Print Friendly, PDF & Email

Religionsfrihet förr

Av Mats Fält | 6 november 2020



Ibland retar man sig på hur företeelser i historien framställs. Speciellt när det som diskuteras har kopplingar till aktuella diskussioner om allvarliga saker. Inte sällan handlar det om religion, ett ämne som vi svenskar ofta har svårt att hantera, skriver Mats Fält.

Traditionell religion har dåligt rykte, samtidigt som det är känsligt att ifrågasätta icke-kristna läror. Lägg till det en livskraftig privatreligiositet och det blir riktigt svårt att balansera mellan alla krav och förväntningar.

Skildringen av judarnas ställning i det medeltida Europa är mitt första problem. Religionsfrihet borde naturligtvis gälla i alla länder, med reservation för brott mot självklara regler och lagar. Så var det dock inte på medeltiden. Det normala var att varje land hade en enda religion. Mindre avvikelser tolererades ibland men den som framförde radikalt annorlunda uppfattningar, utsatte sig för livsfara. När länderna blev kristna innebar det med viss fördröjning att alla andra religioner blev förbjudna. Detsamma blev efter en tid resultatet även i det Romerska riket, där tidigare tolerans mellan religioner var utgångspunkten – förutsatt att alla accepterade kejsarens gudomliga status.

Judarna fanns kvar i flera länder under medeltiden. De riskerade alltid att utsättas för våld och andra övergrepp och var ofta helt beroende av stöd från de som hade den avgörande makten i samhället. Befolkningarna var ofta antisemitiska och mycket kritiska till att en grupp med en annorlunda religion skulle få finnas kvar i landet. När det passade politiskt blev judarna också utkastade ur många länder – bland annat England och Spanien. Det senare i samband med erövringen av det sista muslimska fästet på halvön – Granada. I Sverige fanns inte heller någon judisk närvaro under flera hundra år. Vilket med dåtidens regler inre var konstigt – vårt land var ett av de mest extremt fundamentalistiskt kristna länderna i Europa. Utrymmet för avvikare och filosofiska diskussioner i vårt land var minimalt.

Poängen är alltså att beskrivning haltar när man framställer historiska övergrepp mot judar som något unikt. I de flesta länder – Polen var tidvis ett udda undantag – förföljdes även avvikande grenar av kristendomen. Katoliker var bannlysta i protestantiska länder och protestanter var bannlysta i katolska länder. Efter Westfaliska freden blev läget bättre i de tyska staterna men det var fortfarande furstens religion som avgjorde vilken sida hans domäner skulle tillhöra. I Sverige fick katolska gudstjänster enbart förekomma på katolska länders ambassader.

Omvänt vill många framställa det muslimska Spanien och det Ottomanska riket som toleranta fristäder för olika religioner, bland annat judendomen. Det är både rätt och fel. Det stämmer att olika religioner tolererades av de muslimska härskarna. Till en början var det en absolut nödvändighet. De muslimska erövrarna utgjorde endast en mycket liten minoritet under både 700- och 800-talen. Så förblev situationen under lång tid i Egypten med sin stora koptiskt kristna befolkning.

Både i Spanien och i ottomanernas rike var det dock mycket tydligt vilken religion som var den ledande och vilken grupp som skulle ha makten i samhället. Skatterna var lägre för muslimer och de andra grupperna var beroende av härskarnas välvilja. Många invånare gick över till islam. Det är svårt att i efterhand avgöra hur mycket det handlade om faktisk övertygelse eller bara handlade om anpassning för att få bättre levnadsvillkor. För många var säkert det senare det avgörande argumentet.

Att andra religioner tolererades innebar inte att deras anhängare var skyddade från övergrepp. Både i det muslimska Spanien och i det Ottomanska riket förekom tidvis övergrepp, pogromer och andra former av förtryck. Läget påverkades av de ekonomiska och politiska konjunkturerna. Det fanns epoker då toleransen verkligen dominerade i Spanien men de avlöstes av andra då både judar och kristna fick skulden för misslyckanden och utnyttjades i hatpropaganda av politiska skäl.

Ottomanerna lät olika religiösa grupper i stor utsträckning sköta sina egna affärer, vilket naturligtvis var mycket bättre än att bli landsförvisad eller dödad för sin tros skull. Självstyret var dock inte heller någon garanti mot övergrepp. Dessutom skapade det motsättningar mellan olika grupper, just eftersom systemet resulterade i att olika grupper levde under olika villkor. Detta missnöje blev större i takt med att riket blev svagare och det utländska inflytandet ökade, under senare delen av 1800-talet.

Ett ovanligt barbariskt inslag i det ottomanska systemet var traditionen att samla ihop kristna barn som fick växa upp i Konstantinopel, för att senare bli elitsoldater i rikets armé. En del av dessa soldater blev både rika och mäktiga män under sin karriär, men yrkesvalet var långt ifrån frivilligt. I praktiken kidnappades barnen från sina kristna familjer. Systemet tillämpades fortfarande under 1800-talet, då riket successivt tvingades retirera söder- och österut på Balkanhalvön.

Den här bakgrunden borde finnas med när man jämför hur olika folk och religiösa grupper behandlats under historien. Inte som en ursäkt för nutida övergrepp men för att ge ett rimligt perspektiv på historien. Religiöst förtryck var det normala i det medeltida Europa – och vårt land var ett av de som länge tillämpade principen mest nitiskt. Det var livsfarligt att tänka annorlunda i Sverige. Varken det muslimska Spanien eller det Ottomanska riket var å andra sidan några paradis med rättvisa och frihet för alla. Jämfört med det medeltida Europa var de dock under många år mycket mer toleranta och öppna samhällen.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019