Samverkan i vänstervind


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

47
SAMVERKAN I VÄNSTERVIND
Av direktör JOHN MAGNUS LINDBERG
På kommunistiskt håll är man enligt
uppgift sysselsatt med att mäta styrkan av den rådande vänstervinden
alltmedan partinavigatörerna ivrigt
diskuterar hur nära vinden man vågar
gå utan att förlora fart. Svaret på den
frågan skymtar i den nyligen avhållna
Köpenhamns-diskussionen.
Just nu seglar den kommunistiska
skutan med en fart, som uttryckt i
mandat i stället för knop, och med
mer optimism än tillförlitlighet i bedömningen skulle tyda på att ytterligare ett 10-tal mandat låg inom räckhåll om ett nyval kom till stånd.
Det må vara hur det vill med storleken i en kommunistisk framgång vid
ett nyval. Vänstervinden är en politisk realitet. De socialdemokratiska
augurerna har skyndat sig att tyda
tecknen och partiledningen har lika
snabbt omsatt dem i handling, eller
i varje fall löfte om handling; lokaliseringspolitiken, skattepolitiken och
propåerna om priskontroll kan vara
exempel nog.
överhuvud ligger en allmän radikalisering av den socialdemokratiska
politiken i luften. Ordet socialisering
har ånyo blivit ett högfrekvent ord i
den socialdemokratiska debatten.
Sett från borgerlig synpunkt kan
man endast hälsa en sådan utveckling
med tillfredsställelse. Alltför många
har låtit sig vaggas till ro av den
socialdemokratiska välfärdssången. En
mera allmän reaktion mot de för varje
år allt längre framflyttade socialdemokratiska maktpositionerna har därför uteblivit. Vänstervridningen skulle
dessutom på ett mera åskådligt sätt
kunna ge de rätta perspektiven på de
borgerliga partiernas ställning såväl i
förhållande till varandra som till
socialdemokraterna. Det skulle accentuera allt det som förenar och samtidigt mera klart frilägga demarkationslinjen mellan de borgerliga och
socialdemokratin.
Det väsentliga i dagens svenska inrikespolitik måste vara att bilda en
antisocialistisk enhetsfront. En strategi där samverkan och samarbete är
huvudlinjen och där de taktiska, läs
partitaktiska, överväganden i helt annan utsträckning än hittills måste
underordna sig det politiskt väsentliga. Där talet om extrem höger och
om en liberalism som associerar sig
med socialismen borde vara bannlyst
eller åtminstone förvisat till en akademisk diskussion.
Alltför många bland de borgerliga
partistrategerna stöder sig på opinionstolkningar som saknar fotfäste i
verkligheten. Det är hög tid att man
tar hänsyn till de stora väljargrupper
som kräver samverkan som ett första
uttryck för en kraftsamling som i valet
1968 kan ge en borgerlig regering.