Samhällssolidaritet och konflikt under coronapandemin

Katastrofforskning har länge visat att det inledningsvis efter en katastrof uppstår en ökad solidaritet i samhället. Det gäller inte bara efter naturkatastrofer som tsunamin och jordbävningar utan även vid den typ av hot och samhällsstörningar som exemplifieras av den pågående Coronapandemin.

Tidigare konflikter skjuts i bakgrunden och samhället brukar präglas av att människor hjälper varandra. Men efter en period falnar sammanhållningen och gamla konflikter föds på nytt och återuppstår, skriver Örjan Hultåker.

Det var mycket tydligt i Sverige under våren 2020. I många trappuppgångar fanns det lappar om att äldre och ”sköra” kunde få hjälp med inköp av mat. Och kritik mot makthavare och eliter lyste i stor utsträckning med sin frånvaro.

Det var synligt i politiken när oppositionen avstod från att kritisera regeringen trots att det uppenbarligen fanns stora brister inte bara i beredskapen utan även i hanteringen av risker och hot. Det var få som ifrågasatte ledarskapet från regering och myndigheter.

Media, i synnerhet radio och TV, tog på sig rollen av att förmedla budskap från regeringen och Folkhälsomyndigheten. Den kritiska granskningen var mer undanskymd.

Som är vanligt vid katastrofer och andra samhällsstörningar ökade också förtroendet för regeringen.

Förtroendet ökade för den socialdemokratiskt ledda regeringen och i april/maj var det två av tre svenskar (68 procent) som ansåg att regeringen gjorde ett bra jobb. Stefan Löfvens regering hade aldrig tidigare varit i närheten av sådana förtroendesiffror. Förtroende-balansen (skillnaden mellan att regeringen gör ett bra respektive dåligt) var 47 vilket är ovanligt högt för en svensk regering.

Det höga förtroendet varade inte över våren och sommaren, vilket följer ett normalt mönster. Om oppositionen hade kritiserat regeringen hårt vid den tidpunkten hade det inte varit populärt, men det hade kunnat vara en investering för framtiden. De som kritiserat regeringen tidigt hade sluppit att senare själva kritiseras med påståenden som ”att ni höll med regeringen/myndigheterna och hade inget alternativ att komma med”.

Nu i februari är förtroendet för regeringen tillbaka på en nivå där det väger jämnt mellan dem som anser att regeringen gör ett bra respektive dåligt jobb; förtroendebalansen är nu +4.

Länge var en majoritet av svenskarna nöjda med regeringens insatser för att hindra smittspridningen. Så sent som i november, samband med den andra pandemivågen var det 53 procent som ansåg att regeringen absolut eller kanske hade gjort tillräckligt för att hindra smittspridningen.

Sedan har konfliktnivån höjts och i februari i år, under den tredje pandemivågen, är det nu en majoritet (58 procent) som svarar på frågan med att regeringen absolut eller troligen inte gör tillräckligt för att hindra smittspridningen.

Medborgarnas relation till makten följer nu också mer traditionella mönster. Mest kritiska mot regeringens arbete mot smittspridningen är Sverigedemokraternas sympatisörer av vilka de flesta (88 procent) svarar att regeringen inte gör tillräckligt.

Även Moderaternas och Kristdemokraternas sympatisörer är mycket kritiska. I båda partierna är det tre av fyra (74 procent) som anser att regeringen inte gör tillräckligt för att hindra smittspridningen.

Mest nöjda med arbetet mot smittspridningen är de som sympatiserar med regeringspartierna, två av tre anser att regeringen har gjort tillräckligt för att hindra smittspridningen. Vänsterpartiets sympatisörer är nöjda i ungefär samma utsträckning.

De som stöder januaripartierna men inte sitter i regeringen är mer splittrade i sin syn på regeringens arbete mot smittspridningen; ungefär varannan tycker att regeringen absolut eller kanske har gjort tillräckligt.

Den svenska strategin för att bekämpa coronapandemin har fått stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Den svenska opinionen är splittrad i sin inställning.

En av tre (33 procent) anser att Sverige har en sämre strategi än andra länder, vilket skall ställas mot att en av fyra (23 procent) anser den svenska strategin är bättre.

Även i inställningen till den svenska coronastrategin följer attityderna nu partisympatierna. Mest kritiska är sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater. I de partierna överväger de som anser att den svenska strategin är sämre än i andra länder.

Länge har stora grupper av svenskar satt sitt hopp till vaccinet. Men i takt med att tillgången på vaccin börjar ifrågasättas så ökar konfliktnivån ytterligare. Den knappa resursen skall fördelas och den fördelningen kan upplevas som orättvis. I media kritiseras regioner och deras toppolitiker för att vaccinera i mindre utsträckning än andra regioner.

Regeringens målsättning om att alla svenskar skall erbjudas vaccin före sommaren misstros av en stor majoritet. Det är 69 procent som inte tror att regeringen klarar sin målsättning.

Politiker utfärdar nu löften mindre ofta än tidigare. I stället talas om målsättningar. Det har bland annat funnits målsättningar om Europas lägsta arbetslöshet och om tillgång till coronatester, målsättningar som inte nåtts inom den tid som sagts.

Frågan är hur toleranta svenskarna förblir om Sverige inte klarar målsättningen för vaccinering. Solidaritetsfasen av pandemin är över och det finns ökad sannolikhet för en höjd konfliktnivå. Och Sverige närmar sig nästa riksdagsval.