Resandets konst

Verkligt resande görs med öppet sinne – och inkluderar till sin natur en försvarlig mängd strapatser. Sten Niklasson skriver om Freya Stark, en av förra århundradets stora äventyrerskor.

Fotografierna från 1900-talets början visar en kvinna med långsmalt ansikte, fylliga läppar och nyfikna ögon. Hennes drag motsvarar knappast något skönhetsideal, och hon bär alltid mössor, turbaner eller hattar, oftast på sned över högra örat.

Hennes namn var Freya Stark, och hon var en i en raden av excentriska och orädda brittiska kvinnor som under svåra förhållanden utforskade och beskrev okända och ofta farliga platser i andra världsdelar.

En av Freya Starks viktigaste förebilder var Mary Kingsley, som i slutet av 1800-talet ensam gav sig in i Angola, Gabon och Kamerun. Denna märkliga kvinna färdades ensam, obeväpnad och iförd långkjol, knäppkängor och elegant hatt genom okarterade områden. Det berättas att hon under en kanotfärd uppför Ogoouéfloden blev utsatt för en attack av krokodiler som hon oberörd avvärjde med hjälp av sitt parasoll.

Mary Kingsley ådrog sig efter sin återkomst till England kyrkans missnöje genom starkt kritisera missionärernas försök att ändra afrikanernas ”okristliga” sätt att leva. Hon försvarade månggifteskulturen och förklarade frankt att de svarta inte var mer underutvecklade än vita, ”lika lite som en kanin utgör en underutvecklad hare”.

Mary Kingsley skrev två populära böcker om sina erfarenheter i Afrika, Travels in West Africa (1897) och West African Studies (1899). Vissa tidningar, bland annat The Times, vägrade emellertid att uppmärksamma hennes skrifter med argumentet att hennes åsikter stod i strid mot det brittiska imperiets intressen samt mot den etablerade uppfattningen att afrikanska infödingar var en underlägsen ras.

Freya Stark hyste också stark beundran för Gertrude Bell, en ovanligt rikt utrustad kvinna som 1888 avlade examen i modern historia i Oxford, där hon var en av sex kvinnliga studenter, vilka alla tvangs sitta med ansiktet mot väggen för att inte genera de manliga föreläsarna och studenterna. Förutom självtillit, sällskapstalanger, god smak och humor, var Gertrude försedd med ett ”förstånd av ojämförlig klarhet”, som Frans G. Bengtsson skriver i en av sina essäsamlingar.

Till dessa lovvärda egenskaper skall läggas ett stort mått av energi. Efter att ha lärt sig latin gav sig Getrude Bell i kast med persiska, ett språk som öppnade dörren till Orientens kultur. Ett resultat av denna språkliga flit blev en översättning till engelska av den persiske 1300-talsmystikern Hafiz verk, som av experter klassades som ett mästerstycke.

Man kanske föreställer sig att en kvinna med dessa intressen skulle sitta böjd över tjocka luntor i sin studiekammare. Alls inte! I tillägg till sina språkliga studier började Getrude Bell bestiga de högsta berg hon kunde hitta och blev på kort tid en av Europas mest framstående kvinnliga alpinister.

Tjugotre år gammal skickades hon av sin välbeställda familj till Bukarest, varifrån hon under åren 1900-1903 företog resor till Palestina och Transjordanien. I Jerusalem började hon intensivstudera arabiska. Med detta invecklade och formrika språk i sitt intellektuella bagage, företog hon äventyrliga resor i Främre Orienten, där hon av de överraskade araberna inte behandlades som deras egna kvinnor utan som ”ett tredje kön”. Förutom reseskildringar och lärda forskningsrapporter, är hennes många brev från denna tid små under av kunnighet, vakenhet och kvickhet.

1911 hade Getrude Bell lärt känna Lawrence av Arabien under de arkeologiska utgrävningarna i Carchemisch i Syrien. Det uppges att han fann sin landsmaninna ”trevlig, men oskön, utom då hon bar slöja”.

Vid tiden för första världskrigets utbrott hade Getrude Bell knutit nära förbindelser med många klanhövdingar i arabvärlden och vunnit också avlägsna beduinstammars förtroende. När britterna ockuperade Irak för att vinna kontroll över oljeutvinningen, blev hon anlitad som politisk expert av sitt hemlands regering. Vid fredskonferensen i Kairo 1926 drog hon tillsammans med Lawrence av Arabien och Winston Churchill upp riktlinjerna för Iraks framtid. Resten av sitt liv tillbringade hon i Basra och Bagdad, där hennes kontakter och kunskaper om arabernas sätt att tänka kom att spela en ovärderlig roll i organiserandet av Iraks administration. Verksam in i det sista dog hon 1926 vid femtioåtta års ålder.

Men nu tillbaka till Freya Stark. Hon föddes 1893 i Paris. Merparten av sina första tio levnadsår tillbringade hon i ett idylliskt hus som hennes far hade byggt i Devon, men idyllen rämnade när modern flydde familjen med en tjugotreårig italiensk greve som saknade egna tillgångar. Tillsammans med sin yngre syster Vera tvingades Freya mot sin vilja att flytta med modern till en liten stad i Piedmonte, där greven med hjälp av moderns pengar startat en fabrik. Systrarnas tillvaro var dyster, och deras skolgång begränsad till enstaka lärostunder med de franska nunnorna i stadens kloster. Till råga på eländet råkade Freya, då tretton år gammal, fastna med sitt långa hår i en maskin i grevens fabrik. En stor del av hennes hårskalp slets av, och hon förlorade sitt högra ytteröra. Trots en lång rad smärtsamma hudtransplantationer, förblev hennes huvud delvis vanställt. Det var därför hon alltid kammade sitt resterande hår över högra delen av huvudet och oftast bar en huvudbonad placerad snett över resterna av örat.

Med hjälp av korrespondenskurser och självstudier kompenserade hon sin brist på skolkunskaper och bad sin far om pengar att söka in på universitetet i Grenoble. Fadern, som tyckte att Freya blivit alltför ”utländsk”, förklarade sig beredd att bekosta en collegeutbildning i England, ingenting annat.

Strax efter det att Freya återvänt till England för att påbörja sina collegestudier, fick hon veta att hennes artonåriga syster Vera gift sig med moderns älskare, den italienske greven. Man anar att detta sällsamma familjedrama måste ha påverkat Freya, men hennes levnadstecknare är djupt oeniga om hur.

Efter att under första världskriget ha tjänstgjort som sjuksköterska vid den italienska fronten, lyckades Freya förvärva en liten blomsterträdgård i norra Italien, vars avkastning var tillräcklig för hennes uppehälle. Hon närde emellertid hela tiden ett hopp om att kunna slå sig ut ur denna enahanda, för henne otillfredsställande syssla, och gjorde upp planer att lämna odlandet och söka ett nytt liv så långt bort hon vågade tänka. Hennes planer aktualiserades plötsligt, när systern Vera 1926 avled i följderna av ett missfall. Freyas tolkning var att systerns öde berodde på att hon låtit andra bestämma över sitt liv. Fast besluten att inte samma sak skulle drabba henne själv, gick Freya i november 1927 ombord på ett fartyg med destination Beirut.
Det var i denna stads franskdominerade mondäna miljö hon lärde sig arabiska och upprättade sitt basläger för vidare utflykter till områden, där ingen vit kvinna tidigare satt sin fot.

Här behövs en liten utvikning om det politiska läget i Mellanöstern under mellankrigstiden. Sedan första världskrigets slut hade Frankrike med stöd av en resolution i Nationernas Förbund utövat den faktiska kontrollen över Syrien och Libanon, medan England på motsvarande sätt kontrollerade Irak, Palestina och Jordanien. Tanken i resolutionen var att mandatet skulle vara tidsbegränsat, men de båda kontrollmakterna visade ingen vilja att överlåta makten i de kontrollerade områdena till lokala intressen. Denna attityd innebar ett uppenbart brott mot de löften om arabiskt oberoende som under världskriget utställts i syfte att förmå arabiska upprorsmän att strida mot det tyskallierade Turkiet. Kontrollstaternas maktutövning skedde dessutom med brutala metoder. Bland annat hade den drusiska minoriteten i Syrien och Libanon förtryckts och tvingats fly upp i bergen, där krigslagar rådde, och dit ingen tilläts resa.

Freya Starks första större resa skedde just till dessa otillgängliga drusiska bergsområden i Syrien. Hon hade sällskap med en engelsk väninna och en drusisk vägvisare. Det dröjde inte länge, förrän det lilla sällskapet på sina mulåsnor hanns upp av en fransk styrka och arresterades. De franska officerarna var förbryllade över de två brittiska damerna, som påstod sig ha missletts av uppgifterna i sin Thomas Cook-guidebok (!). Det tillfångatagna sällskapet misstänktes förstås vara spioner och låstes in i en barack. Men som Freya brukade säga: ”Den stora och så gott som enda fördelen med att vara kvinna är att man alltid kan låtsas att man är dummare än man är utan att någon blir förvånad”.

Inom kort förvandlades fängelsevistelsen inte helt oväntat till sällskapliga middagar, angenäma ritter i omgivningarna och vänskapliga samtal med de franska officerarna som inte kunde motstå kvinnlig charm.

Freya uppnådde i detta äventyr mycket mer än hon vågat hoppas på. Hon fick tillstånd att fortsätta sin resa. Dessutom, och kanske viktigare, hon vann sin drusiske vägvisares tillit genom att ha fängslats av fienden.

Freyas viktigaste tillgång var hennes nyfikenhet. Hon fann snart att den enda del av den lokala kulturen, som var omedelbart öppen för henne, var den, i vilken hennes arabiska medsystrar vistades, nämligen haremet. Det var där hon mötte kvinnor som var villiga att tala öppet med henne. Där kunde hon träffa människor som gav henne personliga förtroenden. Haremet var för alla män utom dess ägare ett stängt förbjudet område. Men Freya fick som kvinna del av dess vanor, intriger och skvaller. Via sina kontakter bland haremskvinnorna fick hon också värdefull information om, och inte sällan tillgång till, männens värld.

1931 hade Freya gjort tre farliga expeditioner in i vildmarken i västra Iran och besökt platser, dit ingen västerländsk kvinna tidigare vågat sig. I sin bok The Valleys of the Assassins (1934) beskriver hon sitt sökande efter de fruktade terroristerna i de otillgängliga Elburzbergen. Boken blev en stor framgång, inte minst på grund av författarinnans sinne för landskapets detaljer och lokalbefolkningens vardagsliv. En bidragande orsak var förstås också de myter som i flera hundra år omgivit denna radikala gren av Nizari-ismailiterna, särskilt det sannolikt falska ryktet att den ända från medeltiden kända sekten utförde sina många beställningsmord under ruset av haschisch (därav det arabiska namnet Hashishins, senare förvanskat till engelska Assassins).

Några år senare letade sig Freya Stark in i området Hadhramaut i östra delen av nuvarande Jemen för att hitta ursprunget till Olibanum, det vill säga den dyrbara kådan från träden av släktet Boswellia, som sedan urminnes tid var den högst ansedda ingrediensen i rökelse. Efter kort tid smittades hon av ett mässlingsjukt barn i ett harem. När hon dessutom fick dysenteri, tvingades hon avbryta färden och återvända till Aden. Till sin förtret nådde hon inte heller den gamla handelsplats i öknen som kallades Shabwa, och som av vissa historiker ansågs vara drottningens av Saba huvudstad. I boken The Southern Gates of Arabia (1936) beskriver hon färden med sin vanliga blandning av romantiserande och verklighetsnära iakttagelser.

1940 gjorde hon, mot de brittiska myndigheternas avrådan, ett nytt försök att utforska samma område. Också denna gång drabbades hon av sjukdom men gav inte upp. I sin bok A Winter in Arabia (1940) beskriver hon hur hon under två dygn tillbringade tjugotvå timmar på kamelryggen. Hon ser med beundran på beduinerna, som lever ett fritt liv utan att lockas av tillvarons yttre grannlåt. Samtidigt noterar hon att slaveriet florerar, och att de lägst stående slavarna är de som tvingas slita för att skaffa nomaderna mat för dagen. Beduinerna själva är för stolta för att smutsa sina händer med sådant arbete.

När andra världskriget utvidgats till Främre Orienten, erbjöd Freya Stark sina tjänster till den brittiska regeringen. Det ledde till en tjänst på informationsministeriets avdelning för Mellanösternpropaganda. Posten var betydelsefull, eftersom arabernas fientlighet mot britterna ökat kraftigt beroende på Storbritanniens vingliga politik i Palestina.

Under 1930-talet hade desperata judiska flyktingar från Ryssland och Centraleuropa vällt in i Palestina. När de palestinska araberna revolterade mot denna invasion av sitt land, utsattes de för brutal vedergällning av britterna. Men ställda inför hotet att araberna skulle liera sig med Tyskland vid krigsutbrottet 1939, och att England därigenom skulle kunna förlora livsviktig olja och strategiska militärbaser, bytte britterna fot. Den judiska invandringen stoppades så gott som helt. Men det var för sent. Tyskarna hade inlett en effektiv anti-brittisk propagandakampanj och vunnit stark sympati hos araberna, som tröttnat på alla hårdföra metoder och svikna löften från brittisk sida.

Freyas komplicerade uppgift blev att förmå araberna att vända sig från Tyskland och, om inte direkt stödja den brittiska krigsinsatsen i Mellanöstern, så åtminstone förbli neutrala. Hon gick till verket med sedvanlig energi genom att översätta Reuters nyhetstelegram till arabiska och distribuera dem till arabiskspråkiga tidningar i regionen. På hemliga vägar lyckades hon också smuggla in brittiska propagandafilmer i flera arabländer. Men hennes viktigaste insats blev att etablera Ikhwan al Hurriya (eng. Brotherhood of Freedom), en organisation uppbyggd enligt samma modell som The Muslim Brotherhood. Den senare, välkänd för nutida svenska tidningsläsare som ”Det Muslimska Brödraskapet”, hade med bas i Kairo utbildat arabiska aktivister att bekämpa utländsk dominans ända sedan 1920-talet.

I likhet med sin korantrogna förebild skapade Freya Stark en struktur bestående av täta diskussionsgrupper och informella celler, men den ideologiska värdegrunden var inte Koranens trossatser, utan demokrati och individuell frihet. Efter ett par års träget arbete kunde Freya Stark räkna in tiotusentals medlemmar.

I april 1941 skulle Freya just resa till Bagdad för att organisera nya grupper, då tyskarna i en kupp de facto kidnappade den irakiska administrationen. Kungapalatset intogs, den brittiskvänlige regenten tvingades fly, och alla banderoller och affischer som hyllade de brittiska krigsinsatserna revs ner. En snabb evakuering av brittiska medborgare inleddes, men många blev kvar och sökte sig till ambassaden, där känsliga dokument eldades upp i trädgården av nervösa tjänstemän.

Den brittiska armékår som var strängt engagerad i Grekland och Libyen hade inte möjlighet att avvara förstärkningar till garnisonen i Bagdad. De få britterna i Irak tvingades därför kämpa i ett hopplöst underläge. Tyskvänliga irakiska trupper hade snabbt omringat flygplatsen, då Freya Stark anlände och med andan i halsen rusade genom spärrarna. På öde gator lyckades hon ta sig till ambassaden, där hon släpptes in genom en sidodörr framför näsan på irakierna.

På ambassaden hade 350 människor sökt skydd. Sandsäckar hade fyllts och placerats ut vid portar och fönster. Taggtråd hade lagts ut på murkrönen. Hettan under dagen var pressande, och de hygieniska förhållandena påfrestande. I fjärran hördes krevader från bomber fällda av några brittiska flygplan som försökte återta flygfältet. De dova smällarna blandades med skarpa knallar från de irakiska truppernas gevär.

Freya Stark bibehöll sitt lugn. Förutom att på kvällarna kåsera om sina äventyr för de övriga instängda, utnyttjade hon sin övertalningsförmåga och sina språkkunskaper till att förhandla med de irakiska milismännen utanför grindarna om regelbundna leveranser av mat till ambassaden. Hon lyckades till och med utverka tvål och puder till kvinnorna.

I slutet av maj hade britterna skrapat ihop en bataljon soldater i Palestina, vilka sändes till Bagdad i bussar som konfiskerats på gatorna i Haifa. Hitler, som var i full färd med att samla sina trupper för fälttåget i Sovjetunionen, kunde inte avvara mer än några få flygplan för försvaret av Bagdad. Det räckte inte för att stoppa den lilla brittiska kontingenten som i början av juni återtog makten i Irak och befriade de instängda på ambassaden.

1943 fick Freya sitt dittills svåraste uppdrag. Under en rundtur i USA försökte hon förklara varför England ansett det nödvändigt att kraftigt begränsa den judiska immigrationen till Palestina. Hon möttes av oförståelse och till och med öppen fientlighet. I tidningarna beskrevs hon som antijudisk provokatör. Det hjälpte inte att hon ilsket svarade att USA hade plats för betydligt fler judar än det lilla Palestina, men att de överdrivet restriktiva amerikanska immigrationslagarna lade hinder i vägen. Hon hade också svårt att hantera de amerikanska påminnelserna om den katastrof tolv månader tidigare, då 700 rumänska judar hade drunknat, sedan deras fartyg på väg till Palestina sänkts efter att ha avvisats av brittisk militär.

Hon försökte övertyga amerikanerna att arabiskt godkännande borde inhämtas, innan den judiska immigrationen återupptogs, och förklarade sig tro att detta godkännande skulle ges, om de allierade vann kriget och tillät bildandet av en arabisk statsfederation. Uttalanden av denna typ stämplade Freya som politiskt naiv.

Efter sina bittra erfarenheter i USA, som hon sammanfattade i en liten bok med titeln East is West (1945), tystnade Freya Stark i flera år. Efter kriget flyttade hon tillbaka till Asolo i Italien, där hon ärvt ett hus av en släkting. Hon var då en celebritet och uppnådde ett stabilt rykte som flirtig excentriker.

1947 gifte hon sig vid 54 års ålder med en engelsk tjänsteman och historiker, som av sin omgivning var känd som homosexuell. Märkligt nog tycks inte Freya ha känt till sin mans läggning. Snart nog uppdagades naturligtvis saken, och eftersom ett vitt äktenskap inte var vad hon räknat med, separerade paret efter en tid, dock utan formell skilsmässa.

Under senare delen av sitt korta äktenskap skrev Freya Stark tre självbiografiska böcker Traveller´s Prelude (1950), Beyond Euphrates; Autobiography (1951) och The Coast of Incense; Autobiography (1953), alla med en introspektiv ton.

Hon återupptog sitt resande under 1950-talet med färder i Turkiet. I böckerna Ionia a Quest (1954), The Lycian Shore (1956), Alexander´s Path (1958) och Riding to the Tigris (1959) gör hon historiska tillbakablickar och beskriver insiktsfullt många antika lämningar. Böckerna saknar emellertid den muntra energi och omedelbarhet som präglar hennes första reseskildringar. Den lätt melankoliska stämningen kanske kan förklaras av författarinnans stigande ålder och oförmåga att kommunicera med den turkiska lokalbefolkningen på deras eget språk.

1961 kom ytterligare en självbiografisk volym av Freya Starks hand, Dust in the Lion´s Paw; Autobiography 1939-1946, samt ett antal läsvärda essäer.

1968 gjorde Freya vid 75 års ålder sin sista stora resa. Den gick till Afghanistan, där hon efter åtskillig väntan i Kabul till slut på usla vägar nådde sitt mål, en nyligen upptäckt minaret från 1100-talet. Också detta äventyr skildras i en bok, The Minaret of Djam (1970), i vilken emellertid hennes stillsamma reflektioner över livet på den brittiska ambassaden i Kabul spelar lika stor roll som själva resan.

Freya Stark publicerade sin sista bok, en samling brev, vid 93 års ålder. Hon dog i maj 1993, några månader efter det att hon fyllt 100.

”Verkligt resande innebär att öppna sina sinnen och ta emot vad varje plats erbjuder utan att omvandla det till att passa ens eget tankemönster. Det är skillnaden mellan att resa och att vara turist.”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.