Smail Habul: Socialdemokraternas ”tvångsblandningsexperiment” i Malmö
Vill Socialdemokraterna tvångsblanda Sveriges befolkning? I de allra flesta politiska organisationer brukar den högst beslutande kongressen eller stämman vara vägvisande för var ett parti står i en politisk fråga. Detta är en regel som tycks gälla precis alla förutom just Socialdemokraterna. I våras fattade Socialdemokraterna beslut om en ny integrationspolitik som betonade att bryta segregationen genom att ”blanda befolkningen mer” och använda bostadspolitiken som en motor. Jonas Attenius (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, uttryckte det enligt följande:
– Ja, att vi behöver blanda befolkningen på sikt. Jag brukar säga ”in a generation”. Det här är långsiktigt.
Samtidigt betonade den nyvalda integrationspolitiska talespersonen Lawen Rader att bostadspolitiken är nyckeln i den här frågan:
– Vi menar allvar med att vi tänker bryta segregationen och använda bostadspolitiken som en motor i det arbetet.
Givet dessa uttalanden tycks det uppenbart att det Socialdemokraterna förordar är just en blandning av befolkning, där bostadspolitiken används för att förändra den sociala sammansättningen av svenska bostadsområden. När frågan däremot kommer på tal är man snabb på att förneka agendan, man menar ibland att det snarare handlar om ”att lyfta utanförskapsområden”. Men tittar man närmre på hur socialdemokrater och deras kopplade intresseorganisationer runtom i landet uttalar sig och agerar tycks det vara det motsatta som är planen, att bekämpa småhusen och ersätta områdens kulturella särprägel med block av hyresrättshus.
I maj släppte hyresrättsföreningen rapporten Sveriges bästa villaområden – här finns potentialen att förtäta och skapa verklig trädgårdsstad. I rapporten pekar hyresgästföreningen ut de områden i svenska storstäder som är bäst lämpade för att ”förtätas” genom ny bebyggelse av flerfamiljshus och hyresrätter. I Malmö pekas bland annat Bellevue, Eriksfält, Västervång och Riseberga ut som områden där man bör verka för en tätare bebyggelse. Trots dessa uppenbara planer för framtiden nekar Socialdemokraterna fortfarande att det skulle handla om tvångsblandning.
Men vad man som Malmöbo tyvärr redan gjorts medveten om är att detta inte bara är några utopiska framtidsplaner från Socialdemokraterna och dess svans. Förtätningen har redan börjat, och det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö har redan i åratal drivit en aktiv politik för att bekämpa särprägeln i våra stadsdelar och driva på för en förändring av den sociala sammansättningen genom olika typer av politiska beslut. Vill man förstå vad socialdemokrater faktiskt tycker bör man därför i stället titta på hur de agerar snarare än vad de svarar på frågan.
Ett välkänt exempel är Limhamns Sjöstad, det som i folkmun och media kommit att kallas för ”Rosengård by the sea”. Bebyggelsen av området var till skillnad från det som föreslås nu naturlig. Nybyggda lägenheter, med utsikt mot havet i ett av Malmös mest attraktiva områden på en yta som länge ekat tom och oanvänd. Vad som föranledde problematiken var en policy som förordar att var tionde nybyggd lägenhet i MKBs bestånd ska gå till bidragstagare i kommunen. Eftersom det byggdes väldigt mycket lägenheter i området, både hyresrätter och bostadsrätter, blev bostadsområdet snabbt en paradox. Personer som betalat uppemot 10 miljoner för en lägenhet hade plötsligt sett sin drömbostad placerad i något som började likna ett utanförskapsområde. Det dröjde inte länge innan gängkriminaliteten letade sig in och sprängningar, skjutningar och social oro blev en del av vardagen, därav öknamnet ”Rosengård by the sea”.
Men det slutar inte där, styret i Malmö lyssnade inte till kritiken, såg inte problematiken och samma politiska agenda fortsätter nu. I arbetet att använda ”bostadspolitiken som en motor mot segregationen” har inte ett enda nytt planprogram för småhus i Rosengård, Holma eller Kroksbäck tagits fram. Det man däremot har gjort är att fatta beslut om att bygga ytterligare flerfamiljshus i bland annat Limhamn och Klagshamn.
Tidigare i höstas togs ett nytt planprogram för Klagshamn fram. Det initiala förslaget innebar att bebyggelsen och förtätningen skulle bestå av 75 procent höghus. Efter påtryckningar av oppositionen landade beslutet i stället i att 75 procent av den nya bebyggelsen skulle vara småhus. Men den inledande intentionen var solklar, Klagshamn, ett område som domineras av småhus och en naturnära miljö, ville styret skulle byggas om till ett lägenhetsområde och bryta den befintliga särprägeln. Liknande projekt genomförs nu i Limhamn, där man ständigt driver på för att bygga in fler flerfamiljshus och hyresrätter bland småhusen.
Även fast Socialdemokraterna är skickliga på att förneka motiven, blir den sammanvägda bedömningen av agendan uppenbar. För Socialdemokraterna handlar det inte om att ”lyfta utsatta områden”. Hade detta varit målet hade man i stället byggt småhus i Holma. Vidare vittnar policies som att ge försörjningsstödsmottagare förtur till nybyggda hyresrätter om en idé att integration löses genom social ingenjörskonst. Vad som händer är inte bara att man förändrar den arkitektoniska särprägeln och mångfalden i Malmö, man förändrar den sociala sammansättningen och flyttar in utanförskap i de delar av Malmö som idag är välfungerande. Samtidigt uppger Mäklarsamfundet att över 60 procent av svenskarna drömmer om att bo i en villa. Socialdemokraternas politik kommer därför resultera i att Malmöbor som letar efter lugn och en villaidyll kommer att fly kommunen. Det är inte hållbart, Malmö ska vara en stad för alla, där vi uppmuntrar mångfald. Men inte genom tvång, utan genom att se till att det finns olika stadsdelar, med sin egen identitet, som man kan söka sig till under olika delar av livet.
Smail Habul är vice ordförande för MUF Skåne