Print Friendly

Statsledning och press

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATSLEDNING OCH PRESS
AMERIKANSKA ERFARENHETER OCH SVENSKA
REFLEXIONER
Av chefredaktören RAGNAR EKNIAN, Stockholm
FöRHALLANDET mellan statsledning och press har väl alltid
varit och kommer sannolikt även framgent att förbli ett komplicerat kapitel. Ur statsledningens synpunkt torde bekymret vara
mindre i totalitära stater, ehuru exempel både från Hitler-Tyskland och dagens Sovjetryssland påvisa, att det även där trots en
sträng hand har sina svårigheter att bemästra pressens mångsträngade instrument. Ändock tillsatte man i Tyskland ett särskilt
informationsministerium för att upprätthålla kontakten mellan
stat och press, låt vara att denna kontakt i stort sett blev enkelriktat befallande. Disciplinära förfaranden mot tyska redaktörer
läto emellertid förstå, att orderna inte alltid följdes. Orsakerna
må lämnas därhän. I Sovjetryssland har under den senaste tiden
inträffat, att statsledningen sökt undkomma protester från andra
staters sida mot vad som stått i pressen genom att förebära, att
staten inte kunde ta ansvar för vad tidningarna skriva. Detta
torde dock mest vara en fråga om taktik.
I demokratiskt styrda stater pågår ständigt en dragkamp mellan
statsledningen och pressen, vilken för övrigt föres vidare inom
pressen, uppdelad som den i regel är på regeringsvänliga och oppositionella tidningar. Under krigsåren uppstod plötsligt ett akut
behov av intimare kontakt mellan regering och press och för ändamålet inrättades särskilda departement, styrelser eller andra organ. Den därigenom inledda förbindelsen har sedermera ehuru i
uttunnade former blivit beståndande. Huru därmed kommit att förhålla sig i Sverige skall längre fram föranleda några reflexioner.
Mönsterlandet när det gäller fri och öppen kontakt mellan statsledning och press torde Förenta staterna vara. Ett nyligen utkommet arbete av föreståndaren för journalistskolan vid universitetet i Ohio, professor James E. Pollard »The Presidents and the
Press» ger på sina nära 900 sidor utomordentligt intressanta in- 559
Ragnar Ekman
blickar i ämnet. Det historiska måste här förbigås. Det aktuellaste
kapitlet handlar om Franklin Roosevelt, och det innehåller fakta
av synnerlig betydelse för bedömandet av statsledningens förhållande till pressen.
Någon tidningsman yttrade på relativt tidigt stadium av Roosevelts långa presidentbana, att denne varit den bästa tidningsman,
som någonsin varit Förenta staternas president. Däri låg förmodligen ett erkännande av att Franklin Roosevelt hade god blick
för pressens arbetsmetoder och behov och att han nästan hade
nyhetsmannens näsa för nyheter. Under alla omständigheter är
det uppenbart, att Roosevelt betraktade presskonferenserna såsom
en integrerande del av sitt arbetsprogram, och likväl stodo de
flesta tidningar i opposition till honom och hans New Deal. Presskonferensernas betydelse framgår av deras antal. Som regel träffade Roosevelt pressen två gånger i veckan (i Sverige hålles liknande konferens f. n. en gång var fjortonde dag). Under sin första
presidentperiod höll Roosevelt 337 konferenser, under den andra
374, under den tredje 279 och under den fjärde, så långt han hann
med, 8 presskonferenser eller tillhopa 998.
Roosevelt betraktade sina möten med pressen såsom en av utvägarna att pejla opinionen. Han satte en ära i att vara väl informerad. Varje morgon läste han genom 8 tidningar från Newyork och Washington, en finanstidning, en tidning från mellersta
västern och några andra. På kvällen blev proceduren den samma.
Därjämte studerade han klipp och klippsammanställningar från
andra tidningar. Vid konferenserna biträddes han av två sekreterare, som hade Capitolium-korrespondenternas förtroende. Hans
teknik gick ut på att föra tidningsmännen bakom scenen och att
ge dem del av bakgrunden. Roosevelt kunde hålla »skola» för
pressen, innan han framlämnade budgeten eller före andra betydelsefulla budskap till kongressen. Så skedde, då dollarn devalverades 1934. Efter försvarsrådets möte i december 1940 yttrade han
till tidningsmännen, att det var lika bra att de kommo in för information, så att de sluppo ränna omkring och få ett stycke här,
ett stycke där med en inkorrekt artikel till resultat.
Såsom orsak till Roosevelts framgångar med presskonferenserna
uppges, att han fann den personliga kontakten inte bara intressant
utan också strävade att göra den intim, att han ansåg konferenserna avsedda att ge nyheter samt att han själv visade, att han
ville något. Detta personliga ställningstagande medförde, att det
en gång i New Deal-perioden kunde sägas, att ehuru blott 60 proc.
560

statsledning och press
av tidningarnavoro för New Deal voro 90 proc. för Roosevelt personligen.
Det vore felaktigt att uppfatta denna Roosevelts ställning såsom
strävade han att stryka pressen medhårs. Det var snarare tvärtom.
Särskilt hade han ett gott öga till tidningsförläggarna och var över
huvud taget en skarp observatör av den amerikanska pressens
1’\,vagheter. Redan vid ett möte med tidningsmän i december 1935
yttrade han, att han under de senaste 6—8 åren varsnat en tendens
hos pressen att färga nyheterna. Denna tendens har vuxit och jag
tror, tillade han, att det är en förfärligt farlig sak för journalistikens framtid – detta uppväcker en tendens hos allmänheten
att icke tro på vad som står i en viss typ tidningar. En annan gång,
1939, gav han pressen en reprimand för att den enligt hans förmenande förvrängde fakta. »Rena gissningar i morgontidningarnas huvudrubriker bli till fakta i kvällspressen.» Nå, den saken
äro vi inte obekanta med i Stockholm.
Presskonferenserna präglades givetvis av stridsställningen mellan presidenten och den mot honom oppositionella pressen, vilken
kunde variera men som ofta var synnerligen skarp. Han kunde
vid ett tillfälle beskylla korrespondenterna att skriva vad ägaren
säger åt dem att skriva och lämna ute halva sanningen. Eller en
annan gång då han harmset utbrast, att tidningarna inte kunde
såra honom men däremot skada 125 milj. människor. Då pressens
frihet emellanåt och framför allt under krigsåren kom på tal yttrade han en gång, att pressens frihet hotas mera inifrån än utifrån.
Hans uppfattning i det principiella spörsmålet framgick av ett
uttalande, att »om i andra länder pressen, böckerna och litteratur
av alla slag censureras måste vi fördubbla våra ansträngningar
för att hålla dem fria».
Den tråd, som Roosevelt ofta spann på i sina samtal med pressen, var en förtröstan, att folk skulle tänka själv och lyssna till
båda sidorna, vilket må betraktas såsom en suck ur ett betryckt
bröst 1936, då det beräknades, att 85 proc. av pressen var mot presidenten. Från september 1938 noterades ett betydelsefullt yttrande i pressfrågor av Roosevelt: Med en fri press menar jag en
press, som är obunden av fördomar och befriad från självisk partiskhet, som vill tjäna ingen annan sak än sanningens och icke
erkänner annan herre än rätten.
Från presshåll rev man inte sällan ifrån sig gentemot president
Roosevelts sarkasmer. En gång i slutet av 30-talet sades det så-
lunda på en presskonferens ifrån att varje gång regeringen pla- 561
Ragnar Ekman
neraren ny kampanj, börjar den med en koncentrerad attack mot
pressen. I dessa ge-och-ta-samtal, i vilka Roosevelt ofta slängde
omkring sig yttranden om tidningsankor, måndagsmorgonhistorier, syföreningsprat etc., kom det av Pollards resume att döma
ofta in godmodiga skämt. Jag förstår, vad ni vill fråga om, kunde
Roosevelt säga, och då ville han svara så eller så, varvid han
helt enkelt journalistiskt formulerade hela nyheten. Ar 1937 frå-
gade en journalist, om Roosevelt tänkte kandidera en tredje period. Presidentens svar kan närmast översättas med: Gå och ställ
er i skamvrån!
Man bör inte förbise, att Roosevelt också hade andra kontaktmöjligheter med allmänheten än pressen. Han anlitade då och då
radion, hans hustru, Mrs Roosevelt, var- ochär-en bekant columnist, som dessutom talade med Vita husets stämma i radio,
han hade en mycket omfattande korrespondens- Vita Huset fick
4,000 brev om dagen mot 400 brev under Hoovers presidenttid
o. s. v. Opinionen följdes på dessa olika vägar mycket noga, vilket
även kom fram i presidentens sätt att uppträda på presskonferenserna.
*
Ar 1941 yttrade Roosevelt vid ett tillfälle till pressmännen, att
de givit honom del av vad folk tänker och fortsatte: det är en källa
till ständig förvåning, att presskonferenser sådana som våra
kunna existera i något land i världen.
En pressman på fjärran avstånd från Washington måste, då
han tar del av professor Pollards studie av Roosevelts förhållande
till pressen och opinionen i dess helhet, konstatera, att han är benä-
gen instämma i Roosevelts eget yttrande. Den fria, intima och
ändock respektfulla umgängesform, som Roosevelt uppenbarligen
lyckades upprätthålla med pressmännen, måste förutsätta en målmedveten strävan från statsledarens sida och tillika ett djupt personligt intresse av att skapa en levande kontakt, en kontakt, som
betraktades såsom ett nödvändigt led i regerandet – och icke
såsom ett nödvändigt ont.
Om man vill försöka sig på en svensk tillämpningsövning på
detta område, kan man ta den utgångspunkten att det som regel
inte är svårt att nå ett svenskt statsråd för ett samtal. Det kan
vara mycket besvärligare att komma i förbindelse med lägre digniteter. Men ett samtal och en personlig kontakt är inte samma
sak. Då kriget kom 1939 och de svenska myndigheterna funno sig
562
statsledning och press
nödsakade att samarbeta med pressen, visade sig också handlaget
från myndigheternas sida vara skäligen fumligt. Det vore kanske
orätt att instämma med den elake herre, som formulerat den
svenska informationsparollen såsom »att säga sanningen, sanningen, ja, sanningen men inte hela sanningen», men med reduktion för eventuell överdrift ligger det onekligen någonting i yttrandet. Knapphändiga upplysningar, med vilka pressen under
krigsåren fick låta sig nöja, måste leda till bristfällig belysning
av aktuella frågor. Konsekvensen därav måste bli inkorrekta
versioner i tidningarna.
De presskonferenser myndigheterna ordnade under krigsåren
voro av olika slag. Utrikesdepartementet kallade till stora konferenser, vid vilka också provinspressen var talrikt företrädd, eller
till mindre konferenser, i huvudsak för Stockholmspressen. Så
småningom kommo informationsstyrelsens stora svep, vid vilka
försörjningsfrågorna vid sidan av utrikes och militära spörsmål
spelade en betydelsefull roll. Dessa stora konferenser voro ur frå-
gesynpunkt tämligen misslyckade. Rent allmänt kan nog sägas,
att ju mera omfattande konferenserna voro, desto magrare voro
informationerna. Därmed är inte sagt att inte även rekapitulerande översikter voro av värde i en tid, då utvecklingen red fort.
Somliga statsråd vinnlade sig påtagligt om att lämna verkliga
informationer, andra togo mera lättvindigt på saken, så att man
märkte Brasklappen i manuskriptbunten. Krigsårens presskonferenser lämnade således både positiva och negativa erfarenheter.
Man kan kanske säga, att de senare övervägde, vilket i sin tur
sammanhängde med att de flesta statsrådens intresse av att informera pressen inte var så värst brinnande.
Detta skede ligger nu i sin grav, och även om det alltjämt spö-
kar då och då, finns det här ingen anledning att fördjupa sig däri.
Det bör dock kanske tilläggas, att, eftersom vi under denna tid
hade en samlingsregering, fanns det chanser för varje parti och
dess pressmän att hos sina respektive företrädare i regeringen
erhålla informationer, till en viss gräns åtminstone.
Sedan den socialdemokratiska partiregeringen trätt till kom frå-
gan om presskonferenserna i ett annat läge. En framställning från
presshåll föranledde dåv. statsminister Hansson att införa konferenser varannan vecka under den politiska säsongen. De utgjorde
ett experiment och ha knappast ännu lämnat experimentstadiet.
Från början tycktes emellertid inställningen vara, att man från
regeringens sida skulle svara på frågor, helst insända i förväg,
38-47854 Svensk Tidskrift 1947 563
•’
! .,…_
Ragnar Ekman
så att det berörda statsrådet om möjligt kunde närvara och bereda sig för denna närvaro. stats- och utrikesministrarna voro –
och äro- regelbundet med vid konferenserna. Under hr Myrdals
tid som handelsminister hade han att vara föredragande åtskilliga
gånger. Finansministern har varit en sällsynt gäst, likaså försvarsministern.
Efter statsminister Erlanders tillträde underkastades frågan
om presskonferensernas vara eller icke vara en ny prövning, som
för övrigt var ganska lättvindig. Någon entusiasm från regeringens sida kan man inte tala om, men statsledning och press
kommo överens om att fortsätta med konferenserna var fjortonde
dag, sedan någon pressman försynt påpekat, att president Truman
ju hade tid till presskonferenser åtminstone en gång i veckan
regelbundet. (President Roosevelt träffade, som nämnts, pressen
två gånger varje vecka.)
Om denna fortsättning skall här inte fällas något omdöme, i
varje fall intet annat än det som kan utläsas av de önskemål, som
ännu kvarstå och som kännas starkare, sedan man studerat den
amerikanska metodiken. Eftersom charity begins at home bör det
om pressens roll vid dessa konferenser sägas, att större aktivitet
och mindre försagdhet är att rekommendera. »Frågesporten» synes f. ö. ha kommit bättre i gång under de senaste månaderna,
sedan en del konferenser försiggått med den absoluta tomheten
till resultat. Genom ett livligare frågande kan man kanske få fram
den lust att informera, som svenska regeringsledamöter just inte
äro belastade med. De synas fästa stor vikt vid det formella. Inte
minst gäller detta informationer i utrikesspörsmåL Man träffar
ministrar men inte människor.
Om president Roosevelt säges det i Pollards arbete, att han tog
reporterna bakom scenen, furnerade dem med bakgrunden till händelserna och svarade öppet på deras frågor. Det är något av detta
– efter fattig svensk förmåga – som hos oss borde prägla förhållandet mellan statsledning och press i en period, då den stora allmänheten mer och mer är och blir beroende av statsmakternas
göranden och låtanden. Kanske är man på väg dit, fastän den riktiga atmosfären, den positiva lusten, ännu inte inställt sig. Då en
partiregering likväl i de stora frågorna i efterkrigsskedet måste
fungera såsom en landsregering, är det till sist att önska- ur allmänhetens synpunkt – att informationsväsendet mellan statsledning och press snarligen bringas att fungera så bra som möjligt.
564
.-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism