Print Friendly

Skattar bäst som skattar minst

Av Peter J Olsson | 31 maj 2019



Kommunal- och landstings/regionskatterna är under resa uppåt, men förklaringen är inte alltid så ensidig som debattörer från både höger och vänster vill låta påskina, konstaterar Peter J Olsson.

Det brådskar att hantera utformningen av den kommunala servicen. Annars kommer vi mycket snart att se skattesatser i nivå med eller högre än dagens toppnivåer: Dorotea i Västerbottens län har i dag 35,15 i utdebitering, bohuslänska Munkedal 35,11.

Krisen började inte i Danderyd – i lågskattekommunen, ”den rika kommunen”, ”det moderata skyltfönstret”. Men styrkan i den ekonomiska krisen och i den föreslagna skattehöjningen är hittills störst där.

Dagen före Kristi Himmelsfärds dag meddelade kommunstyrelsens ordförande Hanna Bocander (M) att skatten föreslås höjas med 1,40 skattekronor, och Danderyd lyfter därmed rejält i skatteligan.

Samtidigt med skattehöjningen ska stora besparingar genomföras. 60 miljoner ska hämtas in den vägen, vilket inte ens täcker de 80 miljoner man hittills levt över tillgångarna. Än mindre den kvartsmiljarder de värsta prognoserna pekade på.

Skälet till denna jättehöjning är flerfaldig. Ingen av dem är helt rättvisande.

Det är sant att Danderyds skattebetalare, fattiga som rika betalar 600 miljoner om året till de kommunala skatteutjämningssystemen – och ytligt kan man säga att kommunen istället kunnat sänka skatten om den slapp skicka pengar till Malmö och till norrländska kriskommuner. Men det är inte hela sanningen, andra kommuner i samma läge tycks än så länge stå starkare.

Att Danderyd kanske inte vänt på alla slantar är lika sant, men förklarar inte allt. Dock tycks kommunen ha agerat i tid, den har behållit kommunala skolor och förskolor när de fallit i popularitet, och de har expanderat kommunal service mer än skatteunderlaget har ökat. En förklaring till saktmodigt är att man hoppats på fortsatta stora intäkter från markexploateringen.

Danderyd har däremot mindre problem med det som andra kommuner knäar under: Skenande försörjningsstöd i spåren av 2015 års flyktingvåg.

Sveriges kommuner och landsting SKL har länge varnat för stigande kommunalskatter och får nu vatten på sin kvarn. Organisationen tror på fler skattehöjningar inför 2020, i vissa fall kanske lika stora som Danderyds.

För närvarande går var fjärde kommun och vart tredje landsting back. (Alla landsting är numera regioner, vilket säkert förvirrar en del.)

Och det är denna trend som jag främst berör. Danderyd visar mest att det inte alltid räcker med goda föresatser, den ekonomiska vintern kommer ändå. Moderaterna i Danderyd har inte varit benägna att höja skatter, och koalitionspartiet Kristdemokraterna gick i höstens kommunalval framme att skatten skulle sänkas med en krona under mandatperioden. Det löftet kanske blir lite lättare att uppfylla om an först höjer med 1,40.

Kommuner och landsting har olika sorters verksamhet, vilket gör att de inte helt kan jämföras, men delar en rad gemensamma problem.

Offentlig service är i sig problematisk. Den säljs inte på en marknad, vilket socialister ofta hävdar är bra. Men bristen på mer objektiv värdering lider alla kommunala och landstingskommunala utförare av.

Tidigare satte man ofta produktivitetsutvecklingen till noll definitionsmässigt i offentlig sektor, och bidraget till BNP är förstås vad det kostar, och inte vad det är värt.

Ändå är det klart att det sker mycket stora produktivitetshöjningar när metoderna utvecklas. Kanske märks det allra tydligast inom sjukvården – den medicinska vetenskapen och praktiken utvecklas i dag blixtsnabbt. Och även rutinoperationer har fått ökad produktivitet: Ta gråstarrsoperationer som för bara få decennier sedan krävde två dagars inläggning vid två tillfällen, de görs nu polikliniskt samtidigt som resultaten blir bättre. Och kostnaderna har sjunkit samtidigt som fler drabbade snabbt kan få ett normalt liv. Ibland i arbetslivet, ibland en rikare ålderdom där kognitiva förmågor underhålls med läsning och tv-tittande.

Den allra mest utvecklade vården går samtidigt fram med stormsteg. Ny mediciner åstadkommer fantastiska resultat, ibland till och med skräddarsydda för en liten grupp eller till och med en enstaka patient!

Smakar det, så kostar det – bara för nya cancermediciner lägger Region Skåne ett antal hundra miljoner varje år.

Massproduktion sänker priset – men ibland är det få patienter som behöver just detta recept – och likaså utgångna patent, men just nu går utvecklingen så snabbt att det senaste alltid har skydd. Och diskussionen går snarare mot att det behövs något längre patenttvister för att finansiera utveckling av nya mediciner.

Så inte är det enkelt. Och till verksamhetsutvecklingen kommer att många landstings sjukhus är byggda för 40-60 år sedan, och nu behöver bytas ut eller renoveras.

Kommunerna är mindre i forskningens framkant när det håller skola, barnomsorg och och äldreomsorg. Men effektivare organisationer kan göra mycket, inte minst för att låta omsorgen bli bättre.

Inte minst kombinationen av ökad valfrihet och privata utförare kan åstadkomma mycket. Vinsterna är precis som på sjukvårdssidan ofta kvalitetshöjning och inte stora besparingar.

Det såväl landsting och kommuner är sämst på är att ta bort de verksamheter som ersatts av nya. Ofta har man kvar både de gamla utgifterna och de nya när man snabbt borde ersatt de gamla.

Man kan dra många exempel på den offentliga verksamhetens fortgående utveckling och de förbättringar som redan sker. Jag tror inte att det är omöjligt – om än svårt, trögt och konfliktmättat – att ganska snabbt bygga om en kommunala och landstingskommunala organisationer till det bättre.

Svårare är då den växande gruppen i landet utanför den egentliga arbetsmarknaden och med otillräcklig kompetens för dagens arbetsmarknad. Den leder till mindre skatteintäkter, minskande tillväxt per person och till stora utgifter för både försörjningsstöd och offentlig service i övrigt. Att inte ha ett jobba och att inte kunna försörja sig tycks vara en stor orsak till såväl sjukdom som sociala problem.

Den kommunala sektorn är sålunda ingalunda hopplöst förlorad. Men den kommer under ett antal decennier vara grundbulten för landets välstånd och välfärd. Och skulle vi misslyckas i reformarbetet kan det gå illa. Men lyckas vi blir framtiden desto ljusare.

De närmaste åren lär vi oavsett var vi till slut hamna se fler kommunala kriser och fler skattehöjningar. Var och en måste prövas efter just de aktuella förutsättningarna, det är inte alltid befäst att säga nej och dra ut på plågan.

Den som om tio år har lägst skatt vinner.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism