Spaniens förvandling
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
316
SPANIENS FÖRVANDLING
Av legationsrådet WIESLA W PATEK
Spanien är ett land i förvandling. Förändringarna tar sig
inte bara uttryck i ett förbättrat ekonomiskt läge och höjd
levnadsstandard för befolkningen utan även i en uppmjukning av det politiska systemet. Om Spanien i dag berättar efter en studieresa legationsrådet Wieslaw Patek.
På sistone har mycket förändrats
i Spanien, såväl politiskt som socialt-ekonomiskt. Inför våra ögon
förvandlas en diktatur, med och
delvis mot sin vilja, till en auktoritär men ändå någorlunda demokratiserad regim, som med olika
medel försöker närma sig sitt folk,
utan att förlora kontrollen över landet.
Pyreneerna utgör en naturlig
gräns, och spanjorerna har följaktligen alltid varit litet isolerade. Landet har sedan gammalt varit mera
öppet mot sina kolonialvälden i
Sydamerika, Asien och Afrika än
mot Europa. Efter andra världskriget tillstötte dessutom en halv-isolering internationellt sett. Enligt
FN :s rekommendation, som riktade
sig mot den nuvarande regimen,
återkallades många ambassadörer
från Madrid. I praktiken hävdes
dock denna åtgärd ganska snart,
men den lämnade en bitter eftersmak hos en del av det spanska folket. Sedan elva år tillbaka tillhör
landet FN, men däremot inte varken NATO eller gemensamma
marknaden. Omkring årsskiftet förklarade emellertid den amerikanske vice utrikesministern Rostow att
USA med sympati kommer att se
Spaniens inträde i de två sistnämnda organisationerna.
Finansiell hjälp i större utsträckning har också kommit från USA.
För uppbyggnad av USA :s flyg- och
sjöbaser samt för det strategiska
vägnätet har Spanien fått över en
miljard kronor. Ett lika stort belopp utgjorde det speciella lån som
gavs för hamnarnas och järnvägarnas utbyggnad, och en tredje miljard kom från världsbanken för att
åstadkomma en stabilisering av pesetan. Därefter har amerikanska
varukrediter strömmat in i samband med överskottsleveranser för
vilkas återbetalning man accepterat
i pesetas. I år har de privata amerikanska investeringarna uppgått till
över 2,5 miljarder kronor. Vidare
har Spanien fått västtyska lån på
omkring 1,7 miljarder kronor samt
ett lån på något mindre belopp från
Frankrike.
Ekonomisk förbättring
Dessa penningsummor har tvärtemot många pessimistiska förutsägelser utnyttjats ganska rationellt. Industri, lantbruk och turism
har var och en fått sitt. Under de
senaste elva åren har industriproduktionen fördubblats, gruvexpansionen ökats med 40 proc. och jordbruksproduktionen med en tredjedel, delvis tack vare de s. k. Badajos- (för ett område vid portugisiska gränsen) och Jean- (för Andalusien) planerna, vilka till omkring 80 proc. redan har förverkligats. Investeringarna i hotellindustrin har tidvis bromsats upp för
att förebygga inflationsfaran. Turismens utveckling har under drygt
tio år varit lavinartad – från ett
par miljoner inresande i början av
1950-talet har antalet stigit till 17
miljoner 1966. Utlänningarna lämnade i fjol lika mycket valuta som
hela den spanska exporten inbringar eller nära sex miljarder kronor.
Även en mindre utjämning av betalningsbalansen var ytterst viktig
för Spanien, vars handelsbalans är
317
ständigt passiv. Importen är nära
tre gånger större än exporten. Sveriges utförsel till Spanien 1966
hade exempelvis ett värde av omkring 400 milj. kr (huvudsakligen
trä, maskiner och pappersmassa),
medan vår införsel stannade vid nå-
got över 150 milj. kr, av vilka 100
milj. härrörde från fruktimport.
Förbättringen av näringslivets
allmänna läge har så småningom åtföljts av lönehöjningar, vilka på
sistone uppgått till 8-12 proc. per
år. Vissa särskilda förmåner är
dessutom inbyggda i det spanska
lönesystemet, som är ganska traditionsbundet och påverkat av skattelagen. Eftersom gratifikationer
och premier är skattefria, utbetalas i denna form i de flesta företag ytterligare två månadslöner –
i december och före den 18 juli, dagen för inbördeskrigets början
1936, vilken numera firas som nationaldag. Extralön och premier kan
ibland fördubbla grundlönen, men
som system börjar detta dock avta
i samband med den allmänna standardförbättringen.
Lönehöjningarna har emellertid
till stor del blivit uppätna av de senaste prisstegringarna, som i fjol
uppgick till hela 20-25 proc. Följden av detta har blivit flera arbetsnedläggelser, framför allt sedan
strejker med ekonomisk bakgrund
vid årsskiftet blev i princip lagliga.
I februari strejkade samtidigt över
150 000 arbetare. Orsaken var dock
inte direkt någon nöd utan snarare liksom i Frankrike för ett par
318
år sedan ett uttryck för missnöje
med att levnadsvillkoren förbättras för långsamt. Även kravet på
fria fackföreningar spelar in i bilden. Alla observatörer är emellertid överens om att standarden höjts
under de sista åren.
Sociala förmåner
Formellt sett är i dag i Spanien de
sociala förmånerna bättre än i flera
andra länder. Den obligatoriska
sjukförsäkringen betalas endast till
2-4 proc. av de anställda medan
resten erläggs av arbetsgivaren. En
frivillig, högre försäkring kan sedan sex år tillbaka tecknas via bankerna. Inga läkararvaden uttas på
sjukhusen (vilket ger långa köer),
medan privata läkarbesök kostar
mellan 15-300 kronor beroende på
specialistens kvalifikationer. De allmänna sjukhusen är oftast moderna och har förstklassig utrustning,
medan de privata, som mestadels
tillhör religiösa samfund, icke så
sällan är föråldrade. Moderskap ger
sex månaders betald ledighet, men
endast en femtedel av de gifta kvinnorna arbetar.
Familjebidraget räknas i poäng,
f. n. omkring 25 kr. Gifter man sig
får man före bröllopet en poäng
för varje år man varit anställd i
företaget jämte fem poäng per må-
nad som lönehöjning. Barntillägget är lika med en poäng i månaden för varje barn upp till 15 år.
Har man föräldrar hemma tillkommer ytterligare poäng. De traditionella större familjerna ger bättre
sammanhållning och underlättar
barnens uppfostran och med social~
hjälp kommer de kanske att överleva i Spanien. Pensionärernas fi~
nansiella villkor är däremot sämre. Kvinnor vid 60 års ålder och
män vid 62 lyfter omkring 60 kronor per månad från företaget, men
även här finns det möjlighet till en
frivillig försäkring. Genomsnittslivslängden är fem år lägre än i
Sverige, dvs. 67 år.
Franco har hittills kunnat upprätthålla freden i nästan tre decennier,
men den har varit mycket dyrköpt
– 1936-39 stupade nära 600 000
människor på slagfältet, under
flygraider, genom större utbredning ··
av sjukdomar, genom undernäring
samt icke minst genom den terror ·
och de repressalier som man från
båda håll utövade. Man kan se hur
djupa spår detta lämnat i befolk- ·
ningens mentalitet på krigsmuseet
i Madrid, där omkring hälften av
alla föremål härstammar från .
1936-39. För spanjoren betyder
inte ordet ”krig” det andra världskriget som det gör för övriga europeer, utan inbördeskriget. I dag
vill Franco tillägna sig även välgö-
rarens ära – enligt ett amnestidekret släpptes vid årsskiftet de
återstående fångar som dömts för
politiska brott i samband med inbördeskriget. De flesta av dessa har
redan tidigare beviljats villkorlig
frigivning.
studentoro och strejker
Alla eftergifter har dock inte kommit till stånd på regeringens eget
initiativ. studenterna vid nio spanska universitet tillkämpade sig i fjol
efter flera oroligheter i Barcelona
och Madrid en viss självstyrelse.
Den gamla studentorganisationen
SEU ersattes nyligen av APE (Asociacion profesional de los estudiantes), men denna erkänns inte av
studenterna, som bildar fria men
hittills illegala föreningar. I februari skulle dessa hålla en kongress i
Valencia för att för första gången
bilda en förenad studentkår, men
polisen ingrep. Slutligen blev omkring hälften av de 70 000 spanska
studenterna avstängda från undervisningen, flera universitet stängdes och de unga demonstranterna
beordrades att på nytt skriva in sig
vilket orsakade dem ganska stora
utgifter. Hela denna kamp har också en ekonomisk bakgrund. F. n.
, uppgår studiekostnaderna upp till
1 700 kr per månad – en tämligen
hög summa om man betänker att
en arbetare lyfter genomsnittligen
cirka 700 kr i månaden, en kontorsflicka 600 och en tjänsteman i
icke-chefsställning l 200 kronor.
.Samtidigt är dock spanjorens allmänna levnadskostnader bara hälften så höga som i Sverige. Situa- ’tionen vid universiteten har på sis- :tone lugnat ned sig, men endast
.på ytan. Om detta vittnar kanske
·bäst inrikesministeriets tillkännagivande att de som anklagas för
angrepp på polisen skall ställas in- .för militärdomstolar. I april ägde
. den första rättegången rum och den
319
utlöste nya demonstrationer i Madrids centrum. Inte för första gång-·
en ropades då: ”Demokrati – ja,
diktatur- nej!”. Som svar på alla
studentoroligheter har studenternas automatiskt förkortade värnplikt (från 18 till 10 månader) blivit beroende av deras personliga
uppträdande.
Följderna av dessa oroligheter
har också berört yttrandefriheten.
Censuren förvandlades för omkring
ett år sedan till ”självcensur”, och
trots att risken för efterräkningar
ganska effektivt begränsade skriftställarnas frihet kunde man räkna
detta som ett steg i rätt riktning.
Nästan precis ett år senare, i april
i år, skärptes tyvärr strafflagen, så
att nu möjligheter finns att ge fängelsestraff upp till sex år för tidningsägare och journalister, som
”förolämpar” regeringen eller över
huvud taget ”överskrider pressfrihetens gränser”. En vädjan från
180 tidningsmän i Madrid, som publicerades i tidningarna, lämnades
utan åtgärd av parlamentet.
Liberalisering eller vaktombyte
Betydelsen av regeringens tidigare
eftergifter var i förväg reducerad
genom den bestämda viljan att inte
låta makten glida sig ur händerna.
Liberalisering- ja, men ett vaktombyte efter allmänna val – nej!
Detta förhållande bekräftas kanske
bäst av de senaste förändringarna
i statsstrukturen, vilka godkändes
först av ”cortes” (parlamentet, vilket återinfördes för 25 år sedan
320
och i stort sett består av representanter för opolitiska organisationer) och i slutet av förra året av
en folkomröstning med omkring 20
milj. röstberättigade spanjorer (2,5
milj. avstod från att rösta och
380 000 sade enligt officiella siffror nej till reformförslaget). Enligt den nya lagen skall l 00 ledamöter av cortes 600 medlemmar
väljas i direkta val (i september)
av en begränsad väljarkår, huvudsakligen familjeföräldrar. Med denna reform vill de officiella kretsarna få Spanien att framstå som en
stat på väg mot demokrati, vilket,
hoppas man i Madrid, även skall
föra landet närmare EEC. Enligt
allmän västerländsk måttstock är
dock denna väg ännu mycket lång.
General Franco har efter den senaste reformen rätt att utse premiärminister (sedan 1939 har statsministerposten varit förenad med
statschefens) bland de tre personer, som föreslagits av kronrådet.
Som bekant är Spanien enligt folkomröstningen 1947 ”ett kungarike
utan konung” och Franco är bemyndigad att själv välja sin efterträdare: en kung eller en regent.
Franco erbjöd tronen till Juan Carlos, som uppfostrats för denna i
Spanien. Men hans fader Don Juan
vill enligt successionsordningen
själv bestiga tronen. I bakgrunden
skymtar också prins Xavier från en
annan bourbonsk gren, vilken bor
i Frankrike, och hans son Carlos
Hugo, gift med prinsessan !rene av
Holland. Carlisterna, som är omkring 70 000 till antalet, utgör en
stark och välorganiserad grupp och
de är en faktor att räkna med bland
de spanska monarkisterna. Franco,
som nu är 75 år, fruktar kanske i
dag inte så mycket höger- eller
vänsteroppositionen (fastän det
finns bl. a. gott om kommunister
i olika täckorganisationer, t. ex.
fackföreningar o. d. framför allt i
Barcelona- och Malaga-trakterna),
som sina landsmäns nationalkaraktär. Det spanska temperamentet och
splittringen har redan vid flera tillfällen fört landet till avgrundens
brant. Under den republikanska tiden fanns det inte mindre än tio
partier, vars samarbetsförmåga var
lika liten som den som fanns inom
de franska partierna under den
tredje och fjärde republikens tid.
Därför kommer partierna även efter den ovannämnda reformen att
vara förbjudna i Spanien eftersom
de påstås vara ”oförenliga med en
effektiv demokrati”.
Oppositionen har sedan 1937 ett
politiskt centrum utomlands i Toulouse i södra Frankrike men har
med åren förlorat mycket av sin
ursprungliga udd. Den är grupperad även i USA och Storbritannien
och står i kontakt med demokratiska kretsar i västerlandet, bl. a. i
Sverige. På det hela taget sitter
emellertid den nuvarande regimen,
framför allt tack vare den förbättrade situationen på det socialt-ekonomiska området, ganska säkert i
sadeln, även om man kan räkna
med ytterligare några eftergifter.
Opus Dei
Till oppositionen hör också delvis
”Opus Dei” – en halvt hemlig katolsk lekmannaorganisation – och
en del av det yngre prästerskapet,
som hyser starka sociala sympatier
och leder en katolsk arbetarrörelse. Det är desto mera märkvärdigt
som 5 000 kyrkomän dödades av de
röda under inbördeskriget. I slutet
av fjolåret utgav de unga prästernas s. k. Moses-grupp en särskild
skrift, i vilken de anklagade biskoparna för stöd åt regimen. Episkopatet dryftade efteråt frågan om kyrkans demokratisering enligt Vatikankonsiliets direktiv 1965 och beslöt att i varje stift bilda ett lekmanna- och prästråd. Detta kommer säkerligen att utjämna motsättningarna. I maj vann den ändring laga kraft som föranletts av
Vatikankonsiliets beslut och bär
ekumenikens signum. ”Spanien betraktades under århundraden som
ett ärkekatolskt land liksom Sverige som ett ärkeprotestantiskt”,
skrev nyligen en svensk författare.
Religionsfriheten är i bägge fallen
av tämligen färskt datum. Det
spanska lagförslaget lär ha utarbetats med den svenska religionsfrihetslagen som mönster. Det tillkom
på Francos initiativ och har utrikesminister Castiella som andlig fader. Innan lagen antogs av cortes
godkändes den av biskopsmötet och
av de spanska protestantiska ledarna. Enligt den nya lagen slipper
icke-katolska elever religionsundervisningen i skolorna om de eller der
~’ll
ras föräldrar så önskar. Särskilda
skolor och institutioner får öppnas
av icke katoliker, som även fritt
kan ge ut religiös litteratur. De får
nu också offentligt hålla gudstjänster i sina nära 450 kyrkor och kapell och ha sina egna kyrkogårdar.
Lagen har dock en inskränkning,
nämligen att religionsfriheten inte
får ”inkräkta på den katolska kyrkans särställning”. Denna vaga formulering kan leda till slitningar
och konflikter om den skulle tilllämpas i framtiden i strid med lagstiftarnas intentioner. I stort sett
har dock religionsfriheten ersatt
den hittillsvarande otillräckliga toleransen. Hur långt utvecklingen
gått vittnar den i historien första
gemensamma katolsk-judiska gudstjänsten, vilken nyligen ägde rum
i Madrid.
Efter att ha bemästrat det inrepolitiska läget brukar alla auktoritära statschefer ytterligare stärka
sin ställning genom utrikespolitiska framgångar. I stället för att
äventyra freden försökte Franco
emellertid att förbättra sina internationella relationer. Han började
med sina grannar genom att låta
införliva – med undantag för tre
enklaver: Ifni, Ceuta och Melilla
som har till 80 proc. spansk befolkning – de spanska delarna av
Marocko med det övriga landet, när
detta blev självständigt. I år förhandlas om mera självständighet
för f. d. spanska Ekvatorialafrika
-ön Fernando Poo och Rio Muni
– f. n. kallat spanska Ghana, där
322
en kvarts miljon invånare bor på
23 000 km2• Madrid möter även här
på halva vägen. Dessa sex afrikanska områden och Kanarieöarna utgör återstoden av det en gång
världsomfattande imperiet som utsträckte sig över fyra kontinenter.
Francos aktuella mål är en förändring av Gibraltars status. Den utlysta folkomröstningen den 10 september antas dock ej komma att
gynna Spanien. ”The Rock”, klippan, betraktas på spanskt håll som
en del av territoriet, medan Storbritannien framhåller att endast en
tredjedel av dess 35 000 invånare
har spanskt ursprung. övriga
tvångsersattes för länge sedan huvudsakligen av genuesare och maltesare. Gamla ekonomiska förmå-
ner – tullfrihet, låga skatter och
brittiska subsidier – stärker befolkningens motstånd mot inkorporering med det spanska fastlandet.
strategiskt har Gibraltar spelat ut
sin roll i och med det andra världskriget. Sedan dess samarbetar Spanien när det gäller försvaret nära
med USA. I samband med Frankrikes tillbakadragande ur NATO :s
militära organisation talas det även
om möjligheten att ersätta det
”franska förrådet” med ett spanskt.
Spanien och östblocket
Den spanska exporten på kommunistländerna har fördubblats under
de tre sista åren, men ändå gav
1966 ett värde av endast 250 milj.
kr – en ganska blygsam siffra för
utbyte med nio östeuropeiska länl.’~
x
der inklusive Sovjet. Importen där- ’
ifrån sjönk samtidigt från 400 till
230 milj. kronor. Utbytet har hittills skett utan officiella handels..
avtal. I början av året träffades den .
första konsulär- och handelsöverenskommelsen med Rumänien och
i mars började förhandlingarna
med Bulgarien. I tur står nu förmodligen Ungern och Polen. Med
Sovjet signerades ett ännu icke of- ·
fentliggjort sjöfartsprotokoll –
den första officiella handlingen ,
mellan dessa två makter sedan inbördeskriget. I år importerar Spa- ’·
nien en halv milj. ton olja från ·
Sovjet. Ett sport- och kulturutbyte
förekommer flitigt sedan ett par år.
I sommar besöker t. ex. Leningrads .•
symfoniorkester på 120 man Madrid och Barcelona, där även poeten ,
Jevtusjenko uppträdde i maj i år. ,
Förhållandet mellan Madrid och
Moskva störs emellertid av 725 ton
spanskt guld, som på de ”rödas”
förslag under inbördeskriget överfördes till ”säkert” förvar i Sovjets statsbank. 15 år senare förklarade banken dels att guldet utgjorde säkerhet för levererade
krigsförnödenheter, dels att det för-·
brukats av de spanska emigranter~
na på en kostbar propaganda. Emigranterna i Sovjet torde utgöra en
belastning för Moskva, som nyligen !1
föreslog deras ledning i Toulouse l
att de sista 2 500 borde utnyttja den ·~
senaste amnestin från årskiftet och .
återvända hem. De röda som tidigare återvänt underkastas inte längre någon diskriminering.
SPANIENS FÖRVANDLING
Av legationsrådet WIESLA W PATEK
Spanien är ett land i förvandling. Förändringarna tar sig
inte bara uttryck i ett förbättrat ekonomiskt läge och höjd
levnadsstandard för befolkningen utan även i en uppmjukning av det politiska systemet. Om Spanien i dag berättar efter en studieresa legationsrådet Wieslaw Patek.
På sistone har mycket förändrats
i Spanien, såväl politiskt som socialt-ekonomiskt. Inför våra ögon
förvandlas en diktatur, med och
delvis mot sin vilja, till en auktoritär men ändå någorlunda demokratiserad regim, som med olika
medel försöker närma sig sitt folk,
utan att förlora kontrollen över landet.
Pyreneerna utgör en naturlig
gräns, och spanjorerna har följaktligen alltid varit litet isolerade. Landet har sedan gammalt varit mera
öppet mot sina kolonialvälden i
Sydamerika, Asien och Afrika än
mot Europa. Efter andra världskriget tillstötte dessutom en halv-isolering internationellt sett. Enligt
FN :s rekommendation, som riktade
sig mot den nuvarande regimen,
återkallades många ambassadörer
från Madrid. I praktiken hävdes
dock denna åtgärd ganska snart,
men den lämnade en bitter eftersmak hos en del av det spanska folket. Sedan elva år tillbaka tillhör
landet FN, men däremot inte varken NATO eller gemensamma
marknaden. Omkring årsskiftet förklarade emellertid den amerikanske vice utrikesministern Rostow att
USA med sympati kommer att se
Spaniens inträde i de två sistnämnda organisationerna.
Finansiell hjälp i större utsträckning har också kommit från USA.
För uppbyggnad av USA :s flyg- och
sjöbaser samt för det strategiska
vägnätet har Spanien fått över en
miljard kronor. Ett lika stort belopp utgjorde det speciella lån som
gavs för hamnarnas och järnvägarnas utbyggnad, och en tredje miljard kom från världsbanken för att
åstadkomma en stabilisering av pesetan. Därefter har amerikanska
varukrediter strömmat in i samband med överskottsleveranser för
vilkas återbetalning man accepterat
i pesetas. I år har de privata amerikanska investeringarna uppgått till
över 2,5 miljarder kronor. Vidare
har Spanien fått västtyska lån på
omkring 1,7 miljarder kronor samt
ett lån på något mindre belopp från
Frankrike.
Ekonomisk förbättring
Dessa penningsummor har tvärtemot många pessimistiska förutsägelser utnyttjats ganska rationellt. Industri, lantbruk och turism
har var och en fått sitt. Under de
senaste elva åren har industriproduktionen fördubblats, gruvexpansionen ökats med 40 proc. och jordbruksproduktionen med en tredjedel, delvis tack vare de s. k. Badajos- (för ett område vid portugisiska gränsen) och Jean- (för Andalusien) planerna, vilka till omkring 80 proc. redan har förverkligats. Investeringarna i hotellindustrin har tidvis bromsats upp för
att förebygga inflationsfaran. Turismens utveckling har under drygt
tio år varit lavinartad – från ett
par miljoner inresande i början av
1950-talet har antalet stigit till 17
miljoner 1966. Utlänningarna lämnade i fjol lika mycket valuta som
hela den spanska exporten inbringar eller nära sex miljarder kronor.
Även en mindre utjämning av betalningsbalansen var ytterst viktig
för Spanien, vars handelsbalans är
317
ständigt passiv. Importen är nära
tre gånger större än exporten. Sveriges utförsel till Spanien 1966
hade exempelvis ett värde av omkring 400 milj. kr (huvudsakligen
trä, maskiner och pappersmassa),
medan vår införsel stannade vid nå-
got över 150 milj. kr, av vilka 100
milj. härrörde från fruktimport.
Förbättringen av näringslivets
allmänna läge har så småningom åtföljts av lönehöjningar, vilka på
sistone uppgått till 8-12 proc. per
år. Vissa särskilda förmåner är
dessutom inbyggda i det spanska
lönesystemet, som är ganska traditionsbundet och påverkat av skattelagen. Eftersom gratifikationer
och premier är skattefria, utbetalas i denna form i de flesta företag ytterligare två månadslöner –
i december och före den 18 juli, dagen för inbördeskrigets början
1936, vilken numera firas som nationaldag. Extralön och premier kan
ibland fördubbla grundlönen, men
som system börjar detta dock avta
i samband med den allmänna standardförbättringen.
Lönehöjningarna har emellertid
till stor del blivit uppätna av de senaste prisstegringarna, som i fjol
uppgick till hela 20-25 proc. Följden av detta har blivit flera arbetsnedläggelser, framför allt sedan
strejker med ekonomisk bakgrund
vid årsskiftet blev i princip lagliga.
I februari strejkade samtidigt över
150 000 arbetare. Orsaken var dock
inte direkt någon nöd utan snarare liksom i Frankrike för ett par
318
år sedan ett uttryck för missnöje
med att levnadsvillkoren förbättras för långsamt. Även kravet på
fria fackföreningar spelar in i bilden. Alla observatörer är emellertid överens om att standarden höjts
under de sista åren.
Sociala förmåner
Formellt sett är i dag i Spanien de
sociala förmånerna bättre än i flera
andra länder. Den obligatoriska
sjukförsäkringen betalas endast till
2-4 proc. av de anställda medan
resten erläggs av arbetsgivaren. En
frivillig, högre försäkring kan sedan sex år tillbaka tecknas via bankerna. Inga läkararvaden uttas på
sjukhusen (vilket ger långa köer),
medan privata läkarbesök kostar
mellan 15-300 kronor beroende på
specialistens kvalifikationer. De allmänna sjukhusen är oftast moderna och har förstklassig utrustning,
medan de privata, som mestadels
tillhör religiösa samfund, icke så
sällan är föråldrade. Moderskap ger
sex månaders betald ledighet, men
endast en femtedel av de gifta kvinnorna arbetar.
Familjebidraget räknas i poäng,
f. n. omkring 25 kr. Gifter man sig
får man före bröllopet en poäng
för varje år man varit anställd i
företaget jämte fem poäng per må-
nad som lönehöjning. Barntillägget är lika med en poäng i månaden för varje barn upp till 15 år.
Har man föräldrar hemma tillkommer ytterligare poäng. De traditionella större familjerna ger bättre
sammanhållning och underlättar
barnens uppfostran och med social~
hjälp kommer de kanske att överleva i Spanien. Pensionärernas fi~
nansiella villkor är däremot sämre. Kvinnor vid 60 års ålder och
män vid 62 lyfter omkring 60 kronor per månad från företaget, men
även här finns det möjlighet till en
frivillig försäkring. Genomsnittslivslängden är fem år lägre än i
Sverige, dvs. 67 år.
Franco har hittills kunnat upprätthålla freden i nästan tre decennier,
men den har varit mycket dyrköpt
– 1936-39 stupade nära 600 000
människor på slagfältet, under
flygraider, genom större utbredning ··
av sjukdomar, genom undernäring
samt icke minst genom den terror ·
och de repressalier som man från
båda håll utövade. Man kan se hur
djupa spår detta lämnat i befolk- ·
ningens mentalitet på krigsmuseet
i Madrid, där omkring hälften av
alla föremål härstammar från .
1936-39. För spanjoren betyder
inte ordet ”krig” det andra världskriget som det gör för övriga europeer, utan inbördeskriget. I dag
vill Franco tillägna sig även välgö-
rarens ära – enligt ett amnestidekret släpptes vid årsskiftet de
återstående fångar som dömts för
politiska brott i samband med inbördeskriget. De flesta av dessa har
redan tidigare beviljats villkorlig
frigivning.
studentoro och strejker
Alla eftergifter har dock inte kommit till stånd på regeringens eget
initiativ. studenterna vid nio spanska universitet tillkämpade sig i fjol
efter flera oroligheter i Barcelona
och Madrid en viss självstyrelse.
Den gamla studentorganisationen
SEU ersattes nyligen av APE (Asociacion profesional de los estudiantes), men denna erkänns inte av
studenterna, som bildar fria men
hittills illegala föreningar. I februari skulle dessa hålla en kongress i
Valencia för att för första gången
bilda en förenad studentkår, men
polisen ingrep. Slutligen blev omkring hälften av de 70 000 spanska
studenterna avstängda från undervisningen, flera universitet stängdes och de unga demonstranterna
beordrades att på nytt skriva in sig
vilket orsakade dem ganska stora
utgifter. Hela denna kamp har också en ekonomisk bakgrund. F. n.
, uppgår studiekostnaderna upp till
1 700 kr per månad – en tämligen
hög summa om man betänker att
en arbetare lyfter genomsnittligen
cirka 700 kr i månaden, en kontorsflicka 600 och en tjänsteman i
icke-chefsställning l 200 kronor.
.Samtidigt är dock spanjorens allmänna levnadskostnader bara hälften så höga som i Sverige. Situa- ’tionen vid universiteten har på sis- :tone lugnat ned sig, men endast
.på ytan. Om detta vittnar kanske
·bäst inrikesministeriets tillkännagivande att de som anklagas för
angrepp på polisen skall ställas in- .för militärdomstolar. I april ägde
. den första rättegången rum och den
319
utlöste nya demonstrationer i Madrids centrum. Inte för första gång-·
en ropades då: ”Demokrati – ja,
diktatur- nej!”. Som svar på alla
studentoroligheter har studenternas automatiskt förkortade värnplikt (från 18 till 10 månader) blivit beroende av deras personliga
uppträdande.
Följderna av dessa oroligheter
har också berört yttrandefriheten.
Censuren förvandlades för omkring
ett år sedan till ”självcensur”, och
trots att risken för efterräkningar
ganska effektivt begränsade skriftställarnas frihet kunde man räkna
detta som ett steg i rätt riktning.
Nästan precis ett år senare, i april
i år, skärptes tyvärr strafflagen, så
att nu möjligheter finns att ge fängelsestraff upp till sex år för tidningsägare och journalister, som
”förolämpar” regeringen eller över
huvud taget ”överskrider pressfrihetens gränser”. En vädjan från
180 tidningsmän i Madrid, som publicerades i tidningarna, lämnades
utan åtgärd av parlamentet.
Liberalisering eller vaktombyte
Betydelsen av regeringens tidigare
eftergifter var i förväg reducerad
genom den bestämda viljan att inte
låta makten glida sig ur händerna.
Liberalisering- ja, men ett vaktombyte efter allmänna val – nej!
Detta förhållande bekräftas kanske
bäst av de senaste förändringarna
i statsstrukturen, vilka godkändes
först av ”cortes” (parlamentet, vilket återinfördes för 25 år sedan
320
och i stort sett består av representanter för opolitiska organisationer) och i slutet av förra året av
en folkomröstning med omkring 20
milj. röstberättigade spanjorer (2,5
milj. avstod från att rösta och
380 000 sade enligt officiella siffror nej till reformförslaget). Enligt den nya lagen skall l 00 ledamöter av cortes 600 medlemmar
väljas i direkta val (i september)
av en begränsad väljarkår, huvudsakligen familjeföräldrar. Med denna reform vill de officiella kretsarna få Spanien att framstå som en
stat på väg mot demokrati, vilket,
hoppas man i Madrid, även skall
föra landet närmare EEC. Enligt
allmän västerländsk måttstock är
dock denna väg ännu mycket lång.
General Franco har efter den senaste reformen rätt att utse premiärminister (sedan 1939 har statsministerposten varit förenad med
statschefens) bland de tre personer, som föreslagits av kronrådet.
Som bekant är Spanien enligt folkomröstningen 1947 ”ett kungarike
utan konung” och Franco är bemyndigad att själv välja sin efterträdare: en kung eller en regent.
Franco erbjöd tronen till Juan Carlos, som uppfostrats för denna i
Spanien. Men hans fader Don Juan
vill enligt successionsordningen
själv bestiga tronen. I bakgrunden
skymtar också prins Xavier från en
annan bourbonsk gren, vilken bor
i Frankrike, och hans son Carlos
Hugo, gift med prinsessan !rene av
Holland. Carlisterna, som är omkring 70 000 till antalet, utgör en
stark och välorganiserad grupp och
de är en faktor att räkna med bland
de spanska monarkisterna. Franco,
som nu är 75 år, fruktar kanske i
dag inte så mycket höger- eller
vänsteroppositionen (fastän det
finns bl. a. gott om kommunister
i olika täckorganisationer, t. ex.
fackföreningar o. d. framför allt i
Barcelona- och Malaga-trakterna),
som sina landsmäns nationalkaraktär. Det spanska temperamentet och
splittringen har redan vid flera tillfällen fört landet till avgrundens
brant. Under den republikanska tiden fanns det inte mindre än tio
partier, vars samarbetsförmåga var
lika liten som den som fanns inom
de franska partierna under den
tredje och fjärde republikens tid.
Därför kommer partierna även efter den ovannämnda reformen att
vara förbjudna i Spanien eftersom
de påstås vara ”oförenliga med en
effektiv demokrati”.
Oppositionen har sedan 1937 ett
politiskt centrum utomlands i Toulouse i södra Frankrike men har
med åren förlorat mycket av sin
ursprungliga udd. Den är grupperad även i USA och Storbritannien
och står i kontakt med demokratiska kretsar i västerlandet, bl. a. i
Sverige. På det hela taget sitter
emellertid den nuvarande regimen,
framför allt tack vare den förbättrade situationen på det socialt-ekonomiska området, ganska säkert i
sadeln, även om man kan räkna
med ytterligare några eftergifter.
Opus Dei
Till oppositionen hör också delvis
”Opus Dei” – en halvt hemlig katolsk lekmannaorganisation – och
en del av det yngre prästerskapet,
som hyser starka sociala sympatier
och leder en katolsk arbetarrörelse. Det är desto mera märkvärdigt
som 5 000 kyrkomän dödades av de
röda under inbördeskriget. I slutet
av fjolåret utgav de unga prästernas s. k. Moses-grupp en särskild
skrift, i vilken de anklagade biskoparna för stöd åt regimen. Episkopatet dryftade efteråt frågan om kyrkans demokratisering enligt Vatikankonsiliets direktiv 1965 och beslöt att i varje stift bilda ett lekmanna- och prästråd. Detta kommer säkerligen att utjämna motsättningarna. I maj vann den ändring laga kraft som föranletts av
Vatikankonsiliets beslut och bär
ekumenikens signum. ”Spanien betraktades under århundraden som
ett ärkekatolskt land liksom Sverige som ett ärkeprotestantiskt”,
skrev nyligen en svensk författare.
Religionsfriheten är i bägge fallen
av tämligen färskt datum. Det
spanska lagförslaget lär ha utarbetats med den svenska religionsfrihetslagen som mönster. Det tillkom
på Francos initiativ och har utrikesminister Castiella som andlig fader. Innan lagen antogs av cortes
godkändes den av biskopsmötet och
av de spanska protestantiska ledarna. Enligt den nya lagen slipper
icke-katolska elever religionsundervisningen i skolorna om de eller der
~’ll
ras föräldrar så önskar. Särskilda
skolor och institutioner får öppnas
av icke katoliker, som även fritt
kan ge ut religiös litteratur. De får
nu också offentligt hålla gudstjänster i sina nära 450 kyrkor och kapell och ha sina egna kyrkogårdar.
Lagen har dock en inskränkning,
nämligen att religionsfriheten inte
får ”inkräkta på den katolska kyrkans särställning”. Denna vaga formulering kan leda till slitningar
och konflikter om den skulle tilllämpas i framtiden i strid med lagstiftarnas intentioner. I stort sett
har dock religionsfriheten ersatt
den hittillsvarande otillräckliga toleransen. Hur långt utvecklingen
gått vittnar den i historien första
gemensamma katolsk-judiska gudstjänsten, vilken nyligen ägde rum
i Madrid.
Efter att ha bemästrat det inrepolitiska läget brukar alla auktoritära statschefer ytterligare stärka
sin ställning genom utrikespolitiska framgångar. I stället för att
äventyra freden försökte Franco
emellertid att förbättra sina internationella relationer. Han började
med sina grannar genom att låta
införliva – med undantag för tre
enklaver: Ifni, Ceuta och Melilla
som har till 80 proc. spansk befolkning – de spanska delarna av
Marocko med det övriga landet, när
detta blev självständigt. I år förhandlas om mera självständighet
för f. d. spanska Ekvatorialafrika
-ön Fernando Poo och Rio Muni
– f. n. kallat spanska Ghana, där
322
en kvarts miljon invånare bor på
23 000 km2• Madrid möter även här
på halva vägen. Dessa sex afrikanska områden och Kanarieöarna utgör återstoden av det en gång
världsomfattande imperiet som utsträckte sig över fyra kontinenter.
Francos aktuella mål är en förändring av Gibraltars status. Den utlysta folkomröstningen den 10 september antas dock ej komma att
gynna Spanien. ”The Rock”, klippan, betraktas på spanskt håll som
en del av territoriet, medan Storbritannien framhåller att endast en
tredjedel av dess 35 000 invånare
har spanskt ursprung. övriga
tvångsersattes för länge sedan huvudsakligen av genuesare och maltesare. Gamla ekonomiska förmå-
ner – tullfrihet, låga skatter och
brittiska subsidier – stärker befolkningens motstånd mot inkorporering med det spanska fastlandet.
strategiskt har Gibraltar spelat ut
sin roll i och med det andra världskriget. Sedan dess samarbetar Spanien när det gäller försvaret nära
med USA. I samband med Frankrikes tillbakadragande ur NATO :s
militära organisation talas det även
om möjligheten att ersätta det
”franska förrådet” med ett spanskt.
Spanien och östblocket
Den spanska exporten på kommunistländerna har fördubblats under
de tre sista åren, men ändå gav
1966 ett värde av endast 250 milj.
kr – en ganska blygsam siffra för
utbyte med nio östeuropeiska länl.’~
x
der inklusive Sovjet. Importen där- ’
ifrån sjönk samtidigt från 400 till
230 milj. kronor. Utbytet har hittills skett utan officiella handels..
avtal. I början av året träffades den .
första konsulär- och handelsöverenskommelsen med Rumänien och
i mars började förhandlingarna
med Bulgarien. I tur står nu förmodligen Ungern och Polen. Med
Sovjet signerades ett ännu icke of- ·
fentliggjort sjöfartsprotokoll –
den första officiella handlingen ,
mellan dessa två makter sedan inbördeskriget. I år importerar Spa- ’·
nien en halv milj. ton olja från ·
Sovjet. Ett sport- och kulturutbyte
förekommer flitigt sedan ett par år.
I sommar besöker t. ex. Leningrads .•
symfoniorkester på 120 man Madrid och Barcelona, där även poeten ,
Jevtusjenko uppträdde i maj i år. ,
Förhållandet mellan Madrid och
Moskva störs emellertid av 725 ton
spanskt guld, som på de ”rödas”
förslag under inbördeskriget överfördes till ”säkert” förvar i Sovjets statsbank. 15 år senare förklarade banken dels att guldet utgjorde säkerhet för levererade
krigsförnödenheter, dels att det för-·
brukats av de spanska emigranter~
na på en kostbar propaganda. Emigranterna i Sovjet torde utgöra en
belastning för Moskva, som nyligen !1
föreslog deras ledning i Toulouse l
att de sista 2 500 borde utnyttja den ·~
senaste amnestin från årskiftet och .
återvända hem. De röda som tidigare återvänt underkastas inte längre någon diskriminering.