Rationalisering i skolan
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
379
RATIONALISERING I SKOLAN?
Fru Britt Mogård, verksam
inom Stockholms läns högerförbund, har granskat Skolöverstyrelsens petita inför
nästa budgetår, och finner anledning att ta upp en rad
punkter till ingående diskussion.
skolöverstyrelsens petita för nästa budgetår är enligt pressreferat
genomsyrat av rationaliseringssträ-
vanden. Genom de föreslagna åtgärderna räknar man med att spara 75 miljoner kronor redan nästa
år och när åtgärderna helt slagit
igenom 150 miljoner per år. De
vinster som uppnås aviseras gå till
skolans inre upprustning, t. ex. till
pedagogiskt utvecklingsarbete.
En rationell undervisning måste
innebära effektiv pedagogik med
Av fru BRITT MOGARD
tillhjälp av effektiva läromedel i
en arbetsvänlig miljö. Är det detta
vi nu äntligen skall få i våra skolor?
Arbetsvänlig miljö – ja, fortfarande får vi räkna med att ha våra
barn i överfyllda skolor, där grupprum saknas och bibliotek ofta är
annekterade som skolsalar. Lärarna kommer alltjämt att sakna arbetsrum, trots att dessa, med de
nya signalerna från Sö om kraftigt ökat samarbete mellan lärare
i olika ämnen, är än mer nödvändiga. Är det meningen att lärarna
skall samlas hemma hos varandra?
Särskilt kraftigt har man poängterat den rationaliseringsvinst –
1970 skall man ha sparat in 3.500
lärare – som ernås med det finurliga arrangemanget att klassavdelningarna görs större. Detta anses
tydligen inte medföra någon försämring. Varför då inte gå ännu
längre på den linjen? Kanske kan
man med verkliga mastodontklasser spara uppemot 30.000 lärare!
Sanningen är ju den, att de svåra
disciplinproblem och den arbetsleda hos eleverna som ofta rapporteras, i icke ringa mån sammanhänger med lärarnas bristande
möjligheter att stödja och hjälpa
380
varje enskild elev i grupper på 25
elever och mer.
Här kan man förmoda, att den
pedagogiska upprustningen tas
fram som argument för att det går
att undervisa individuellt även i
mycket stora avdelningar. Trots att
det hittills satsats alldeles för litet
på utvecklingen av läroböcker och
andra läromedel, är det otvivelaktigt så, att t. ex. mycket utomordentliga övningsmaterial framställts på senare år. Men känner
Sö till i hur många skolor detta
inte får användas på avsett vis,
därför att eleverna inte får skriva
i övningsböckerna, lärarna inte får
riva ut perforerade blad osv.?
Kommunal återhållsamhet
skolstyrelserna beviljar i många
fall, under trycket av kommunal
återhållsamhet, alltför litet pengar
för läromedel, och ofta har de kanske ej heller den rätta förståelsen
för behovet. De tvingar sålunda
skolorna att skära ner förbrukningen genom att låta övningsböckerna, det verkligt väsentliga förbrukningsmaterialet, användas i
årskurs efter årskurs. Sparsamhetsnitet borde hellre inriktas på
pennor, skrivböcker etc., där förbrukningen är enorm, men där
kostnaderna betydligt kan nedbringas. Om föräldrarna finge stå
för denna kostnad, helt eller delvis, skulle de säkerligen inte vara
intresserade av att finansiera dussintals blyertspennor och mängder
av ofta oanvända skrivböcker, och
lärarna kunde befrias från den
nedbrytande sysslan att söka kontrollera, ofta protokollföra, utdelade blyertsar. Hesnitaten av det
pedagogiska utvecklingsarbetet når
med nuvarande system ofta inte
ut; borde här inte övervägas centrala bestämmelser?
Grundläggande principer för
grundskolan har varit den sammanhållna klassen, den individualiserade undervisningen och det
fria tillvalet. Helt stillsamt avser
man tydligen nu att låta den sistnämnda principen försvinna ur
bilden. Linjevalet på högstadiet tas
bort, tillvalsalternativen reduceras,
vilket motiveras med att de flesta
eleverna sökt sig till de teoretiska
linjerna. Den uppenbara slutsatsen,
att tillvalet varit felaktigt konstruerat – i stort sett efter modellen »finbl»mindre fint» – och att
valet av s. k. icke-teoretiska ämnen uppfattats som en nödfallsutväg, en slutstation har tydligen inte
dragits. De få som, av intresse eller nödtvång, valt dessa alternativ
skall nu partout inordnas i majoriteten och detta utan att de pedagogiska alternativ som i så fall erfordras ens börjat undersökas. Vi
lever, har det sagts, i en alfabetkultur, där enbart de verbala yttringarna premieras; vi måste i det
nya utbildningssamhället utforma
en pedagogik som bygger på och
utvecklar färdigheterna hos de verbalt mindre begåvade.
Också i gymnasiet rationaliserar
man. Elever som önskar en särskild utbildningsgren måste i
många fall hänvisas till en annan
gymnasiekommun, vilket sannolikt
kommer att medföra att många elever väljer »hemmagrenar» för att
undvika långa resor eller inackordering. För dem som framhärdar
finns möjligheten att få studiebidrag. Men vad är detta om inte en
transferering av kostnader från ett
konto till ett annat, det senare
utanför Sö?
”Tidsstudier av lärarna”
Viktiga åtgärder i effektiviseringsarbetet är ögonskenligen icke
aktualiserade. Här skall bara i
korthet några beröras. Fördelningen av sysslor mellan olika typer av
arbetskraft har man visserligen
snuddat vid, dock ur något annan
aspekt. Den ojämförligt största
posten i utbildningskostnaderna är
lärarlönerna. Ingenting kan vara
mera aktuellt än ett genomfört studium av olika moment i en lärares
arbete; härigenom skulle en mängd
arbetsuppgifter blottas som av
slentrian vilar på överkvalificerad
arbetskraft. Ett exempel har redan
nämnts: protokollföringen av blyertspennor. Åtgärder för att råda
bot på sådana missförhållanden
skulle snabbt ge vinst.
En annan undersökning, där ingående faktorer dock är svårare att
mäta, är av behovet påkallad. Det
kan förefalla förnuftigt att sammanföra mindre skolor till en stor
enhet, där kostnader för elevtransporten synes vara den enda posten
381
på minussidan. Härtill kommer
dock en minskad trivsel för elever
och personal, en anonymitetskänsla hos eleverna som kan medföra
sådana störningar av arbetet att
effektiviteten kraftigt minskar hos
samtliga. En rationalisering som
inte fäster någon vikt vid »produktionsresultatet», i det här fallet
både beträffande den fostrande effekten och den undervisande, är i
realiteten av ringa betydelse. Man
måste också vid den stora enheten
räkna med en hastig förslitning av
arbetskraft såväl som lokaler. Att
en sådan undersökning även måste
gälla den mest ändamålsenliga utformningen av arbetsutrymmena
för lärare och övrig personal är
uppenbart.
Försök med en elastisk utformning av undervisningsorganisationen är önskvärda. Bindningen till
årskurser bör inte göras så stark,
att elever bromsas i sina studier eller tvingas lämna avsnitt utan att
ha inhämtat dem.
Decentralisering?
Generaldirektör Löwbeer uttrycker starka önskemål om en decentralisering från ecklesiastikdepartementet till ämbetsverket. Tacknämligt vore om han ville fortsätta
på den inslagna vägen och ge skolledarna större frihet och ansvar
för den enskilda skolan såväl i
kursuppläggning som i organisation. Därvid skulle åtskilligt av
slentriantänkande och pappersexercis bortfalla och utrymme ska- 382
pas för personliga initiativ till
fromma för den fortsatta utvecklingen av :.den rullande skolreformen». Detta förutsätter dock att
skolledarna får en målmedveten
utbildning för sin uppgift, utöver
den lärarerfarenhet de har och bör
ha.
Aftonbladet har i en ledare den
30 augusti uttryckt sin stora tillfredsställelse med de aviserade
förändringarna av grundskolan under rubriken: Ett steg bort från
pluggskolan. Jubelropet förefaller
något ogenomtänkt. Bort till vad?
Det är inget tvivel om att många
av intentionerna hos skolreformatorerna är riktiga, ehuru man så-
ledes ännu inte kan se när de skall
bli omsatta i verklighet. Men man
bör inte lättsinnigt glömma att
man med ett nioårigt obligatorium
som omfattar alla påtar sig ett stort
ansvar. Är det tillräckligt, och är
det realistiskt, att erbjuda en kvalitativt högtstående undervisning,
om man inte samtidigt tillser att
eleverna tillgodogör sig den? Skall
det ansvaret vila på eleven och
hans föräldrar, föräldrar ur olika
miljöer med olika möjligheter och
vilja att stimulera sina barn och
med alltmer bristande tid? Ansvaret för studieresultatet måste delas
av skolan; varje individ skall få
den undervisning och den fostran
som hans förutsättningar berättigar honom till. Skolan måste bli en
aktiv skola.
RATIONALISERING I SKOLAN?
Fru Britt Mogård, verksam
inom Stockholms läns högerförbund, har granskat Skolöverstyrelsens petita inför
nästa budgetår, och finner anledning att ta upp en rad
punkter till ingående diskussion.
skolöverstyrelsens petita för nästa budgetår är enligt pressreferat
genomsyrat av rationaliseringssträ-
vanden. Genom de föreslagna åtgärderna räknar man med att spara 75 miljoner kronor redan nästa
år och när åtgärderna helt slagit
igenom 150 miljoner per år. De
vinster som uppnås aviseras gå till
skolans inre upprustning, t. ex. till
pedagogiskt utvecklingsarbete.
En rationell undervisning måste
innebära effektiv pedagogik med
Av fru BRITT MOGARD
tillhjälp av effektiva läromedel i
en arbetsvänlig miljö. Är det detta
vi nu äntligen skall få i våra skolor?
Arbetsvänlig miljö – ja, fortfarande får vi räkna med att ha våra
barn i överfyllda skolor, där grupprum saknas och bibliotek ofta är
annekterade som skolsalar. Lärarna kommer alltjämt att sakna arbetsrum, trots att dessa, med de
nya signalerna från Sö om kraftigt ökat samarbete mellan lärare
i olika ämnen, är än mer nödvändiga. Är det meningen att lärarna
skall samlas hemma hos varandra?
Särskilt kraftigt har man poängterat den rationaliseringsvinst –
1970 skall man ha sparat in 3.500
lärare – som ernås med det finurliga arrangemanget att klassavdelningarna görs större. Detta anses
tydligen inte medföra någon försämring. Varför då inte gå ännu
längre på den linjen? Kanske kan
man med verkliga mastodontklasser spara uppemot 30.000 lärare!
Sanningen är ju den, att de svåra
disciplinproblem och den arbetsleda hos eleverna som ofta rapporteras, i icke ringa mån sammanhänger med lärarnas bristande
möjligheter att stödja och hjälpa
380
varje enskild elev i grupper på 25
elever och mer.
Här kan man förmoda, att den
pedagogiska upprustningen tas
fram som argument för att det går
att undervisa individuellt även i
mycket stora avdelningar. Trots att
det hittills satsats alldeles för litet
på utvecklingen av läroböcker och
andra läromedel, är det otvivelaktigt så, att t. ex. mycket utomordentliga övningsmaterial framställts på senare år. Men känner
Sö till i hur många skolor detta
inte får användas på avsett vis,
därför att eleverna inte får skriva
i övningsböckerna, lärarna inte får
riva ut perforerade blad osv.?
Kommunal återhållsamhet
skolstyrelserna beviljar i många
fall, under trycket av kommunal
återhållsamhet, alltför litet pengar
för läromedel, och ofta har de kanske ej heller den rätta förståelsen
för behovet. De tvingar sålunda
skolorna att skära ner förbrukningen genom att låta övningsböckerna, det verkligt väsentliga förbrukningsmaterialet, användas i
årskurs efter årskurs. Sparsamhetsnitet borde hellre inriktas på
pennor, skrivböcker etc., där förbrukningen är enorm, men där
kostnaderna betydligt kan nedbringas. Om föräldrarna finge stå
för denna kostnad, helt eller delvis, skulle de säkerligen inte vara
intresserade av att finansiera dussintals blyertspennor och mängder
av ofta oanvända skrivböcker, och
lärarna kunde befrias från den
nedbrytande sysslan att söka kontrollera, ofta protokollföra, utdelade blyertsar. Hesnitaten av det
pedagogiska utvecklingsarbetet når
med nuvarande system ofta inte
ut; borde här inte övervägas centrala bestämmelser?
Grundläggande principer för
grundskolan har varit den sammanhållna klassen, den individualiserade undervisningen och det
fria tillvalet. Helt stillsamt avser
man tydligen nu att låta den sistnämnda principen försvinna ur
bilden. Linjevalet på högstadiet tas
bort, tillvalsalternativen reduceras,
vilket motiveras med att de flesta
eleverna sökt sig till de teoretiska
linjerna. Den uppenbara slutsatsen,
att tillvalet varit felaktigt konstruerat – i stort sett efter modellen »finbl»mindre fint» – och att
valet av s. k. icke-teoretiska ämnen uppfattats som en nödfallsutväg, en slutstation har tydligen inte
dragits. De få som, av intresse eller nödtvång, valt dessa alternativ
skall nu partout inordnas i majoriteten och detta utan att de pedagogiska alternativ som i så fall erfordras ens börjat undersökas. Vi
lever, har det sagts, i en alfabetkultur, där enbart de verbala yttringarna premieras; vi måste i det
nya utbildningssamhället utforma
en pedagogik som bygger på och
utvecklar färdigheterna hos de verbalt mindre begåvade.
Också i gymnasiet rationaliserar
man. Elever som önskar en särskild utbildningsgren måste i
många fall hänvisas till en annan
gymnasiekommun, vilket sannolikt
kommer att medföra att många elever väljer »hemmagrenar» för att
undvika långa resor eller inackordering. För dem som framhärdar
finns möjligheten att få studiebidrag. Men vad är detta om inte en
transferering av kostnader från ett
konto till ett annat, det senare
utanför Sö?
”Tidsstudier av lärarna”
Viktiga åtgärder i effektiviseringsarbetet är ögonskenligen icke
aktualiserade. Här skall bara i
korthet några beröras. Fördelningen av sysslor mellan olika typer av
arbetskraft har man visserligen
snuddat vid, dock ur något annan
aspekt. Den ojämförligt största
posten i utbildningskostnaderna är
lärarlönerna. Ingenting kan vara
mera aktuellt än ett genomfört studium av olika moment i en lärares
arbete; härigenom skulle en mängd
arbetsuppgifter blottas som av
slentrian vilar på överkvalificerad
arbetskraft. Ett exempel har redan
nämnts: protokollföringen av blyertspennor. Åtgärder för att råda
bot på sådana missförhållanden
skulle snabbt ge vinst.
En annan undersökning, där ingående faktorer dock är svårare att
mäta, är av behovet påkallad. Det
kan förefalla förnuftigt att sammanföra mindre skolor till en stor
enhet, där kostnader för elevtransporten synes vara den enda posten
381
på minussidan. Härtill kommer
dock en minskad trivsel för elever
och personal, en anonymitetskänsla hos eleverna som kan medföra
sådana störningar av arbetet att
effektiviteten kraftigt minskar hos
samtliga. En rationalisering som
inte fäster någon vikt vid »produktionsresultatet», i det här fallet
både beträffande den fostrande effekten och den undervisande, är i
realiteten av ringa betydelse. Man
måste också vid den stora enheten
räkna med en hastig förslitning av
arbetskraft såväl som lokaler. Att
en sådan undersökning även måste
gälla den mest ändamålsenliga utformningen av arbetsutrymmena
för lärare och övrig personal är
uppenbart.
Försök med en elastisk utformning av undervisningsorganisationen är önskvärda. Bindningen till
årskurser bör inte göras så stark,
att elever bromsas i sina studier eller tvingas lämna avsnitt utan att
ha inhämtat dem.
Decentralisering?
Generaldirektör Löwbeer uttrycker starka önskemål om en decentralisering från ecklesiastikdepartementet till ämbetsverket. Tacknämligt vore om han ville fortsätta
på den inslagna vägen och ge skolledarna större frihet och ansvar
för den enskilda skolan såväl i
kursuppläggning som i organisation. Därvid skulle åtskilligt av
slentriantänkande och pappersexercis bortfalla och utrymme ska- 382
pas för personliga initiativ till
fromma för den fortsatta utvecklingen av :.den rullande skolreformen». Detta förutsätter dock att
skolledarna får en målmedveten
utbildning för sin uppgift, utöver
den lärarerfarenhet de har och bör
ha.
Aftonbladet har i en ledare den
30 augusti uttryckt sin stora tillfredsställelse med de aviserade
förändringarna av grundskolan under rubriken: Ett steg bort från
pluggskolan. Jubelropet förefaller
något ogenomtänkt. Bort till vad?
Det är inget tvivel om att många
av intentionerna hos skolreformatorerna är riktiga, ehuru man så-
ledes ännu inte kan se när de skall
bli omsatta i verklighet. Men man
bör inte lättsinnigt glömma att
man med ett nioårigt obligatorium
som omfattar alla påtar sig ett stort
ansvar. Är det tillräckligt, och är
det realistiskt, att erbjuda en kvalitativt högtstående undervisning,
om man inte samtidigt tillser att
eleverna tillgodogör sig den? Skall
det ansvaret vila på eleven och
hans föräldrar, föräldrar ur olika
miljöer med olika möjligheter och
vilja att stimulera sina barn och
med alltmer bristande tid? Ansvaret för studieresultatet måste delas
av skolan; varje individ skall få
den undervisning och den fostran
som hans förutsättningar berättigar honom till. Skolan måste bli en
aktiv skola.