Rousseau är ännu aktuell
I år är det tre hundra år sedan den schweizisk-franske författaren och filosofen Jean Jacques Rousseau föddes. Flera av hans idéer och föreställningar har kommit att få stort inflytande för eftervärlden, och långt ifrån alltid på ett välgörande sätt. Emil Uddhammar spårar den senaste tidens nationalism tillbaka till Rousseau.
Den senaste tidens kravaller och våldsamheter i Kina mot japanska butiker och företag har skapat en betydande oro kring relationerna mellan de båda länderna. I den muslimska världen har våldsamma demonstrationer riktats mot USA efter att en obskyr video om profeten Muhammed spridits.
Ett sätt att tolka dessa separata men likartade händelser går via ett tvivelaktigt jubileum: i år är det tre hundra år sedan den schweizisk-franske författaren och filosofen Jean Jacques Rousseau föddes. Här är inte avsikten att ställa denne sedan länge avlidne man till svars för dagens händelser, men flera av hans idéer och föreställningar har kommit att få stort inflytande för eftervärlden, och långt ifrån alltid på ett välgörande sätt.
En grundtanke hos Rousseau var att folket, nationen och staten bör vara ett och odelbart. Den enskildes vilja bör inte separat få styra, utan det är den allmänna viljan som skall regera. Detta spelade stor roll redan under den franska revolutionen, då skräckväldets dirigent framför andra, Robespierre, såg sig själv som en av få genuina uttolkare av den allmänna viljan. Det var så väsentligt för nationens och revolutionens framtid, att motståndare – som hade andra, enskilda viljor – i stora skaror fördes till giljotinen.
En annan rousseauansk idé – som hänger nära samman med den förra – var att nationen, språket och den egna kulturen också bör vara en odelbar enhet. Efter napoleonkrigen och under inflytande av tyska tänkare som Johann Gottfried Herder, frodades denna essentiella nationalism. Än idag finns det utbildade människor i vårt land, som tror att nationalism och nationella uttryck är något ”ursprungligt” och essentiellt.
En viktig resonansbotten för nationalism är ett slags självömkan, att ”vi” som nation eller grupp är förfördelade. Detta ger i sin tur en ideologiskt motiverad ”rätt” att gripa till vilka medel som helst, för att återupprätta rasen, nationen, klassen eller religionen.
Nationalismen som politiskt verktyg användes som bekant till förskräckelse i Tyskland. Därefter exporterades den till tredje världen, och vi såg ett mycket otäckt uttryck för den igen på Balkan under 90-talets etniska utrotningskrig. Hinduiska nationalister i Indien har genomfört blodiga pogromer mot muslimer.
Idag dyker nationalismen upp på flera olika håll. Vi ser den i Kina i protesterna mot Japan. I brist på annan ideologi har Kinas politiska elit de senaste årtiondena odlat en nationalism i medier och offentlighet. Nu skördar man frukterna av denna draksådd.
Det finns skäl att anta att en form av nationalism – ett konstruerat ”vi” mot ”dem”, de sanna uttolkarna av Koranen och profeten mot de otrogna – också ligger bakom de muslimska extremisternas våldsamma aktioner under senare år.
En utvecklad religions kärna bör vara en ödmjuk, måttfull underordning av det egna jaget under en högre, icke världslig makts universellt syftande bud. Den bör inspirera till kärleksfull behandling av våra medmänniskor och självrannsakande bön.
En världsreligions kärna kan knappast bestå i hat och våld mot medmänniskor, än mindre i våldsamma demonstrationer eller i att låta sig rekryteras för självmordsbombning. De eliter som eldar på sina anhängare i blint ideologiskt hat mot imaginära motståndare, är i stället omedvetna efterföljare till den nationalism som Rousseau en gång inspirerade.
Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap, verksam vid Uppsala Universitet, samt VD för reseföretaget Mitt Afrika