Sten Niklasson: La Reine de Paris
Germaine de Staël (1766-1817) var dotter till den schweiziske bankmannen Jaques Necker och dennes hustru, Suzanne Curshod, en av den gamla franska regimens mest uppburna salongsvärdinnor. Fadern hade utnämnts till Ludvig XVIs finansminister, men blev avskedad efter att ha offentliggjort statens budget, vilket var högeligen antastligt i Frankrikes absoluta monarki. Redan vid elva års ålder förklarade Germaine för sina föräldrar att hon önskade gifta sig med författaren och politikern Edward Gibbon, en något överviktig engelsman med intresse för antiken, som ofta besökte Neckerfamiljen.
Hon ångrade sig snart och fick några år senare äktenskapsanbud från flera håll, bland annat från William Pitt d.y. och greven de Guibert, vilka samtliga avvisades. Därtill pressad av sina otåliga föräldrar, förmåddes hon i januari 1786 att gifta sig med den sjutton år äldre svenske baronen Erik Magnus Staël von Holstein som tjänstgjorde på den svenska ambassaden på 97, Rue du Bac i Paris. Maken erhöll för denna insats 80 000 livres och dessutom en bekräftelse från den svenska utrikesförvaltningen om tjänsten som ambassadör på livstid.
Under franska revolutionens förspel och växande kaos spelade Mme de Staël en central roll bakom kulisserna, inte minst som författarinna av betydelsefulla och ibland ödestyngda brev. Den svenska ambassaden tjänade som en fristad, skyddad från hoparnas gatuvåld, och den välbesökta salong hon höll där bevistades av praktiskt taget alla av betydelse, såväl revolutionssympatisörer som monarkister. Där uppehöll sig Thomas Jefferson, Charles-Maurice de Talleyrand och många fler som behövde en plats att befordra och uppsnappa rykten och nyheter. Där upprättades planer på kungafamiljens flykt undan den allt aggressivare massan av sans culottes. Där konspirerades för att avsätta och tillsätta regeringsmedlemmar. Där avlämnades och mottogs hemliga brev med information om dubbelspel och intriger.
När värdinnan, som av många börjat kallas ”La reine de Paris”, sett till att hennes dåvarande älskare Louis Marie de Narbonne blev krigsminister, skrev drottning Marie Antoinette i syrlig ton till sin förtrogne, den svenske greven Axel von Fersen: ”Sedan igår är de Narbonne äntligen minister, vilken triumf för Mme de Staël, och vilken lycka för henne att få ha hela armén för sig själv.” Då de Narbonne senare avskedats, misstänkt för att förbereda en statskupp, gömde Germaine de Staël honom under altaret i den svenska ambassadens kapell. Det fanns goda skäl till denna drastiska åtgärd. I augusti 1792 kastades den kände politikern Clairmont-Tonnère ut genom ett fönster i Louvren och trampades till döds av rusiga revolutionärer.
Några veckor senare finner hon för gott att själv fly undan den brutala ”septembermassakern”, då femtonhundra misstänkta revolutionsmotståndare mördades, däribland prinsessan de Lamballe. Under sin vistelse i Schweiz får hon besök av den svenske greven Adolph Ribbing, som tvingats i exil efter att ha deltagit i planerna på att mörda Gustav III. Av hennes brev framgår att hon börjar överväga att skilja sig och ingå äktenskap med Ribbing. Så blir det inte. Hon besöks vid denna tid också av politikern och aktivisten Benjamin Constant, som säger sig vilja tala med henne, innan han begår självmord. I maj 1795 återvänder hon till Paris med Constant som sin nye älskare.
Hennes politiska aktiviteter under de följande två åren innefattar försök att genom samtal och brev övertyga Napoleon, vars maktanspråk nu är tydliga, om behovet att införa en konstitutionell monarki. När denne 1802 låter sig utses till förste konsul på livstid, övergår den ömsesidiga misstron till fiendskap. Napoleon, som fruktar de Staëls djupa inflytande, ignorerar hennes brev och beslutar i oktober 1803 att landsförvisa henne utan rättegång. Under tio år är hon förbjuden att vistas närmare Paris än tvåhundra kilometer. Hon bosätter sig åter i Schweiz, där hennes salong enligt Stendahl blir ”det europeiska tänkandets högkvarter”. Varje afton dukas middagsborden åt trettiotalet gäster, många aktiva motståndare till Napoleons maktspel, som anses”göra Europa till en parodi på ett feodalt kejsardöme”.
Om Mme de Staël sägs nu av många samtida att ”det finns tre starka krafter som kämpar mot Napoleon för att rädda Europas själ – England, Ryssland och Germaine de Staël.” Men hennes älskare Constant nyanserar bilden av henne i ett brev till en vän: ”Hon utövar över allting omkring sig en slags oförklarlig men verklig makt. Om hon bara kunnat tygla sig själv, kunde hon ha behärskat världen.”
Under förevändning att vilja emigrera till Amerika, får Germaine de Staël tillåtelse att återvända till Frankrike. Hon är fast besluten att där publicera en bok med titeln De l´Allemagne, i vilken hon ifrågasätter det franska politiska systemet och därmed indirekt kritiserar Napoleon. När censorerna förbjuder boken, skriver hon ett långt brev med klagomål till kejsaren. Hon utvisas igen och får tre dagar på sig att lämna landet. Förtvivlad söker hon tröst hos en tjugotre år yngre officer vid namn Albert di Roccasom sårats under Napoleons fälttåg. De blir ett par 1811 och gifter sig fem år senare.
Efter slaget vid Waterloo och Napoleons fall, utvecklas en nära vänskap mellan Mme de Staël och Wellington. En av hennes sista politiska bedrifter blir att förmå den segerrike hertigen att kraftigt minska storleken av den engelska ockupationsarmén i Frankrike.
Den 14 juli 1817 dör Germaine de Staël av en stroke. Hennes brev är en outsinlig källa till kunskap om ett av de mest tumultartade skedena i Europas politiska historia.
—
Addendum: Friherrinnan Martina von Schwerin (1789-1875), f. Törngren, kallades ”Sveriges Mme de Staël” och var vida känd för sin intelligens och brevväxling med tidens kulturpersonligheter. År 1813 möttes Martina och Germaine de Staël i Göteborg och visade sig snabbt vara samma andas barn. Båda stödde romantiken och upplysningen. Båda talade flera språk och odlade ett starkt intresse för litteratur. Båda var politiskt inflytelserika.
Martina lärde 1816 känna författaren och biskopen Esaias Tegnér. Förbindelsen utvecklades till en djup vänskap och förälskelse, åtminstone från Tegnérs sida,. Deras brevväxling är berömd och publicerades 1882 i ”Ur Esaias Tegnérs papper” och 1912 i ”Martina von Schwerin, snillenas förtrogna”.