Print Friendly

Religionfriheten och RF §16

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RELIGIONSFRIHETEN
OCH RF § 16
Av teol. dr PER-OLOV AHREN
FRAGAN om religionsfriheten tillhör de frågor, som de senaste
årtiondena tilldragit sig förhållandevis stort intresse i vårt land.
Utgångspunkt har därvid varit den uppfattning av religionsfrihetsbegreppet, som fått sitt officiella uttryck i propositionen angående
religionsfrihet till 1951 års riksdag, där det heter »att det skall stå
den enskilde fritt ej blott att bekänna sig till annan religion än den
som omfattas av folkets flertal utan även att ställa sig utanför
varje religiös gemenskap. Hans ståndpunktstagande i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust av medborgerliga
rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en rätt att
för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga
sammankomster. Hinder mot offentlig religionsövning, vilka grunda
sig på den religiösa lära som därvid kommer till uttryck eller de
religiösa former som iakttagas, kunna icke förenas med religionsfrihet:. Om detta religionsfrihetsbegrepp råder sedan länge enighet
inom alla läger, politiska såväl som religiösa. Någon debatt om religionsfriheten som sådan förekommer alltså icke längre i vårt
land. Vad diskussionen gäller är endast huruvida den rådande lagstiftningen kan anses stå i överensstämmelse med den omfattade
frihetsprincipen, och den fråga, som därvid skjutits i förgrunden,
är frågan om statskyrkosystemet och den fullständiga religionsfriheten.
Det är dock först under vårt århundrade, som denna princip om
fullständig religionsfrihet kommit att omfattas mera allmänt, och
först religionsfrihetslagen av år 1951 kan sägas helt ha bringat lagstiftningen i överensstämmelse med densamma. Den uppfattning,
som tidigare varit rådande och som fått sitt kanske främsta uttryck i 1686 års kyrkolag, kan i stället uttryckas med orden enhet
i religionen, unitas religionis. Stat och kyrka betraktades såsom en
enhet, och religionen framstod därvid som det starkaste samhällsbandet. Förpliktelsen till statens religion var därför en medbor- 453
Per-Olov Ahren
gerlig skyldighet. Den första paragrafen i Sveriges första grundlag,
regeringsformen av år 1634, talar om »enighet i religionen och den
rätta gudstjänsten» som »den kraftigaste grundvalen till ett lovligt,
samdräktigt och varaktigt regemente», och denna formulering återkommer sedan i alla regeringsformer under 1600- och 1700-talen.
Under hela denna tid var synen på enheten i religion såsom grund
också för statens enhet någonting självklart och utsattes icke för
några mera betydande angrepp.
År 1809 försvann dock orden om religionen som den kraftigaste
grundvalen för ett varaktigt regemente ur regeringsformen. I stället infördes den berömda sextonde paragrafen: »Konungen bör …
ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en
vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.» Därmed
hade otvivelaktivt ett nytt moment inkommit i svensk religionslagstiftning. Några praktiska följder i form av ändrade bestämmelser för tillhörighet till kyrkan eller något dylikt fick denna paragraf dock icke. Frågan diskuterades icke heller den närmaste tiden
efter paragrafens formulering. Först vid mitten av 1800-talet började frågan ställas, vad denna formulering egentligen innebar, och
denna fråga blev snart till den kanske mest omdiskuterade av alla.
Orsaken härtill var de starka krav på en genomförd religionsfrihet i modern mening, som alltmer började göra sig gällande och
som på 1850-talet framträdde med stor styrka. Dessa krav kom dels
från den politiska liberalismen, dels och framför allt från de framväxande väckelserörelserna, som hindrades i sin utveckling av den
rådande lagstiftningen på det religiösa området. I regeringsformens sextonde paragraf fann dessa rörelser ett stöd för sina strä-
vanden, och med denna paragraf som vapen trädde de upp till kamp
mot alla tvångslagar i religiöst hänseende. Hur förkämparna för en
fullständig religionsfrihet satte sin strid mot bl. a. konventikelplakatet i samband med RF § 16 framgår klart av ett yttrande av den
skånske kyrkoherden H. B. Hammar, som redan 1851 framhöll, att
vad religionsfrihetens vänner hävdade icke var något annat än att
»alla lagar och författningar, som stå i strid med denna paragraf,
skola upphävas och således efter 42 års förlopp regeringsformen i
denna delen bli en sanning». § 16 framstod alltså för Hammar så-
som ett uttryck för fullständig religionsfrihet, striden gällde att
bringa lagstiftningen i överensstämmelse med denna i grundlagen
uttryckta princip. Samma uppfattning hyste också rådman L. V.
Henschen i Uppsala, vilken kom att spela stor roll bl. a. såsom norr- 454
Religionsfriheten och RF § 16
landsläsarnas juridiske rådgivare, men även historikern C. G. Malmström, vilken 1850 framförde kravet på religionsfrihet som en av
tidens viktigaste frågor. Viktigast för den fortsatta utvecklingen
var dock, att även framstående jurister framförde samma tolkning
av RF § 16. I olika arbeten 1854 och 1857 hävdade den lundensiske
juristen Chr. Naumann, att § 16 måste innebära fullständig religionsfrihet och att religionsfrihetens princip med denna paragraf
blivit inskriven i svensk grundlag, och denna uppfattning har sedan upprepats med allt större självklarhet ända in i våra dagar.
Den fördjupade kännedom om den kyrkorättsliga utvecklingen i
vårt land, som de senaste decenniernas forskande lett fram till, har
dock i hög grad rubbat denna självklarhet. Det är därför av mycket
stor betydelse, att frågan om § 16 nu fått sin vetenskapliga behandling i ett arbete av professorn i statskunskap Carl Arvid Hessler med titeln Stat och religion i upplysningstidens Sverige.
Hessler betraktar § 16 ur två synpunkter. Å ena sidan ser han den
såsom en utveckling av 1700-talets olika stadganden om rätt för
utländska medborgare att utöva sin religion i Sverige, stadganden
som tillkommit närmast av merkantila skäl men som också inneburit en faktisk upplösning av enhetssynen. När nu enhetsbestämmelsen från tidigare grundlagar icke återkommer i 1809 års regeringsform, är detta enligt Hessler i första hand ett resultat av 1781
års toleransedikt, vilket tillerkänner »en fri och otvungen religionsövning, en fullkomlig samvetsfrihet» för dem av främmande religion, som bosatt sig i landet. Detta edikt hade i realiteten upphävt
enheten i religion och gjorde det omöjligt att längre uppehålla principen om unitas religionis. RF § 16 var därför en konsekvens av den
faktiska utvecklingen.
Men detta är endast den ena sidan av saken. Bestämmelsen i
§ 16 hade också, och detta är det nya och intressanta i Hesslers
framställning, sin tillämpning på svenskarna själva. Under 1700-
talet hade upplysningstänkandet fått allt starkare insteg även i vårt
land. Alltfler av de bildade började sätta den ortodoxa dogmatiken
under debatt, och alltfler började också undandraga sig kyrkans
gudstjänstliv. Särskilt nattvardstvånget var orsak till mycken irritation. Den bestående enheten på det religiösa området hotades
alltså icke endast från främmande trosbekännare, som bosatt sig i
landet, utan även från grupper av svenska medborgare. En väg att
möta detta hot var skärpta tvångsföreskrifter, och denna väg förordades av det ortodoxa prästerskapet. Men även inom prästerskapet hade upplysningstankarna börjat få insteg, och upplysta präs- 455
Per-Olov Ahren
ter sökte i allt större utsträckning peka på en annan väg ut ur svå-
righeterna än tvångets. Genom att reformera dogmer och liturgi i
enlighet med tidens uppfattning och genom att låta var och en i frihet utöva sin religion skulle man enligt dessa präster bättre nå
fram till fördjupad kristlighet och större sedlighet än genom aldrig
så stränga tvångslagar, som endast kunde framskapa skrymtare.
För detta ideal, som ju låg helt i upplysningens linje, arbetade bl. a.
den blivande ärkebiskopen Jacob Lindblom, och i den av honom
1797 startade Journal för prester framfördes upplysningstankarna
av flera framstående kyrkomän.
Under Gustaf IV Adolfs regering kunde denna upplysningsrörelse
inom prästerskapet dock icke vinna någon framgång. Konungen
stod helt på de ortodoxa prästernas sida. 1809 fick emellertid upplysningsmännen vind i seglen, och vid grundlagsriksdagen var det
dessa, som blev de ledande inom prästeståndet. Vid ärkebiskop
Lindbloms sida framträdde bl. a. biskopen i Linköping Carl von Rosenstein och professor Sven Wijkman, och det var dessa, som satte
sin prägel på utformningen av § 16 och diskussionerna om densamma. Det resultat, Hessler kommit till vid sitt studium av dessa
diskussioner, är att denna paragraf helt är ett fullföljande av upplysningsmännens tidigare kamp mot religiöst tvång. Var och en
skulle ha rätt att utöva sin religion utan yttre tvångsföreskrifter.
Ingen skulle längre bli tvingad att deltaga i gudstjänst och nattvard.
Men det var hela tiden fråga om den lutherska religionen. Någon
frihet för enskilda svenska medborgare att själva välja, vilken religion de ville ansluta sig till, var aldrig i fråga. Att svenska medborgare skulle tillhöra den svensk-lutherska kyrkan var självklart.
Först vid 1800-talets mitt sattes denna självklarhet i fråga, men den
tolkning, som då gavs RF § 16 och som sedan präglat såväl vetenskapliga arbeten som populära framställningar, är enligt Hessler
helt oriktig. Det religionsfrihetsbegrepp, som ligger bakom formuleringen av denna den svenska regeringsformens mest berömda paragraf, är ett helt annat än det moderna begrepp, som fått sitt utslag i lagstiftningen i och med 1951 års religionsfrihetslag.
Genom sin grundlighet och sin övertygande bevisföring är Hesslers undersökning ett tungt vägande bidrag till förståelsen av den
kyrkorättsliga utvecklingen i vårt land. Även om den på vissa
punkter inbjuder till kritik (så synes teckningen av det ortodoxa
prästerskapet och dess kamp för bevarad enhet i religionen vara
utförd i alltför mörka färger), är dess resultat av förblivande värde
för all kommande forskning i 1800-talets kyrkohistoria. Att den
456
Religionsfriheten och RF § 16
populära och även vetenskapligt omfattade uppfattningen av RF
§ 16 såsom ett uttryck för religionsfrihet i modern mening icke var
adekvat, har visserligen redan tidigare varit uppenbart för forskare
på detta område, men att enbart se denna paragraf såsom en följd
av stadgan av år 1781 har i varje fall för undertecknad synts föga
tillfredsställande. Genom sin analys av vad upplysningsmännen vid
1700-talets slut och 1800-talets början lade in i begreppet religionsfrihet har Hessler givit ett svar på frågan, som säkerligen bättre
överensstämmer med verkligheten. § 16 hade till uppgift icke att införa fullständig religionsfrihet i modern mening utan att å ena sidan ge de religiösa minoriteterna i vårt land rätt att fritt utöva sin
religion och å den andra ge svenska medborgare samma rätt, dvs.
att fritt utöva den lutherska religionen. Härmed har den forskning
i 1800-talets kyrkliga utveckling, som nu pågår och som måste sä-
gas vara av betydelse även för den aktuella debatten i kyrkliga frå-
gor i vårt land, fått den utgångspunkt för sitt arbete med religionsfrihetsfrågan, som den tidigare saknat.
33- 563448 Svensk Tidskrift 1956 457

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner