Print Friendly

Robespierre i nyare historiebeskrivning

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROBESPIERRE
I NYARE HISTORIESKRIVNING
Av docent STEN CARLSSON
MAXIMILIEN Robespierre var politiskt verksam under fem år,
från 1789 till 1794. Hans egentliga storhetstid började först 1793.
Skulle hans betydelse mätas efter längden av hans verksamhet,
vore det omöjligt att räkna honom till franska historiens stormän.
Han skulle då endast kunna ställas i klass med t. ex. Polignac och
Boulanger. Men hans insats gjordes under några av de mest ödesmättade åren i Frankrikes historia, och han har mer än någon
annan kommit att förkroppsliga den franska revolutionen, både
dess frihetspatos och dess tyranni. Näst Napoleon torde han vara
den mest omskrivne av alla franska statsmän. Han har förblivit
en realitet, ett tillhygge i växlande politiska strider.
Redan den äldre Robespierre-litteraturen företer en stark splittring, mellan å ena sidan panegyriker som Louis Blanc (1847-55),
en av februarirevolutionens stormän, och Ernest Ramel, vars
Robespierre-biografi (1865-68) alltjämt är kvantitativt oöverträffad, och å andra sidan kritiker som Jules Michelet (1847-53) och
Hippalyte Taine (1875-84). För Taine, som är kritisk mot hela
revolutionen, är Robespierre den typiske jakobinen, revolutionsmannen framför andra, en pedantisk och fanatisk skolmästare,
som slutligen blir bödel. Men ingen av dessa författare går till
botten med problemen, ingen söker på allvar kontakt med primärmaterialet. Deras arbeten ha numera främst historiografiskt intresse.
Provföreläsning över förelagt ämne vid Uppsala universitet den 10 mars 1952,
här återgiven i lätt bearbetat skick. Enstaka uppgifter ha hämtats ur tidskrifterna
Annales historiques de la revolution fran~Jaise (särsk. årg. 1932, betr. A. Mathiez)
och La revolution fran~Jaise, ur översikter av II. Jörgensen i (Dansk) Historisk Tidsskrift, X: 2 (1934) och av F. Lindberg i (Svensk) Historisk Tidskrift 1934, samt
ur Lydia Wahlströms arbete Revolution och religion (1936). Jfr också G. Bellanis
essäistiskt hållna biografi över A. Aulard (1949).
565
————~-
Sten Carlsson
Epokbildande blevo Alphonse Aulards vid mitten av 1880-talet
inledda forskningar rörande franska revolutionens historia. Aulard
sökte sig till arkiven och gav ut väldiga urkundssamlingar. I
sitt författarskap undviker han alla ovidkommande spekulationer.
De agerandes yttranden jämföras med deras handlingar, fraserna
skalas bort. Ett starkt verklighetssinne präglar allt vad Aulard
skriver.
Aulard var född 1849. Hans världsbild formades under den tid,
då det andra kejsardömet störtade samman och den tredje republiken bildades. Som en lidelsefull, journalistiskt verksam anhängare
av det radikala partiet deltog han under årtiondena efter 1871 i
kampen för den republikanska författningens fulla genomförande
i parlamentarisk och konstitutionell anda och för kulturlivets frigörelse från den katolska kyrkans hegemoni. I påvedömet såg han
frihetens svåraste vedersakare. Hans bibel var 1789 års förklaring
om dc mänskliga rättigheterna. Revolutionens historia var för
honom en strid mellan 1789 års ideer och de kontrarevolutionära
krafterna. Som förste innehavare av den professur i franska revolutionens historia, som Paris stad 1886 lät inrätta vid Sorbonne,
kom han att framstå som den borgerliga vänsterns officielle historiograf. Han tog initiativet till bildandet av ett sällskap för forskningar i revolutionens historia samt blev redaktör för dess tidskrift La revolution francaise.
Aulard ägde den intellektuelle radikalens skepsis mot både
hjältedyrkan och masskult. I den mästerliga sammanfattning, som
avslutar hans 1901 utgivna huvudverk, Hisloire politique de la
revolution frant;aise, betecknar han 1789 års generation som en
genomsnittsgeneration, varken överlägsen eller underlägsen andra
släktled; han tillägger stillsamt, att dc många dekapiteringarna
förmodligen efter hand sänkte nivån något under genomsnittet.
Någon individuell hjälte vill han inte utpeka. Revolutionens hjälte
är för honom det franska folket, men icke massan, utan folket
organiserat i små anonyma grupper, vilka ingrepo vid de avgörande tillfällena, t. ex. den 14 juli 1789 och den 10 augusti 1792.
Denna utgångspunkt innebär ingen likgiltighet för de handlande
personerna. Tvärtom: Aulard är starkt intresserad av biografiska
och psykologiska problem. Med sin realistiska läggning drages han
framför allt till Danton. Denne framstår för honom som en opportunist i ordets bästa mening, en man som tog vara på tillfällena
och förde det sunda förnuftets talan. Avrättningen av Danton
den 5 april1794 blir för Aulard en av revolutionshistoriens värsta
566
-”””::.’-””‘”‘- ‘~’·-=·~–~—–
~··
Robespierre
illdåd. Särskilt tung faller domen över Robespierre, som under
skenet av att vilja hjälpa sin gamle vapenbroder ökade raden
av anklagelser mot honom för att sedan profitera av hans under·
gång.
Aulard skrev aldrig någon biografi över Robespierre. Men denne
spelar en stor roll i hans författarskap, särskilt fram till 1901.
Skenbart erinrar hans värdering om Taines. Men Aulard underkänner Taine som historiker på grund av hans abstraktioner och
hans brist på akribi. Med sin brinnande kärlek till revolutionen
kan Aulard omöjligt biträda Taines uppfattning, att Robespierre
var den typiske revolutionsmannen. Tvärtom söker han göra gällande, att Robespierre i grund och botten stod i de reaktionära
krafternas tjänst.
Aulard förtiger inte Robespierres kamp för jämlikhetsideerna.
Han betonar, att Robespierre i oktober 1789 var en av de ytterst
få deputerade, som krävde allmän rösträtt såsom en följd av rättighetsförklaringen. I Robespierres i april 1791 avgivna deklaration om folkets sunda politiska instinkt ser han en viktig orsak
till hans hastigt växande popularitet. Men i fortsättningen framstår Robespierre för Aulard inte som folkviljans ledare utan som
dess servile tjänare. Robespierre blev inte någon klar republikan
förrän i augusti 1792, då folket definitivt tog ställning mot kungadömet. Sedan gick hans främsta traktan ut på att överbjuda girondistema i radikalism, trots att enligt Aulard den enda verkliga
klyftan mellan girondister och jakobiner bestod däri, att de förra
voro federalister, medan de senare företrädde huvudstadens centralistiska intressen. När Robespierre i april 1793 talade om progressiv beskattning och dekreterade, att de som levde i överflöd
stodo i skuld till dem som levde under existensminimum, var detta
enligt Aulards mening blott taktik, inte något uttryck för socialistiska tendenser. Beviset för sin tes finner Aulard främst däri, att
Robespierre efter girondens fall den 2 juni avstod från att söka
realisera sina reformkrav.
Skräckväldet 1793-94 bar enligt Aulard i första hand Robespierres signatur. Det var ett uttryck för hans måttlösa härsklystnad
och långsinthet. Om han någon gång visade mildhet, var det av
taktiska skäl. När han i november 1793 utslungade sitt anatema
över ateismen som en aristokratisk religion, oacceptabel för folket
och skadlig för staten, var det hans mål att krossa Hebert och
dennes ultraradikala anhang. Därvid lyckades han vinna stöd hos
den mera moderate Danton, som lät övertyga sig om att en dylik
567
~.
l
Sten Carlsson
frontförändring var politiskt nödvändig. I. själva verket sökte Robespierre spela ut Hebert och Danton mot varandra för att på
så sätt bE av med båda, ett mål som på våren 1794 också uppnåddes.
Men Robespierres religiösa politik, som analyseras av Aulard i en
1892 utgiven avhandling om de revolutionära kulterna 1793-94,
hade enligt Aulards åsikt också ett ideologiskt inslag, som ur antiklerikal synpunkt måste te sig ytterst komprometterande: han
var till hälften katolik. När Robespierre i november 1793 förklarade sig alltsedan ungdomen ha varit en ganska dålig katolik, ser
Aulard i denna formulering ett vittnesbörd om att han trots allt
inte ville helt överge sin barndomstro. Det viktigaste beviset för
sin tes finner Aulard däri, att Robespierre faktiskt ingrep mot
förföljelserna av den katolska religionsutövningen, varigenom han
räddade den franska katolicismen. Själv inrättade Robespierre den
7 maj 1794 en mystisk-deistisk statsreligion, ägnad det Högsta
väsendet. Den 8 juni presiderade han i egenskap av konventets
president vid den stora festen för det Högsta väsendet. Hans mål
var att bli pontifex och diktator i en person.
Nästa led i Robespierres kamp för envåldsmakten blir för Aulard
prairiallagen den 10 juni, varigenom försvarsadvokater och vittnesmål avskaffades, moraliska bevis sattes i stället för materiella
och döden blev enda straffet för revolutionens, d. v. s. Robespierres
fiender. Under de följande 7 veckorna dömdes av revolutionstribunalet i Paris 1400 människor till döden, fler än förut under 13
månader. Samtidigt verkade i en del av landsorten den på Robespierres förslag tillkomna s. k. Orangekommissionen, som på kort
tid tog livet av över 300 personer.
Till sist gjorde sig dock Robespierre omöjlig. De franska truppernas seger vid Fleurus den 26 juni blir för Aulard vändpunkten.
Föreställningen att fäderneslandet var i fara gav vika, och skräckväldet förlorade sin motivering. Robespierres fiender slöto sig samman. Pariskommunen kunde inte rädda honom. Den 10 thermidor
år II, d. v. s. den 28 juli 1794, föll hans huvud på schavotten.
Aulards Robespierre-bild är noga genomtänkt. Den är klar och
logisk samt stödd på ett stort vetande och en ingående källanalys.
Men Aulard var lika litet som någon annan historiker obunden
av sin egen ideologiska och sociala miljö. Det var att vänta, att
hans uppfattning skulle möta kritik.
ödets ironi ville, att den skarpaste oppositionen skulle komma
från en av Aulards egna lärjungar, Albert Mathiez. Född 1874
tillhörde Mathiez en generation, vars världsbild formades under
568
Robespierre
en tid, då den stora konstitutionella kampen var i princip avgjord,
medan däremot de sociala frågorna trängde på. Mathiez var själv
starkt påverkad av marxismen. Men han blev ingen partiman.
Hans liv vigdes åt vetenskapen.
Mathiez var på äldre dagar angelägen att betona, att han inte
började sina historiska studier för Aulard. Men han bekände samtidigt, att han läste dennes skrifter med brinnande intresse. Omkring sekelskiftet kom han i kontakt med honom och förvärvade
doktorsgraden som hans lärjunge 1903-04. Hans dissertationertvå till antalet som alltid i Frankrike – gällde de revolutionära
kulterna under perioderna 1796-1801 resp. 1789-92. De lågo med
andra ord mycket nära lärofaderns avhandling av år 1892. Den
första och större dissertationen var tillägnad Aulard. I dessa på
grundlig källforskning vilande arbeten är Mathiez ännu en följsam
lärjunge, som inte anmäler större avvikelser än sådana, som kunna
förenas med en tillbörlig respekt.
Det var emellertid ur Aulards synpunkt ödesdigert, att Mathiez’
uppmärksamhet kom att fästas vid de religionshistoriska problemen. Ty just på detta område voro Aulards teser utan tvivellättast
att angripa. Redan 1903 anmärkte Mathiez i förbigående, att kulten
av förnuftet och kulten av Högsta väsendet, vilka för Aulard framstodo som två skilda ting, av många samtida ansågos identiska
och att den senare kulten i själva verket var ett fullkomnande
av den förra. Detta var en farlig tanke, ty om den tänktes till
slut, blev det inte mycket kvar av Robespierres ställning som religionsstiftare, och det blev också svårt att draga någon skarp
gräns mellan honom och ateisterna. Tydligen hade Mathiez redan
nu en annan uppfattning av Robespierre än Aulard. Det kan nämnas, att den av Mathiez beundrade socialistledaren Jean Jaures
redan 1902 i det populära samlingsverket Histoire socialiste hade
tecknat en övervägande ljus bild av Robespierre, särskilt i hans
egenskap av social reformator.
I en uppsats 1905 utvecklar Mathiez sin kritik. Han prisar Aulard
r”ör att han har gjort slut på den klerikala uppfattningen, att de
revolutionära kulterna voro att jämställa med maskeradupptåg.
Men Mathiez vägrar att instämma med Aulard, när han i förnuftskulten ser ett uttryck för Heberts och i kulten för Högsta
väsendet ett uttryck för Robespierres politiska strävanden. För
Mathiez äro båda kulterna samma andas barn. De livas av samma
patriotiska lidelse, en känsla som Mathiez inte tvekar att kalla
religiös.
569
,. .l
? 1,————————————————————————-
Sten Carlsson
Detta var upptakten till en brytning. Det avgörande steget togs
1908, då Mathiez deltog i bildandet av ett sällskap för Robespierreforskning och startade en egen tidskrift, Annales revolutionnaires
(numera fortsatt av Annales historiques de la revolution franr;aise).
Därmed fick han ett forum för sin växande kritik mot Aulard.
Dock uppstod aldrig någon direkt vetenskaplig fejd mellan de båda
forskarna. Aulard, som levde till1928, blev djupt sårad av angreppen men gick själv aldrig i svaromål.
För Mathiez blev det en angelägen uppgift att avvisa beskyllningarna mot Robespierre för att ha varit katolskt sinnad. I skriften La revolution et l’eglise (1910) ironiserar han över de små krav,
som Aulard ställer på epitetet ))kristen», då han inordnar både
Rousseau och hans lärjunge Robespierre i de troendes skara. För
Mathiez är Robespierre en deist utan vare sig kristna eller mystiska inslag. Politiska motiv bestämde hans attack mot Hebert.
Därvidlag samarbetade han inte med Danton. Robespierre var och
förblev en vän av avkristningen men ansåg den inopportun, särskilt med hänsyn till de båda republikerna Schweiz och Förenta
staterna, de enda nationer av betydelse, med vilka Frankrike upprätthöll diplomatiska förbindelser. Men därjämte påverkades han
av sin fanatiska respekt för tankefriheten. Att han på något sätt
skulle ha räddat den franska katolicismen, vill Mathiez inte höra
talas om.
En genomförd Robespierre-apologi skymtar här som den närmaste forskningsuppgiften. Men Mathiez valde tills vidare en annan väg: han kastade sig över Danton. I en serie skrifter, av vilka
den första kom ut 1912, underbygger han de gamla beskyllningarna
mot Danton för att ha tagit mutor av revolutionens fiender. Direkta uttalanden i samtida källor sammanställas med iakttagelser
rörande Dantons privatekonomi. slutsatserna äro delvis ofrånkomliga. Enligt Mathiez’ egen åsikt voro ))dantonisternas)) försök att
avvisa eller bagatellisera anklagelserna inte blott gagnlösa utan
också komprometterande. Den tyske dantonisten H. W endel fick
en gång en bok från Mathiez med en dedikation, vari rehabiliteringen av Danton förklaras vara en skymf mot sanningen och
ett tecken på en tvetydig och för demokratien farlig politik.
Angreppet på Danton ställde Robespierre i en särskilt fördelaktig dager, eftersom hans rykte för obesticklighet har förblivit
oanfrätt. Från 1915 sysslade Mathiez mera direkt med sin hjälte.
Någon biografi skrev han inte, men Robespierre är huvudpersonen
i en rad större och mindre specialarbeten samt spelar en stor roll
570
~~·
Robespierre
i det för en bredare publik avsedda översiktsarbetet La revolution
franoaise (1922-27), som betecknande nog slutar med Robespierres
död. Försörjningsproblemen under det första världskriget skärpte
Mathiez’ blick för de ekonomiska svårigheterna under skräckväldet. Han hävdar med obestridlig talang, att maktkoncentrationen
1793 till stor del var betingad av ekonomiskt nödtvång. Robespierres kamp mot inflationen är i Mathiez’ ögon ett led i klasskampen.
Robespierres motståndare, thermidormännen, gåvo upp denna
kamp för att därmed gynna bourgeoisien, som nu kunde trycka
ned proletariatet för ett sekel framåt. Höjdpunkten i Robespierres
reformlagstiftning finner Mathiez i ventöse-lagarna från februari
och mars 1794, enligt vilka de s. k. misstänktas beslagtagna egendom inte som förr skulle säljas utan fördelas bland fattiga patrioter. Målet var en allmän egendomsutjämning. I fråga om prairiallagen är Mathiez ännu 1920 angelägen att betona, att hela välfärdsutskottet, inte Robespierre ensam, bar ansvaret, och han tänker sig då, att Robespierre, som just hade utsatts för två attentatsförsök, vid denna tid var gripen av en sorts febril exaltation. Men
senare finner Mathiez en för Robespierre bättre förklaring:
prairiallagen bör ses som ett led i klasskampen och som en logisk
följd av ventöse-lagarna; genom att rättsförfarandet gjordes mer
summariskt, påskyndades egendomsutjämningen. I sin sociala
kamp kom emellertid Robespierre i motsättning till bourgeoisien,
som med påtaglig framgång sökte sabotera ventöse-lagstiftningen.
Denna strid är för Mathiez den avgörande faktorn under thermidorkrisen.
Sålunda blir Robespierre i Mathiez’ ögon den store demokratiske
folkledaren, vars program har ett starkt socialistiskt, nästan kommunistiskt inslag. Men det är att märka, att Mathiez uttryckligen
avböjer att kalla Robespierre för ideolog. Han betecknar honom
i stället som en realpolitiker, en stor statsman, samtidigt en av
de mest lysande talare, som någonsin har funnits.
Av allt detta följer, att Mathiez med harm måste avvisa Aulards
uppfattning av Robespierre som en småskuren opportunist. Men
han vänder sig också mot de mera direkta anklagelser, som ha
riktats mot Robespierre. Han sammanfattar dem i tre punkter:
l) Robespierre motsatte sig avkristningen· och ville själv bli
pontifex. Denna tes hade Mathiez bemött redan i sina tidigare
skrifter.
2) Robespierre svek sin vapenbroder Danton. Denna beskyllning
vänder Mathiez därhän, att Robespierre tvärtom var alltför lojal
39- 523450 Svensk Tidskrift 1952 571
..
Sten Carlsson
mot sin rival, som var väl förtjänt av sitt öde. Mathiez kan emellertid inte komma ifrån, att Robespierre under rättegången mot
Danton nedskrev några anteckningar om honom, vilka vittna om
ett glödande hat; Mathiez har själv ederat dessa notiser. Enligt
hans uppfattning, som nog tål åtskillig kritik, nöjde sig Robespierre med att nedskriva sanningen.
3) Robespierre var ansvarig för skräckväldets blodsorgier. Detta
var den viktigaste anklagelsen, och Mathiez utvecklar mycken
talang för att gendriva den, särskilt i skriften Robespierre terroriste (1920-21). Han menar, att skräckväldet var både ekonomiskt och militärt nödvändigt; det gjorde väldiga tjänster åt det
nationella försvaret och var ett led i klasskampen. Flertalet av
de avrättade voro uppenbara brottslingar. Att en och annan oskyldig också strök med, var inte så egendomligt; dylika ting hände i
stor omfattning vid de franska krigsrätterna under första världskriget. Robespierre var själv inte blodtörstig. När han visade mildhet, t. ex. genom att rädda 73 girondister eller genom att lägga
sig ut för Ludvig XVI:s syster, madame Elisabeth, handlade han
inte av taktiska bevekelsegrunder. Vidare var han ingen diktator.
Åklagaren vid revolutionstribunalet, Fouquier-Tinville, var t. ex.
hans personlige fiende. Under juli 1794, då antalet offer i Paris
var ojämförligt störst, deltog Robespierre inte i välfärdsutskottets
verksamhet.
Det blir inte många skuggor, som falla över bilden. Mer än någon
annan framhäver Mathiez Robespierre-gestaltens betydelse för den
franska nationalandan. 1920 gör han gällande, att Robespierresällskapet har bidragit till en moralisk uppryckning i Frankrike
under de sistförflutna, skickelsedigra åren. Men han betonar också
ihärdigt, att hans syften äro rent vetenskapliga och objektiva och
att han inte vill sätta någon Robespierre-legend i Danton-legendens
ställe. Man har svårt att instämma med honom, när man läser
en harang som denna: »När vi ägna våra krafter och all vår håg
åt att återupprätta hans minne, tro vi oss inte blott tjäna den
historiska sanningen, utan äro också förvissade om att vi gagna
detta Frankrike, som borde förbli vad det var under Robespierre,
rättens förkämpe, de förtrycktas hopp, förtryckarnas skräck, världens fackla.»
Mathiez var en passionerad personlighet, som fick många anhängare och många motståndare, både inom och utom Frankrike.
Sin största yttre triumf upplevde han, då han 1926 efter 15 års
verksamhet som professor i landsorten övertog Aulards f. d. läro- 572
————-~·,…:……..:.———……….—~~-·-~=”””‘————–=-=-=”‘·;;o:-·–;;;;;·—–………-=====~
Robespierre
stol vid Sorbonne. Länge fick han inte verka på denna plats.
Han dog 1932, mitt under en föreläsning, tydligen överansträngd
av sin enorma produktivitet. Hans sista ord voro: je vais continuer.
Av Mathiez’ talrika lärjungar vågade sig ingen på någon större
uppgift rörande Robespierres biografi. Däremot gjorde de många
specialundersökningar, särskilt om förhållandena under skräckväldet i olika provinser. Närmast det rent biografiska området
kom norrmannen Arne Ording, som disputerade i Oslo 1930 på en
avhandling om välfärdsutskottets ryktbara polisbyrå, ett ämne
som hade valts i samråd med Mathiez, åt vilken Ording dedicerade
sin avhandling. Fastän polisbyrån inte fungerade mer än under
skräckväldets tre sista månader, var ämnet mycket betydelsefullt.
Mot Mathiez’ påpekande, att Robespierre under den s. k. stora
skräcken inte deltog i välfärdsutskottets arbete, ha nämligen hans
vedersakare, dock inte Aulard, genmält att Robespierre likväl
genom polisbyrån utövade ett stort inflytande, ett påstående som
möter redan i thermidorpropagandan. Med stöd av ett omfattande
primärmaterial vederlägger Ording denna tes. Han visar, att
Robespierres befattning med polisbyrån upphörde vid samma tid
som han drog sig undan utskottet och att man inte kan finna
några spår av maktsträvanden eller personliga påtryckningar. De
viktigaste ärendena gingo hela tiden genom utskotten, inte endast
välfärdsutskottet utan också- och i högre grad- genom utskottet
för den allmänna säkerheten, som behärskades av Robespierres
fiender, vilka inte tyngdes av några som helst humanitära
skrupler.
Ordings tekniskt mönstergilla avhandling underbygger alltså,
så långt den räcker, Mathiez’ teser. Ordings helhetssyn är också
densamma som Mathiez’, ehuru han är angelägen att understryka,
att lärofadern inte har försökt påtvinga honom sina personliga
ideer. I sistnämnda passus ligger måhända en antydan om vissa
divergenser. I själva verket pekar avhandlingen på flera punkter
utöver Mathiez. Att Robespierres polisiära anteckningar för det
mesta vittna om en mycket rigorös inställning, säger kanske inte
så mycket. Viktigare är, att Ordings redogörelse förmedlar ett
intryck av en ganska kuslig folkstämning i Robespierres Frankrike. I arbetarnas ovilja mot lönestoppet ser Ording på goda grunder en viktig orsak till thermidorkrisen. Han framhåller också,
att Robespierres centralbyråkratiska strävanden ledde till att basen för hans regim smalnade; den jakobinska opinionsbildningen
573
Sten Carlsson
ute i landet tynade bort, när jakobinerna själva togo hand om
makten. Robespierre blev ett offer för sin egen centralisering. I
denna framställning ligger en indirekt och kanske omedveten kritik av Mathiez’ uppfattning om thermidormännen som eländiga
skurkar, vägledda blott av kortsynta egoistiska beräkningar.
Utanför Frankrike har diskussionen om Robespierre i rätt hög
grad förmått frigöra sig från den ur vissa synpunkter högst olyckliga uppdelningen i »dantonister» och »robespierrister». Mycket
självständig till dessa skolbildningar står t. ex. den tyske historikern Adalbert Wahl, som bekant en eminent kännare av revolutionens förhistoria. Han utgav redan 1910 en liten biografisk studie
om Robespierre. På striden mellan Aulard och Mathiez, som ännu
egentligen blott rör de religiösa frågorna, ser Wahl med en viss
överlägsenhet. Han anser, att Aulard har gjort de minsta misstagen men förkastar också hans uppfattning. Robespierre är i
Wahls ögon en osympatisk men betydande person. Efter 1789 års
statsupplösning hävdade han åter den starka statens betydelse.
Sina politiska och religiösa principer ställde han i statsnyttans
tjänst. Skräckväldet hade i all sin ohygglighet en förnuftig mening: det bröt den inre anarkien och den lokala självstyrelsen.
Robespierres mål var enväldet. Hans tankar fullföljdes av en statsman, som var oändligt mycket större än han: Napoleon.
Det är inte svårt att sätta in denna Robespierre-bild i sitt miljö-
sammanhang. Wahl var född 1871. Han var en trogen son av det
wilhelminska Tyskland, som var en produkt av Bismareks statsbyggande och centraliserande gärning, utförd med hjälp av blod
och järn, fylld av en viss respekt för jämlikheten men utan varmare känsla för den individuella friheten. Det är anmärkningsvärt, att Wahl från sin konservativa utgångspunkt har större förståelse för Robespierre än senare de kommunistiska historikerna.
I Sovjetunionen har Robespierre nämligen blivit utdömd som en
typisk småborgare.
Aulards, Mathiez’ och Wahls uppfattningar av Robespierre äro
vitt skilda från varandra. Men i ett avseende äro de lika: de lägga
huvudvikten vid politikern Robespierre, inte vid ideologen. Skillnaden ligger främst i värderingen av Robespierres statsmannabegåvning och i tolkningen av hans politiska syften.
På denna punkt har en omsvängning skett under de allra senaste
decennierna. Under 1900-talets första tredjedel voro Robespierrebiografierna mycket tunnsådda. Men efter de båda stora mästarnas
bortgång skedde en förändring. Under åren 1934-38 utkommo i
574
Robespierre
Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Förenta staterna ett dussintal Robespierre-biografier, de flesta visserligen utan större vetenskapligt värde. Gemensamt för åtminstone de allra flesta av
dem är, att de ställa ideologen Robespierre i centrum på bekostnad
av realpolitikern och opportunisten. Såväl detta faktum som det
stora intresset för Robespierre under dessa år har en mycket
naturlig förklaring: den tyska revolutionen 1933. Diktatorernas
och de totalitära ideologernas storhetstid var inne. Världen fick
en åskådningsundervisning i hur även en västerländsk stat kan
omformas med hjälp av en ideologi. För den historiskt intresserade
låg frestelsen nära till hands att betrakta Robespierre som de
moderna diktatorernas förelöpare. Engelsmannen R. Karngold
(1937) kallar honom kort och gott för den förste moderne diktatorn.
I amerikanen J. M. Eagans 1938 utgivna dissertation om den
»nationelle diktatorn» Robespierre är det inte Hebert och Danton,
som oftast ställas vid Robespierres sida utan Hitler, Mussolini och
Stalin, i regeln uppträdande i broderlig sämja. Punkt för punkt
jämföres Robespierre med de moderna diktatorerna, jakobinklubben och dess avläggare med de totalitära partierna. Parallellen
saknar inte intresse, men den har drivits över karikatyrens gräns.
Någon verklig diktator var Robespierre aldrig.
Den innehållsrikaste och kanske också mest vetenskapliga av dessa
Robespierre-biografier är skriven av engelsmannen J. M. Thompson (1935). Han skildrar Robespierre som en demokrat, profet och
puritan, men till sin karaktär avundsjuk, misstänksam och hämndlysten samt utan statsmannagåvor, likväl genom sin konsekventa
kamp för 1789 års ideer en av historiens stora gestalter. En liknande helhetsbild möter i två tyska biografier (F. Sieburg 1935,
P. R. Radhen s. å.). Mest originell är engelsmannen R. Somerset
Wards biografi (1934), som säger sig vara en »studie i förfall».
Dess huvudtes är, att Robespierres idealistiska själ förföll under
maktens fördärvliga inflytande. Han stupade på sitt andliga högmod och sin självupptagenhet, som var ett utslag av i barndomen
förvärvade mindervärdeskänslor. På sistone företedde han tecken
på en begynnande sinnessjukdom. Den moderna psykologien –
mera Adler än Freud – kommer här till tals. Robespierre liknas
inte vid Hitler men väl vid Stalin, medan den mera begåvade
men mindre principfaste Danton jämföres med Trotski. Studien
fyller inte de högsta vetenskapliga anspråk, men den saknar icke
värde.
Bland 1930-talets arbeten kan också nämnas amerikanen D.
575
~ ————~—-~~~—-~~——~——~~–~——————–
Sten Carlsson
Greers statistiskt-sociala undersökning rörande skräckväldet (1935).
Hans forskningar ha senare förts vidare av ett par landsmän
(J. B. Sirich 1943, J. L. Godfrey 1951). Den sociologiska metoden
har här applicerats på massavrättningarna, men knappast på ett
sätt som Mathiez skulle ha gillat. Huvudintrycket måste nämligen
bli, att skräckväldet karakteriserades av en blind planlöshet och
att lokala och personliga tillfälligheter hade ett stort spelrum. Det
har visserligen hävdats, att avrättningarna i juli 1794 skulle ha
fått en mera medveten social syftning i anslutning till ventöselagarna (Godfrey). Beviset härför, nämligen att antalet i Paris
avrättade adelsmän hastigt steg, förefaller dock föga övertygande,
särskilt med tanke på att ventöse-lagarnas upphovsman, Robespierre, just i juli höll sig utanför den aktiva politiken. Tendensen
under juni 1794, då han bör ha gjort sig mera gällande, var den
rakt motsatta.
Det viktigaste bidraget till Robespierre-forskningen under senare tid härrör emellertid från en fransman, Gerard W alter, eljest
känd främst som revolutionens bibliograf. Han fullbordade 1946
en stor Robespierre-biografi, vars båda första delar hade utkommit
1936 och 1939. Det är ett alltigenom vetenskapligt verk, i hög grad
byggt på primärforskning. En rad gängse föreställningar om
skilda episoder i Robespierres liv undanröjas eller korrigeras. Författaren ser som sin uppgift att skriva om mannen, icke om verket,
att framlägga akterna i målet, icke att försvara eller anklaga. Han
visar större veneration för Mathiez än för Aulard men är på många
viktiga punkter mycket kritisk även mot den förre. Sålunda betonar han Robespierres aktivitet i samband med Dantons fall, och
han framhåller, att skräckväldet var en integrerande del i Robespierres politiska system. Dennes brist på handlingskraft i svåra
situationer ävensom hans förföljelsemani framträder ganska tydligt. Vad man saknar i detta innehållsrika arbete, är en fördjupning av den psykologiska och idehistoriska analysen samt ett försök till syntes. Robespierres tankevärld presenteras först efter den
egentliga levnadsskildringen, och läsaren får intet klart begrepp
vare sig om ideernas betydelse för handlingarna eller om deras
historiska sammanhang. Robespierres omstridda religiösa och sociala strävanden beröras mycket flyktigt. Trots att Walter är
sakligare, fördomsfriare och noggrannare än Aulard och Mathiez,
äger hans verk inte samma historiografiska och allmänt vetenskapliga intresse som deras.
Alltjämt synes Robespierre ha en ganska svag plats i national- 576
·————…..;_– ·~-~···
Robespierre
medvetandet. Ur politisk synpunkt har hans ställning icke varit
den bästa. Vänstern har ju varit starkt splittrad i sina värderingar,
och de mera högersinnade historieskrivarna ha varken visat något
större intresse eller någon nämnvärd uppskattning, vare sig de ha
prisat Danton på Robespierres bekostnad eller ha låtit båda framstå som skäligen maktlösa redskap för förvirrade partiintressen.
På den senare linjen står t. ex. Jacques Bainville (1924), som menar
att inte ens Robespierre själv visste, för vilka mål han kämpade.
Det är under dylika förhållanden inte så egendomligt, att hans
landsmän ännu icke ha hedrat honom med någon staty, blott med
en byst, som 1933 uppsattes i hans födelsestad Arras till följd av
Robespierre-sällskapets ivriga bemödanden. T. o. m. i Arras var
man bekymrad över att hyllningar för stadens namnkunnige son
skulle kunna komma alltför mycket buller åstad.
I varje historiografisk undersökning måste det bli en självklar
uppgift att utröna, hur uppfattningen av ett historiskt problem
har skiftat under trycket av växlande konjunkturer. En dylik
frågeställning blir alltid fruktbar. Men detta faktum får inte leda
till den tröstlösa konklusionen, att historieskrivningen blott är ett
redskap för olika tidsströmningar. Så är inte fallet. För det första
leder primärforskning alltid till faktiska resultat, som äro oberoende av alla konjunkturer. För det andra ha just olika forskares
upplevelser av sin egen tid mycket stor betydelse för den historiska
vetenskapens framsteg. Uppenbart ha sådana händelser och företeelser som februarirevolutionen, den tredje republikens konstitutionella utdaning, krigshushållningen 1914-18 och de moderna
diktaturerna bidragit till att fördjupa bilden av Robespierre, sedan
tydliga överdrifter och ensidigheter ha korrigerats. Sålunda leder
den vetenskapliga debatten till en ökning av det faktiska vetandet
och till ett berikande av problemställningarna.
Det är uppenbart, att varken Aulard eller Mathiez ha sagt mer
än en del av sanningen om Robespierre. Det skulle kunna sägas,
att Aulards bild saknar djupdimension, medan Mathiez’ bild är
överdimensionerad. Hos Aulard är bristen på idehistoriska och
sociala perspektiv tydligt märkbar. Blott på det religiösa området
räknar han med ett ideologiskt element i Robespierres politik, men
hans teser äro svåra att förena med hans helhetsbild. Mathiez gör
sin hjälte till en genial ljusgestalt utan motsvarighet i historien.
Man behöver inte gå längre än till Mathiez’ egen tidskrift- efter
hans död redigerad av den framstående revolutionsforskaren G.
Lefebvre – för att finna invändningar mot denna idealisering.
577
.,
Sten Carlsson
Det är säkert sant, att Robespierre inte var personligen blodtörstig;
däri liknar han många av historiens bödlar. Men hans ansvar för
de principer och lagar, som gjorde massdörlandet möjligt, kan inte
bortförklaras. Tesen om skräckväldets militära nytta är helt obevisad och i sig själv osannolik; redan 1891 riktade Albert Sorel
vägande invändningar mot den. Ventöse-lagarna äro mera att betrakta som politiska än som sociala instrument. Inte ens på papperet var utjämningsprincipen fullt genomförd; i verkligheten blev
den det ännu mindre. Många av Robespierres ekonomiska åtgärder,
som kunna förefalla socialistiska, höra naturligt hemma i en ordinär krigshushållning.
Det är svårt att värja sig för misstanken, att Robespierres politiska betydelse i allmänhet har överskattats. Var han inte i högre
grad, än som vanligen medges, en marionett i de stora krafternas
spel, oförmögen att tämja de makter, som han själv hade varit
med om att frambesvärja’ Frågan är, om inte ideologen Robespierre är intressantare än statsmannen. En del meningsmotsättningar bero troligen därpå, att man inte har gjort tillräckligt
klar skillnad mellan frihetsidealen, för vilka han var eller blev
likgiltig, och jämlikhetsidealen, som otvivelaktigt behöllo ett grepp
om honom. Hans förhållande till Rousseau är ännu inte ordentligt
klarlagt. Robespierres ställning som representant för den sentimentala kulturströmningen kan preciseras bättre än hittills. En
svensk får trots alla olikheter G. A. Reuterholm i tankarna. Denne
politiker, som var två år äldre än Robespierre och kom till makten
ungefär samtidigt med honom, företer ungefär samma blandning
av sentimentalitet och känslokyla, av upplysningspatos och despotism. Gemensam är också den till förföljelsemani stegrade skuggrädslan.
Den av Ward betonade frågan om Robespierres mentala utveckling tål också en analys, särskilt när det gäller hans allra sista
tid. Varför drog han sig i slutet av juni 1794 undan det aktiva
politiska liveU Att han av sina motståndare, säkerligen utan grund,
utpekades som ansvarig för en överspänd gummas Messias-fantasier, ger på sin höjd den yttre förklaringen. När t. ex. Thompson
hävdar, att Robespierre drog sig tillbaka av rädsla för att bli
mördad och i hopp om att kunna övertänka det politiska läget,
övertygar han inte, om det nämligen förutsättes att Robespierre
var normal. Mördad kunde han bli över allt, och isolering var
inte en lämplig utgångspunkt för en prövning av det ständigt
växlande politiska läget. Vissa drag i Robespierres hållning under
578
~———~~: •…-.;,….,P”-<‘.- -~–”‘–”,_;;….;;.;.;;:::::::=—–=–==-=….,~ ~~—…–
‘,.
Robespierre
thermidorkrisen, t. ex. hans ödesdigra förtegenhet mot de närmaste
förtrogna, skulle måhända också kunna förklaras på psykiatrisk
väg.
Säkert är, att Robespierre-forskningen inte behöver avstanna av
brist på frågeställningar. Robespierre var knappast mera begåvad
eller rikare facetterad än de andra revolutionsledarna. Men genom
sin frihet från egennytta i mera småskuren mening är han intressantare som tidstyp. Vilka syften han hade och vilka ideer
som tumlade om i hans hjärna, kan aldrig till fullo klarläggas.
Uppenbart är, att han hela tiden spelade med högsta insats. I hans
politiska bana möter på ett sällsynt gripbart sätt spänningen
mellan frihet och jämlikhet, mellan individ och massa, mellan
idealism och materialism. Eftervärlden skall inte upphöra att
fängslas av denne egendomlige man, som ville störta tyrannerna
och själv blev tyrann, som skapade martyrer och själv blev martyr.
579

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism