Svante Folin; De flesta kulturer är rena skräpet


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

De flesta kulturer är
l av Svante Folin
Vördnaden för den ädle vilden är starkare än någonsin, trots att verklighetens vildar
varit synnerligen oädla. Samtidigt har det moderna västerlandet blivit besatt av att
klassificera och vårda sina etniska minoriteter. Men föreställningen att alla kulturer
skulle vara lika bra är ohållbar, både teoretiskt och empiriskt.
N
YA GUINEA ÄR UNGEFÄR lika stort SOm
Texas, men där talas l 000 av världens
6 000 språk. Hälften av språken talas av
mindre än 500 individer. Före europeernas
ankomst var den totala befolkningen ca
en miljon, uppdelad i ett tusental sinsemellan fientliga
stammar. Man levde och dog inom några mils radie från
sin födelseplats. I den mån man var medveten om
existensen av grannfolk betraktades dessa
normalt som farliga, om inte rentav monstruösa.
Ingen kom på iden att resa runt
för att bekanta sig med andra kulturer. Om någon djärv individ
skulle våga sig in i ett angränsande
territorium var risken stor för att
vederbörande skulle bli dödad
och uppäten. Varför skulle
någon stam vara dum nog att
tillåta en främling att tränga in
på deras område för att jaga
deras byten, antasta deras kvinnor, sprida nya sjukdomar eller
rekognoscera för framtida raider?
Nya Guineas extrema kulturella
mångfald har gjort ön till ett paradis för antropologer. Antropologer
är besatta av kulturell mångfald, som
de menar avspeglar människans oändliga kreativitet som symboljonglör. Någon
mänsklig natur vidkänns inte -kulturen är allsmäktig.
En del av Nya Guineas kulturyttringar ter sig en aning
problematiska även för en dogmatisk kulturrelativist. I
en stam påbjöd seden att förstföderskor skulle piskas
och misshandlas i största allmänhet. När kvinnan skulle
föda isolerades hon som oren och oberörbar. När barnet
framfötts tog den nyblivna modern det i ena benet och
krossade huvudet mot en klippa. Därefter kastades kropIIJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
pen till suggor som just grisat. Från den sugga som åt
ivrigast av barnliket tog förstföderskan en griskulting av
samma kön som det dödade barnet. Hon ammade sedan
kultingen och behandlade den med samma omsorg som
hon skulle ägnat sitt döda barn. När svinet blivit stort
och präktigt nog att slaktas inbjöds en allierad stam till
en festmåltid. Värdstammen fick inte äta av grisköttet
utan nöjde sig med förhoppningen att artigheten skulle returneras. Allt detta var mycket
nödvändigt för att inte förfädernas
andar skulle förtörnas och därmed
bringa olycka över stammen.
Initiationsriter sätter riktig fart på
den kulturella kreativiteten.
Bimin-Kuskusmin-folket ägnar
en enorm tid åt att göra pojkar
till män – tio etapper över en
tioårsperiod. Starten sker när
de i sjuårsåldern kidnappas
från sina mödrar och släpas ut
i skogen. Där skymfas de och
piskas med brännässlor, samt
itvingas svinträck och urin för
att utspy den kvinnliga orenhet
de ansamlat sedan födelsen. Därefter skärs de i navel och öron,
bränns på armarna, får taggiga grenar uppkörda i urinröret, osv. En
antropolog som bevistat ceremonin
säger att pojkarna befinner sig i ett totalt
chocktillstånd, många svimmar, andra blir
helt hysteriska. För att avsluta dessa nedslag i Nya
Guineas regnbågsskimrande kulturpanorama: många
stammar, till exempel Sambiafolket, är övertygade om
att ”sperman ger män förmågan att återfödas utanför
sina mödrars magar, i männens värld och endast genom
dem”. Sperma uppstår dock inte spontant utan måste
under stafettliknande former överföras från äldre män till
yngre. Under flera år tvingas därför pojkar suga av gubrena skräpet
bar för att så att säga fylla på tanken. Sodomi ingår i
behandlingen.
BULIMISK BLODTÖRST I MEXIKO
Någon kanske tycker att det är orättvist att endast exemplifiera de mänskliga kulturskattens rikedom med bidrag
från en isolerad stenåldersö. Låt oss därför skärskåda en
erkänd högkultur som blev ett offer för västerländsk
imperialism – aztekerna. Med Oswald Spenglers ord –
”Mördad i sin blomstrings fulla prakt, vandaliserad som
en solros vars blomma en förbipasserande slår av”.
Aztekerna etablerade sig genom krig i Mexicodalen
där de byggde upp ett mäktigt imperium (1325-1519)
-arkitektur, matematik och astronomi blomstrade. Den
teokratiska samhällsordningen dominerades av
präster. Religionen var av den paranoid-apokalyptiska sorten. Världen hade redan gått
under fyra gånger och även den
rådande femte åldern var dömd till
förintelse. Solen skulle uppslukas av
mörkrens monster som häckade
under horisonten. För att förhindra den terminala solnedgången
måste solslukaren mutas med
människablod (calchiuatl- dyrbart vatten). Varje gång prästerna lät obsidiandolkarna
arbeta och kunde hålla upp
nyutskurna hjärtan mot himmelen uppsköts undergången en
stund till.
Gudarna hade god aptit; under
en fyra dagars tempelinvigning
1487 bestod slaktoffret av 14 000
krigsfångar. Gudarnas bulimiska blodtörst kunde inte tillfredställas genom
inhemsk köttproduktion i form av slavar
utan framtvingade ständiga härnadståg mot
grannfolk. Krigföringen var unik – ”blommornas
krig” gick inte ut på att döda utan på att infånga så
många potentiella offer som möjligt. storskaligheten i
dessa operationer antyds av antalet dödskallar i olika
arkitektoniska skapelser- den flitige conquistadoren och
krönikören Bernal Diaz del Castillo räknade ut att ett
benhus innehöll 136 000 kranier.
Antropologer har fört hetsiga strider om de djupare
orsakerna till aztekkulturens bloddrypande och kostsamma offerkult Kulturmaterialister har påpekat att
offrens kadaver som störtades ned från pyramiderna
inte gick till spillo utan togs till vara för att förse överklassen med lika begärligt som svåråtkomligt kött.
Enligt denna uppfattning måste det aztekiska kannibalkomplexet, som är unikt i sin omfattning, ses mot
bakgrund av den överbefolkade Mexicodalens extrema
brist på ätbara djur. Proteinbrist leder till dåligt
immunförsvar och allmän skröplighet. En människokropp ger ungefär 5 200 gram högvärdigt protein. Den
kostutilitaristiska teorin menar alltså att det aztekiska
kannibalimperiet var ett statssponsrat system inriktat på
produktion och distribution av protein i form av människokött.
HELIGA FÖTTER PÅ HAWAII
Ovanstående exempel är bara ett litet
axplock på vad olika kulturer kan
hitta på. Den som bläddrar igenom
G P Murdocks Ethnogaphic Atlas
som dokumenterar 849 olika
kulturer från hela världen kan
lätt drabbas av svårmod. Om
man är kvinna bland annat
därför att 708 (83 procent) tillåter eller rekommenderar
polygyni och att den manliga
könsmaktordningen är närmast universell.
Man bör också betänka att 99
procent av de kulturer som
antropologerna studerat är
”defanged’: Kolonialmakterna, med
sitt typiska förakt för etnisk särart,
har med beskäftig skyndsamhet stövlat in och satt stopp för stamkrig, exotiska
avrättningsmetoder, kannibalism o dyl. När
antropologerna, i missionärernas och polisens kölvatten, anländer till sitt utvalda folk påträffar de därför
bara tvångsmässigt pacificerade stammar – en vattenkammad version av ursprunglig vildhet. För en rationell marsian skulle det mänskliga kulturspektrumet sannolikt te sig som en encyklopedi över psykotiska eller i
bästa fall neurotiska vanföreställningar. Han, hon, det
skulle bedöma flertalet kulturella föreställningar som
jSvenskTidskrift l2oo4, nr 61 11
pendlande mellan det harmlöst fnoskiga till gravt handikappande mentala tvångströjor.
Polynesierna på Hawaii hade ett ganska typiskt,
handlingsförlamande tabusystem, som bland mycket
annat innebar att kvinnor inte fick äta bananer och
kokosprodukter samt att män och kvinnor under inga
omständigheter fick äta tillsammans. De måste ständigt
kånka omkring med den korpulente kungen eftersom
hans heliga fötter var så laddade att om de vidrörde marken skulle den bli tabuiserad och omöjlig att beträda för
undersåtarna. 1810 revolterade innevånarna mot denna
tvångsneurotiska regim stärkta av empiriska observationer som visade att europeerna friskt bröt mot samtliga tabun utan att komma till skada. I dag skulle känsliga själar säkert uppfatta denna emancipation som ett
avskräckande exempel på kulturell utarmning, försvagad etnisk identitet eller kulturmord.
För de viktorianska imperiebyggarna var saken enkel.
att inrama det primitiva begreppet i ironiska citationstecken. Inom antropologin gäller- l: Varje kultur är en
enastående och omistlig skapelse av människans förmåga att manipulera symboler. 2: Alla kulturer är lika
värdefulla och inkommensurabla dvs. de varken kan eller
får jämföras. 3:Att assimilera en kultur ( i synnerhet om
en primitiv kultur assimileras av den kapitalistiska och
sekulariserade västvärlden) är alltid en förkastlig tragedi
-ett slags etnocidium.
Om vi bortser från att seriöst omfattad relativism är
logiskt självmotsägande så är det frapperande att kulturantropologer-som varmt försvarar exempelvis Yanomamö-indianernas extrema våldskultur, som inkluderar sadistisk och systematisk kvinnamisshandel – blir
apoplektiskt upprörda av en katolsk kulturyttring som
signor Buttigliones.
Paradoxalt nog tenderar kulturrelativism att kombineras med kompromisslöst förfäktande av universella
Den västerländska civilisationens
överlägsenhet var självklar; något
som rent operationellt bevisades
med hjälp av telegraf, ångtröskverk, maximkulsprutor och kanonbåtar. Den vite mannens börda
bestod i att med milt våld sätta P
för en del infödingshyss som änkebränning och stryparsekter men i
stort sett låta de koloniala underEn del av Nya Guineas
mänskliga rättigheter. Bentham
ansåg att talet om mänskliga rättigheter var ”nonsens på styltor” –
men även om man ser välvilligare
på saken rör det sig onekligen om
en västerländsk ide som vi nu med
lock och pock försöker pracka på
resten av världen. Den mönsterbildande amerikanska självständighetsförklaringen anno 1776 deklakulturyttringar ter sig en
aning problematiska även
för en dogmatisk
kulturrelativist.
såtarna vara ifred med sina exotiska
sedvänjor så länge dessa inte hotade lag och ordning eller
i alltför provocerande utsträckning utmanade drottningens känsla för anständighet. Indiens hundratals miljoner styrdes av de tusen ämbetsmän som utgjorde
Indian Civil Service – sannolikt den effektivaste och
minst korrumperade byråkrati historien känner. Den
postkoloniala utvecklingen, enkannerligen i Afrika, har
visat att det finns värre regimer än Pax Britannica.
MASOCHISTISK RUELSE
Dagens situation är radikalt annorlunda. Efter två världskrig och imperiernas kollaps vältrar sig västerlandet med
masochistisk vällust i ruelse över begångna synder och
stora och små påvar far omkring som tättingar och ber
om ursäkt för allt mellan himmel och jord. Arroganta
västerländska anspråk på kulturell hegemoni anses särskilt anstötliga. För en upplyst postmodernist framstår
det som självklart att total kulturdemokrati råder. När
det gäller kulturer är alltså den högsta lagen- ”en ann ä
så god som en ann”. Utgångspunkten är total såväl epistemologisk- som värderelativism: enklare uttryckt nihilism. Det finns inte en privilegierad sanning, utan en
massa sinsemellan likvärdiga sanningar.
Sofistikerade tänkare skriver aldrig ”sanning” utan
IIISvensk Tidskr’itt 12004, nr 61
rerar storvulet att alla människor är
skapade lika och att härav följer diverse omistliga rättigheter som är självklart (self-evident) sanna. Ernst Gellner har påpekat det absurda i att Jefferson hävdade att ett
antal rättigheter som 99 procent av den samtida mänskligheten skulle ha betraktat som totalt obegripliga eller
i bästa fall blasfemiska, kätterska eller subversiva var –
självklara. Tala om etnocentrisk arrogans. Hur som helst
blir det inte lätt att förena upplysningsiden om universella mänskliga rättigheter med iden att varje kultur har
en okränkbar rätt att leva enligt sina kulturella föreställningar och normer.
GENGÅNGARE FRÅN ROMANTIKEN
Kulturkultens tidiga profeter är de överspända romantikerna Rousseau och Herder. Den ädle vilden har alltid
appellerat till intellektuella som vantrivs i civilisationen,
i synnerhet om de primitiva paradisen kan avnjutas på
säkert avstånd. Herder uppfattade kulturer som unika
organiska helheter. Han såg världen som en väldig trädgård där varje nation eller kultur skulle vara fri att växa
och blomstra. Ju fler olika blomster desto skönare trädgård. Detta hortikulturella kulturbegrepp innefattade
inte några fula blommor, ogräs eller någon konkurrens
där vissa växter trängde ut eller förkvävde andra. I Herders exalterade vision om kulturell pluralism drivs varje
kultur av sin egen elan vital att fullfölja sitt öde som en
omistlig del i det mänskliga kulturkaleidoskopet. Kontlikt
mellan grannar förekom inte.
Denna fördarwinistiska fantasi om organisk harmoni
mellan kulturer tyder på att Herder inte hade någon
praktisk erfarenhet av trädgårdsskötsel. Inte desto mindre spökar Herder bakom den högljudda rättighets- (och
skadestånds) retorik som strömmar ut från urfolk och
andra etniska minoriteter.
Denna utveckling är ganska ny. Under efterkrigstidens avkolonisering utnämndes de forna koloniernas
helt godtyckligt avstyckade territorier till nationalstater.
Med detta semantiska trick förlorade de stammar som
helt eller delvis hamnat inom de nya nationsgränserna
alla hävdvunna rättigheter. Politiker och samhällsvetare
avfärdade tendenser till stammedvetande som omoderna
utbrott, tribalism. Den amorfa antikoloniala och antivästerländska ideologi som de nya härskarna utvecklade
åtnjöt däremot hederstiteln ( i tredje världen) nationalism.
Under 70-talet ändrades dessa attityder radikalt och
samhällsvetarna som tidigare applåderat assimilation
och modernisering följde med som vindflöjlar. I USA
startade en etnisk orgie. Själva ordet ”etnicitet” myntades och det blev högsta politiska mode att ägna sig åt
”etnisk identitet”, ”rötter”, ”svart nationalism” osv. Regering, universitet och intellektuella skyndade till och upprättade ”kvotsystem”, ”positiv diskriminering” och
”etniska studieplaner”. Nya byråkratier med uppgift att
tillvarata minoriteternas intressen tillskapades. Plötsligen
meddelade sociologer att den amerikanska ”smältdegeln” var ett jättefiasko och att själva iden om assimilation var en sinister företeelse som luktade ”etnocidium”
och att staten framgent skulle distribuera sina sociala
och ekonomiska resurser från rasmässiga och etniska
utgångspunkter.
Om en samhällsvetare på 50-talet hade insinuerat att
svarta amerikaner var något annat än mörkt pigmenterade, fattiga och förtryckta anglosaxare hade vederbö-
rande snabbt åsatts rasist- eller fasciststämpeL Gunnar
Myrdal inkallades till USA för att utreda ”negerproblemet” och fann, föga förvånande, att det var ett vitt problem. Vid slutet av 60-talet var samma samhällsvetare
frenetiskt sysselsatta med att upptäcka begrepp som svart
själ, svart kultur och svart engelska. På universiteten
gjordes tappra försök att rensa ut DVEM ( döda, vita,
europeiska män) från kursplanerna- även om det ibland
var svårt att hitta etniskt korrekta substitut för Aristoteles, Kopernikus, Shakespeare och Darwin. Traditionella liberaler och socialister har gjort en halsbrytande
ideologisk kullerbytta och stöder nu helhjärtat rasmässig klassifikation, etniska kvoter, omvänd diskriminering med mera- de vill inte längre behandla människor
som individer med speciella färdigheter och behov utan
som medlemmar av ett kollektiv. Vi håller på att återuppfinna stamsamhället och återupprätta Blut und
Boden-mysticism.
I HARMONI MED NATUREN?
Urfolk äger tolkningsföreträde, ibland de facto monopol, då det gäller den egna historien och kulturen. Arkeologer anser att indianerna kom till Nordamerika från
Sibirien via en landbrygga över Berings sund för 14
-20 000 år sedan. Många indianer förnekar detta och
menar att deras förfäder alltid varit i Amerika där de till
exempel växt upp ur jorden. Den politiskt korrekta lösningen blir då att redovisa båda versionerna ala skapelse enligt evolutionsteorin alternativt Genesis. För
postmodernister som utmönstrat atavismer som ”sanning” leder detta knappast till förlorad nattsömn.
Ur- och naturfolks förhållande till naturen anses särskilt föredömligt. Deras ekologiska lyhördhet står i bjärt
kontrast till västerlandets hänsynslösa våldtäkt på moder
Gaia. Vem har inte gripits av hövdingen Seattles tal till
guvernören för Washingtonterritoriet, som ville köpa
hans land 1854: ”Hur kan man köpa eller sälja himlen?
Marken? Iden förefaller oss besynnerlig… Varje del av
denna jord är helig för mitt folk. Varje glänsande tallbarr, varje sandig strand, varje dimma i de mörka skogarna, varje äng, varje surrande insekt- allt är heligt i
mitt folks minne och erfarenhet. .. Jorden är vår moder.
Vad som drabbar jorden, drabbar alla jordens söner.
Detta vet vi: jorden tillhör inte människan, människan
tillhör jorden; alla ting är förbundna med varandra likt
blodet som förenar oss alla. Människan väver inte livets
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 Il
väv, hon är bara en tråd i den. Vad hon gör med väven
gör hon mot sig själv.”
Nästan för bra för att vara sant? Talet skrevs för ett
TV-drama 1971 av en professionell manusskrivare som
heter Ted Perry. Om hövdingen Seattle vet vi föga men
han var definitivt ingen trädkramare. Han hade många
slavar, hade tagit kål på alla sina fiender och var mycket
belåten med den generösa penningsumma som han
erhållit i köpeskilling för sitt heliga land.
När indianernas förfäder invaderade Amerika från
Sibirien innebar det inte bara en väldig expansion av
människans Lebensraum utan även en häpnadsväckande
zoologisk katastrof. I Nordamerika förintades 73 procent av alla större däggdjur och i Sydamerika var motsvarande siffra fantastiska 80 procent, allt inom loppet av
jungfruliga öar eller kontinenter har resultatet alltid varit
det samma – hela menagerier av exotiska djur har på
kort tid sopats bort. Om människan någonsin, någonstans har levt i balans med naturen, har det berott på
populationens ringa numerär och svårt underutvecklad
förintelseteknologi. Människa saknar uppenbarligen
”instinktiv” ekologietik Den ekologiske vilden är, i likhet med flertalet andra onaturliga dygder som tillskrivs
ur- och naturfolk, en from civilisationsfantasi.
INGA MENTALA RESERVAT
Livet i flertalet traditionella kulturer var om inte ”solitary” så förvisso, med Hobbes ord, ”poor, nasty, brutish
and short’: Risken för ond bråd död var ofta överhängande
– i en typisk krigarkultur som Yanomamö dog var tredje
man i stamstrider. Multikulti-entu-något årtusende. I en zoologisk
Ragnarök försvann mammutar,
mastodonter, trögdjur på tre ton,
jättebältor, björnstara bävrar,
sabeltandade kattor, kameler och
ironiskt nog även hästen. Den nya
världens djur hade aldrig mött
människan och saknade därför all
evolutionär beredskap inför den
nya superpredatorn.
Efter hundra år var siastema föredrar att koncentrera sig
på kulturernas estetiska komponenter- färgstarka mytologier, korgflätning, tjusiga dräkter, exotiska danser och dylikt. Det är sådan ”designer
tribalism” som smakfullt exponeras
på etnografiska museer, inte könsstympning, kannibalism, strukturellt
våld och andra otrevligheter.
samtliga utrotade och
maorierna fick förstärka
sin köttdiet genom att
knapra på varandra.
När maorierna anlände till Nya
Zeeland för tusen år sedan fanns där en unik fågelfauna
som utvecklats i en människafri miljö. Märkligast var
ett dussin arter strutliknande moafåglar i olika viktklasser från 10 till250 kg. Efter hundra år var samtliga utrotade och maorierna fick förstärka sin köttdiet genom att
knapra på varandra. Samma trista historia upprepas med
monoton regelbundenhet. Varhelst människor erövrat
IIJ lSvensk Tidskritt l2oo4, nr 61
För några tusen år sedan hade en
kulturegalitär relativism varit en rimligare ståndpunkt.
Det fanns inga självklara kriterier för att sätta den ena
stammens griller framför de andras. Under de senaste
fem hundra åren har situationen förändrats radikalt. I
och med den vetenskapliga revolutionen har en kognitiv
teknik, en tankestil som händelsevis (eller inte) uppstod
i Västeuropa visat sig totalt överlägsen alla alternativ.
Detta är den avgörande diskontinuitet i det mänskliga
tänkandet som Ernst Gellner kallat – ”Doktrinen om
Det Stora Diket”. På andra sidan diket är det ytterst en
smaksak vilken av tiotusentals kulturer man föredrar.
På hitsidan finns bara en vinnare.
Den sekulära kumulativa tankeprocess som kritiskt
ifrågasätter alla dogmer, heliga kor och tabun har varit
spektakulärt framgångsrik när det gäller att behärska
verklighetens materiella aspekter. Alla andra kulturer,
inklusive de som tillber Allah, måste anpassa sig till
det naturvetenskapligt-tekniska paradigmet eller
gå under. Det går inte längre att upprätta mentala kulturreservat. Man kan inta en kulturrelativistisk/nihilistisk moralposition om man skippar
mänskliga rättigheter, feministiska agendor och andra
uttryck för västerländsk kulturimperialism, men att förfäkta kognitiv relativism/nihilism är antingen postmodernistiskt koketteri eller intellektuell harakiri.
Svante Folin (svante.folin@sfhm.se) är frilansskribent.