SS Persia

Maharadjor, sikher, tyska ubåtar, Rolls-Royce och sjunkna rubiner – Sten Niklasson bjuder på en äventyrsroman från verkliga livet i berättelsen om SS Persia.

År 190 före Kristus invigdes en jättelik staty av segergudinnan Nike på ön Samothrake i Aegeiska havet. Gudinnan stod i fören på en galär av kalksten, som byggts upp i en fontän. Hon hade högburet huvud, sina vingar utspända, och manteln draperad runt kroppen i dramatiska veck. När statyn återupptäcktes 1863, hade torson slagits sönder i ett hundratal fragment av flera seklers vandaler. Hennes båda armar, liksom huvudet, kunde inte återfinnas. Men efter skicklig restaurering fick Nike från Samothrake tjugo år senare en hedersplats i en av Louvrens förnämsta trapphallar till glädje för alla konstälskare. Hon är utgångspunkten i den berättelse, vars huvudpersoner presenteras i det följande.

Under 1900-talets första år svepte en våg av intresse för det nya fortskaffningsmedlet automobilen genom Europa, inte minst England. En starkt bidragande orsak var tillkomsten av ”The Automobile Club of Great Britain and Ireland”, vars förste kanslichef var en driftig man vid namn Claude Johnson. Redan 1906 etablerades i England ett biltillverkningsföretag av Sir Charles Rolls och Henry Royce. Företagets förste chef blev Johnson, som också erbjöds att bli delägare. Vid sina många besök i Paris brukade den konstintresserade Johnson slappna av från affärsangelägenheterna under några timmars lustfyllda studier i Louvrens gallerier. Ett av de verk som gjorde ett djupt intryck på honom var Nike från Samothrake.

Ett par år innan Rolls-Royce inledde sin verksamhet hade John Montagu, sedermera den andre Lord Montagu av Beaulieu, startat en påkostad tidskrift, kallad ”The Car Illustrated”. Den som framför allt bidrog till tidskriftens popularitet var en ung konstnär från Tyneside, som i tidens anda försåg åtskilliga nummer med bilder av bevingade gudinnor i automobiler med facklor i händerna. Konstnärens namn var Charles Sykes.

Sykes hade på specialbeställning från Montagu utformat en liten figur föreställande en ung dam med virvlande kläder och fingret över läpparna. Figuren kallades ”The Whisper” och prydde fronten på Montagus Rolls-Royce Silver Ghost. När Johnson såg figuren, insåg han dess potentiella värde som symbol för biltillverkarens unika kvalitet. 1910 gav Johnson därför Sykes i uppdrag att utforma en figur, som, fäst på alla Rolls-Roycebilars motorhuv, kunde förmedla ett intryck av kraft, elegans och fart. Han tillade att Nike från Samothrake kunde utgöra en lämplig förebild.

Eleanor Thornton var inte bara en osedvanligt vacker ung kvinna. Hon var spirituell, kvicktänkt och sensuell. Hon hade varit Johnsons sekreterare på Automobilklubben, men rekryterades 1902 som Montagus personliga assistent. Sykes kände Eleanor och hade lyckats övertala henne att stå modell för ett antal målningar och bronser. För Sykes var Eleanor det självklara valet av modell för Rolls-Roycebeställningen. Resultatet blev för att citera ett brev från företaget:

”a model of a little lady, the spirit of Rolls-Royce – namely, speed with silence, absence of vibration, the mysterious harnessing of great energy, a beautiful living organism of superb grace like a sailing yacht.”

I brevet förklarades vidare att Charles Sykes vid utformningen av ”den intagande lilla gudinnan” för sitt inre såg

”the spirit of ecstacy, who has selected road travel as her supreme delight and alighted on the prow of a Rolls-Royce car to revel in the freshness of the air, and the musical sound of her fluttering draperies.”

Genom att utgöra förebild för den figur som sedan dess pryder de exklusiva Rolls Roycebilarnas motorhuv, blev Eleanor Thornton odödliggjord.

Vad ytterst få människor kände till var att Eleanor också var lord Montagus älskarinna. Paret uppträdde med stor diskretion, och de nära vänner som var medvetna om förbindelsen var förstående nog att inte avslöja den.

1915 fick Montagu ett uppdrag i Indien. Han beslöt sig för att resa i slutet av året och bokade plats på fartyget också för Eleonor. Resan skulle äntligen ge dem möjlighet att umgås under flera veckor i en avgränsad miljö bortom det skvallriga London.

Fartyget hette ”S.S. Persia” och var P & O rederiets mest luxuösa passagerarångare. Hon hade byggts femton år tidigare av ett varv i skotska Clyde och kunde med sina två ångmaskiner göra den imponerande farten 18 knop. Befälhavaren W. H. S. Hall var en grånad man med lång erfarenhet från den brittiska flottan. Den 18 december lämnade ”Persia” kajen i London med första destination Marseille. Hon hade över 500 passagerare, som såg fram emot att fira jul ombord.

I motsats till flertalet andra indiska furstar var maharadjan Jagatjit Singh en globetrotter. Han tillbringade minst sex månader om året utomlands och älskade med särskild hängivenhet Frankrike, vars språk och kultur han tillägnat sig. Kärleken till detta land tog sig bland annat uttryck i det jättelika palats han lät bygga åt sig och sina fem hustrur i Kapurthala. Byggnaden bar, mitt i den traditionella indiska ornamentiken, tydliga spår av slottet Versailles.

Krigsutbrottet 1914 avskräckte inte maharadjan från sin sedvanliga resa till Europa. Medan det stora sällskapet roade sig på franska Rivieran under några vårliga veckor, arbetade Cartiers juvelerare i Paris med nya beställningar av smycken till de furstliga fruarna.

I augusti 1915 anlände maharadjan till England, där han mottogs av kungaparet och gjorde stora inköp av konst och andra dyrbarheter. Efter att ha tillbringat två månader i Paris med ytterligare inköp samt inspektion av de smycken som Cartier tillverkat, skulle sällskapet avresa från Marseille med ”Persia” med destination Bombay. Några dagar före avresan nåddes emellertid maharadjan av ryktet, förmedlat från en hemlig källa, att tyskarna planerade en attack på fartyget. Efter intensiva överläggningar rörande olika handlingsalternativ beslöts att maharadjan, fruarna samt större delen av det övriga sällskapet skulle stanna i Marseille för att invänta en annan båtlägenhet, medan största delen av packningen under överinseende av den betrodde sikhofficeren Inder Singh skulle fraktas med ”Persia” enligt den ursprungliga planen.

Passagerarna ombord på ”Persia” betraktade nyfiket den försiktiga ilastningen av de välemballerade lådor, som bevakades av kraftigt beväpnade vakter. De kvinnor som kantade relingen i snålblåsten kastade också förstulna blickar på den reslige sikh som övervakade proceduren. Med sin röda turban och sitt svarta skägg med silverstrimmor gav han en föraning om de exotiska upplevelser som väntade i Orienten. Ingen av passagerarna anade att lådorna innehöll guld, silver, ädelstenar och smycken till ett enormt värde. ”S.S. Persia” lämnade kaj i Marseille den 26 december.

Fem månader tidigare hade ubåten U 38 i den kejserliga tyska marinen lämnat basen på Helgoland på sitt sjätte stridsuppdrag. Innan hon ett par veckor senare återvände till sin bas för bunkring och översyn, hade hon sänkt 22 ångfartyg, 5 fisketrålare och 3 segelförande båtar, vilket skulle visa sig bli den största tyska ubåtsframgången i engelska vatten under hela kriget. Sina följande stridsuppdrag utförde U 38 i Medelhavet. Också dessa blev framgångsrika. Inte mindre än 52 fiendefartyg sänktes under loppet av ett par månader.

Befälhavare ombord på U 38 var Kapitänleutnant Max Valentiner, som fram till krigsutbrottet varit chef för ubåtsskolan i Kiel. Valentiner var en kallhamrad taktiker, vars tro på ubåtsvapnet var närmast religiös. Han var dessutom en kraftfull ledare, som åtnjöt krigsledningens förtroende, och vars hänsynslöshet injagade lika delar beundran och fruktan hos manskapet.

Klockan var 13:00 den 30 december år 1915. ”Persia” befann sig drygt 70 distansminuter SSÖ om Cape Martello på Kreta med kurs mot Alexandria. I hennes förstaklassmatsal klirrade champagneglasen av fartygsmaskinernas vibrationer, medan kypare i oklanderligt vita jackor serverade en lucullisk lunch. Sikhofficeren Inder Singh hade erbjudits plats vid kaptenens bord och tilldrog sig omgivningens uppmärksamhet genom sin utsökt broderade mantel. Vid bordet satt också lord Montagu och en livlig och rosenkindad Eleanor Thornton. Konversationen var spontan och uppsluppen. Ingen räknade med att det pågående kriget på något sätt skulle påverka civila människor ombord på ett obeväpnat passagerarfartyg.

Plötsligt avbröts Eleanors klingande skratt av en öronbedövande, dov explosion. Den stora ljuskronan ovanför buffetbordet rasade i golvet, fartyget skakade och vältrade över på sidan, porslin och glas krossades och de chockade gästerna rusade skrikande mot dubbeldörrarna på båda sidor om matsalen.

Torpeden från en av U 38s förliga tuber hade utan förvarning träffat ”Persia” på babords bog. Lord Montagu grep tag i Eleanors arm och trängde sig ut till båtdäck genom panikslagna klungor av passagerare. I avvaktan på att någon ur besättningen skulle dirigera passagerarna till flottar och livbåtar, stod de två stilla i tumultet på däck i en tät omfamning, laddad av lika delar skräck och ömhet. När en av ångpannorna några minuter senare exploderade, slungades de i vattnet och skildes från varandra. Eleanor omkom i vågorna, medan Montagu i sista ögonblicket drogs upp i en av de livbåtar besättningen lyckats sjösätta.

Två av de överfyllda livbåtarna drogs med i suget, när ”Persia” kantrade och sjönk, medan fyra lyckades ta sig i säkerhet. 343 passagerare förlorade livet. Kapten Hall stod kvar på bryggan och följde sitt fartyg i djupet.

Till skillnad från många av dem som desperat kastat sig i vattnet för att undkomma det sjunkande fartyget, var Inder Singh en god simmare och lyckades hitta en vrakrest, stor nog att bära honom. Han plockades efter två dygn upp av ett fartyg, som letade efter överlevande. Andra, som fått plats i livbåtarna, räddades efter 30 timmar av fiskebåtar och sattes iland i Alexandria.

Lord Montagu troddes länge tillhöra de omkomna och kunde vid sin återkomst till London läsa tidningarnas dödsrunor över sig själv. Han hämtade sig aldrig helt från förlusten av sin älskade Eleanor och lät hedra hennes minne genom en minnestavla i familjekyrkan i Beaulieu.

Maharadjan och hans sällskap anlände i januari 1916 till Bombay med ett annat fartyg. Förlusten av de kostbara ting som blev kvar i ”Persias” lastrum var stor men påverkade inte nämnvärt furstens överdådiga livsstil.

Genom att inte förvarna ”Persia” om torpedattacken, ansågs ubåtschefen Valentiner ha brutit mot den internationella överenskommelse som gick under namnet ”Rules of Prize Warfare” och placerades på de allierades lista över krigsförbrytare. Det bör dock tilläggas att civila passagerarfartyg av alla krigförande parter utnyttjades för trupptransporter och därmed blev legitima mål. Efter första världskrigets slut begärdes han utlämnad av segrarmakterna men gavs ny identitet av tyskarna och försvann under namnet Karl Schmidt.

Också under andra världskriget tjänade Valentiner det tyska ubåtsvapnet som chef för leveranskontrollen av nya ubåtar. Ironiskt nog var det de ubåtar han ägnat sitt liv, som ledde till hans död. 1949 avled han på ett sjukhus i Sönderborg i en lungsjukdom som orsakats av de giftiga maskinångorna från de första ubåtar han tjänstgjort i under början av sin karriär.

Men historien om ”S.S. Persia” slutar inte här.

I största hemlighet genomfördes 2003 en bärgningsoperation på den plats där ”Persia” torpederats. Företaget var ett tekniskt och finansiellt vågspel. Aldrig tidigare hade bärgning kunnat utföras på det djup, 2 800 meter, där det olyckliga fartyget antogs ligga. Orsaken var bland annat att blotta tyngden av de grova stålkablar som traditionellt använts vid sådana bärgningsoperationer i praktiken omöjliggjort verksamhet på så stora djup. Ett brittiskt företag vid namn ”Deep Tek”, ägt av Alexandra och Moya Crawford, hade emellertid utvecklat en ny typ av flytande kabel, tillverkad av syntetmaterial lika starkt som stål, samt en vinsch som automatiskt virade kraft- och videokablar runt huvudkabeln i samband med utläggningen. Bärgningsfartyget positionerades med hjälp av satellitnavigering rakt ovanför vrakplatsen, och en verktygsplattform sänktes ner, hängande i de nya lätta kablarna.

Jubel uppstod på bärgningsfartyget, när ljuset från videokameran efter några timmar fångade ett stort grått fartygsskrov. När bilderna jämfördes med kopior av gamla varvsritningar, stod det klart att ”S.S. Persia” hittats efter 88 år på Medelhavets botten. Med hjälp av griparmar och undervattensskärbrännare, distansmanövrerade från bärgningsfartyget, kunde man öppna skrovet och nå det utrymme, där passagerarnas värdesaker förvarades. Mer än 200 rubiner och andra ädelstenar återbördades till ytan. Det mesta av den dyrbara lasten blev dock kvar i skrovet.

Paret Crawfords lyckade bärgningsföretag betyder att många andra vrak, som tidigare ansetts vara omöjliga att bärga, nu kan bli nåbara, däribland ubåtar med atomstridsspetsar ombord. Däri ligger det stora värdet av att ”S.S. Persia” störts i sin grav – de bärgade ädelstenarna till trots.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Max Valentiner var en flitig, om än något självbespeglande, skribent. Titlar som ”300 000 Tonnen versenkt! Meine U-Boots-Fahrten 1917, ”U-38 – Wikingerfahrten eines deutschen U-Bootes“ 1934 och „Schrecken der Meere – Meine U-Boot-Abenteuer“ 1931, talar för sig själva. Historien bakom Rolls Royce berättas bland annat i Paul Trittons „The Godfather of Rolls Royce“. Samme författare har skrivit en biografi över lord Montagu med titeln ”John Montagu of Beaulieu. Motoring Pioneer and Prophet”. SS Persias öde har beskrivits av Stephanie Pain i New Scientist, Dec. 2006.