Samuel Jonsson: Det är dags att kapa statens skattekvot så att våra kommuner och regioner kan leva

I den svenska debatten höjs allt fler röster för olika typer av förstatligande, oväntat nog även från borgerligt håll. Liberalerna vill förstatliga skolan, Kristdemokraterna vill avskaffa regionerna och förstatliga sjukvården. Argumenten för förstatligande av kommunala och regionala verksamheter är olika men bottnar oftast i att de antingen är underfinansierade eller att kvalitén varierar för mycket från plats till plats. Samtidigt är den lokala underfinansieringen egentligen en konsekvens av en stat med alltmer svällande utgifter som äter upp alltmer av skatteunderlaget.

Huruvida en verksamhet är underfinansierad eller inte är såklart ofta en subjektiv fråga. Det verkar dock finnas konsensus om att både kommuner och regioner kommer att ha svårt att finansiera sina verksamheter de kommande åren när både utgifterna för, och kraven på, den offentliga verksamheten stiger.  En aspekt som sällan vidrörs är att endast hälften av den skatt vi som medborgare betalar går till vår lokala välfärd i form av kommunerna och regionerna, resten går till staten. Tolka mig inte fel, staten står för viktiga utgiftsposter som försvar, polis och rättssystemet. Därtill skickar staten tillbaka en del pengar till kommunerna och regionerna genom bidrag. Att vi byggt upp ett system där den lokala välfärden riskerar underfinansiering samtidigt som staten tar hälften av skattekvoten och skickar tillbaka en liten del är dock i längden ohållbart.

Problemet är inte bara finansiellt utan också demokratiskt. Desto längre bort skattepengarna försvinner, desto svårare är det för människor att hålla offentligheten ansvarig för hur de spenderas. Ett förstatligande av skolorna och sjukvården skulle ge människorna som påverkas mest av dem ett väsentligt lägre inflytande. Helt plötsligt blir skolan i Lund inte en fråga för lundaborna och de föräldrar som har sina barn där, utan en fråga för hela Sverige. Det stämmer att olika kommuner väljer att spendera olika mycket av sina resurser på skolan, vilket är varför vi har val där lokalbefolkningen får ta ställning till hur deras skattemedel ska spenderas, eller inte spenderas för den delen.

När människor ökar sin inkomst och börjar betala statlig inkomstskatt, betalar moms på mjölken på dagligvarubutiken eller betalar punktskatten på bensinen svider det såklart i plånboken. Svidandet skulle kunna kompenseras något av att de pengarna gick till den lokala välfärden. Till ytterligare en lärare i barnens skola, till att fler gatlampor sattes upp i parken där det var mörkt eller till att finansiera nya däck till en ambulans. I stället försvinner samtliga av dessa pengar till statskassan där de sällan återinvesteras i närområdet och oftast är snudd på omöjligt att utkräva något ansvar över hur de spenderas.

Sverige behöver ett systemskifte där mer av de skattepengar som idag hamnar hos staten i stället hamnar i den lokala välfärden. Där människor får behålla sitt lokala demokratiska inflytande över skolan och sjukvården utan att detta ska innebära en underfinansiering av dess verksamhet. Det är dags att kapa statens skattekvot så att våra kommuner och regioner kan leva.

Samuel Jonsson är vice förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet