Rurik Holmberg: Rysslands överfall på Ukraina handlar om att vinna ukrainarna

Varför är den ryska ledningen så obstinat i sitt överfallskrig i Ukraina? Förlusterna i manskap och utrustning har vuxit sig enorma och nedgången i internationell handel samt skadorna på landets rykte är av samma magnitud. Ändå fortsätter Ryssland sitt utsiktslösa krig med en dåres envishet.

En ledtråd till att förstå ryssarnas till synes bisarra beteende har de själva hela tiden bjudit på. Det gör nämligen ingen hemlighet av de tycker att Ryssland inte har råd att förlora kriget. Det här har av många västliga observatörer uppfattats som att Putin-regimen skulle gå under om ryssarna lider ett nederlag och att även Ryssland i sådana fall skulle splittras. En sådan utveckling är emellertid inte ofrånkomlig. Såväl tsarväldet som Ryssland bestod efter det snöpliga nederlaget mot Japan 1905. Ryssland kan nog bestå denna gång också, likaså regimen, men på kort eller medellång sikt.

För att förstå vad som egentligen avses måste man därför försöka sätta in sig i det ryska ledarskapets föreställningsvärld. Där är Ryssland ett mångkulturellt imperium, vars oomtvistade ledarfolk är ryssarna. Utan ryssar skulle de andra folken helt enkelt inte klara sig, enligt detta synsätt, så ryssarnas uppgift är att beskydda men också tukta dem. Den här föreställningen hotas emellertid av demografiska realiteter. Medan födelsetalen är låga (och dödligheten hög) för ryssarna är nativiteten ofta påfallande hög hos den icke-ryska befolkningen, främst i de muslimska områdena i söder. Man har tillstått mer eller mindre öppet i Ryssland att syftet med att erövra det slaviska Ukraina är ett slags ”quick-fix” på denna demografiska utmaning. Det är alltså inte NATO, demokratiseringen i Ukraina, territorium eller råvaror som ligger bakom den ryska ledningens desperata krig, utan det är människorna i Ukraina man vill åt.

Sovjetunionen byggde på samma illusion. Ett gigantiskt imperium lett av slaver där demografin så småningom började tala emot denna imperiets grundidé, inte minst eftersom de icke-ryska och framför allt muslimska folken i Centralasien blev allt talrikare. Till slut föll Sovjetunionen samman, delvis eftersom det i längden var omöjligt att upprätthålla ryssarnas ledarstatus. Nu tycks historien upprepa sig i själva Ryssland. För att kunna hålla fast vid illusionen behövs det helt enkelt fler ryssar, gärna några tiotals miljoner på kort sikt. Den ryska statsledningen förefaller rent av panikslagen vid tanken på att landet inom en snar framtid upphör att existera p g a bristen på ryssar.

Det är här Ukraina kommer in. Den ryska ledningen verkar uppriktigt tro att de i Ukraina har att göra med 40 miljoner människor som talar ett slags rysk dialekt och som i grunden alltså är ryssar. Att ukrainarna inte alls accepterar en sådan tolkning ses från ryskt håll bara som ett ytterligare bevis på att väst lyckats förleda ukrainarna. Det här är också en förklaring till att Ryssland gjort sig skyldigt till omfattande bortförsel av ukrainska barn från de områden man kontrollerar. Ryssland har inte ens tålamod att vänta tills vapnen tystnar, för så bråttom tycker man sig ha att lägga vantarna på ”krigsbytet”.  Sett ur ett ryskt perspektiv är kriget alltså en visserligen tragisk men i grunden ändå positiv bytesaffär. Till priset av tusentals stupade till övervägande del från Rysslands icke-ryska delar hoppas man nämligen kunna lägga under sig miljontals slaviska ukrainare som ska stöpas om till ryssar. Det här är orsaken till att så många ryssar trots allt anser ett fortsatt krig vara värt priset.

Ukraina är förstås inte alls villigt att ta på sig den här rollen av befolkningsreserv för ett imperium de föraktar. Visserligen accepterade de i någon mån denna påtvingade roll i Sovjetunionen, men efter 30 års självständighet kommer någon återgång inte på tal. Det är därför med den förmåddes raseri som ryssarna bemöter det faktum att Ukraina inte alls tänker låta sig underkuvas. Häri ligger också förklaringen till varför den ryska armén var så illa förberedd trots att man haft flera år på sig att sätta upp planer för anfallet. Man trodde faktiskt att man skulle få emot sig en motståndare som snabbt skulle vika sig eftersom ukrainarna när det kommer till kritan egentligen är lillryssar, som den gamla ryska benämningen heter.

Kriget är alltså oförsonligt eftersom det handlar om Ukrainas överlevnad som folk och nation och Rysslands desperation att kunna lägga under sig slaviska folk för att stärka det ryska inflytandet i Ryssland. Det enda uppriktiga som kommit från rysk sida är faktiskt detta: Den ryska statsbildningen i nuvarande form kanske inte kommer att överleva i framtiden utan det befolkningstillskott man skulle kunna få från Ukraina.

Det bor ett mycket stort antal ryssar i väst, men reaktionerna emot kriget från denna grupp har hittills varit märkligt dämpade. Det här kan förstås bero på oro för kvarvarande släktingar i Ryssland eller för att inte göra det omöjligt att någon gång återvända. Det finns dock ytterligare en aspekt, nämligen även om man skulle avstånd från det som den ryska armén gjort och gör sig skyldig till i Ukraina så förstår man varför det är krig. Och här delar man den ryska statsledningens oro, en djupt sittande oro för att den ryska staten inte kommer att bestå. I dessa människors ögon är det Ukrainas oförsonliga hållning mot att uppgå i imperiet som är den verkliga orsaken till kriget.

Rurik Holmberg är filosofie doktor i energisystem med fokus på Östeuropa