Print Friendly, PDF & Email

Röstar Kanada tyskt?

Av Mats Fält | 25 oktober 2019



Tyskland har ett valsystem som har många fördelar men en stor nackdel – få förstår hur det fungerar. Något liknande gäller i Kanada, vilket kanske kan förklara veckans märkliga resultat – att Trudeau sitter kvar trots förlust av både procent och majoritet, skriver Mats Fält.

Många tyska väljare tror att det är personrösten på en namngiven kandidat som är det viktiga – sedan kan man ge partirösten till ett sympatiskt parti som man tycker lite synd om. Ofta har det, liksom i Sverige, varit liberalerna i FDP.

Problemet är att det är partirösten som avgör hur många mandat partierna får i förbundsdagen. Personrösterna påverkar bara resultatet om något parti fått personmandat som inte riktigt har täckning av partiröster – då kompenseras samtliga partier så att extramandaten får plats utan att den proportionella fördelningen mellan partierna ändras. En konsekvens av detta system är att antalet platser i förbundsdagen varierar mellan mandatperioderna. En annan att det hela blir fullständigt obegripligt för de som inte är väldigt intresserade av politik.

I Kanada skulle man kunna tro att väljarna är ungefär lika dåligt informerade om valsystemet som i EUs huvudland. De röstar nämligen på ett ytterst ologiskt sätt.

Kanada är ett av få exempel på ett land där man sedan lång tid tillbaka kombinerat enmansvalkretsar med flerpartisystem. Därför får man också då och då väldigt konstiga valresultat – och ett parti som liberalerna kan sitta kvar vid makten ungefär som våra socialdemokrater, utan att behöva komma i närheten av egen majoritet i väljarkåren.

De två traditionella partierna – Liberalerna och de Progressiva Konservativa – har länge dominerat scenen men socialdemokraterna i NDP har också funnits med länge, liksom de olika mer eller mindre separatistiska partierna i Quebec. De senare ställer dock i princip bara upp i hemprovinsen.

Vid ett efterkrigsval rasade de konservativa från egen majoritet till ett enda mandat – den kvinnliga partiledaren slogs också ut. Skillnaderna mellan provinserna förklarar delvis hur flerpartisystemet kunnat överleva, men även om man tar hänsyn till det förblir väljarnas beteende konstigt.

I årets parlamentsval blev de konservativa klart största parti men man fick ungefär 40 mandat färre än Trudeaus liberaler. Högern vinner ofta överlägset i väster men måste slåss med de övriga i Ontario och i provinserna i öster. I år var även de gröna mer på allvar med i fighten. Dessutom hade det – liksom på 1990-talet – dykt upp nya högerpartier som splittrade motståndet mot regeringens vänsterliberala politik.

För att göra det politiska livet lite lättare gäller principen att det största partiet regerar – om det finns förutsättningar för att genom förhandlingar driva en rimligt tydlig linje genom omröstningarna i parlamentet. Det är därför varken nyval eller koalitionsförhandlingar upplevs som aktuellt trots att Trudeaus parti bara blev näst störst och förlorade sin majoritet. Med stöd av socialdemokratiska NDP lär regeringen klara sig ganska bra.

Det kanadensiska valsystemet är lite som humlan. Den kan egentligen inte flyga och i ett system med enmansvalkretsar kan man egentligen inte ha fler än två partier. Det bryr sig uppenbarligen varken humlan eller kanadensarna om. De har klarat sig ganska bra ändå. Och det blir väldigt spännande valvakor – ungefär som i USA 2016 fast varje gång på alla nivåer.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism