Sikt och perspektiv
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SIKT OCH PERSPEKTIV
DET soM GJORT den under vintern
och våren ideligen upprepade diskussionen om regeringsfrågan så
konturlös och vag är framför allt
tre omständigheter.
Debatten har alldeles halkat över
sin egen första förutsättning –
hur skall man bära sig åt för att
skapa det maktpolitiska underlaget
för en annan regering än den socialdemokratiska. Man har – utan
att ägna kärnproblemet mer än en
förströdd tanke i förbifarten –
bara utgått ifrån att människorna
vill ha en regering, som inte är
socialdemokratisk och där Tage Erlander inte är statsminister. Detta
är att snabbt och behändigt göra
ett faktum av ett önsketänkande.
Det är att intala sig själv övermod,
därför att man behöver mod.
Det är en annan regering man
vill ha men hurudan . . . På den
onekligen ganska betydelsefulla frå-
gan har svaret hela tiden givits i
negativa formuleringar. Den nya regeringen skall inte falla tillbaka på
en allmän omsättningsskatt, inte begränsa bostadsbyggandet, inte tillåta
ett så stort bostadsbyggande att industrien får svårigheter med sinkapitalförsörjning, inte begränsa små-
företagens möjligheter att låna,
inte … Den skall överhuvudtaget
inte göra någonting, vilket för nå-
gon kan framstå som något obehagligt. Man måste kunna säga nej
också i politiken men man kan inte
nöja sig därmed. Det är ingalunda
omöjligt, att den »time for a
change», som partier, vilka i mer än
femton år suttit i opposition, så
gärna tror vara en automatisk faktor, redan nu är inne. Det finns
emellertid inga tecken, som säkert
tyder på att människor i allmänhet
så gärna vill se nya statsråd att de
alldeles avstår att fråga vad de tänker uträtta.
Politiskt aktiva och de, som gör
anspråk på att vara politiskt initierade, överskattar nästan alltid den
svenske medborgarens intresse för
regeringsfrågan. I Storbritannien
röstar man för eller mot en regering, i USA för eller emot en president men i vårt land för eller emot
en politik eller – kanske rättare
sagt – man röstar för eller emot
det allmänna intryck ett demokratiskt auktoriserat partis politik
gjort och gör. Själva regeringsfrå-
gan är alltså inte central i den politiska opinionsbildningen. Den finns
med men som en symbol för en
politisk huvudlinje, för ett alternativ, som kan övervägas. I all synnerhet gäller detta i de numerärt
inte särskilt betydande marginalgrupper som i alla demokratiska
262
länder numera avgör ett val. Det är
icke blott meningslöst utan livsfarligt att bjuda dem på personer i
stället för politik.
Regeringsfrågan är alltså en tilllämpningsfråga med två självklara
förutsättningar. Når de borgerliga
partierna ett röstetal, som ger dem
majoritet i riksdagens gemensamma voteringar, kan och skall de
ta ansvaret, kan och skall de lösa
regeringsfrågan. Detta måste ske i
samarbete eller samverkan dem
emellan, vilket förutsätter prestigefria överläggningar och beslut men
från de utgångspunkter och nyanser som valet skapat. Väljarna kan
alltså inte begära förhandsbesked i
en fråga som de själva avgör –
just då de röstar.
Trots alla ansträngningar från
högerpartiets och inte minst högerledarens sida har det visat sig omöjligt att samla den borgerliga oppositionen kring ett borgerligt politiskt alternativ. Mellanpartierna
har utan vidare vägrat att ens resonera i saken. Den enda möjlighet
som återstår är alltså att de tre partierna opererar var för sig, att vart
och ett av dem förelägger väljarna
en sammanfattning av sin politik
och framför allt av sin politiska
målsättning. Detta både kan och
bör ske utan inbördes polemik, utan
en upprivande inbördes fejd. Det
både kan och bör ske i det goda
humörets och den andliga generositetens tecken.
Otvivelaktigt hade det varit en
fördel, om den gemensamma borgerliga grundsynen hade fått kristallisera ut sig i ett samfällt arbetsprogram, som givit uttryck för
enighet i sak inte bara om formuleringar. Som läget nu är får dock
väljarna den chansen, som de eljest
skulle ha mist, chansen att själva
nyansera den borgerliga politiken,
att markera vad de finner vara
mest väsentligt och mest framtidsdugligt. Väljarnas inflytande blir
större och mer direkt.
Högerpartiet står alltså inför uppgiften att för sin del redovisa, att
göra klart för vilka syften det begär
förtroende och fullmakt.
Programmet måste vara positivt.
Det får ej begränsas till negativ kritik. Det gäller att ge riktlinjer och
förslag till lösningar, att visa vilja
och mod, beredvillighet att ge sig i
kast med de uppgifter som tränger
på.
Programmet måste vara konkret.
Det får inte ha något drag av undanflykt eller dagdrömmeri över
sig. Det måste vara konkret ur den
enskildes synpunkt – angripa problem, som är problem för honom
eller henne.
Programmet måste ha perspektiv,
måste ta sikte på det decennium
och de decennier vi har framför
oss. Närsynthet är alltid farlig men
särskilt nu då inte bara näringsoch samhällsliv utan människornas
påtagligaste levnadsbetingelser
snabb takt strukturrationaliseras.
Programmet måste vara fritt från
taktiska konsiderationer, vara öppet och ärligt, inte hesitera inför
det som kan förefalla impopulärt.
Hårdhetsgraden måste vara betydande – just därför att det gäller
ett arbete på sikt.
Just genom att presentera ett
klart och bestämt högerprogram
fyller högerpartiet sin uppgift. Just
därigenom blir partiet en progressiv faktor i svensk politik – den
progressiva faktor vi inte kan vara
utan i svenskt samhällsarbete. Just
därigenom får partiet reellt inflytande, direkt och indirekt. Den bor- 263
gerliga politiken just nu har en
skyldighet som väger över alla
andra – att göra det till synes
omöjliga möjligt. Att detta är möjligt måste högerpartiet visa, inte
bara i årets val utan under valstriderna framöver. Naturligtvis är det
viktigt att vinna- nu och i framtiden – men inte till vilket pris
som helst. Den som vinner världen
och förlorar sin själ gör en dålig
affär. Den regeln gäller också politiska partier.
DET soM GJORT den under vintern
och våren ideligen upprepade diskussionen om regeringsfrågan så
konturlös och vag är framför allt
tre omständigheter.
Debatten har alldeles halkat över
sin egen första förutsättning –
hur skall man bära sig åt för att
skapa det maktpolitiska underlaget
för en annan regering än den socialdemokratiska. Man har – utan
att ägna kärnproblemet mer än en
förströdd tanke i förbifarten –
bara utgått ifrån att människorna
vill ha en regering, som inte är
socialdemokratisk och där Tage Erlander inte är statsminister. Detta
är att snabbt och behändigt göra
ett faktum av ett önsketänkande.
Det är att intala sig själv övermod,
därför att man behöver mod.
Det är en annan regering man
vill ha men hurudan . . . På den
onekligen ganska betydelsefulla frå-
gan har svaret hela tiden givits i
negativa formuleringar. Den nya regeringen skall inte falla tillbaka på
en allmän omsättningsskatt, inte begränsa bostadsbyggandet, inte tillåta
ett så stort bostadsbyggande att industrien får svårigheter med sinkapitalförsörjning, inte begränsa små-
företagens möjligheter att låna,
inte … Den skall överhuvudtaget
inte göra någonting, vilket för nå-
gon kan framstå som något obehagligt. Man måste kunna säga nej
också i politiken men man kan inte
nöja sig därmed. Det är ingalunda
omöjligt, att den »time for a
change», som partier, vilka i mer än
femton år suttit i opposition, så
gärna tror vara en automatisk faktor, redan nu är inne. Det finns
emellertid inga tecken, som säkert
tyder på att människor i allmänhet
så gärna vill se nya statsråd att de
alldeles avstår att fråga vad de tänker uträtta.
Politiskt aktiva och de, som gör
anspråk på att vara politiskt initierade, överskattar nästan alltid den
svenske medborgarens intresse för
regeringsfrågan. I Storbritannien
röstar man för eller mot en regering, i USA för eller emot en president men i vårt land för eller emot
en politik eller – kanske rättare
sagt – man röstar för eller emot
det allmänna intryck ett demokratiskt auktoriserat partis politik
gjort och gör. Själva regeringsfrå-
gan är alltså inte central i den politiska opinionsbildningen. Den finns
med men som en symbol för en
politisk huvudlinje, för ett alternativ, som kan övervägas. I all synnerhet gäller detta i de numerärt
inte särskilt betydande marginalgrupper som i alla demokratiska
262
länder numera avgör ett val. Det är
icke blott meningslöst utan livsfarligt att bjuda dem på personer i
stället för politik.
Regeringsfrågan är alltså en tilllämpningsfråga med två självklara
förutsättningar. Når de borgerliga
partierna ett röstetal, som ger dem
majoritet i riksdagens gemensamma voteringar, kan och skall de
ta ansvaret, kan och skall de lösa
regeringsfrågan. Detta måste ske i
samarbete eller samverkan dem
emellan, vilket förutsätter prestigefria överläggningar och beslut men
från de utgångspunkter och nyanser som valet skapat. Väljarna kan
alltså inte begära förhandsbesked i
en fråga som de själva avgör –
just då de röstar.
Trots alla ansträngningar från
högerpartiets och inte minst högerledarens sida har det visat sig omöjligt att samla den borgerliga oppositionen kring ett borgerligt politiskt alternativ. Mellanpartierna
har utan vidare vägrat att ens resonera i saken. Den enda möjlighet
som återstår är alltså att de tre partierna opererar var för sig, att vart
och ett av dem förelägger väljarna
en sammanfattning av sin politik
och framför allt av sin politiska
målsättning. Detta både kan och
bör ske utan inbördes polemik, utan
en upprivande inbördes fejd. Det
både kan och bör ske i det goda
humörets och den andliga generositetens tecken.
Otvivelaktigt hade det varit en
fördel, om den gemensamma borgerliga grundsynen hade fått kristallisera ut sig i ett samfällt arbetsprogram, som givit uttryck för
enighet i sak inte bara om formuleringar. Som läget nu är får dock
väljarna den chansen, som de eljest
skulle ha mist, chansen att själva
nyansera den borgerliga politiken,
att markera vad de finner vara
mest väsentligt och mest framtidsdugligt. Väljarnas inflytande blir
större och mer direkt.
Högerpartiet står alltså inför uppgiften att för sin del redovisa, att
göra klart för vilka syften det begär
förtroende och fullmakt.
Programmet måste vara positivt.
Det får ej begränsas till negativ kritik. Det gäller att ge riktlinjer och
förslag till lösningar, att visa vilja
och mod, beredvillighet att ge sig i
kast med de uppgifter som tränger
på.
Programmet måste vara konkret.
Det får inte ha något drag av undanflykt eller dagdrömmeri över
sig. Det måste vara konkret ur den
enskildes synpunkt – angripa problem, som är problem för honom
eller henne.
Programmet måste ha perspektiv,
måste ta sikte på det decennium
och de decennier vi har framför
oss. Närsynthet är alltid farlig men
särskilt nu då inte bara näringsoch samhällsliv utan människornas
påtagligaste levnadsbetingelser
snabb takt strukturrationaliseras.
Programmet måste vara fritt från
taktiska konsiderationer, vara öppet och ärligt, inte hesitera inför
det som kan förefalla impopulärt.
Hårdhetsgraden måste vara betydande – just därför att det gäller
ett arbete på sikt.
Just genom att presentera ett
klart och bestämt högerprogram
fyller högerpartiet sin uppgift. Just
därigenom blir partiet en progressiv faktor i svensk politik – den
progressiva faktor vi inte kan vara
utan i svenskt samhällsarbete. Just
därigenom får partiet reellt inflytande, direkt och indirekt. Den bor- 263
gerliga politiken just nu har en
skyldighet som väger över alla
andra – att göra det till synes
omöjliga möjligt. Att detta är möjligt måste högerpartiet visa, inte
bara i årets val utan under valstriderna framöver. Naturligtvis är det
viktigt att vinna- nu och i framtiden – men inte till vilket pris
som helst. Den som vinner världen
och förlorar sin själ gör en dålig
affär. Den regeln gäller också politiska partier.