drastiska ord, då det
gällde att inför undersåtarna rättfärdiga hans allt annat än
försiktiga danska politik. Det gällde dels att nedsvärta
den hatade arvfienden, som befarades på sina håll i Sverige ha ett bättre rykte än inom Vasahuset, dels att undanrödja all ängslan för att Karls hållning kunde leda till krig.
>>Och have vi så litet givit dem orsak till någon vidlyftighet>>, heter det vid ett tillfälle, >>som fåret gav ulven, när
han beskylte det där de båda stodo och drucko vid en
rinnande ström, att fåret skitnade vattnet för ulven,
endock ulven stod ovanför strömmen och fåret nedanför.
Lika stor orsak ha vi givit dem. Men de tora intet fram
med principalorsaken, varför de hata oss, nämligen att
vi ha sett något noga på regementet och hållit i akt Sveriges rikes rättighet och talat däruppå. Det gör dem ont
i öronen, och må de intet gärna höra sanningen, efter de
umgås icke ofta med henne, utan det gör dem ont, lika
som sura ögon icke kunna lida solens klara sken.>> Under
rättegången med de anklagade herrarna före Linköpings
blodbad, fick Karl rik användning för sin advokatyr och
sin talekonst, ty han uppträdde själv som åklagare inför
ständerdomstolen. Såhär lät det vid ett tillfälle: >>All träta
och oenighet i riket är kommen av herrarnas välde och
deras maktlystnad. Vad de ha varit för slags fredsälskande
män, det ser man granneligen av deras svar till mina
utskickade före träffningen vid Stegeborg, nämligen att de
då gärna hade sett, att alla hade haft hår i hand och kniv
i strupe på varandra. Så ha de törstat efter många människors oskyldiga blods utgjutelse.>>
För att undgå rättegången åberopade herrarna dels
ett löfte, som Karl givit, då de blevo hans fångar, dels det
fördrag, som Sigismund och Karl träffat efter Stångebro
slag, ty där hade alla tvistigheter hänskjutits till skiljedom av utländska furstar inom 4 månader. Denna skiljedom hade sedan icke blivit av. Vid ett tillfälle under rättegången gav detta Karl anledning till följande tirad: >>Jag
förnimmer, att dessa män hava ingen skam eller någon
försyn att utsprida lögn, sägandes att jag icke haver hållit mitt löfte, som jag dem givit haver, i det att innan fyra
månaders tid skulle komma främmande kommissarier.
Så står det i fördraget mellan mig och konungen, men
dem har jag icke givit något löfte, utan fördraget gällde
endast konungen och mig. Sju tusen dävlar har jag lovat
er och det vill jag hålla. Ty det är icke endast fyra månader förlupna utan halvtannat år, och ni står här ännu
friska och helbrägda och oskadda tillliv och lemmar.>>
»Här spelas icke om äpplen och päron», hette det
hotfullt vid ett annat tillfälle under rättegången, >>utan
om liv och blod, ära och redlighet.>> Och då ständerna
tvekade att fälla den hårda dom, Karl begärde, hotade
han att ta saken i egen hand: >>Så beder jag, att I vele fälla
en rättvis sentens och dom, och med tillbörlig exekution fullfölja den. Men eftersom de icke vilja ställa sig
under lagen, som dock jag, fastän en född konungason,
har ställt mig under, så vill jag handla med dem som i
krig, eftersom jag har tagit dem som mina fiender i marken, där de ha traktat efter mitt liv och min ära och all
min välfärd, och jag vill handla mot dem som mot Sveriges rikes uppenbara fiender och förrädare.>>
D
Å DEN GAMLE Bogenskild Bielke vid slutet av rättegången förhördes, lyckades han genom skicklig
advokatyr rädda sig undan sina medbröders öde, vilket
föranledde Karl att störta på dörren. med de hotfulla
orden: >>Din räv skall icke bita min gås.>>
Det dröjde dock fem år, innan herr Bogenskild fick
följa efter sina fränder och medbröder till stupstocken,
efter ännu en ständerdom. Men Karl hade under rättegången i Linköping åter visat sin förmåga att rycka med
sig ständerna. Adeln hade tvekat, men krigsbefäl, fogdar, lagläsare och allmoge hade låtit sig locka, tubba och
hota av denna furstliga talekonst och övertyga av denna
djärva advokatyr.
Så står Karl IX inför eftervärlden icke mera som bondekonungen utan som folkledaren. Men det ordet täcker
bara en sida av hans statsmannagärning, det hänför sig
mera till medlen än till målet, och hans politiska mål hade
icke i första hand med allmogens välfärd och bästa att skaffa.
lSvensk Tidskrift 12004, nr si ED