Småföretagen stärker den lilla världen


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


Småföretagen stärker
den lilla världen
Monopolvägen är rejält prövad i
Sverige och har befunnits otillfredsställande. En omfattande
politisering av samhällslivet har
ägt rum samtidigt som medborgarna är självständiga, kritiska och har erfarenhet av att
fatta svåra och viktiga privatekonomiska beslut.
Detta gör det möjligt att utveckla en kombination av stärkt
liten värld och marknadslösningar till ett trovärdigt alternativ till
högskattestaten Människor
måste själva få fatta de avgö-
rande besluten om hur vissa
centrala mänskliga behov skall
tillgodoses. Det är kombinationer av eget arbete, egen köpkraft och försäkringslösningar
som kommer att bli viktiga.
P J Anders Linder är sakkunnig i
statsrådsberedningen.
S
verige är förvisso inte ensamt i västvärlden om att ha en stor offentlig
sektor och en omfattande politisering av samhällslivet. Men utvecklingen
har förmodligen gått längst här, och det
blir vi som får gå i första frontlinjen när
nästa stora problem skall hanteras: den
Överstora välfärdsstatens.
Den offentliga expansionen har lett till
fundamentala obalanser inom och mellan
samhällssektorerna.
Väl kända är de negativa effekterna på
marknadsekonomins förmåga att fungera.
Den svenska ekonomin har förlorat ordentligt i utvecklingskraft sedan politiseringen av samhällslivet accelererade kring
1970, ett faktum som senast analyserats
på ett pregnant och lättillgängligt sätt i
Magnus Henreksons Sveriges tillväxtproblem (SNS, 1992).
Som tillväxthinder nämner Henrekson
särskilt stora skattekilar pga stor offentlig
sektor, regleringar, konkurrensbegränsningar och svaga incitament för produktiv
användning av humankapital och entreprenörskap.
Följderna har varit allt annat än försumbara. Om Sveriges tillväxttakt hade
varit lika hög som OECD-genomsnittet
under perioden 1970-1990, hade varje
svenskt hushåll1990 haft 78 000 kronor
mer att förfoga över – om året.
Försvagning av kärnuppgifterna
Mindre ofta diskuterad är försvagningen
av de offentliga kämuppgifterna. I takt
med att politiken mer och mer har kommit att kretsa kring individuella nyttigheter som pensioner, hälsovård och barnomsorg har grundläggande uppgifter på
398
t ex rättsväsendets och infrastrukturens
områden kommit att försummas.
Som ytterligare en orsak till den sviktande svenska tillväxten anger Magnus
Henrekson mycket riktigt att investeringarna i infrastruktur har försummats på ett
alarmerande sätt under de båda senaste
decennierna. Och få torde vara beredda
att hävda att vårt rättssystem eller våra
universitet har gått stärkta ur de senaste
decenniernas ”reformer”.
Dessutom föder politiseringen politikleda. När allt blir politik, blir det näst intill
omöjligt för lekmannen att hålla sig orienterad. Och när överblicken försvinner,
växer ointresset och känslan av att ingenting ändå går att påverka. Politiseringen
underminerar därmed även det aktiva
medborgarskapet, människors intresse
för det offentliga samtalet och de genuint
gemensamma angelägenheterna. Kärnuppgifterna försvinner i ett sövande brus
av detaljer.
Den lilla världen
Inte heller den lilla världen är i bästa
skick. Under lång tid har det till och med
setts som ett angeläget mål för välfärdspolitiken att reducera den lilla världens
betydelse till förmån för de formella
systemen – i det här fallet den offentliga
sektorn, några välfärdsmarknader har ej
tillåtits växa fram.
Den lilla världens ömsesidighet, personlighet och direkta ansvar har setts som
något gammaldags, integritetstänkande
och orättvist. Varför hjälpa varandra i
små, oreglerade och amatörmässigt skötta enheter när det offentliga erbjuder
stordrift, effektivitet, professionalism och
jämlikhet?
Det är lätt att se bristema i det som
skett och ibland blir man kanske orättvis i
sina bedömningar av motiven till att Offisorgsbesluten politiserats.
Det förmoderna samhället var naturligtvis ingen sörgårdsidyll, där omsorgsbördorna hanterades med ett leende på
läpparna. Socialingenjörerna drevs säkerligen inte bara av effektivitetskult och utjämningslusta. Många ville också befriasjuka eller gamla från känslan av beroende och att ligga till last, närstående från
nedbrytande plikter och bördor.
Vad socialingenjörerna inte såg var
dels att ömsesidigheten inte bara var en
belastning utan också värdefull och identitetsgivande, dels att de skattefinansierade transfereringssystem och omsorgsmonopol de erbjöd som alternativ skapade
nya problem genom sin opersonlighet och
uniformitet.
Till en början välkomnades dock även
monopolen. De sågs uppenbarligen som
mer hoppingivande än den ordning de ersatte – och det var svårt att rätt bedöma
egna och andras kostnader för dem.
Men allt eftersom medborgarnas välstånd har stigit, deras utbildningsnivå och
kunskaper vuxit och deras självkänsla
ökat som ett resultat av vana vid att vara
väljande och kravställande kunder på
andra viktiga marknader, blir det alltmer
orimligt att de inte har rätt att vara med
när de viktiga besluten om utbildning,
vård och omsorg fattas.
Sverige är ett oerhört mycket mer heterogent samhälle i dag än för femtio år sedan. Behov och önskemål skiftar på ett
helt annat sätt än tidigare och enhetslösningarna passar därmed allt fler allt sämre.
Till detta kommer en ökad medveten- –
het om det farliga i att den lilla världen urholkas. Personliga värden föds och utvecklas i dessa små, frivilliga gemenskaper. Kan ett samhälle verkligen fungera
om deras rätt och ekonomiska förmåga
att fungera självständigt blir för dåliga?
Det räcker inte med att civilsamhällets
frivilliga gemenskaper finns; de måste ha
en uppgift också. Människor måste komma samman för att göra något, om grupperna skall förbli stabila.
Med Robert Nisbets ord:
Att tro att den nuvarande familjen eller nå-
gon annan grupp permanent kan vitalisera
sig med hjälp av något nedärvt band av tillgivenhet, i avsaknad av konkreta, tydligt urskiljbara funktioner, är som att tro att det
kamratskap, byggt på ömsesidig hjälp, som
växer fram i ett militärt förband kommer att
överleva länge i ett tillstånd där krig uppenbarligen och oåterkalleligen är bannlyst …
Såvida en grupp – en familj, en fackförening, ett religiöst samfund – inte utför nya
institutionella funktioner, kommer dess
psykologiska inflytande att bli minimalt.
Många försöker beskriva uppfattningen
att den lilla världens betydelse måste öka
som en åstundan att återuppväcka 1930-
talets dåliga sidor, dess förmoderna, inskränkta och auktoritära drag. Det är en
vrångbild. Det är varken möjligt eller
önskvärt att gå tillbaka. Däremotfinns det
all anledning att utifrån erfarenheterna av
högskattepolitikens brister formulera ett
alternativ till denna.
Nya förutsättningar
För detta föreligger i dag en rad förutsättningar, som inte tidigare har varit för handen:
Monopolvägen är rejält prövad och be- 399
funnen otillfredsställande. Välståndet är
långt större. Medborgarna är självständiga, kritiska och har erfarenhet av att fatta
svåra och viktiga privatekonomiska beslut. Det föreligger nya institutionella förhållanden av typen ny arbetsorganisation
i företagen, informationsteknologi som
möjliggör arbete i bostaden och ett helt
spektrum av nya försäkringslösningar.
Detta gör det möjligt att utveckla en
kombination av stärkt liten värld och
marknadslösningar till ett trovärdigt alternativ till högskattestaten.
Att den lilla världens betydelse behö-
ver öka är inte detsamma som att det omsorgsarbete som i dag utförs i offentlig
regi måste utföras i hemmen i stället. Förmodligen kan och måste även den lilla
världens direkta insatser öka – men att
till övervägande del skifta över själva arbetsbördan torde få vara intresserade av.
(Men naturligtvis bör tillvaron göras så
enkel som möjligt för dem som ändå är
villiga att själva axla detta ansvar.)
Detprimära
Vad det primärt är frågan om, är att ge
den lilla världen ekonomiska och rättsliga
möjligheter att fatta de avgörande besluten om hur vissa centrala mänskliga behov skall tillgodoses. Det är kombinationer av eget arbete, egen köpkraft och försäkringslösningar som blir viktigare.
Samtidigt som det underlättar analysen
att dela in samhället i tre grundsfärer –
stat, marknad och civilsamhälle (liten
värld) – och sedan undersöka dessas
egna väsen och inbördes förhållanden,
bör man inte glömma att den verkliga terrängen är mer komplicerad än en sådan
karta
400
När det gäller frågan om hur den lilla
världen kan stärkas, blir det fel om man
drar en knivskarp gräns mellan ekonomisk verksamhet som man kallar ”marknad” å ena sidan och civilsamhälle å den
andra.
Visst finns det, som Håkan Arvidsson
konstaterade i Dagens Nyheters sommarserie om det civila samhället (l juli 1992),
en historisk spänning mellan liten värld
och näringsliv: mellan det personliga, traditionsbundna och informella å ena sidan,
det målrationella, historielösa och regelstyrda å den andra. Varken tayloristisk
arbetsorganisation eller solidarisk lönepolitik samexisterar bekymmersfritt med
den lilla världen.
Småföretagens förtjänster
Men det betyder inte att samma spänningar finns mellan den lilla världen och
småföretaget.
Småföretagama verkar förvisso på en
marknad; konkurrens upplever de varje
dag. Men varje dag handlar de också i
strid med den neoklassiska nationalekonomiska teorins antaganden om vinstmaximering. De hjälper snarare än stjälper företagarkolleger. De stöttar nyföretagare. De har kontakter med kunder, leverantörer och anställda som är långt djupare och förtroligare än dem kontraktstexterna (om det överhuvud taget finns nå-
gra) föreskriver. De engagerar familjemedlemmar och släktingar, och de tar aktiv del i och stöttar lokalsamhällets aktiviteter. Samtidigt påminner de om att det
goda livet måste vara förankrat i den
ekonomiska verkligheten.
För företagaren och hennes närmaste
omgivning innebär ofta företagandet ett
livsprojekt av en långsiktighet som skiljer
sig ganska litet från åtagandena i civilsamhällets andra grupper.
Genom sin verksamhet ser småföretagen till att den lilla världens värden lever
och finns synliga i samhället. Som
arbetsplatser bereder de många, inte
minst ungdomar på tröskeln till vuxenvärlden, tillträde till ännu en vital, fungerande gemenskap. Även storföretagets arbetsställen fyller i lyckliga fall samma
funktion, förutsatt att arbetsorganisationen ger grupper med samhörighet möjlighet att formas.
De småföretag som nu kan bildas inom
vård, omsorg och utbildning, i och med att
den offentliga sektorn förlorar sin monopolstatus, kan bli särskilt intressanta som
mötesplatser för den lilla världens och
företagandets värden.
Ett starkare civilsamhälle förutsätter
både att beslutanderätten i centrala
mänskliga frågor förs till den lilla världen
och att skattebelastningen minskar, så att
det ekonomiska handlingsutrymme grupperna själva direkt kan påverka kan förbättras rejält.
Men det krävs också att arbetslivet
organiseras så, att betydelsen av lokala
överenskommelser växer och centralorganisationernas makt minskas, att anställningsförhållanden och arbetstidslösningar blir mer flexibla och att möjligheterna
till små- och familjeföretagande görs så
gynnsamma som det någonsin är möjligt.