Skånsk snömodd och palmer på Caymanöarna

Reepalus utredning debatteras friskt, ingen vill väl att deras skattepengar ska gå till paraplydrinkar i skatteparadis. Men går förslaget igenom är det här hemma vi kommer få lida av konsekvenserna, konstaterar Amanda Wollstad.

Jag insåg här om dagen att jag inte nyttjat en offentligägd vårdinrättning på över tolv år.

Jag nyttjar av diverse mer eller mindre olyckliga omständigheter ofta vårdinrättningar, och har med åren omgivit mig av ett mödosamt ihopsamlat och noga utvalt team av utövare. Proffs, som känner till min historik, går att få tag på även med kort varsel, som lyssnar på mina funderingar och tar sig tid att förklara. Människor jag är beroende av för att kunna fungera fullt ut, för att må bra.

De bedriver sin verksamhet i olika form – någon med mindre behov av specialutformade lokaler och dyr utrustning bedriver sin verksamhet i enmansbolag, primärvårdsmottagningen drivs gemensamt av några av läkarna som arbetar där, någon mer specialiserad verksamhet ingår i en större koncern – men alla är de privata.

Det är möjligt jag har haft orimlig tur, och naturligtvis finns det privata utövare som håller sämre kvalitet än de jag refererar till som mina – jag har själv stött på några, och valt bort dem. Systemet möjliggör ju det, vilket i sin tur bidrar till att de jag nyttjar måste vara så bra.

I alla fall har systemet möjliggjort det hitintills. Idag går remisstiden ut för Reepalus utredning om vinster i välfärden. Den har sågats av alla möjliga och omöjliga instanser, mer om det har Peter J Olsson skrivit här bredvid, men ändå driver regeringen och Vänsterpartiet på.

Fast i en rävsax och ideologiskt förblindade vill de omöjliggöra de privata alternativ jag och så många med mig är beroende av. Mina vårdgivare, vännernas döttrars högt älskade lilla förskola, grannpojkens friskola för barn med särskilda behov. Ingen av dem kommer gå att driva vidare om Reepalus förslag går igenom, framtiden blir för osäker för små verksamheter utan möjlighet att bygga upp en buffert och någon dag kanske få lön för all mödan.

Istället hänvisas vi till allmänna alternativ, underdimensionerade och dåligt rustade till att ta över de tiotusentals patienter, elever och vårdtagare som idag nyttjar de privata alternativen. I mitt fall i första hand till min närmaste kommunala vårdcentral, som Uppdrag Granskning ägnade hela onsdagens avsnitt, som rankats som sämst i Skåne och en av de sämsta i Sverige.

För att ingen ska råka tjäna några kronor på att erbjuda ett bättre alternativ till det offentligas snäva mall krossar man småskaliga initiativ för de som inte passar in i den och personal som startar eget eller söker sig till privata arbetsgivare för att få inflytande över sin egen vardag. Tar ifrån alla oss som nyttjar de privata alternativen vår trygghet och vår valfrihet.

Det är den krassa verkligheten bakom Reepalus förslag. Skånsk snömodd, snarare än palmer på Caymanöarna.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift