Print Friendly, PDF & Email

Självständighetsförklaringens brokiga historia

Av Daniel Bergström | 24 April 2020



Kan ett imperium falla för att man inte har en vas att ställa blommor i? Varför ligger inte Västra Florida i Florida? Daniel Bergström försöker förklara detta med förklaringar.

Jag har en egenartad bekännelse. En av mina litterära favoritgenrer är självständighetsförklaringar. Det finns vågar jag påstå inte många prosaverk som i fråga om schvung och patos kan mäta sig med en riktigt bra självständighetsförklaring. Ta bara de berömda raderna från den amerikanska: ”We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, and that among these are life, liberty and the pursuit of happiness.” Så ska det låta. Mot detta står sig till och med Stefan Löfvens talekonst slätt.

Självständighetsförklaringar har naturligtvis precis som alla genrer sina klichéer och slitna troper. Men för en verklig konnässör skänker även detta njutning, eller i vart fall en varm och ombonad känsla av igenkänning.

Det centrala och kanoniska verket, som inte går att kringgå i någon översikt av genren, är naturligtvis den redan citerade amerikanska. Den förhåller sig ungefär till andra självständighetsförklaringar som Agatha Christies Mordet på Orientexpressen förhåller sig till andra pusseldeckare. Det är en oöverträffad mall, ett litet mästerverk i sitt slag.

I princip varje amerikan och skulle jag tro de flesta någorlunda välinformerade européer tror sig känna till datumet då denna självständighetsförklaring undertecknades: den 4 juli – ”Fourth of July” (vilket för övrigt är det enda datum som i USA skrivs och sägs på detta gammalmodiga vis; annars är den normala regeln i amerikansk engelska att datum benämns enligt mönstret ”July third”, ”December twenty-fifth” och så vidare). De verkliga ljusen känner också till platsen: ”Independence Hall”, provinsförsamlingens hus i Philadephia. Sålunda fick denna i övrigt ganska dystra stad, grundad av kväkare i det skogiga Pennsylvania (”Penns skog”, som den ytterligare exklusivare elit som kan sitt latin kan utläsa), distinktionen att bli Förenta Staternas första huvudstad. Åtminstone amerikanska skolbarn känner också till hur man efter undertecknandet av självständighetsförklaringen ringde i möteshusets klocka för att tillkännage denna epokgörande händelse. Själva klockan är (för sitt i ärlighetens namn skäligen blygsamma bidrag till den politiska friheten i Nordamerika) numera föremål för fysisk vördnad under beteckningen ”the Liberty Bell”. Ett av tidernas mest sublima aprilskämt iscensattes för övrigt av den amerikanska snabbmatskedjan Taco Bell, som den 1 april 1996 i annonser i tidningar och TV stolt tillkännagav att företaget hade köpt the Liberty Bell och döpt om den till ”the Taco Liberty Bell” – det är ett trösterikt högt betyg till den amerikanska allmänhetens känsla för pietet men ett nedslående lågt betyg till densammas skarpsinnighet att detta utlöste en väldig proteststorm.

Kanske det mest anmärkningsvärda med självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 är emellertid att den inte ägde rum den 4 juli. Det var den 2 juli som delegaterna antog och undertecknade självständighetsförklaringen. Två dagar senare kungjordes deklarationen genom att tryckas i tidningarna i Philadelphia. Om man funderar på det känns det lite torrt att fira årsdagen av en kungörelse. Så kanske är det bäst att inte fundera på det.

Precis som Mordet på Orientexpressen – i sin genre – har den amerikanska självständighetsförklaringen blivit flitigt imiterad. I stora stycken har den fått utgöra blåritning för sina epigoner.

Men låt oss, innan vi dyker ner i detaljerna kring detta, först ta ett steg tillbaka, och ställa oss följande fråga: varför förklarar man sig överhuvudtaget självständig? Det vill säga, om man nu är exempelvis ett gäng sura kolonister i Nordamerika som tycker att det känns som en dålig deal att bli beskattade utan att få representation i parlamentet, varför nöjer man sig inte med att helt enkelt göra sig självständiga? Kasta den engelske kungens lådor med te i vattnet, välj representanter till en kontinental kongress och sluta svara på breven från London, så är ju saken klar.

Svaret är lika självklart som det är abstrakt. Legitimitet. En självständighetsförklaring syftar till att så övertygande som möjligt, för sig själv och för andra, förklara varför man har legitimiteten på sin sida.

Den osentimentale betraktaren av världshistorien kan lätt förledas att tro att makt nästan alltid varit samma sak som rätt. Gräver man lite djupare och med lite finare instrument finner man dock att denna bild grumlas. Härskare, oavsett hur många arméer de kunnat ställa i fält, har alltid varit angelägna att framställa sina anspråk på makt som legitima. Därav allt tal om konungar av Guds nåde, därav medeltidens och den tidigmoderna tidens omöjligt invecklade dynastiska anspråk.

Grunden för alla anspråk på legitim maktutövning har förblivit förvånansvärt likartad genom historien, eller i vart fall sedan det tidiga 400-talet då Augustinus av Hippos glödheta ”Gudsstaten” landade på bokhandelsdiskarna, nämligen naturrätten. Augustinus och Thomas av Aquino såg Gud som det självklara upphovet till och garanten för naturrätten. Statsrättens lärde från 1600-talet och framåt, som de av Bellman besjungna Pufendorf och Grotius, var inte lika säkra på den saken. Kanske var det ”förnuftet” eller naturen själv som ställde upp naturrättens lagar (vad nu det ska betyda). Idag säger man lite vagt att en stats legitimitet kommer från folkviljan, men regeln om folkviljans primat grundar sig ju själv på naturrätten, nämligen idén om mänsklig värdighet och objektiva individuella rättigheter.

I vilket fall är legitimitet en metafysisk idé, något som svävar ovanför all världens realpolitik.

Därmed inte sagt att denna i grunden metafysiska känsla inte kan ha synnerligen konkreta och diskonterbara konsekvenser; redan av texten i USA:s självständighetsförklaring framgår att en av de saker som de upproriska kolonisterna var mest oroliga för var att stormakterna skulle avbryta sina handelsrelationer med dem när de förklarade sig självständiga, vilket omedelbart skulle döma republikens sak till döden.

Precis som Agatha Christie hade sina förebilder hade också Jefferson och hans kamrater sina. Att den amerikanska självständighetsförklaringens förståelse av individens naturliga rättigheter och betydelsen av konstitutionellt styre har hämtat näring från John Locke och den lilla revolution i England som hans idéer ledde fram till 1689 – ”den ärorika” – är kanske ingen överraskning. Lite mer okänt är kanske att den mest direkta inspiratören var en schweizisk jurist med det besynnerliga namnet Jean-Jacques Burlumaqui. Det var B (jag kallar honom det för att slippa skriva ut hela namnet igen) som först formulerade tanken på ”checks and balances”, det vill säga att de olika samhällsmakterna ska utöva kontroll över varandra. Montesquieu kom bara så långt som att fundera ut att maktens olika funktioner borde delas på flera händer, men formulerade aldrig något konkret system för hur dessa funktioner skulle samspela. Det var också B (ni vet vem jag menar) som lade till jokern ”the pursuit of happiness” (fast på franska så klart) till John Lockes förvisso stringenta men en smula torra lista på mänskliga grundrättigheter: liv, frihet och egendom.

En annan viktig förebild för de amerikanska kolonisterna var de nederländska provinsernas självständighetsförklaring från Spanien 1581. Precis som den amerikanska självständighetsförklaringen innehåller den holländska självständighetsförklaringen en uppräkning av alla orättvisor som har föranlett det drastiska draget att förklara självständighet. Det finns dock en viktig skillnad: det holländska dokumentet är avfattat som ett brev till den spanske kungen Filip II, det är närmast en uppsägning av ett avtal med angivande av hävningsgrunderna. Den amerikanska självständighetsförklaringen, däremot, är ett brev till världssamfundet. Den senare modellen skulle komma att bli stilbildande, som vi ska strax ska se.

Att tilltala världssamfundet i detta ärende var dock ingalunda någon innovation av år 1776. Det går, med lite god vilja, att hitta förebilder också för detta. Till exempel den så kallade ”förklaringen i Arbrorath” från 1320, en av alla dessa skotska självständighetsförklaringar från England (de tycks aldrig riktigt bita). Alla som har sett Braveheart har kontexten klar för sig. Förklaringen i Arbroath författades av skotska ädlingar som ett brev till påven Johannes XXII, för att förklara inför högre instans varför goda kristna undersåtar känt sig tvungna att mopsa sig mot sin kristne konung. Påven fick, inte utan skäl kan man tänka, personifiera världssamfundet i detta fall.

Den genom historien mest citerade passagen i Arbroathförklaringen förtjänar att citeras igen (en gång till kan väl inte gör någon skada): ”For, as long as but a hundred of us remain alive, never will we on any conditions be brought under English rule. It is in truth not for glory, nor riches, nor honours that we are fighting, but for freedom – for that alone, which no honest man gives up but with life itself.”

Åtminstone jag ser en blåmålad Mel Gibson framför mig. Människor som är mer lärda än vad jag är och som har rådbråkat den ovan citerade textstycket har dock kommit fram till att medeltidens högländare inte var de toviga naturbarn till Mattisrövare som Hollywood vill ha det till. Passagen är tydlugen en klar parafras på den romerske historikern Sallustius skildring av Catilinas uppror från första århundradet före Kristus, uppenbarligen lika omedelbart begriplig vid skotska hovet som av påvens kanoniska jurister i Rom.

I vart fall i mina öron får orden också återklang i en text på svenska, Biskop Thomas Frihetsvisa från tiden omkring Engelbrektstriden (1430-talet): ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”. Vem vet, men om skottarna kunde sin Sallustius var säkert biskop Thomas i Strängnäs inte sämre.

Nu från frågan om föregångare till frågan om efterföljare.

Grundstrukturen för en lyckad självständighetsförklaring enligt äkta amerikansk modell, om någon skulle vilja skriva en egen, ser ut ungefär enligt följande. Först en kort introduktion där man förklarar varför man anser sig vara skyldig att redogöra för sina skäl. Här kommer frågan om legitimitet in, och det kan ofta vara på sin plats att bedyra hur trogen man i det längsta har varit det land eller den kung man förklarar sig självständig från, det vill säga vilken god och saktmodig undersåte man hittills har varit, så att alla ska förstå att detta inte är något som sker i hastigt mod utan efter moget övervägande. Därefter bör man ha någon form av principprogram, det vill säga en uppräkning av de ändamål som man anser att en regering bör tillgodose. Ju kortare och mer elegant formulerat desto bättre. Det är alltså här man slänger in ”life, liberty and the pursuit of happiness”, eller vad annars man nu tycker om. Vad som kommer därnäst har vi redan varit inne på, och detta är nästan viktigast av allt: man måste man ha en noggrann lista på alla de oförrätter som den nuvarande regeringen eller kungen har utsatt en för. Här är regeln ju längre desto bättre. Se till att nämna de allvarligaste oförrätterna först, det är ändå ingen som kommer orka läsa till slutet av listan, så där kan man slänga in lite ”fillers”. Därefter kan man kasta in en kort vädjan till omvärlden, mänskligheten eller Gud att självständighetsförklaringen må mötas av förstående av välvilja (man måste ju tänka på exportintäkterna!). Och allra sist, som knorren på grisen, kommer själva de operativa orden, när man förklarar sin nya republik självständig. När den sista punkten har satts på pappret och det har klingats i klockan eller tutats i trumpeten är saken klar.

Detta mönster kom att inom kort bli flitigt kopierat. USA:s frigörelse från det brittiska imperiet låg precis i början av en av världshistoriens stora vågor av nationella frigörelser: den i början av 1800-talet. Ganska snart efter den amerikanska revolutionen följde den franska med dess nya idéer om folkligt självbestämmande. Den franska revolutionen ledde dessutom till Napoleonkrigen, som ledde till den franska ockupationen av Spanien, som ledde till att bandet över Atlanten mellan Sevilla och Veracruz klipptes av och att de spanska kolonierna i Syd- och Mellanamerika lämnades vind för våg i närmare tio års tid. Till en början försökte de lokala eliterna fortsätta som vanligt; man bildade juntor i Nya Spaniens olika provinser som provisoriska ställföreträdare för kung Ferdinand och skrev rapporter till Madrid som man lade på hög i en byrålåda.

Detta experiment med självstyre ledde dock till samma sak som liknande experiment oftast leder till: när de styrda upptäcker att de faktiskt lika bra kan styra sig själva är det svårt att göra upptäckten ogjord. Dessutom började, när de kungliga tyglarna slaknade, den latenta motsättningen mellan de europeiskfödda administratörerna och de kolonisatörer som fötts i Nya världen – kallade ”criollos” – att jäsa (urbefolkningen var vid denna tid överhuvudtaget inte en del av ekvationen). Den första av provinserna i det väldiga vicekonungadömet Nya Spanien (som sträckte sig från Valdéz i Alaska till Kap Horn vid jordens södra ände) som tog steget var Nya Granada, vars huvudstad var Bogotá.

Det låter nästan som hämtat ur ett folklustspel, men den tändande gnistan för denna världsomvälvande utveckling var en blomvas.

I juli 1810 var sommarhettan kvävande i Bogotá, nästan outhärdlig. Människorna blev allt mer besvärade och irritationen steg, som den gör vid monotont väder. I de elegantare kvarteren hade en criollo vid namn Rubio bråda dagar. Han skulle stå värd för den gästande kungliga generalkommissarien, som tillika var hjälte från slaget vid Trafalgar fem år tidigare. Av förklarliga skäl kände han sig en smula stressad; man får anta att det inte var varje dag han hade tillfälle att bjuda en konungens troman på middag. När frågan om meny var löst insåg Rubio att han kanske borde pynta lite inför finbesöket. Han fick tag på ett fång blommor, men hade ingen vas att ställa dem i. Lösningsorienterad som han uppenbarligen var gick han över till en granne, en handelsman vid namn vid namn Llorente, för att låna en vas. Llorente, som kanske tyckte att han var finare än Rubio för att han till skillnad från Rubio var född i Spanien, vägrade att låna ut sin vas. Ryktet om denna grava förolämpning spreds bland stadens goda borgare och snart dök ett argt uppbåd av criollos upp hos Llorente.

I en mer dramatisk version av världshistorien skulle konfrontationen ha slutat med att den uppretade mobben lynchade den högdragne handelsmannen, och därifrån fortfor med att ställa till ett blodbad på alla kungliga ämbetsmän och spanskfödda handelsmän i hela Nya Granada. Men glöm inte att den här berättelsen platsar i ett folklustspel. Det hela slutade alltså inte med en massaker, utan med att folkmassan på pin kiv tog vasen och hade sönder den. Lagom så.

Llorente blev arg som ett bi. Bogotás borgmästare grep in och försökte medla, men mobben vände då sitt agg mot honom eftersom de uppfattade att han stod på Llorentes sida. Hela uppträdet slutade, nästan som av en olyckshändelse, med att en ”folkets junta” bildades samma eftermiddag och valde en interimpresident för den nya staten ”Gran Colombia”. Efter Colombia följde med obetvinglig historisk kraft alla spanska kolonier på det amerikanska fastlandet efter, den ena efter den andra, sist av dem (1821) diamanten i Nya Spaniens krona: Mexiko. Så faller och skapas imperier – för att en fjäril flaxar med vingarna eller för att Rubio inte hade en blomvas hemma.

Ett av de mer rörande exemplen på det tidiga 1800-talets vurm för stora ord och stora gester när det gäller frihetens sak tillhandahåller den mycket lilla och mycket kortlivade republiken Västra Florida.

I motsats till vad namnet må antyda låg Västra Florida överhuvudtaget inte i dagens Florida, utan upptog vad som idag är en handfull counties och parishes i östligaste Louisiana och sydligaste Mississippi, med en total yta något större än Gästrikland. Området hörde i början av 1800-talet till Spanien, men beboddes huvudsakligen av några tusen engelskspråkiga kolonisatörer som, med lov eller utan, hade slagit sig ner där. I september 1810, utan tvekan inspirerad av händelserna i Sydamerika, höjde västfloridianerna upprorsfanan. Och vilken fana det var sedan: upprorsmakarnas flagga var blå med en ensam vit stjärna och kallades pampigt för ”The Lone Star Flag”. Den lilla spanska garnison som fanns, på en plats som hette San Carlos, övermannades snabbt och sedan trumpetade republiken ut sin självständighet över världen. Med ett imponerande självförtroende bildade de fåtaliga plantageägarna en kongress med två kamrar samt klubbade en författning som i princip var kalkerad på den amerikanska med en Supreme Court och allt (Var det möjligen också den enda domstolen? Jag vet inte). De utfärdade – såklart – en mångordig självständighetsförklaring precis enligt mallen. Som president, eller ”guvernör” som man med en för Västra Florida okaraktäristisk ödmjukhet stannade vid att kalla honom, valdes en Dickensfigur vid namn Fulwar Skipwith, tobakshandlare och före detta amerikansk konsul i den lilla franska kolonin Martinique i Västindien, som hade flyttat till territoriet blott året innan.

Tyvärr för västfloridianerna, som storsint sträckte handen till Washington D.C. och erbjöd goda relationer, var president James Madison inte helt övertygad om rimligheten i projektet. USA utfärdade ett ultimatum och hotade med invasion om inte Västra Florida lät sig annekteras. Guvernör Skipwith gav inledningsvis svaret att han skulle vara beredd att med tjugo man bilda cirkel runt flaggstången i republikens ”huvudstad” (i själva verket en samling skjul vid Mississippifloden, grundlagd året innan, med exakt en gata) och ”die in the defense of the Lone Star Flag”. Det framstår med hänsyn till omständigheterna som aningen överspänt, vilket Fulwar Skipwith själv strax verkar ha kommit till insikt om. Efter en kort betänketid accepterade republiken Västra Florida vid närmare eftertanke att låta sig annekteras av USA. Efter knappt två månader var äventyret över, flaggan med sin ensamma vita stjärna halades, saluterad av de amerikanska trupper som närvarade vid ceremonin (en berömvärt erkännsam gest mot tobaksfarmarnas självständighetslajv, kan tyckas). Inte ens kravet på att få uppgå i unionen som en egen delstat tillmötesgicks. Västra Florida blev en saga skriven i sand.

Men något av denna märkliga parentes skulle faktiskt leva vidare, nämligen flaggan – The Lone Star Flag. Femtio år senare anammades den som symbol för de upproriska sydstaternas konfederation, under namnet The Bonnie Blue Flag. Dessutom inspirerade den Republiken Texas flagga, när kolonisterna mellan Sabinefloden och Rio Grande år 1836 förklarade sig självständiga från Mexiko. Är man lagd åt det hållet kan förresten historien om den texanska revolutionen tjäna som en sedelärande historia om faran med okontrollerad illegal invandring, även om de till största delen republikanska väljarna i dagens Texas kanske har lite svårt att ta till sig budskapet. De engelsktalande bosättarna i den mexikanska delstaten Tejas var till allra största delen just illegala invandrare, som utan lov hade korsat gränsfloden och stakat upp mark åt sig själva på mexikanskt territorium. Och man måste medge att det framstår som en smula anspråksfullt när de engelsktalande texanerna i sin självständighetsförklaring kallar lagliga mexikanska skattemyndigheter för “foreign desperados” och spanska för ”an unknown tongue”. Otack är världens lön! Jag är emellertid fullt beredd att lägga sådana småsinta synpunkter åt sidan för att andligen få stå på Davy Crocketts och gängets sida vid Alamo.

Ända in på 1900-talet har traditionen från den amerikanska självständighetsförklaringen vårdats, i vissa fall nästan till överdrift. När de vita i Rhodesia i november 1965 fann det för gott att kapa förtöjningarna med det tvinande imperiet och ge sig av, ensamma i bräcklig farkost, utfärdade de en självständighetsförklaring som inte kan ha varit särskilt arbetsamt att skriva, för den är i princip en avskrift av den amerikanska, med ordet ”Rhodesia” inpetat där det är lämpligt. Även om man 1965 inte hade ordbehandlare med ”sök och ersätt”-funktion kan inte författandet av aktstycket i fråga ha tagit mer än 20–25 minuter i anspråk. Men de kanske inte ville sitta inomhus och skriva i det fina vädret – it never rains in southern Rhodesia. Eller så kunde de inte vara borta från sina farmer mer än korta stunder. Höet måste ju vålmas, det vet man från ”Calle Schevens vals”.

Sverige har aldrig haft tillfälle eller anledning att utfärda en självständighetsförklaring (det skulle väl i så fall möjligen ha varit 1521, men så skedde i vilket fall inte). Däremot finns det, vilket kanske är lätt att glömma, en självständighetsförklaring på svenska, nämligen Finlands självständighetsförklaring från Ryssland den 6 december 1917. Den skrevs på riksföreståndaren Mannerheims uppdrag av Hannes Snellman, en av Helsingfors mest ansedda affärsadvokater. Resultatet blev därefter; den finska självständighetsförklaring kunde lika gärna ha varit svensk, för den är ett litet mästerstycke i korrekt men torr kanslisvenska.

På ett ställe talas visserligen om ”vår sekelgamla frihetslängtan”, vilket väl får sägas vara adekvat bombastiskt för en självständighetsförklaring, men vad tycks om detta som het appell till folket att spränga sitt ok: ”Uppnåendet av detta mål påkallar närmast vissa åtgärder från Lantdagens sida. Finlands gällande regeringsform, som icke är omedelbart tillämplig på närvarande förhållanden, kräver en fullständig omarbetning, och Regeringen har för den skull nu till Lantdagens handläggning överlämnat ett förslag till regeringsform för Finland, byggt på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik. (…) Regeringen [har] samtidigt avgivit proposition till grundlagsstadganden i sådant syfte ävensom några andra lagförslag, åsyftande att tillgodose bla bla bla bla…”

När man i andra länder hojtar om blod och den Högstes beskydd tillsätter man i Norden en utredning. Det är så att man får en tår i ögonvrån.

Om 1800-talet var självständighetsförklaringarnas guldålder kan tyvärr en viss nedgångsperiod för denna sköna konst förmärkas under tiden därefter. 1898 skrev ännu Filippinerna en kilometerlång självständighetsförklaring i den äkta amerikanska traditionen, men Albaniens självständighetsförklaring från Osmanska riket år 1912 är ett katastrofalt bottennapp i genren: den består bara av en enda mening, och inte en särskilt bra mening heller.

Det koncisa skrivsättet vann tyvärr gradvis mark under 1900-talet. Kosovos självständighetsförklaring från 2008 är ett nästan lika svårartat bottennapp som Albaniens hundra år tidigare. Redan i första meningen stökas själva självständighetsförklaringen av. I nästa mening påpekar sedan kosovanerna, alldeles för defensivt och en smula grälsjukt, att detta minsann är i enlighet med de rekommendationer som lämnats av FN:s särskilde sändebud Martti Ahtisaari. Efter ytterligare två nästan helt onödiga meningar är den lilla papperslappen slut; den lyckas vara för kort och för lång samtidigt.

Som tur är finns det kvar lite skönhet och passion i världen, fast det är sent på dagen. Kataloniens självständighetsförklaring från oktober 2017 är ett nästan perfekt exempel på en självständighetsförklaring i den gamla patetiska stilen, dessutom föredömligt lång och pladdrig. Den innehåller visserligen ingen hänvisning till Gud, men dock till alla de moderna substituten: individuella och kollektiva mänskliga rättigheter, demokrati och parlamentarism. Dessutom hänvisar den uttryckligen och upprepat till Katalonien rättsliga och institutionella traditioner och ”historiska legitimitet”. Det är nästan så att både Augustinus och Pufendorf skulle bli lika tårögda av rörelse.

Innan sista punkten sätts i den katalanska självständighetsförklaringen hinner den bocka av varenda punkt i den klassiska mallen. Känslan för en kännare av genren är den av en mycket bra och mycket trogen remake av en klassisk film.

Vad den katalanska självständighetsförklaringen kommer bära för frukt i verkligheten är det väl ännu för tidigt för att säga. Det finns hur som helst förebilder för allt: Katalonien kan antingen följa USA:s och Colombias stigande solar, eller Västra Floridas och Rhodesias slocknande stjärnfall.

Men en sak är i alla fall säker, oavsett hur det slutar: en bra självständighetsförklaring blir aldrig gammal.

Daniel Bergström är jurist och frilansskribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism