SKSF och parti-pressstödet – en studie i anpassning
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
554
SKSF OCH PARTI-PRESSTÖDET
-EN STUDIE I ANPASSNING
Av pol. stud. BJöRN TARRAS-WAHLBERG
Konservativa studentförbundets inställning till frågan om
parti-presstöd betecknas av
pol. stud. Björn Tarras-Wahlberg, själv ledamot av SKSF:s
förbundsstyrelse, som ett exempel på hållningslös politik.
Tarras-Wahlberg gör sig skyldig till en sammanblandning
av presstöd och partistöd, anser i sitt svar jur. stud. Ulf
Adelsohn, ordförande i Sveriges Konservativa Studentförbund.
En hållpunkt i kritiken mot socialdemokraternas försök att infö-
ra presstöd var att även motarbeta
partistöd. Denna sammankoppling
av de två stödformerna var berättigad då motiven för de båda förslagen var identiska – ekonomiskt
stöd åt pressen och då främst den
socialdemokratiska som efterfrågade snar hjälp. En blick tillbaka på
det gångna året bekräftar att kritikernas farhågor har mer än besannats. Av socialdemokraternas
11,5 miljoner i partistöd har 11,4
miljoner spenderats på förlustbringande landsortstidningar samt
partiets valtidning. Partistödet blev
således ett presstöd och lär så förbli. Den principiella kritiken mot
partistödet kan mot denna bakgrund sägas vara minst lika angelägen som tidigare.
Sveriges Konservativa studentförbunds hållning i denna fråga är ,
av speciellt intresse som exempel
på hållningslös politik eller god anpassningsförmåga om man så vill.
Sitt första ställningstagande i
presstödsfrågan gav SKSF tillkänna i ett uttalande i april föregående
år. I detta fördömdes det statliga
tidningsstödet såsom ett avgörande hot mot pressfriheten och demokratins grundvalar. Förbundet
tog bestämt avstånd från varje
form av pressbidrag och argumentationen i uttalandet var inte olik
den som bedrevs från högerpartiets
sida mot förslaget.
I en fränt skriven artikel i
Svensk Linje tackade den nuvarande förbundsordföranden i ru- –
briken nej till presstöd. I den händelse detta infördes borde motståndarna vara så pass konsekventa att
de inte tog emot pengar hävdade
skribenten, ty ”frågan om statligt j
presstöd är enligt min mening så ·.
viktig att inga medel får sparas j
för att förhindra dess genomföran- J
de, eller – i värsta fall – dess be- 1
stående”. Författaren nämner ofta j
ordet rakrygghet och förtäljer att 1
flera rakryggade centerpartister direkt avvisade presstödet även i
form av bidrag via partierna. Av
denna passus framgår att författaren ansåg partistödet vara detsamma som ett presstöd.
Natten till den 19 oktober- nå-
gon vecka efter det att nyss nämnda nummer av Svensk Linje utkommit – spred SKSF :s största
förening Högerstudenterna i Stockholm en uppmärksammad löpsedel
som riktade sig mot ett presstöd i
alla former. Flera tusen löpsedlar
uppsattes på husväggar och i tunnelbanor. Det hela slog väl ut trots
den något oklara texten (se bilden)
som menade att ST-AB :s gemensamma upplagor i jämförelse med
det gångna året hade minskat med
29 813 ex. Kampanjen genomfördes med hjälp av bland andra
SKSF:s nuvarande och förre förbundsordförande och förbundssekreterare. För de agerande måste det
ha funnits en uppriktig vilja att
förhindra införandet av ett statligt
skattesubventionerat stöd till pressen vare sig detta gick över partierna eller ej.
Knappt en månad senare förmärktes en annorlunda attityd i
Svensk Linje nr 6. I en ledare kallad ”Statligt partistöd!” behandlade den dåvarande redaktören, som
även ägnade sig åt skriverier i
Kvällsposten, problemet med finansiering av partierna och pekade på
Västtyskland där han menade att
partistödet i stort sett fungerat tillfredsställande. Bara ett halvt år
senare skulle detta exempel vara
irrelevant. I somras förklarade
nämligen den tyska författningsdomstolen landets partistöd oförenligt med författningen varvid
Sverige kvarstår som det enda landet med ett dylikt system. Författaren påpekade vidare att vi redan
har ett statligt stöd t. ex. till partiernas ungdomsorganisationer liksom subventionering av vissa valkostnader. Detta är förvisso sant
och lika önskvärt som ett stöd åt
partiernas utredningsverksamhet.
555
Därifrån är emellertid steget långt
till omfattande skattesubventioner
till partierna, där kommunisternas
tidningar avsevärt gynnas. På löpsedelns nedre hörn framgår att detta parti erhåller omkring 49 kronor per läsare mot ca 4 kronor per
högertidningsläsare. Redaktören
avslutade artikeln med att fastslå
det statliga partistödets nödvändighet för demokratin.
Att vissa förbundsmedlemmar
från Malmö accepterade ett pressoch partistöd överraskade inte.
Däremot torde många, inte minst
förbundsmedlemmarna, ha blivit
frapperade vid läsningen av det för
övrigt så omtalade nr 6 från i år,
där SKSF :s ordförande tar till orda
och deklarerar – tydligen helt obekymrad om sina tidigare åsikter –
att studentförbundet har en från
högern avvikande mening: ”Vi har
inom SKSF accepterat statsstöd till
partierna och kommer att verka för
att högerpartiet ändrar sin ståndpunkt i den frågan.” Däremot sä-
ges den nuvarande utformningen
kanske inte vara den allra bästa,
vilket röjer ett- om ock tveksamt
– godtagande av presstöd.
Anpassningen bekräftades slutligen vid förbundets Höstgimo i oktober detta år. Bland de programförslag som där behandlades fanns
ett stycke om partistödet och förbundets uppslutning kring detta.
Frågan väckte givetvis debatt med
yrkande på avslag. Förbundsordfö-
randen försvarade programmet aktivt mot de kritiska vilka betraktades med viss avoghet och skepticism. Under diskussionen föreföll
de som tidigare haft en annan uppfattning vara totalt omedvetna om
detta. I omröstningen segrade vännerna av ett partipresstöd med 24
röster mot 18. Under voteringen
kunde man med berättigad förvå-
556
ning notera att ingen av Högerstudenternas tolv delegater röstade
mot förslaget, trots att nästan samma personuppsättning vid löpsedelskampanjen elva månader tidigare förde en rakt motsatt linje.
Man må kalla detta anpassning
eller hållningslöshet, men ”rakryggad” politik är det inte. Det kan
därför tyckas paradoxalt, att i
Svensk Linje få läsa att man orne- ~
l
~
delbart under högerns maktelit l
återfinner ytterst få begåvningar
med förmåga och vilja till själv· .·
ständigt tänkande. Detta säges ,
dessutom endast kunna repareras
genom rekrytering från SKSF. – ’
Tänker man inte alltför självständigt inom Konservativa studentför.
bundet? Och vet man framförallt ·
vad man tänker på?
SAMMANBLANDNING AVPARTI- OCH PRESSTÖDET
Eftersom Björn Tarras-Wahlberg
gör sig skyldig till en fullständig
sammanblandning av presstöd och
partistöd kan det egentligen te sig
onödigt att bemöta hans inlägg.
Men då artikeln dessutom är fylld
av insinuationer är en replik på sin
plats.
Hösten 1965 lade socialdemokraterna fram ett förslag om presstöd
att fördelas efter partiernas storlek i riksdagen. Detta förslag var
och är fortfarande fullständigt förkastligt. Regeringspartiet insåg
också detta och drog tillbaka förslaget. Under den tid då debatten
rasade deltog Konservativa studentförbundet aktivt för att förhindra denna helt orealistiska bidragsform. Så även ledaren i
Svensk linje nr 6 förra året som
behandlade frågan om statligt partistöd; ”Pressutredningens socialdemokrater talar för presstöd att
distribueras via partierna till pressen. Detta är helt förkastligt. Partierna borde själva få avgöra var de
villlägga sina pengar- på sina tidningar eller andra ändamål”.
Av jur. stud. ULF ADELSOHN
j
Häri kan man tveklöst instäm- l
ma. Men vad Tarras-Wahlberg inte j
tycks vilja förstå är att det är en l
väsentlig skillnad mellan ”omfattande skattesubventioner till partierna, där kommunisternas tidningar avsevärt gynnas” och själva principen om s t a t s s t ö d till
partierna.
Björn Tarras-Wahlberg accepterar statligt stöd till partiernas ungdomsorganisationer, subventionering av vissa valkostnader, stöd åt
partiernas utredningsverksamhet
och arvodering av riksdagsmännen
själva. Var går enligt Tarras-Wahlberg gränsen för vad som icke kan
accepteras som statligt stöd till partierna?
Konservativa studentförbundet
har accepterat principen om statligt partistöd. Eftersom Björn Tarras-Wahlberg helt förbigår själva
sakdiskussionen och enbart uppehåller sig vid sitt missförstånd behöver jag icke här gå in på de sakskäl som ligger bakom studentförbundets beslut. Dock skall konstateras att SKSF ingalunda anser att
den nuvarande fördelningen efter
antalet mandat i riksdagen är den
bästa.
Det vore sannolikt mer rättvist
att ge samtliga riksdagspartier en
lika stor grundsumma för täckande av de fasta kostnader som är
relativt likvärdiga oberoende av
partiets storlek, och ett rörligt bidrag i förhållande till riksdagsrepresentationen. Hur stor procent
av den totala bidragssumman som
skall utgå för fasta kostnader bör
lämpligen bli föremål för en utredning.
En annan faktor av betydelse är
557
att formen för det statliga partistö-
det borde grundlagfästas för att
hindra ett eller flera makthavande
partier att tillskansa sig tillfälliga
fördelar.
Björn Tarras-Wahlberg påstår
bl. a. också i det vimmel av insinuationer som hans artikel innehåller att jag skulle betrakta människor med annan politisk uppfattning med ”avoghet och skepticism”.
Så är ingalunda fallet. Däremot är
det riktigt att jag med en viss avoghet och skepticism betraktar dem
som grundlöst utslungar dylika insinuationer.
”Bara ett skämt”?
SKSF OCH PARTI-PRESSTÖDET
-EN STUDIE I ANPASSNING
Av pol. stud. BJöRN TARRAS-WAHLBERG
Konservativa studentförbundets inställning till frågan om
parti-presstöd betecknas av
pol. stud. Björn Tarras-Wahlberg, själv ledamot av SKSF:s
förbundsstyrelse, som ett exempel på hållningslös politik.
Tarras-Wahlberg gör sig skyldig till en sammanblandning
av presstöd och partistöd, anser i sitt svar jur. stud. Ulf
Adelsohn, ordförande i Sveriges Konservativa Studentförbund.
En hållpunkt i kritiken mot socialdemokraternas försök att infö-
ra presstöd var att även motarbeta
partistöd. Denna sammankoppling
av de två stödformerna var berättigad då motiven för de båda förslagen var identiska – ekonomiskt
stöd åt pressen och då främst den
socialdemokratiska som efterfrågade snar hjälp. En blick tillbaka på
det gångna året bekräftar att kritikernas farhågor har mer än besannats. Av socialdemokraternas
11,5 miljoner i partistöd har 11,4
miljoner spenderats på förlustbringande landsortstidningar samt
partiets valtidning. Partistödet blev
således ett presstöd och lär så förbli. Den principiella kritiken mot
partistödet kan mot denna bakgrund sägas vara minst lika angelägen som tidigare.
Sveriges Konservativa studentförbunds hållning i denna fråga är ,
av speciellt intresse som exempel
på hållningslös politik eller god anpassningsförmåga om man så vill.
Sitt första ställningstagande i
presstödsfrågan gav SKSF tillkänna i ett uttalande i april föregående
år. I detta fördömdes det statliga
tidningsstödet såsom ett avgörande hot mot pressfriheten och demokratins grundvalar. Förbundet
tog bestämt avstånd från varje
form av pressbidrag och argumentationen i uttalandet var inte olik
den som bedrevs från högerpartiets
sida mot förslaget.
I en fränt skriven artikel i
Svensk Linje tackade den nuvarande förbundsordföranden i ru- –
briken nej till presstöd. I den händelse detta infördes borde motståndarna vara så pass konsekventa att
de inte tog emot pengar hävdade
skribenten, ty ”frågan om statligt j
presstöd är enligt min mening så ·.
viktig att inga medel får sparas j
för att förhindra dess genomföran- J
de, eller – i värsta fall – dess be- 1
stående”. Författaren nämner ofta j
ordet rakrygghet och förtäljer att 1
flera rakryggade centerpartister direkt avvisade presstödet även i
form av bidrag via partierna. Av
denna passus framgår att författaren ansåg partistödet vara detsamma som ett presstöd.
Natten till den 19 oktober- nå-
gon vecka efter det att nyss nämnda nummer av Svensk Linje utkommit – spred SKSF :s största
förening Högerstudenterna i Stockholm en uppmärksammad löpsedel
som riktade sig mot ett presstöd i
alla former. Flera tusen löpsedlar
uppsattes på husväggar och i tunnelbanor. Det hela slog väl ut trots
den något oklara texten (se bilden)
som menade att ST-AB :s gemensamma upplagor i jämförelse med
det gångna året hade minskat med
29 813 ex. Kampanjen genomfördes med hjälp av bland andra
SKSF:s nuvarande och förre förbundsordförande och förbundssekreterare. För de agerande måste det
ha funnits en uppriktig vilja att
förhindra införandet av ett statligt
skattesubventionerat stöd till pressen vare sig detta gick över partierna eller ej.
Knappt en månad senare förmärktes en annorlunda attityd i
Svensk Linje nr 6. I en ledare kallad ”Statligt partistöd!” behandlade den dåvarande redaktören, som
även ägnade sig åt skriverier i
Kvällsposten, problemet med finansiering av partierna och pekade på
Västtyskland där han menade att
partistödet i stort sett fungerat tillfredsställande. Bara ett halvt år
senare skulle detta exempel vara
irrelevant. I somras förklarade
nämligen den tyska författningsdomstolen landets partistöd oförenligt med författningen varvid
Sverige kvarstår som det enda landet med ett dylikt system. Författaren påpekade vidare att vi redan
har ett statligt stöd t. ex. till partiernas ungdomsorganisationer liksom subventionering av vissa valkostnader. Detta är förvisso sant
och lika önskvärt som ett stöd åt
partiernas utredningsverksamhet.
555
Därifrån är emellertid steget långt
till omfattande skattesubventioner
till partierna, där kommunisternas
tidningar avsevärt gynnas. På löpsedelns nedre hörn framgår att detta parti erhåller omkring 49 kronor per läsare mot ca 4 kronor per
högertidningsläsare. Redaktören
avslutade artikeln med att fastslå
det statliga partistödets nödvändighet för demokratin.
Att vissa förbundsmedlemmar
från Malmö accepterade ett pressoch partistöd överraskade inte.
Däremot torde många, inte minst
förbundsmedlemmarna, ha blivit
frapperade vid läsningen av det för
övrigt så omtalade nr 6 från i år,
där SKSF :s ordförande tar till orda
och deklarerar – tydligen helt obekymrad om sina tidigare åsikter –
att studentförbundet har en från
högern avvikande mening: ”Vi har
inom SKSF accepterat statsstöd till
partierna och kommer att verka för
att högerpartiet ändrar sin ståndpunkt i den frågan.” Däremot sä-
ges den nuvarande utformningen
kanske inte vara den allra bästa,
vilket röjer ett- om ock tveksamt
– godtagande av presstöd.
Anpassningen bekräftades slutligen vid förbundets Höstgimo i oktober detta år. Bland de programförslag som där behandlades fanns
ett stycke om partistödet och förbundets uppslutning kring detta.
Frågan väckte givetvis debatt med
yrkande på avslag. Förbundsordfö-
randen försvarade programmet aktivt mot de kritiska vilka betraktades med viss avoghet och skepticism. Under diskussionen föreföll
de som tidigare haft en annan uppfattning vara totalt omedvetna om
detta. I omröstningen segrade vännerna av ett partipresstöd med 24
röster mot 18. Under voteringen
kunde man med berättigad förvå-
556
ning notera att ingen av Högerstudenternas tolv delegater röstade
mot förslaget, trots att nästan samma personuppsättning vid löpsedelskampanjen elva månader tidigare förde en rakt motsatt linje.
Man må kalla detta anpassning
eller hållningslöshet, men ”rakryggad” politik är det inte. Det kan
därför tyckas paradoxalt, att i
Svensk Linje få läsa att man orne- ~
l
~
delbart under högerns maktelit l
återfinner ytterst få begåvningar
med förmåga och vilja till själv· .·
ständigt tänkande. Detta säges ,
dessutom endast kunna repareras
genom rekrytering från SKSF. – ’
Tänker man inte alltför självständigt inom Konservativa studentför.
bundet? Och vet man framförallt ·
vad man tänker på?
SAMMANBLANDNING AVPARTI- OCH PRESSTÖDET
Eftersom Björn Tarras-Wahlberg
gör sig skyldig till en fullständig
sammanblandning av presstöd och
partistöd kan det egentligen te sig
onödigt att bemöta hans inlägg.
Men då artikeln dessutom är fylld
av insinuationer är en replik på sin
plats.
Hösten 1965 lade socialdemokraterna fram ett förslag om presstöd
att fördelas efter partiernas storlek i riksdagen. Detta förslag var
och är fortfarande fullständigt förkastligt. Regeringspartiet insåg
också detta och drog tillbaka förslaget. Under den tid då debatten
rasade deltog Konservativa studentförbundet aktivt för att förhindra denna helt orealistiska bidragsform. Så även ledaren i
Svensk linje nr 6 förra året som
behandlade frågan om statligt partistöd; ”Pressutredningens socialdemokrater talar för presstöd att
distribueras via partierna till pressen. Detta är helt förkastligt. Partierna borde själva få avgöra var de
villlägga sina pengar- på sina tidningar eller andra ändamål”.
Av jur. stud. ULF ADELSOHN
j
Häri kan man tveklöst instäm- l
ma. Men vad Tarras-Wahlberg inte j
tycks vilja förstå är att det är en l
väsentlig skillnad mellan ”omfattande skattesubventioner till partierna, där kommunisternas tidningar avsevärt gynnas” och själva principen om s t a t s s t ö d till
partierna.
Björn Tarras-Wahlberg accepterar statligt stöd till partiernas ungdomsorganisationer, subventionering av vissa valkostnader, stöd åt
partiernas utredningsverksamhet
och arvodering av riksdagsmännen
själva. Var går enligt Tarras-Wahlberg gränsen för vad som icke kan
accepteras som statligt stöd till partierna?
Konservativa studentförbundet
har accepterat principen om statligt partistöd. Eftersom Björn Tarras-Wahlberg helt förbigår själva
sakdiskussionen och enbart uppehåller sig vid sitt missförstånd behöver jag icke här gå in på de sakskäl som ligger bakom studentförbundets beslut. Dock skall konstateras att SKSF ingalunda anser att
den nuvarande fördelningen efter
antalet mandat i riksdagen är den
bästa.
Det vore sannolikt mer rättvist
att ge samtliga riksdagspartier en
lika stor grundsumma för täckande av de fasta kostnader som är
relativt likvärdiga oberoende av
partiets storlek, och ett rörligt bidrag i förhållande till riksdagsrepresentationen. Hur stor procent
av den totala bidragssumman som
skall utgå för fasta kostnader bör
lämpligen bli föremål för en utredning.
En annan faktor av betydelse är
557
att formen för det statliga partistö-
det borde grundlagfästas för att
hindra ett eller flera makthavande
partier att tillskansa sig tillfälliga
fördelar.
Björn Tarras-Wahlberg påstår
bl. a. också i det vimmel av insinuationer som hans artikel innehåller att jag skulle betrakta människor med annan politisk uppfattning med ”avoghet och skepticism”.
Så är ingalunda fallet. Däremot är
det riktigt att jag med en viss avoghet och skepticism betraktar dem
som grundlöst utslungar dylika insinuationer.
”Bara ett skämt”?