Print Friendly, PDF & Email

Regeringens viltvårdspolitik kan kosta 300 000 röster

Av Maria Engqvist | 30 april 2021



Allt sedan istidens slut har jakt varit en förutsättning för överlevnad i Skandinavien. I Sverige har jakten enkannerligen långa traditioner, och idag finns över 300 000 jägare i landet. Precis som exempelvis idrottsrörelsen organiseras och bedrivs mycket av den svenska viltvården på ideell basis, och på en beprövad kunskapsgrund. Detta system har också resulterat i en effektiv och dynamisk svensk viltvård. Kunskapsläget inom den svenska jägarkåren är mycket gott, och viltförvaltningens utveckling har anor från 1200-talets landskapslagar.

Under de senaste två mandatperioderna har emellertid det jaktpolitiska klimatet hårdnat betänkligt i Sverige. Svenska jägare och deras intresseorganisationer ser mycket bekymrat på den nuvarande utvecklingen, och inom jägarkåren råder nu upprorsstämning sedan den nuvarande regeringen i början av januari i år fråntagit Svenska Jägareförbundet det så kallade allmänna uppdraget, som förbundet haft sedan 1938 av regeringen för att bedriva viltvård samt leda delar av den praktiska jakten.

Regeringsbeslutet från den 7 januari emanerade av att Sverige med hänvisning till gällande upphandlingslagstiftning fått kritik från Europakommissionen avseende formerna för jakt- och viltvårdsuppdraget, som Svenska Jägareförbundet tidigare har haft. Kommissionen lade senare ned ärendet, men regeringen bedömde ändå – utan att ta sig någon särskild tid för eftertanke eller debatt – att ett system som fungerat mycket väl under 83 års tid inte längre var tillbörligt. Det som tidigare var Svenska Jägareförbundets uppgifter rörande delar av viltvården har nu istället lagts över på Naturvårdsverket.

Planerna för utvecklingen är tydliga: viltvården skall centraliseras och detaljstyras, för vilket kostnaderna riskerar att öka rejält. Som grädde på moset har dessutom Naturvårdsverket fått i uppdrag att fördela medel till sökande organisationer ur den så kallade Viltvårdsfonden. Till saken hör att Viltvårdsfondens medel består av pengar som svenska jägare betalar när de löser det statliga jaktkortet. Som jägare måste du i samband med de flesta typer av jakt kunna visa att du har löst just denna avgift, annars får du inte delta i jakten. Med ca 300 000 personer som årligen löser det statliga jaktkortet á 300 kronor uppgår medlen i fonden till ca 90 miljoner kronor. Det rör sig alltså inte om skattemedel. Dessutom har myndighetens styvmoderliga hantering av förbundet och dess medlemmar har endast spätt på jägarkårens vrede.

Ett annat direkt resultat av regeringsbeslutet är att jägarkårens egna medel, ursprungligen ämnade för viltvård och forskning, nu också söks av direkt jaktfientliga organisationer, såsom föreningen Jaktkritikerna. Dessa organisationer vill kunna använda jägarnas pengar för att utveckla sin egen lobbyverksamhet, i syfte att motverka den svenska jakten och viltvården i sitt nuvarande format. Tongångarna i debatten går nu allt högre. I jägarkretsar talas det nu om bojkott av det statliga jaktkortet och viltvårdsavgiften. I Dalarna föregår man av hävd sedan Gustav Vasas tid med exempel i form av organiserat motstånd. Nyligen skickade Rättviks jaktvårdskrets ett uttalande till alla riksdagsledamöter från Dalarna, där man betonar att den ideella verksamheten är en förutsättning för att viltvården ska fungera i Sverige.

Den typ av överimplementering som beskrivits ovan är en stark trend i Sverige, där det finns både vana och möjlighet att dra EU:s direktiv och skrivelser till sin yttersta spets helt efter eget tycke. Dessa skrivelser är i regel mycket löst formulerade i original, men i svensk hantering förvandlas de som i ett trollslag till extremer. Det finns flera exempel på denna utveckling, såsom den svenska hanteringen av EU:s vapendirektiv. I det jägartäta Slovakien löste man helt enkelt saken genom att låta krigsplacera jägarna – om det finns en vilja så finns det alltså en väg. I fallen med både vapendirektivet och jakt- och viltvårdsuppdraget är det dock tydligt att illviljan styr.

Av flera yrkesjägare har jag hört frasen: ”Den nuvarande regeringen är den mest jaktfientliga vi någonsin har haft” – därför har den svenska högern i allmänhet, och de borgerliga partierna i synnerhet inget att förlora på att för en gångs skull ställa sig i spetsen för detta genuint folkliga missnöje, och visa sitt helhjärtade stöd för den svenska jägarkåren. Hittills har svaren från partiledarna utanför Januariöverenskommelsen varit för allt för luddiga i dessa frågor. Inför 2022 behöver den svenska jägarkåren tydlighet.

Maria Engqvist är slavist och nybliven jägare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism