Renate Larssen: Kriget väntar inte på lov
Ska man behöva välja mellan att rädda sitt djur undan drönarattacker eller följa lagen? Det är ett dilemma som kan bli verklighet för Sveriges djurägare, för djurskyddslagen gäller även i en kris eller ett krig. Det innebär att man till exempel inte får evakuera sina djur i fordon eller stalla upp dem i utrymmen som inte är godkända för ändamålet. I sina evakueringsråd meddelar Jordbruksverket att om man står inför valet att evakuera sina djur med icke-godkända färdmedel till ett icke-förprövat stall, då ska man ringa till länsstyrelsen och be om lov först.
Den som minns bilderna från Ukraina under den ryska invasionens första veckor förstår hur verklighetsfrånvänt detta råd är. Människor släppte i tilltagande desperation ut sina djur ur stallar och ladugårdar för att över huvud taget ge dem en chans att överleva. Ingen hade tid att stå i telefonkö till sin lokala tillsynsmyndighet.
Här ser vi problemet med att de myndigheter som samordnar Sveriges beredskap aldrig själva varit utsatta för vare sig kris eller krig och därför tror att allt kommer att fungera ungefär som i fredstider. Jordbruksverkets tjänstemän vill såklart inte riskera att uppfattas som att de uppmanar människor att bryta mot lagen. Då är det tryggare att helt enkelt säga åt djurägare att ringa länsstyrelsen, så skjuts ansvaret över på nästa myndighet medan Jordbruksverket inte kan klandras för att ha gjort formellt fel. Detta är ett exempel på vad organisationsforskaren Louise Bringselius lyfter fram som en myndighetskultur som känner större ansvar för att bevara systemet än för de individer som riskerar att drabbas av deras beslut.
Den förmyndaranda som Jordbruksverket ger uttryck för i sina evakueringsråd handlar dock i grunden om ett bristande förtroende för människors förmåga att fatta kloka beslut. Det är en attityd som riskerar att passivisera medborgarna och göra vår beredskap mindre robust. Om staten hela tiden skickar signalen att vi inte har befogenhet att agera utifrån vårt omdöme och sunda förnuft kommer vi inte att våga göra det när det behövs. Det skapar dessutom distans mellan medborgarna, där vi på sikt riskerar att känna mindre ansvar för varandra eftersom vi hela tiden väntar på att någon myndighet ska rycka in.
Den nationella beredskapen borde börja med ett tydligt mandat till medborgarna att vi får rädda varandras liv och egendom i en kris eller ett krig utan att behöva oroa oss för eventuella juridiska repressalier. Det vackraste vi har i det här landet är vår förmåga att samarbeta och ta hand om varandra utan myndighetssamordning. Det borde staten uppmuntra, för det är detta som gör oss motståndskraftiga. Under skogsbränderna sommaren 2018, till exempel, så ställde människor mangrant upp med såväl transporter som stall- och hagplatser åt dem som behövde evakuera sina djur. Alla var garanterat inte förprövade och godkända, och så måste det få vara i en nödsituation. Beredskap handlar inte om att upprätthålla varje lag och regel, utan om att ta ansvar för varandra.
Renate Larssen är etolog och antrozoolog/SNB