Print Friendly

Rikesens patrona

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

»RII(ESENS PATRONA»
DERAS TILLKOMST OCH NATIONELLA BETYDELSE
Av professor JALMARI JAAKKOLA, Helsingfors
I.
I DET kristna Sveriges utveckling hade tillkomsten av nationalhelgonet – Erik den Helige – en stor symbolisk betydelse. Genom
honom kom Nya Uppsala i en särställning, som i förändrad form
påminde om den som det hedniska Gamla Uppsala tidigare innehaft i rikets religiösa liv.
Till detta medverkade karaktären av det nya nationalhelgonet.
Ehuru andra områden och biskopsstift i Sverige hade mycket
äldre och mindre omstridda helgon, kunde inget av dessa på grund
av utländsk härstamning, yrke eller huvudsakligen i det lokala
missionsarbetet vunna förtjänster bli en ledargestalt för riket.
Helt andra förutsättningar därtill hade däremot Erik den Helige.
Som landets enda kungahelgon, som en regent, vilken hade stupat
i striden för riket och mot en främmande tronkrävare och till och
med ljutit martyrdöden just i Uppsala, var han som skapad till
det svenska folkets förespråkare i den stora skaran av kristendomens helgon och intog på samma gång en självskriven plats
som de inhemska helgonens oomstridda och ärorika ledare. Såsom
det forna Sveriges konung i Gamla Uppsala var känd som härskare
och överste offerpräst över hela landet börjar nationalhelgonet i
Nya Uppsala och skyddshelgonet för rikets ärkebiskopssäte från
ungefär år 1300 slå sig igenom även i helgonkulten vid andra domkyrkor.
En noggrann bild av utvecklingen av S:t Erikskult vid de olika
domkyrkorna kan knappast på grund av källmaterialets knapphet
och ojämnhet numera kallas fram. Men då rikets provincialsynod
år 1297 beslöt, att S:t Eriks dag skulle firas som fest, då allt arbete
var förbjudet, så har detta påbud, som upprepas ännu till exempel
i Åbobiskopen Hemmings statut av år 1352, säkerligen sedan början av århundradet trätt allmänt i kraft. Å ven under förra hälften
553
..
Jalmari Jaakkola
av 1300-talet, då först striderna mellan konung Birger och hans
hertigliga bröder och sedermera den år 1319 tillkomna unionen
mellan Sverige, Finland och Norge försvagat det nationella enhetsmedvetandet, fortsatte kyrkan och ärkebiskoparna – bland
vilka i synnerhet Hemming visade speciell förståelse för betydelsen av den inhemska helgonkulten – troget sitt andliga och organiska uppbyggande av riket. Just i Uppsala, som då ännu omgavs av forntidens många levande minnen, i vars närhet konungavalet med dess ålderdomliga, traditionella ceremonier förrättades
och där medelpunkten för Sveriges kyrkoförvaltning och kultliv
befann sig, funnos förutsättningar även för den varma nationalkyrkliga atmosfär, där iden om rikets skyddspatroner, patroni
regni, kunde slå rot.
Från vilken tidpunkt begreppet patroni regni – vilket såsom
kultbegreppen i allmänhet grundar sig på förebilder från äldre
kristna länder – börjar i Sverige få ett åskådligt innehåll, kan
knappast med stöd av det källmaterial, som förvarats till eftervärlden, med säkerhet konstateras. Ett par utvecklingsstadier kan
man emellertid rätt tydligt fastslå.
IL
Till de mest upplysande bevis i detta fall höra de uppgifter,
vilka ingå i ett upprop, som Olaus Petri återger i sin bekanta krö-
nika. Uppropet, som andliga och lekmän boende norr om T’iveden
och Kolmården sände till sina grannar söder om dessa skogstrakter – uppenbarligen vid årsskiftet 1370-1371 eller i början av
det sistnämnda året – innehöll bl. a. följande passus angående
rikets skyddshelgon:
»Wold och orätt, träldom och omilde, som I och wij och aller
Suerikes almoge tolt haffuom aff tyskom mannom sedhan hertog
Mekelborgh och hans son, herre Albrect, som war konunger skulle
wara och woldh öffver oss fingo, kerom wij wårom Gudhi Jesu
Christo och hans kera modher sancta Marie, sancte Pedher, sancte
Pauale, sancte Laurintze, sancte Erice, sancte Sigride (:Sigfride),
sancte Henrice och sancte Eskille, som rikesens patrona äro …»
Ehuru den citerade folkliga källan är till sitt innehåll ännu
obestämd, i synnerhet därigenom, att den enligt gammal kristen
sed räknar till rikets skyddshelgon också Kristus, hans heliga moder, apostlarna Petrus och Paulus samt S:t Laurentius, förtjänar
den i sitt uppräknande av de egentliga inhemska helgonen spe- 554
»Rikesens Patrona»
ciell uppmärksamhet. Då den efter S:t Lars nämner S:t Erik,
vilka båda voro Uppsala domkyrkas skyddshelgon, så följer dess
uppfattning om rikets patroner noggrant traditionerna vid denna
centrala helgedom.
Också helgonens rangskala verkar alltigenom pålitlig.
Sålunda hörde S:t Sigfrid, som nämnes efter S:t Erik, tilllandets
äldsta helgon. Som sådan var han säkerligen genom sitt officium
fullt presentahel även vid rikets förnämsta domkyrka.
Ännu naturligare var ur S:t Eriks och Uppsala domkyrkas synpunkt placeringen av Finlands nationalhelgon S:t Henrik, vilken
bland rikets patroner var den enda förbindelselänken mellan Sverige och den östra rikshälften. Även genom sina levnadsöden –
sådana dessa framträda i legenderna- var han intimt förbunden
med Uppsala domkyrka och dess huvudhelgon S:t Erik.
Mycket obestämdare betydelse hade i Uppsala Södermanlands
apostel S:t Eskil. Men då han redan år 1344 hade en auktoritativ
plats i Uppsala domkyrkas kultliv, så verkar hans ställning bland
rikets inhemska patroner omkring år 1370 även enligt högkyrkliga
fordringar väl motiverad.
Den ovan beskrivna rangskalan från Uppsala domkyrka får –
mutatis mutandis – stöd även av det inbördes förhållande, som
de uppräknade helgonen – enligt professor A. Maliniemis iakttagelser – hade i Åbo domkyrkas fromhetsliv.
Den ordning av rikets patroner, som förekommer i uppropet
från omkring år 1370, återspeglar sålunda troget tidens högkyrkliga uppfattning i Sverige- säkerligen till och med Uppsala domkyrkas officiella helgonlitania. Och den stora nationella nöden,
som på sätt och vis hade »mobiliserat» dessa första »rikesens patrona» mot den främmande förtryckaren, pressade även i fortsättningen fram nya helgon till folkets och rikets försvar.
III.
Sitt värdefullaste tillskott fick den inhemska helgonvärlden nästan omedelbart efter upplänningarnas förtvivlade nödrop. År 1373
dog nämligen i den eviga staden Sveriges och Nordens största
sierska, den heliga Birgitta, för att redan följande år i ett verkligt triumftåg – tvärs genom Europa – återhördas till sitt karga
11ordiska hemland och sin största skapelse: Vadstena kloster. Efter
denna stora händelse löper utvecklingen av hennes kult organiskt
och parallellt med utkristalliseringen av det följande skiktet av
555
….- ·.
Jalmari Jaakkola
»rikesens patrona». Och även resultatet på båda dessa linjer uppnås genom medvetet arbete av ärkebiskoparna i Uppsala.
En tydlig strävan mot detta mål kan man konstatera redan hos
Birger Gregersson, vilken som kanik skrev den närmastes av rikets
patroner- S:t Botvids- »historia», d. v. s. legend, och som ärkebiskop förhärligade den heliga Birgitta genom en av poetisk ingivelse buren liturgisk-litterär produktion. Sintstenen i utvecklingen på de båda linjerna lades ändå – märkvärdigt nog – av
en alltför mycket glömd Finlands son, ärkebiskop Henriens Caroli.
Ehuru naturligtvis gynnad av tidsförhållanden måste hans insats
-på grund av hans ställning – redan i valet av formerna för befrämjandet av de stora parallella kultfrågorna ha varit av avgörande betydelse.
Genom sin bekantskap med den heliga Birgitta och dennas dotter Katarina, genom sin erfarenhet i kanonisk rätt och skötseln
av kyrkliga angelägenheter både i kurian och i hemlandet hade
han alla yttre och inre förutsättningar att förstå och befordra
den heliga Birgittas sak. Skickliga förberedelser i hemlandet och
hos den mäktiga drottningen av Norden ledde redan år 1391 till
helgonets högtidliga kanonisation i Rom. Detta sällsynta och solenna skådespel återverkade i sin tur kraftigt på Birgittas helgondyrkan i Norden, främst naturligtvis i Vadstena, dit vallfärdandet
till följd av påvens speciella ynnest fick i synnerhet år 1394 oanade
proportioner. Som ett talande bevis för sierskans ständiga värdestegring även i hemlandet är slutligen ett beslut av den också i
andra avseenden märkliga provincialsynoden i Arboga på våren
1396. Enligt detta, som fattades av egentliga Sveriges alla biskopar
och som senare – med Åbobiskopens medgivande- tillämpades
även i Finland, skulle Birgittadagen den 7 oktober firas i kyrkaprovinsen såsom allmän landsfest, festum terre. Diirmed hade även
den heliga Birgitta faktiskt uppnått sin rangplats bland »rikesens
patrona».
IV.
Det sista stadiet av den ytterst snabbt utvecklade Birgittakulten
aktualiserade så gott som omedelbart – antagligen redan i Arboga
– frågan om hennes ställning bland rikets patroner. Detta sak··
förhållande i sin tur förorsakade en allmän revidering av hela
den inhemska helgonvärlden, som går under namnet »patroni
regni».
Fullt genomförd är revideringen av rikets patroner redan den
556
»Rikesens Patrona»
27 september 1396. Denna dag utfärdas nämligen tvenne indulgensbrev för Åbo domkyrka, det ena av ärkebiskopen, det andra av
Finlands biskop Bero II Balk. I båda dessa beviljades 40 dagars
syndaförlåtelse åt alla, som besökte Abo domkyrka på S:t Henriks
och S:t Eriks, S:t Eskils och S:t Botvids, S:t Sigfrids och Davids,
S:ta Helenas och S:ta Birgittas, rikspatronernas i Sverige, festdag.
Sedan 1370 har skaran av »rikesens patrona» sålunda ökats med
fyra nya: S:t Botvid, S:t David, S:ta Helena och S:ta Birgitta,
som nämnes som den sista bland dessa. Då den Heliga Birgitta
fick sin officiella ställning bland rikets helgon fastslagen först i
mars 1396 i Arboga, så måste den nya sammanställningen av rikets helgon ha kommit till mellan mars och september detta år.
Och sammanbindningen och kategoriseringen av dem väcker speciell uppmärksamhet.
Sammanbindningen är nu konsekvent genomförd redan däri, att
de i upplänningarnas upprop nämnda rikets patroner helt frigjorts
från sina allmänkyrkliga gelikar. Alldeles nytt är även, att rikets
patroner noggrant grupperats i allmänna helgonkategorier såsom
martyrer, confessorer och »änkor» och därigenom även enligt denna
helgonskala ombildats till en sluten och organisk liturgisk enhet.
Det är först nu som rikets patroner förenats till en åskådlig verklighet, som representerar riket, det för ärkebiskopen även personligen nära sambandet Sverige-Finland och kyrkoprovinsens alla
biskopsstift. Och åstadkommandet av en sådan kan förklaras endast av ett brännande praktiskt och liturgiskt behov i riket och
speciellt i Uppsala: att få till stånd en självständig kyrklig och
liturgisk fest för »rikesens patrona». Under ovan givna förhållanden ställer sig frågan: när har en sådan ny riksfest under tiden
mars-september år 1396 för första gången gått av stapeln i Uppsala~
Svaret står att läsa i det liturgiska livets spegel för ärkebiskops·
sätet: i Uppsalakalendariet. Där träffar man i juli månad en
rörlig festdag för rikets patroner: dies regni patronorum. Den
firades den 10-16 juli, söndagen näst efter oktavan (»den åttonde
dagen») av Marie besökelsedagen, visitatio Marie, vilken fest antagligen också tagits i bruk i Uppsala först av ärkebiskop Henriens
Caroli. Inom loppet av 7 år kom den nya rörliga festdagen även
att kretsa regelbundet omkring den fasta minnesdagen för alla
hädangångna biskopar och ärkebiskopar av Uppsala -vilken firades årligen den 12 juli – och anslöt sig sålunda organiskt till
ärkesätets traditioner. Samma tid firades den också vid andra
557
..
J almari J aakkola
domkyrkor, åtminstone i Abo, dar dies regni patronorum att döma
av ett nytt indulgensbrev, som biskop Magnus II Tavast utverkade under sin Romresa år 1412, snabbt bliivt traditionell, och i
Strängnäs. Enligt medeltida kalenderräkning skulle år 1946- då
med största sannolikhet 550 år förflutit sedan det första solenna
firandet av rikets patroner- festen ha inträffat söndagen den 14
juli.
Uppkomsten av denna nya kyrkliga riksfest för omkring 550 år
sedan hade en stor symbolisk bärvidd.
Inåt betydde den, att rikstanken åtminstone en gång om året
blev inpräntad i varje domkyrka, ja – teoretiskt sett – till och
med i varenda sockenkyrka och annan helgedom. Utåt mobiliserade den rikets heliga krafter inför avgrunden av hotande
faror. Trycket i synnerhet mot ärkebiskopsdömet och Åbobiskopen
hade sedan 1395 från mecklenburgarnas, vitalianernas och Knut
Bossons sida blivit alltmera kvävande. Likaså gällde det att
Hädda» riket undan den begynnande unionsstriden. Henriens Carolis liturgiska arbete från mars till juli 1396 visar, att han ville
ha rikets nya symboler, »rikesens patrona», färdiga innan den
unga konungen och blivande unionskonungen skulle – jämnt en
vecka efter den nya festen – svära sin högtidliga konungaed i
ärkebiskopens händer.
Denna högtidliga konungaed har enligt bevis, som förvarats till
eftervärlden, av båda parter uppfattats med djupaste allvar.
För den unga konungen och hans stora fostermoder drottning
Margareta, vilka av allt att döma visade ovanlig respekt för emottagaren av eden, ärkebiskopen Henriens Caroli under hela dennes
livstid, betydde konungaeden en formell och helig slutakt i unions- ‘.’äldets förtvivlade kamp om Sverige.
För ärkebiskopen Henriens Caroli blev konungaeden i sin tur
säkerligen en pinsam och allvarlig samvetsfråga. Som kyrkoprovinsens och rikets främsta representant kom han av förhållandenas tvång att förestava konungaeden för en regent, vilken faktiskt höll på att spränga det nationella konungadömet. Såsom av
senare bevis framgår, har ärkebiskopen i denna svåra situation
med äkta finsk ståndaktighet och pliktkänsla hävdat rikets och
kyrkans gamla och orubbliga rätt.
Under dessa förhållanden blev även den solenna festen för
Hikesens patrona» en tydlig personlig bekännelse just före unionstidens början och en helig förpliktelse för det nya, gryende seklet.
558

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism