Print Friendly

Som att backa in i framtiden

Av Per Dahl | 3 augusti 2012

Är det inte lika välfärdsskapande om medelålders-plussare ägnar sig åt att ta hand om gamla föräldrar som om de arbetar några timmar extra på sina ordinarie jobb? Vad är det som får många borgerliga politiker att envetet upprepa industrisamhällets slitna ramsor om lönearbetet som den enda saliggörande samhällsnormen? Har deras föräldrar ännu inte kommit upp i nittioårsåldern?

Arbetslinjen – är den inte mest bara bakåtblickande välfärdstatsnostalgi? Ett trött upprepande av gårdagens idéer när förändringar tornar upp sig vid horisonten? Jag funderar i taxin mellan äldreboendet och sjukhuset.

Men låt oss vidga horisonten från den trånga taxibilen till min vänkrets. Räknar jag de nära bekanta och släktingar som ägnar en del av sin vardag åt att mer eller mindre omfattande ta hand om eller hjälpa gamla föräldrar kommer jag upp i sex-sju personer. Vad gör de? De har hand om ekonomin och betalar räkningar och deklarerar. De skjutsar eller följer med till vårdcentraler och sjukhus. De lagar mat, hjälper till vid uppstigning och läggning, städar, diskar, klipper gräs, röjer rabatter och kör till sommarvistelser. Inte alla allt, men alla något.

Det är kanske naturligt; en kollega på jobbet anmärkte att hon och jag befann oss i det livsskede när begravningsmottagningar började bli vanligare än bröllopsmiddagar. Men en sak slår mig. Ingen av mina släktingar och vänner engagerar sig på detta vis under kvällar, helger och tjänstlediga vardagar för andra än mödrar, fäder och kanske någon morbror, farbror, moster eller faster. En psalm talar om ”ork till mödan” som ”mödans lön”. Orken till den mödan tycks vi tyvärr ha endast för dem vi har starka band till alltsedan barndomen. Vi kan tycka illa om det. Men så är det.

Nej, så är det inte alls, hör jag diverse borgerliga politiker säga. Jobbar vi bara på så kommer den svenska välfärdsstaten att hålla. Ingen alarmism kring åldringschocker här inte. Visserligen får vi höja pensionsåldern, se till att även alla nytillkomna svenska föräldrar inser att heltidsjobb är viktigare än familj och kampanja ordentligt om att självförverkligande endast är möjligt genom lönearbete. Men tanken att effektiva offentliga eller marknadsmässiga lösningar är fullgoda ersättningar till gamla tiders ineffektiva civila samhälle går inte att kompromissa med. För hur skulle det svenska samhället kunna generera tillräckligt med intäkter om inte alla lönearbetade fullt ut med det de var formellt bäst på?

Tja, replikerar jag. Så kanske det var på femtio-, sextio-, sjuttio- och kanske åttiotalen. I dagens värld får vi nog erkänna att konkurrensen utifrån är sådan, att utländska arbetare, tjänstemän, företag och organisationer är kostnadseffektivare än sina svenska motsvarigheter, hur vi än anstränger oss. Det kommer helt enkelt inte finnas resurser för offentliga ”välfärdstaganden” på samma nivå som hittills. Ja, så är det redan i dag. Mina släktingars och vänners åtaganden för gamla föräldrar visar det.

En lätt insedd orsak är tidsåtgången och flexibiliteten. Det blir väntan på sjukhuset. Den närmsta affären har inte rätt kaffesort. Inte kan hemtjänsten såga ned buskagets döda grenar, byta glödlampor i taket eller damma även på fönsterkarmarnas ovansidor? Den formella arbetsmarknadens alla regler sätter effektivt stopp. Men sakerna måste ju göras. Livet fortgår även på dygnets kvalificerade övertid.

Så är det inte lika välfärdsskapande om medelålders-plussare ägnar sig åt obetalt arbete som skulle kosta mycket om det prissattes som om de funnes några extra timmar på sina ordinarie jobb?

Men låt mig återknyta till passagen om föräldrar. En annan av arbetslinjens outtalade satser är att familjen, alltså kretsen av föräldrar och barn, reduceras till ett slags nöjesdetalj, i stället för att vara en social och ekonomisk grundenhet i samhället: en arena för arbetsdelning och resursöverföringar. En bädd där de permanenta känslomässiga engagemangen mellan generationer kan växa, så att också framtidens årskullar av gamla ska kunna få hjälp i vardagen av sina barn.

Och, för att vara riktigt hädisk, en miljö som skapar bättre förutsättningar för flerbarnsfamiljer, av det ganska krassa skälet att det är betydligt lättare för en syskonskara att dela på stödet till sina föräldrar än det är för ett ensambarn.

Jag har inte satt ut några ideologiska markörer i denna text, ord som slutar på ”-ism” eller ”-het”. Sådant får läsaren klistra på. Men jag kan inte låta bli att undra vilka ideologiska eller psykologiska spärrar det är som får många borgerliga politiker att vilja gå baklänges in i framtiden, och envetet upprepa industrisamhällets slitna ramsor om lönearbetet som den enda saliggörande samhällsnormen? Har deras föräldrar ännu inte kommit upp i nittioårsåldern?

Per Dahl är tidigare politisk chefredaktör, Kalmar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism