Spegellandets Alice är en blek tolkning av Carroll

Matematikern Charles Lutwidge Dogson nonsens fortsätter locka. Johanna Nylander har sett den senaste filmatiseringen från Alices underjordiska spegelvärld.

Charles Lutwidge Dodgson var den brittiske matematikern som är bäst känd för omvärlden som barnboksförfattaren Lewis Carroll. Som matematiker arbetade han med logiska problem, och har bland annat ett röstningssystem uppkallat efter sig där han lagade ett hål i Condorcetmetoden. Som författare skrev han nonsens (ja, genren heter faktiskt det) för barn.

Lewis Carrolls båda böcker om Alice, på svenska Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet, är varsin promenad genom ett förunderligt fantasiuniversum. Det finns ingen episk övergripbarhet som i många andra sagor, utan de är två böcker med egna logiska system och oförglömliga figurer.

Genom åren har Alice Underland filmatiserats minst ett trettiotal gånger, och inspirerat än fler verk. Disneys tecknade Alicefilm från 1951 gav sagan en starkare röd tråd och en visuell ton som i mångt och mycket var en lättsammare och mer amerikaniserad version av satirikern John Tenniels originalillustrationer. Den tecknade filmen återupptäcktes under hemvideons gyllene 80-tal, och 1999 gjordes en filmatisering med nya tekniska specialeffekter, levande skådespelare och Whoopie Goldberg som Cheshirekatt.

Elva år senare gjorde Disney en ny filmatisering med en storsatsning fylld av skådespelare, 3D-effekter och animation. Löst baserad på originalböckerna handlade Alice i Underlandet (2010) om hur den nästan vuxna Alice trillar ner i kaninhålet, återvänder till barndomens fantasivärld, och behöver bli hjälten i sin egen berättelse.

Den filmen har nu fått en uppföljare, Alice i Spegellandet, som denna sommar visas på bio. Alice hittar visserligen tillbaka till Underlandet via en spegel, men där slutar också likheterna med den litterära förlagan, och det är ett nytt hjältedåd som behöver genomföras. Filmen har en diger skådespelarlista med flera Tim Burton-favoriter (han regisserade första filmen och har producerat denna) som alla gör helt rimliga insatser. Johnny Depp har fått en alldeles för stor roll med sin Hattmakare, som inte bara känns smått olustig i skenet av det pågående mål där han står anklagad av sin exfru för misshandel, utan framför allt för att rollen känns påklistrad och mest gjord till onödigt stor för att kunna försvara hans höga arvode. Desto bättre spelar Sasha Baron Cohen som tiden och Lindsay Duncan som Alice mamma i det verkliga livet.

Trots alla fantastiska effekter, formidabelt kostymförråd och ett underbart universa faller Alice i Spegellandet sig platt som film. Historien är tunn och tar i från tårna med sin envetna kvinnokamp att det blir klyschigt, och tappar den själ och lekfullhet som är originalverkets styrka. Alice är inte en flickbok, utan en barnbok med en flicka i huvudrollen.

Disneys Alicefilmer som drivits av Tim Burton misslyckas med att ta barnsagan om Alice och ge den en vuxen mening. Kanske funkar de här filmerna bäst för en tonårspublik, men andra Alicetolkningar i vuxen version har gjorts med en betydligt bättre verkshöjd. I den kanadensiska miniserien Alice från 2009 är temat snarlik Tim Burtons vuxenvärld, men trots en minimal budget och med dagens mått uråldriga effekter och animationer, ger miniserien både ett annat mörker och ett annat djup till den klassiska sagan. Ytterligare ett steg längre går skräckspelsskaparen American McGee i sina spel Alice (2000) och Alice Madness Returns (2011), där det senare spelet sätter Alice mot sina egna demoner och tar henne genom liknande händelseförlopp som i Disneyfilmerna, men utan att bli klyschiga eller, till historien sett, orealistiska.

Det finns bättre filmer än Alice i Spegellandet att se på bio i sommar, men den är ett rimligt underhållningsalternativ när den kommer till Netflix eller som klassisk hyrfilm. Med helt okej skådespelarinsatser i en vacker sagovärld gör det inte så mycket att själva historien är tunn. Det är en film som är snygg att se på, och i bland är ögongodis helt enkelt bra för själen. Vill man ha tyngd och djup kan man alltid spela spelet i efterhand.

Johanna Nylander är fristående liberal skribent och dataspelslobbyist