Riksdagen inget transportkompani

Riksdagsledamöternas främsta uppgift är inte att trycka på knappar utan att ge en tydlig bild av den politik som riksdag och regering lägger fast. Det skriver Erik Weiman, landstingsråd (M) i Uppsala län, som menar att det viktiga inte är ”självständiga” ledamöterna utan folkvalda som agerar utifrån väljarnas mandat. Detta är ett svar på Anne-Marie Pålssons, riksdagsledamot (M), artikel Den maktlösa makten där hon lyfte fram ett antal förslag för att öka riksdagsledamöternas självständighet och integritet.

I valet 2006 fick moderata samlingspartiet en och en halv miljon röster. 70.000 av dessa lades i Skåne läns södra valkrets. Förstanamnet (M) i valkretsen, Ann-Marie Pålsson, fick drygt 3000 av dessa röster. Valresultatet ledde till att moderaterna tillsammans med övriga tre partier i Alliansen fick väljarnas förtroende att bilda regering.

Allt sedan dess har regeringen regerat. Den politik som Alliansen gick till val på har i stor utsträckning genomförts, och samarbetet flyter uppenbart väl mellan de fyra regeringspartierna. En rad viktiga reformer har blivit verklighet, och förutsättningarna för ett fortsatt regeringsinnehav torde vara goda.

Strax efter valet 2006 fick Fredrik Reinfeldt i en radiointervju frågan vad det var för fel på ”de gamla moderaterna”. Reinfeldt blev inte svaret skyldig: ”de vann i alla fall inga val”. Nu har vi moderater vunnit ett riksdagsval och därtill förhoppningsvis lagt grunden för ett långt regeringsinnehav, som kan nyttjas till samhällsförändringar i den riktning alla moderater önskar. Samma reformarbete pågår samtidigt i kommuner och landsting runt om i hela Sverige.

Det krävs många goda krafter i detta arbete, var och en med sin roll men var och en mycket viktig för helheten. Det lagarbete som ligger bakom de nya moderaternas framgångar är inte bara en självklarhet för många av oss, det är dessutom roten till att politiskt arbete för väldigt många har kommit att bli roligare än på länge. För den som arbetar med politik är det nämligen i regel roligare att vara i majoritet än i opposition.

Men lagarbete är krävande. Alla kan inte få vara lagledare, men alla måste ta sin del i helheten för att i gengäld också få vara en del av framgången. Personligen upplever jag en mandatperiod där jag – av andra, vilket bör betonas – fått förtroendet att leda arbetet både i en moderat landstingsgrupp, i en samverkande Allians och därmed i ett landsting. Samtidigt har jag i en av landets mer framgångsrika alliansstyrda kommuner en betydligt mer tillbakadragen roll. Jag har dessutom täta kontakter med vänner i såväl riksdagen som i landsting och kommuner. Den samlade bilden av detta gör Ann-Marie Pålssons syn på arbetet i riksdagen tänkvärd, milt talat.

Den moderata riksdagsgruppen är inget transportkompani, och den viktigaste uppgiften för en ledamot i Sveriges riksdag är knappast att trycka på rätt knapp på kommando från högre ort. I stället måste en av riksdagsgruppens viktigaste uppgifter vara att utanför riksdagen beskriva, förklara och motivera den politik som riksdag och regering lägger fast. Flertalet riksdagsledamöter ser också detta viktiga uppdrag och inser, inte helt oviktigt, att detta arbete har en icke oväsentlig sidofunktion: det kan nämligen aktivt bidra till att vederbörande blir återvald.

Vi som är verksamma ”ute i landet”, som det brukar heta, har faktiskt en del ganska rättmätiga krav att ställa på våra riksdagsledamöter oavsett varifrån dessa kommer. Ett sådant krav är att de enskilt och som grupp ser till att den politik som vi moderater gick till val på också genomförs. Då skadar det inte med åtminstone en aning av känsla för den politikens innebörd. Ett rimligt antagande är att ledamöterna själva kan göra den analys som då krävs, men om så inte är fallet är det att föredra att de tillrättaförs av dem som faktiskt anförtrotts roller som handlar om att leda såväl vårt parti som statsapparaten.

Ett annat krav är att dessa riksdagsledamöter i sitt arbete med att föra ut och motivera den moderata politiken har stöd av en sakkunnig och professionell stab av medarbetare – och att dessa medarbetare nyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt. Det kan exempelvis ske genom en samlad organisation med av partiet anställda, som sedan arbetar nära de berörda riksdagsledamöterna.

Exakt samma förhållande råder på lokalplanet. Alla kan inte vara kommunalråd eller gruppledare i landstinget. Däremot kan alla bidra till att ge en enhetlig och tydlig bild av den moderata politik som förs, i syfte att förstärka bilden av den förda politiken. Det är ingen oviktig uppgift, vare sig för en ledamot i kommunfullmäktige eller för en ledamot i riksdagen.

Alternativet till denna ordning är enkelt att beskriva. Det vore ett antal ledamöter av landets riksdag som vore mer ”självständiga” och som agerande därefter. Som röstade efter eget behag snarare än utifrån det mandat väljarna gett dem. Som fokuserade sitt engagemang på riksdagens inre arbete och minimerade den tid som ägnas åt kontakter med väljare, massmedia och andra i ledamotens vardag. Som sist men inte minst hellre letar fel hos det egna partiets företrädare än att kraftfullt bidra till att blottlägga fel i oppositionens politik.

Visst ska vi ha självständiga riksdagsledamöter med både integritet och mod. Det kräver dock även insikt om varifrån ledamotens uppdrag kommer – från väljarna, nämligen – och vilka krav och förväntningar uppdraget innebär.

Erik Weiman är landstingsråd (M) och ordförande i landstingsstyrelsen i Uppsala län. Läs även hans blogg här.