Print Friendly

Skatteproblemet några allmänna synpunkter

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

sKATTEPROBLEMET
NÅGRA ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST, Stockholm
UPPBYGGANDET av ett väl avvägt skattesystem torde vara ett
av de moderna samhällenas allra besvärligaste problem och högst
antagligt är att just svårigheten att bemästra detta problem varit
orsaken till att dess behandling sorgfälligt undvikits av statsmakterna i hela världen. Utvecklingen, hos oss liksom på alla
andra håll, har faktiskt varit den att finansministrarna i sitt
sökande efter täckning för de alltjämt svällande statsutgifterna
dragit fram än det ena, än det andra skatteobjektet som kunnat
ge de behövliga inkomsterna. Följden härav har blivit att man
ingenstädes kan finna ett verkligt skattesystem utan vad som
snarast liknar ett lapptäcke av icke samordnade skatteformer.
Endast såtillvida kan det här hemma senast framlagda skatteförslaget sägas utgöra ett undantag från regeln att det har ett verkligt syftemål, icke utsagt men tydligt framträdande, nämligen
att skattevägen genomföra samhällets socialisering.
Så länge skattesatserna icke äro högre än att skatterna taga
i anspråk blott en relativt obetydlig del av skattedragarnas inkomster har det lyckligtvis ej någon avgörande betydelse om en
eller annan skatt utgår efter felaktiga grunder. skadeverkningarna bli då ej större än att de kunna uthärdas såväl av de enskilda
som av samhället i dess helhet. Härigenom kan det förklaras
att exempelvis våra egna skatteformer hittills ej blivit utsatta för
någon särskilt hård kritik. Endast emot krigskonjunkturskatten
restes starkare invändningar men såväl denna skatt som de under
kriget oerhört tyngande övriga skatterna har tåligt burits som
en ofrånkomlig krigsbörda. Den relativt milda eller helt uteblivna
kritiken får emellertid icke på något sätt anses tyda på att skattegrunderna förbehållslöst godtagits. De som tilläventyrs vilja hävda
detta misstaga sig i mycket hög grad. Och när just de som så
misstaga sig nu vilja i det närmaste bibehålla krigstidens höga
248
Bkatteproblemet
skatter för ,det stora flertalet och för de s. k. förmögna väsentligt
öka skattetrycket, är det på tiden att företaga en kritisk granskning av det vårt skattesystem, som enligt vad redan framhållits.
icke är något system.
Som utgångspunkt för behandlingen här tages den veterligen
av ingen bestridda meningen att all statsbildning skett för att
möjliggöra eller underlätta fullgörandet av sådana uppgifter som
äro ett gemensamt intresse för alla de statsbildande samhällsmedlemmarna. Till en början omfattade dessa uppgifter endast det
utåtriktade gemensamma riksförsvaret och det inåtriktade allmänna rättsskyddet. Den grundläggande statstanken var således
lika skydd till liv och egendom för alla medborgare emot yttre
och inre fiender. Det må därför redan här fastslås att varje lagstiftning; vad namn den än gives, som utom för brott emot det
för alla gemensamma intresset förgriper sig på den enskildes liv
eller egendom, är direkt stridande emot själva statstanken. Ingenting har förändrats häri därigenom att staten under tidernas lopp
och i synnerhet under vår tid pålagts allt mer omfattande uppgifter. Som en sådan statens uppgift kan icke och får icke betraktas ett överförande av på lagligt sätt förvärvad enskild egendom vare sig till staten eller till annan enskild. Ett sådant överförande strider i allra högsta grad mot deras intressen som besitta
egendom och är sålunda icke ett gemensamt intresse.
Det är till gäldande av statens utgifter för skyddet av liv och
egendom och för andra staten pålagda uppgifter av gemensamt
intresse som skatter skola uttagas. Men detta är också skatternas
enda ändamål. Rent penningpolitiska synpunkter på skatteproblemet, sådana som exempelvis indragandet av en som allt för
riklig ansedd penningförsörjning, äro därför i rättsstaten främmande för varje verkligt skattesystem. Penningpolitik är en sak
och skattepolitik en annan, och de få icke sammanblandas. Även.
detta synes nu behöva framhållas med all möjlig skärpa.
Förr i världen betalades skatterna dels in natura – exempelvis
tiondet – dels i reda pengar, men numera utgå skatterna i regel
endast i pengar. Man bör emellertid hålla mycket klart för sig
att pengarna som sådana sakna allt reellt värde såväl för de enskilda som för staten. Pengarna få ett värde endast genom att
man mot deras avstående kan erhålla varor. Även när det är
tjänster som betalas med pengar är det nämligen med varor som
tjänsterna gäldas. I ett välordnat samhälle måste därför gälla.
att varor skola kunna köpas för hela den på marknaden utelöpande
249-
..
Oscar Lundqvist
penningmängden. När den enskilda betalar sin skatt med pengar
så betyder detta sålunda i verkligheten att han får avstå från
varor för egen förbrukning till förmån för statens förbrukning.
Varor som staten förbrukar dels för direkt konsumtion, t. ex. för
de statsanställdas livsuppehälle, dels för investering, d. v. s. för
anläggningar av skilda slag för den statliga verksamheten. Detta
innebär att de pengar som skola betalas i skatter ovillkorligen
måste representera varor som kunna förbrukas, som således kunna
konsumeras eller investeras, och icke sådana varor som redan äro
investerade. Utom den ytterligt ringa del av nationalförmögenheten som i varje ögonblick ligger i förbrukningsbara varor och
som – detta bör även hållas i minne – måste ligga tillgängliga
om hushållningen skall kunna fungera, utgöres all förmögenhet
av redan investerade varor, således varor som redan äro förbrukade. Man kan ju icke betala skatt genom att exempelvis
lämna tegelstenar eller taket från ett hus till staten, i varje fall
kan detta ej ske utan att dessa avstådda delar av huset få ett
oerhört mycket lägre värde än det de besitta så länge de äro kvarblivande på sin plats i huset. Berövat dessa delar skulle också
huset bli praktiskt taget värdelöst. Å ven här kommer man således
fram till den slutsatsen att varje pålaga som lägges på själva förmögenhetsobjektet, den må kallas för skatt hur mycket som helst
såsom förmögenhetsskatt, arvsskatt eller kvarlåtenskapsskatt, icke
utgör en skatt utan något helt annat. Verklig skatt kan betalas
endast av vad förmögenheten avkastar, d. v. s. ur inkomsten, detta
vare sig förmögenheten utgöres av egendom eller endast av personlig förmåga att genom arbete förvärva en inkomst. Förmögenhetsskatter av vad slag de vara må äro således, utom det att de
äro oförenliga med rättsstatens ide, rent nationalekonomiskt sett
en absurditet.
Vilka skola då erlägga skatter till staten (eller till kommunenH
Svaret på den frågan borde väl – om något – vara självfallet,
men underbart nog synas meningarna härom nu gå starkt isär.
Men när som staten är en sammanslutning med uppgift att tillgodose alla medborgares gemensamma intressen så måste härav
slutas att alla som skola kunna betraktas som fullvärdiga medborgare också måste deltaga i statens kostnader för uppgiftens
fullgörande. Den i vårt land sedan urminnes tider gällande och
av alla såsom riktig erkända satsen om folkets rätt att sig självt
beskatta måste också betyda just detta och icke att de som icke
250
skatteproblemet
kunna betala skatt eller som bli befriade från skatt skola äga rätt
att besluta om vilka skatter andra skola betala. När det gäller
sammanslutningar av alla andra slag, enkla bolag eller aktiebolag
eller föreningar – även fackföreningar – anses det av alla som
fullkomligt naturligt att blott de skola äga rätt att deltaga i överläggningar och beslut som göra en ekonomisk insats i sammanslutningen. År denna ordning riktig och »demokratisk» i ena fallet
så måste den vara demokratisk även i det andra fallet, när det
gäller den stora sammanslutning som är staten.
Om således den ställda frågan måste besvaras med att alla fullmyndiga medborgare skola erlägga skatt så blir nästa fråga:
huru mycket skall den ena och den andra betala i skatU Som
allmän norm för bestämmandet av envars skattebelopp har det
ansetts riktigt att uppställa skatteförmågan. Likaså har det ansetts att skatteförmågan stiger vida hastigare än själva inkomsten.
I enlighet härmed ha skatteskalorna uppbyggts mer eller mindre
starkt progressiva i förhållande till inkomsten eller också har man
på annat sätt sökt att hårdare beskatta högre inkomster. Nu är
det naturligtvis ytterligt vanskligt att fullt objektivt kunna fastställa den individuella skatteförmågan och på grund härav lika
vanskligt att taga någon bestämd ståndpunkt till skatteprogressionen i och för sig eller till progressionens styrka. Dessa frågor,
som något komma att beröras i det följande, lämnas därför tills
vidare därhän.
År det emellertid så alldeles givet att skatteförmågan skall vara
utslagsgivande för den individuella skattebelastningen~ Bör det
icke kunna anses för rätt rimligt att göra någon skillnad mellan
de olika slag av statsutgifter som skola täckas genom skatter~
En del av statsutgifterna avse otvivelaktigt sådana statsuppgifter,
vilkas fyllande ha ett större värde för de enskilda medborgarna
ju högre deras inkomster äro, exempelvis riksförsvaret och det
allmänna rättsskyddet. Det måste därför anses vara fullt riktigt
att skatterna, i den mån de avse motsvarande kostnader för staten,
göras direkt beroende av inkomsten. Men åtskilliga andra statsutgifter avse ändamål som äro av exakt samma värde för alla
medborgare. Som exempel härpå kan nämnas kostnaderna för den
allmänna folkpensioneringen, för den allmänna sjukvården och
för folkskolan. Kan det verkligen anses som orättvist eller odemokratiskt om utgifterna för dessa ändamål slås ut med exakt lika
belopp för alla skattedragare~ Och är det icke högst troligt att
införandet av en sådan ordning skulle hos de beslutande starkt
251
,- .
Oscar Lundqvist
öka känslan av ansvar både för den egna ekonomien och för statens~ Ju större del av statsutgifterna som avse ändamål av för
alla lika nyttovärde, och dithän tenderar ju numera utvecklingen
i rask takt, av desto större vikt blir det att här komma till ett
principiellt riktigt ställningstagande.
Till utgångspunkt för resonemanget hitintills har legat rättsstaten. skatteproblemet bör dock, även om staten skall vara en
rättsstat, d. v. s. en sammanslutning av fria enskilda medborgare,
betraktas även ur den gemensamma samhällsnyttans synvinkel.
Tyvärr föreligger emellertid en mycket stor oenighet om detaljerna
när det gäller att avgöra vad som är att anse som allmännytta.
På den grundläggande punkten torde dock alla vara fullt ense,
att de gemensamma strävandena skola avse landets rikast möjliga
försörjning med minsta möjliga insats av mänsklig arbetskraft.
Medlen att arbeta sig fram mot detta mål äro fortsatt industrialisering och den redan bestående industriens rationalisering.
Det är endast genom industrialiseringen – i vid bemärkelse –
som det varit möjligt att i vårt land på mindre än hundra år
flerdubbla den allmänna levnadsstandarden. Och det är endast
genom fortsatt industrialisering och rationalisering som produktionen per sysselsatt arbetskraft kan ökas ännu mera och därmed
levnadsstandarden ytterligare höjas. Detta betyder att hela produktionen i nuet ej får avse varor för omedelbar konsumtion utan
att en del av produktionen måste omfatta varor för investering
i produktionen. Sker icke detta, utan låter man hela nationalinkomsten gå till konsumtion, så kan produktionen icke ökas och
följaktligen icke heller konsumtionen. J a, i själva verket kan
den uppnådda konsumtionsvolymen ej ens vidmakthållas, därför
att redan en oförändrad produktion kräver ett visst mått av investeringar för underhåll av produktionsapparaten. Konsumtionen
i nuet måste således hållas tillbaka under den samtidiga produktionen, detta redan om konsumtionen skall kunna hållas oförändrad
och ännu mera om den skall kunna ökas i framtiden.
Det torde överstiga varje mänsklig förmåga att kunna fastslå
huru stor del av produktionen som bör gå till konsumtion och
huru stor del till investering. Det enda man med säkerhet vet
är att där detta problem allvarligt angripits och en lösning prövats,
såsom skett i de högmoderna demokratierna och i diktaturstaterna,
där har man grundligt misslyckats. I de förra har folkmeningen
252
S katteproblernet
skattevägen tagit ut en allt för stor del av produktionen till direkt
konsumtion, ja man har till och med gått så långt, bland annat
i vårt eget land, att man sökt hålla en konsumtion vid makt som
överstigit vad produktionen avkastat. Penningvärdets förfall har
blivit den givna följden av denna politik. I diktaturstaterna har
man däremot, ävenledes genom skatter, hållit nere konsumtionen
till förmån för krigsrustningar. Det är av följderna av denna
politik hela världen nu lider. Mot dessa misstag står det att i
sådana stater, såsom under mellankrigstiden i vårt land, i
England och i U. S. A., där skattetrycket varit måttligt och nä-
ringslivet fått utvecklas i relativ frihet, där har den allmänna
levnadsstandarden stigit som mest. Där har problemet om produktionens avvägning på konsumtionsvaror och på investeringsvaror löst sig självt. Så märkvärdigt är detta heller icke om man
blott håller i minne att förutsättningen för en ökad produktion
av konsumtionsvaror är att produktionen kan avsättas, d. v. s.
att konsumtionen samtidigt ökas och därmed levnadsstandarden
höjes. Det är en självreglerande växelverkan mellan produktionsökning och konsumtionsökning som försiggår så länge frihet rå-
der, må vara att denna växelverkan icke alltid sker helt utan störningar – kriser.
Erfarenheten, den tillförlitligaste av alla läromästare, har så-
ledes hittills tydligt nog utvisat att höga skatter ha förödande
verkningar, icke blott för det enskilda landet utan för hela världshushållningen så som alla länder nu äro beroende av varandra.
Nu säga nydemokraterna att även de mycket väl förstå att investeringar äro nödvändiga för en höjning av levnadsstandarden.
Det är dock icke alls nödvändigt, fortsätta de, att enskilda ·företagare göra dessa investeringar, utan dem kan staten göra planmässigare och bättre. Därför bör man låta staten taga ut så höga
skatter att dessa förslå att täcka såväl statens konsumtion som
den önskvärda investeringen.
Det låter sig knappast förnekas att man även på den vägen,
den väg som leder över näringslivets socialisering, kan tänkas
uppnå det eftertraktade målet, en höjning av den allmänna levnadsstandarden. Alla erfarenheter som gjorts där socialiseringen
genomförts mer eller mindre fullständigt verka dock i högsta
grad avskräckande. Det har nämligen överallt visat sig att när
en produktion överföres i statlig regi blir den mindre effektiv
än motsvarande enskilda produktion. Produktionen per anställd
blir lägre än förut. Men icke bara detta. Det har också framgått
253
,· .
Oscar Lundqvist
att den nydemokratiska staten som arbetsgivare mindre intresserar
sig för en ökning av produktionen än för dennas jämnare fördelning och att även på grund härav en produktionsminskning
kommit till stånd. Som ett vältaligt uttryck härför kan anföras
det här hemma nu så omdiskuterade nya skatteförslaget. I detta
finnes ej så mycket som ett ord om att använda någon del av de
beräknade skattemedlen för investeringar utan är allt avsett att
gå till konsumtion. Ja, när det enligt detta skatteförslag tydligen
är meningen att de konfiskerade förmögenhetsobjekten skola ingå
i driftsbudgeten, då betyder detta att man vill överföra redan
gjorda investeringar till konsumtion. Denna sköna tanke- absurd
därför att redan i investeringar bunden förmögenhet icke kan
konsumeras, men väl skapa produktion – vittnar så klart som
gärna är möjligt om nydemokraternas bristande intresse för en
ökad produktion och höjd levnadsstandard.
Den enda vettiga slutsats som kan dragas av dessa vittnesbörd
är att produktionen så långt det över huvud är möjligt bör ligga
på enskilda händer. Då bör skattepolitiken också vara så utformad
att den befrämjar det enskilda sparande, som är förutsättningen
för investering och ökad produktion. Men om det således å ena
sidan är ett statsintresse att befrämja sparandet, så kan det å
andra sidan icke vara ett statsintresse att straffbeskatta sparandets resultat, den skapade förmögenheten. Även med utgångspunkt
från allmännyttan eller statsnyttan kommer man således fram
till samma resultat att förmögenhetsskatter äro ett oting. De äro
oförenliga med rättsstatens ide likaväl som med det framåtskridande samhällets intressen.
Enbart ett avlysande av alla förmögenhetsskatter innebär dock
icke på något sätt ett verkligt främjande av sparandet. Ett sådant
avlysande skulle i själva verket blott betyda det högst rimliga
att den sparsamme får behålla det sparade. Skall spararrdet effektivt främjas bör det på ett eller annat sätt direkt belönas. Skattevägen kan detta ske genom att taga ut lägre skatt på den del av
inkomsten som sparas än på den del som konsumeras. Det är ju
dock så att vad som sparas, utom vad som i reda pengar gömmes
i byrålådorna, det blir direkt av den sparande själv eller indirekt
genom någon penninginrättning investerat i produktionen och ställes därmed i samhällets tjänst. A andra sidan borde ett tärande
på själva förmögenheten beskattas så som vore den förbrukade
delen en verklig inkomst. Ett sådant tärande betyder självfallet
att ett motsvarande sparande på andra händer icke går till ny- 254
Skatteproblemet
investering utan blott till övertagande av en redan förut gjord
investering.
Tanken ledes härmed alldeles oförmedlat fram till konsumtionsskatter av samma slag som den hos oss nu »lyckligt» avskaffade
omsättningsskatten såsom varande en alldeles förträfflig form av
beskattning. Åven en så relativt låg skatteprocent som den hos
oss tillämpade ger mycket stora intäkter utan att skatten kännes
särskilt betungande för skattebetalarna. Skatten uppmuntrar till
sparsamhet och drabbar hårdare den slösaktige. Och om skatten
utgår på alla varor, utan att såsom hos oss vissa varor undantagas, vållar dess inkasserande handeln blott obetydligt besvär.
Man måste starkt beklaga borttagandet av denna skatt, som väckt
blott ytterligt ringa missnöje hos den stora allmänheten. Och man
måste i mycket hög grad förvåna sig över att just det parti skulle
häftigast påyrka skattens slopande, som har så stora sympatier
för det land, där omsättningsskatten är den över alla andra dominerande inkomstkällan för staten. Kan omsättningsskatten vara
demokratisk i detta verkligt demokratiska land, då borde den,
kan det tyckas, kunnat få betraktas som demokratisk även hos oss.
Den borde snarare ha utbyggts så att den i möjligaste mån lämnat
täckning för alla de statsutgifter som vållas av sådana uppgifter
som äro av lika värde för alla medborgare i landet.
Konsumtionsskatter, som icke samtidigt äro rena lyxskatter,
ha den olägenheten med sig att de drabba även konsumenter med
en inkomst vid eller under vad som måste betraktas som existensminimum. Man kommer förbi denna olägenhet genom att, så som
redan praktiserats, i sådana fall utlämna rabattkort eller direkta
subventioner till ett belopp motsvarande konsumtionsskatterna för
detta existensminimum. Däremot är det knappast Il’ågon olägenhet att besökande utlänningar få betala konsumtionsskatt för vad
de konsumera här i landet. Sådan skatt få våra egna landsmän
mångenstädes betala på utrikes resor och därför finns ingen anledning för oss att tillämpa en annan ordning.
Så komma de viktiga frågorna: vilka kunna spara och huru
skola sparmedlen överföras till investeringar~ Snart sagt alla
människor kunna spara, även många som leva under de blygsammaste ekonomiska villkor. Småbrukaren sparar när han med
blott egna hjälpmedel förbättrar sin jord, den lilla hantverkaren
när han på samma sätt utvecklar sin verkstad, affärsmannen när
han utökar sitt lager eller förbättrar sina lokaler. Alla de spara
255
•’
‘Oscar Lundqvist
som med egna händer- ofta nog bisträckta med material- skapa
något av för framtiden bestående värde. Och alla dessa investera
samtidigt som de spara, ehuru investeringen icke sker medelst
pengar utan genom insats av eget arbete.
Men allt sparande som sker på detta sätt kan icke beskattas
och får ej beskattas, detta därför att skatten utgår i pengar medan
spararrdet skett i materiella värden. En beskattning skulle bestraffa dessa idoga och all uppmuntran värda medborgare med
en sänkt levnadsstandard mot den de kunde föra om de ej sparat.
Först när det sparade skänker dem en högre inkomst eller lägre
utgifter kan skatt få komma i fråga.
För all den investering åter, genom vilken en industri skall
kunna uppbyggas eller rationaliseras och människakraften kunna
lämna ökat materiellt utbyte, gäller att den måste ske vägen över
penningen. Även penningbesparingar kunna göras långt ned i de
breda lagren av människor med relativt låga inkomster. Detta
bevisas klart nog av de mycket stora behållningar som insättare
av dessa kategorier äga i sparbanker av skilda slag. Mycket sällan,
tyvärr allt för sällan förekommer det att någon av alla dessa
.småsparare direkt investera sina pengar i något företag. Det är
svårt att bedöma orsakerna härtill, men en orsak torde ganska
säkert vara att aktierna i vårt land merendels lyda på för höga
belopp för småspararnas resurser, en annan orsak är den att dessa
sparare söka största möjliga trygghet för sina besparingar, dem
de därtill ofta nog behöva ha disponibla för oförutsedda utgifter.
Indirekt, d. v. s. genom sparbankerna bli dock alla dessa pengar
investerade, ehuru blott mot inteckningar i fastigheter eller andra
sådana säkerheter som banklagen medgiver. På småsparande av
detta slag är emellertid hela den kooperativa företagsamheten
uppbyggd, därvid dock är att bemärka att de medel som tecknats
i form av andelar kunnat användas med betydligt större frihet
än de på sparbank insatta.
För all den investering som skall ske inom den enskilda industrien har man – tyvärr har redan sagts – därför att räkna
blott med de sparmedel som kunna ställas till förfogande av medelklassen och av de verkligt förmögna. Och endast de senare är
det som ha möjlighet att släppa till de mycket stora kapital som
i regel äro nödvändiga, liksom blott de äga förutsättningarna att
bedöma och kunna taga de risker som äro förbundna med investeringarna. Så mycket större skäl då att icke lägga hinder i vägen
för deras landsgagneliga insatser. Det är de som främst av alla
256
skatteproblemet
bidraga till att öka ett lands produktivitet och till att höja den
allmänna levnadsstandarden. De förmögna investerarna äro, så
kan man förtydliga saken, de verkliga såningsmännen inom ett
lands näringsliv, deras investeringar äro sådden och skörden, det
är landets välfärd. Drager man skattevägen in en för stor del
av deras inkomster så att de icke längre kunna spara, då förhindrar man landets industriella utveckling. Och hotar man dem
med att efter deras död beslagtaga deras egendom och lägga deras
företag under staten, då betager man dem lusten att spara. Som
det nu är göra de sig väl förtjänta av den relativt måttliga levnadsstandard de i regel unna sig och kunna unna sig. Blott om
de skulle förslösa en orimligt stor del av sina inkomster på ren
flärd kan det vara skäl för samhället att reagera. Och detta kan
ske just genom att straffbeskatta deras slöseri, deras onödiga utgifter, icke deras inkomster. Det får aldrig gå så långt att det
blir avunden som får bestämma den ekonomiska politiken i ett
land. Det bör vara klokheten som skall sitta i högsätet.
Men om nu, som här sagts, höga skatter utgöra ett verkligt
hinder för produktionens utbyggnad, huru skall man då kunna
förklara de mycket stora investeringar som skett här i landet
under kriget och trots rådande hårda skattetryck. Svaret är att
bland alla våra underliga lagbestämmelser på skatteområdet finns
det en – i varje fall – bestämmelse som är verkligt klok och som
står i god överensstämmelse med här anförda synpunkter. Det
är bestämmelsen om den fria avskrivningsrätten för bolagen, men
tyvärr icke för enskilda företagare. Genom denna bestämmelse
ha bolagen haft möjlighet att investera stora delar av sina förtjänster i utbyggnader eller nybyggnader och att genom stora
avskrivningar å dessa för tillfället få dem fria från beskattning
(dock ‘ej fria från krigskonjunkturskatt). Blott för tillfället, visserligen, eftersom vinsterna förr eller senare måste komma fram.
Men det är mycket nog detta med ett uppskov, särskilt om man
lever i – det bedrägliga? – hoppet om framtida lägre skatter
den gång vinsterna måste redovisas. Om det därför är så som
många hålla före, och som troligen är riktigt, att bolagens investeringar under kriget och efter detta fått en alldeles för stor
omfattning, så är en av orsakerna även härtill just det hårda
skattetrycket. starkt bidragande torde dock ha varit den allt för
rikliga penningförsörjningen och de låga räntorna, något som
egentligen ej hör samman med det här behandlade problemet.
18- 473DS Svensk Tidskrift 1947 257
,- .
Oscar Lundqvist
Så långt som detta inlägg blivit skola här icke närmare beröras
de starkt nedbrytande moraliska verkitingar ett högt skattetryck
medföra, i all synnerhet när skatterna av dem som drabbas därav
kännes som orättvisa. Inte heller skall någon sammanfattning försökas. Som slutord skall endast tillfogas att den troligen alla andra
överskuggande orsaken till den allmänan felsynen på skattefrågan
torde vara den att man icke gör sig någon klar åtskillnad mellan
inkomster som kunna konsumeras, som ligga i konsumerbara varor.
och inkomster som icke kunna konsumeras därför att de utgöras
av realvärden. Båda slagen mätas i pengar och det är detta som
iir den stora olyckan.
~58

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism