Print Friendly, PDF & Email

Regeringskriser är ett sundhetstecken

Av Amanda Wollstad | 18 juni 2021



Det är nu inte ofta en vänsterpartiledare citeras med välvilja i Svensk Tidskrifts ledarspalt, men Nooshi Dadgostar sammanfattade det väl när hon i den statliga radion under fredagsmorgonen konstaterade att regeringen måste samla en majoritet bakom sin politik. Det är deras ansvar.

Socialdemokraterna har varit ovilliga att ta det ansvaret. Kärleken till makten brann starkare än den till principerna, och plötsligt har man utställt rakt motsatta löften till två av sina stödpartier. Då få man stå sitt kast.

Det så kallade januariavtalet har alltid varit ett politikens Frankensteins monster, ihoppsytt av överblivna delar från stödpartiernas partiprogram utan någon övergripande plan eller prioritering. Det är ett under att det höll så länge.

Att det var just marknadshyror som skulle knäcka avtalet var måhända mindre väntat, men vad som blev den utlösande faktorn är i en mening mindre viktigt.

Den oheliga alliansen regerar på övertid. Det går i längden inte att jämka ihop Miljöpartiet och Liberalerna, Vänsterpartiet och Centern. Man kan inte både höja bränsleskatter och arbeta för en levande landsbygd, avveckla privatisering av välfärden och värna den fria marknaden.

Löfven må ha trott att Socialdemokratins skicklighet som maktspelare och dominans över svensk politik skulle vara tillräckligt för att få småpartierna att sluta tjafsa, men den tiden är – tack och lov – sedan länge över. Sverige har mognat som demokrati, rört sig bort från enpartistaten, och det är enbart sunt.

Stabilitet är inte ett självändamål. Inte ens under en pandemi. I synnerhet som den S-ledda regeringen haft 15 månader på sig att visa ledarskap, och misslyckats under varenda en av dem.

Det är möjligt att det som följer på en eventuell misstroendeförklaring är ytterligare eviga talmansrundor, en oförmåga att finna en majoritet. Ett extraval och ännu mer fika på riksdagens finaste kontor. Men det är i sig inget problem. Landet kommer inte kollapsa under en övergångsregering – med tanke på den nuvarandes bristande handlingskraft är det oklart om någon ens märker någon skillnad. Riksdagscaféet har gott om kakor. Landets valnämnder och politiska tyckare får kanske korta ner semestern något, men det är ärligt talat deras – vår – förbannade plikt. I övrig kommer allt fortgå precis som vanligt.

Regeringen gör sig löjlig när de skriker i falsett om bristen på ansvarstagande hos meningsmotståndarna. En socialdemokratisk hegemoni är ingen naturlag. Det är inte oansvarigt att kräva att regeringen ska ha en politisk majoritet för de frågor de vill driva.

Är det någonting som är ett hot mot demokratin är det den regering som vill utmåla den demokratiska oppositionens fullt legala handlande som just ett hot mot demokratin.

Oppositionen driver den politik deras väljare givit dem mandat att driva. Det är precis så en demokrati fungerar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism