Rikedom – en frukt av idéer

Igår publicerades den sista och avslutande delen i Deirdre McCloskeys triologi ”The Bourgeois Era”. Peter J Olsson har läst den, och reflekterar över en modern klassiker.

Som små vill vi gärna höra mamma och pappa berätta om dagen när vi själva föddes. Det är spännande, men ger också gemenskap och känsla av vår bakgrund, var vi kommer ifrån. Kloka föräldrar vet att ställa upp och berätta om och om igen, utan att kanske i detalj gå in på de mer tekniska aspekterna. Och efter den egna tillblivelsen hör vi gärna om äldre släktingar, om familjen längre bakåt.

Det underbara i vår tillvaro, att vi finns här, här måste ha sin förklaring.
Och det individen vill tenderar kollektivet att upprepa, släktforskning är en utbredd hobby, hembygdshistoria också.
Och det gäller förstås även vår gemensamma historia, som nation och som mänsklighet.

De bästa historikerna gör just detta, skapar en förståelse för det förflutna, hur man levde, vad man tänkte. Och hur vårt eget samhälle, vår egen kultur uppstod. Kan historikern dessutom skriva lättbegripligt och fängslande är det ännu bättre. Och kan historikern dessutom ställa fördomar och falska orsakssamband på sin spets är det ännu bättre.
Därför är vi många som invänta den tredje delen av den amerikanska historikern Deidre McCloskeys mastodontverk om kapitalismens och de borgerliga värderingarnas segertåg.

Jag minns hur uppfriskande den första delen var att läsa den första delen The Bourgeois Virtues : Ethics for an Age of Commerce. Den kom 2006 men jag läste den några år senare under en semester på Gran Canaria. Att den var bra strandläsning säger en del om hus underhållande de hundratals sidorna av ekonomisk och etisk idéhistoria var. Det var uppfriskande att läsa någon som inte bara förklarade att kapitalismen inte bara var förening med högtstående kultur och ett moraliskt liv, utan kanske till och med mer lämpad än andra system att befrämja dygd och moral.
Passionen i argumentationen gjorde den spännande. Som i kapitlet där hon motbevisade myten att de bästa konstnärerna var galna eller ställde sig bortom samhällsmoralen. Van Gogh var understundom galen, men de perioderna producerade han lite av värde.

Den första delen följdes av Bourgeois Dignity: Why Economics Can’t Explain the Modern World. I den argumenterade hon emot att vår rikedom kan förklaras med de vanliga reduktionistiska teserna, där någon speciell utveckling styr: tekniska uppfinningar, effektivare äganderättslagar eller något annat styr den moderna kapitalistiska och industrialistiska revolutionen.
Och nu kommer då en tredje del. Och då vara det kanske inte konstigt att jag hängde vid min läsplatta i väntan på att Kindle skulle leverera. Den nya delen har en titel som i sig berättar huvudbudskapet i det 650 sidor långa verket: Bourgeois Equality: How Ideas, Not Capital or Institutions, Enriched the World.

Den skiljer sig något från de tidigare. I dessa har hon kritiseras sönder falska föreställningar och ideologier, och invänt mot de vanligaste teorierna om ekonomisk och historisk utveckling. I denna ger hon sin egen förklaring till världshistoriens gång. Spännande, men det öppnar för fler frågor och invändningar.

Som tidigare är verket välskrivet, underhållande, personlig, passionerat och polemiskt. Bara detta innebär att rekommendationen är given: Läs den! det är en modern klassiker.
Man skulle faktiskt kunna säga att hon skriver, inte bara en historisk avhandling, utan skapar en kapitalismens mytologi. Det är en berättelse om mänsklighetens marsch från ett fattigt, kort och eländigt liv med många konflikter, till ett modernt samhälle med aldrig förut sedd rikedom, även för de fattigaste, med tolerans, jämlikhet, respekt och demokrati.

Som i alla arketypiska mänskliga myter har berättelsen inte bara ett guldrike – kapitalismen – och ett helvete –socialism, feodalism, kanske klansamhällen, utan också sina motståndare som ska hindra oss att tränga fram på den gyllene vägen: Det är de västerländska intellektuella efter 1848 med deras framstegspessimism, deras förakt för den handlande och materialistiska bourgeoisien. Hon kallar dessa intellektuella för the cleresy Uppräkningen av alla de ideologier till höger och vänster och vetenskapliga skolor som hon räknar som fiender tar åtskilligt utrymme; inte minst handlar det om den rationalistiska nationalekonomi hon förknippar med Nobelpristagaren Paul Samuelson.

Finns det någon arketypisk hjälte i berättelsen så är det Benjamin Franklin eller möjligen Adam Smith – men kanske hela den kommersiella borgerligheten, den som ”inte beter sin som de nytto-driva borgarna i serien Dilbert”.

Det som McCloskey förklarar är vår rikedom – som väl är rätt oomstridd även om röster alltid varnar för morgondagens kollaps, samt att världen enligt henne också är bättre rent moraliskt – vilket kanske fler ifrågasätter.

Liknelsen med en mytologi kanske kan låta nedvärderande. Men det är kanske enda sättet att närma sig förklaringsmodeller som säger sig förklara stora delar av våra villkor i den moderna världen. Det är inte alls så att det mytologiska gör hennes skildring osakligare, eller ens mindre vetenskaplig. Falsifiering av enhetlig modell sker ju inte på så sätt att hela teorisystemet ifrågasätts, utan att man granskar dess delar.

Huvudtesen ges som sagt i rubriken: Rikedomen har inte sin rot i kapitalackumulation, inte i kloka institutioner och regelsystem, inte i fysiska förhållanden som att naturresurser kan utnyttjas, inte i arvsmassa eller religion. Utan i att ett antal idéer, som kan sammanfattas som liberalismens bas, spridits i världen. Bland de idéerna är alla människors inneboende värdighet, och därmed jämlikhet, kanske den viktigaste. Den leder både till individens frihet och statsstyrelse genom medborgarnas samtyckte, den leder till marknadsekonomi och öppna karriärvägar. Den ger möjlighet att leva ett moraliskt liv, kanske också att fundera över vad etiken ställer för krav på just dig.

En annan hjälte ut litteraturen för Deiudre McCloskey är – kanske något oväntat – bankdirektören Helmer i Henrik Ibsens Ett dockhem; det brukar ju vara hustrun Noras uppbrott ur äktenskapet med Helmer som är i förgrunden. Men McCloskey lyfter fram den etiska diskussionen om förfalskningen och menar att denna pjäs, liksom de flesta av Ibsens, är genomsyrade av diskussion om de borgerliga dygderna.

Hon pekar ut några drivkrafter till de vinnande och välsignelsebringande idéernas seger först i nordvästra Europa och sedan över hela världen. Hon talar om fyra R: Reding, Reformation, Revolt och Revolution, som sedan ledde till ett femte Revaluation av de borgerliga dygderna. På svenska fungerar det inte lika lätt.

Jag tror att hon har i huvudsak rätt. Det är inre värden hos människor – deras idéer kan man kanske säga – som är avgörande för vad som händer. Att man kan ha en aldrig så bra grundlag, men inte efterleva den, kan vi i exemplet Sovjetunionen.

Men inte heller alla hennes R finns med i till exempel fallet Sverige. Någon revolution har vi inte sett till om man inte räknar Gustav III:s statsvälvning eller Gustav IV Adolfs avsättning 1809. Reformationen gav en omsorg om de lägre klassernas uppförande, läskunnighet och etiska fostran via katekesen, men knappast någon demokrati förrän efter åtskilliga hundra år. Näringsfriheten och de övriga liberala reformerna vid mitten av 1800-talet var nog snarast ett elitprojekt även om de fick genomgripande moralförändringar som följd.

Deidre McCloskeys orsakssamband kan alltså kritiseras på samma sätt som hon kritiserar andras. Och nog finns det en dimension hon spelar ner. Nämligen att idéer förvisso kan sätta ett folk i rörelse och förflytta berg, men att idéer kan vara tillfälliga och vara borta nästa dag. Fire in the Minds of Men, heter ett välkänt verk om revolutionernas tidsålder. Men idéer kan också stelna och leda till fastlåsthet vid såväl ”politiskt korrekta” uttryckssätt som yttre ritualer. Hur man ska hälsa är idéer med stark sprängkraft, har vi sett de senaste dagarna i svensk politik.

Ska idéer bli bestående behövs det förklaringsmodeller för hur de förstärks, vederläggs eller bevaras, och hur de reproduceras till nästa generation, eller formuleras i romaner, predikningar och ledarartiklar. Hon talar om internalisering och om Smiths tal om den opartiske betraktaren, men det är kanske ändå svårförklarligt.

Frågan om inte McCloskey kom lite närmare en hållbar förklaring redan i den första borken: Det handlar om mikrosammanhang och det dagliga samspelet på samhällets arenor som leder till att strategier som fungerar överlever och stärks. Och de som inte fungerar försvinner. Men att det fria samhället, och den fria ekonomin, leder till ett ökat behov av dygder och att göra tydligt för dem man interagerar med att man är fredlig, hederlig och vänskaplig.

Men för att reproducera och bevara dessa framgångsrika dygder är det inte så dåligt med upprätthållande institutioner och kultur. Det kanske till och med är så att värden som består över flera generationer är institutioner och kultur.

Att man på makronivån sett att detta lett till en bättre värld, med oändligt större resurser även för de fattigaste av de fattigaste. Det är faktiskt inte något som behöver en förklaring på systemnivå.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne