Rainer Zitelmann: Förstå Kinas ekonomiska mirakel rätt

Så sent som 1981 levde 88 procent av den kinesiska befolkningen i extrem fattigdom; i dag är det mindre än en procent. Hur var detta möjligt?

Aldrig i världshistorien har så många hundra miljoner människor rest sig från extrem fattigdom till att bli en del av medelklassen på så kort tid. Kinas utveckling visar att den stigande ekonomiska tillväxten – även åtföljd av ökande ojämlikhet – gynnar de allra flesta människor. Ojämlikheten i Kina har ökat, men ingen skulle välja att gå tillbaka till Maos tid, när kineserna var mer jämlika men framför allt fattigare.

I dag finns det fler miljardärer i Kina än i något annat land i världen, med undantag för i USA; Peking är nu hem för fler miljardärer än New York. Detta bekräftar den inneboende felaktigheten i det antikapitalistiska ”nollsummetänkandet”, som hävdar att  de rika bara är rika eftersom de har tagit något från de fattiga. Anledningen till att miljontals människor i Kina har det mycket bättre i dag är inte trots att det finns så många miljonärer och miljardärer, utan just för att Deng Xiaoping efter Maos död antog sloganen: ”Låt vissa bli rika först.”

I sin bok Ideas for China’s Future från 2020 skriver den kinesiske ekonomen Weiying Zhang att Deng Xiaoping kallas ”reformarkitekten” i Kina. ”Deng Xiaoping förstod dock att ekonomiska och sociala reformer skiljer sig från att bygga byggnader. De kan inte byggas enligt fördesignade ritningar. I stället måste man ta sig över floden genom att känna sig fram efter stenarnas.”

Deng, hävdar Zhang, genomförde reformer genom experiment. Inget som betydde något bestämdes direkt – inte prisreformer, arbetsmarknadsreformer, skattereformer eller utrikeshandelsreformer. Deng har alltid testat nya tillvägagångssätt inom vissa områden eller sektorer (till exempel särskilda ekonomiska zoner). Om hans reformer lyckades i mindre skala utvidgades de; om de inte fungerade så dumpades de. Mycket av Kinas framgång var resultatet av initiativ ”underifrån” som uppmuntrades som ett alternativ till dekret från centralledningen. Dengs avgörande förmåga var, som Zhang uttrycker det: ”Deng Xiaoping visste vad han inte visste! ”

Deng gjorde rätt i att prioritera ekonomisk utveckling, vilket kan inses utifrån följande fakta: De kinesiska  provinserna där fattigdomen har minskat mest de senaste decennierna är samma provinser som har upplevt den största ekonomiska tillväxten. Zhang, som förvisso är den smartaste analytikern av den kinesiska ekonomin, avfärdar  uppfattningen att Kinas extraordinära framgång är ett resultat av statens viktiga roll. Denna feltolkning är utbredd i väst, men den blir också allt vanligare i Kina, där vissa politiker och forskare tror att förklaringen till landets framgång ligger i en särskild kinesisk modell. ”Förespråkarna för Kinamodellen har fel eftersom de tar fel på ”trots” istället för ”på grund av. Kina har vuxit snabbt, inte på grund av, utan trots den stora staten och den stora ineffektiva statliga sektorn.”

Faktum är att ”marknadsförstörelse” och ”privatisering” är drivkrafterna bakom Kinas enorma ekonomiska tillväxt. Zhang analyserade data från olika regioner runt om i Kina och drog slutsatsen att ”ju mer marknadsorienterade reformer en provins hade genomfört, desto högre ekonomisk tillväxt har den uppnått, och eftersläpning i marknadsreformer är också eftersläpning i ekonomisk tillväxt. ” De områden där marknadsorienterade reformer har genomförts mest konsekvent, Guangdong, Zhejiang, Fujian och Jiangsu har också haft högst ekonomisk tillväxt.

Här, och detta är den viktigaste insikten, är det bästa måttet på reformframsteg förändringarna i marknadsgraden under de berörda perioderna, snarare än de absoluta nivån för ett visst år. – Tillväxttakten är störst där privata företag spelar en avgörande roll. Zhangs data bevisar det: ”De provinser vars ekonomier är mer ”privatiserade” kommer sannolikt att växa snabbare. Det är icke-statliga sektorer, snarare än den statliga sektorn, som har drivit den höga tillväxten.”

Reformprocessen i Kina har under de senaste årtiondena aldrig varit enhetlig, aldrig bara i en riktning. Det fanns faser där marknadskrafterna snabbt blev starkare, men det fanns också faser där statens roll återtogs. Även om den huvudsakliga tendensen på längre sikt var ”state-out-and-private-in” (guo tui min jin), fanns det också perioder och regioner där det fanns bakåtgående trend, det vill säga ”state-in-and-private-out” (guo jin min tui). Zhang undersöker de olika tillväxttakterna i ”state-out-and-private-in”-regionerna och ”state-in-and-private-out”-regionerna. Återigen är resultatet tydligt: den ekonomiska produktionen ökade betydligt snabbare i ”state-out-and-private-in” regionerna. Som Zhang förklarar bevisar han ”att Kinas snabba tillväxt under de senaste fyra decennierna har drivits av marknadens och de icke-statliga sektorernas makt, snarare än regeringens och statssektorns makt, vilket hävdas av Kinamodellens teoretiker.”

Graden av innovation är avgörande för den fortsatta utvecklingen av den kinesiska ekonomin. En analys av FOU-intensiteten inom industrin utifrån beviljade patent per capita och procentandel av försäljningen av nya produkter i totala intäkter för industrin gör det tydligt att alla dessa nyckeltal för innovation tydligt korrelerar positivt med graden av marknadseknomi.

När jag träffade Weiying Zhang i Peking betonade han den stora risken för missförstånd om orsakerna till Kinas tillväxt– inte bara för Kina utan även för västvärlden. Om människor i väst felaktigt drar slutsatsen att Kinas ekonomiska framgång bygger på någon unik ”tredje väg” mellan kapitalism och socialism, även känd som ”statskapitalism ”, oroar sig Zhang för att de kommer att dra fel slutsatser för sina egna förbindelser med Kina. I Ideas for China’s Future använder Zhang en mycket träffande metafor: ”Föreställ dig att se en person utan en arm springa mycket snabbt. Om du drar slutsatsen att hans hastighet kommer från att sakna en arm, kommer du naturligtvis att uppmana andra att såga av en arm. Det skulle vara en katastrof. Ekonomer får inte förväxla ”trots” med ”på grund av”.

Företrädare för den starka staten i Europa och USA vill att alla ska tro att Kinas ekonomiska framgång bekräftar att ekonomisk tillväxt är oskiljbart kopplad till den starka staten. Weiying Zhangs analyser visar att sanningen är den exakta motsatta. Glömmer kineserna själva orsaken till sin framgång? Under de senaste fyra decennierna har det varit en ständig kamp mellan två ekonomiska ideologier – socialism mot kapitalism. Ibland har den fria marknadens  anhängare fått övertaget, vid andra tillfällen har det varit statens anhängare. Denna kamp fortsätter, och resultatet kommer att avgöra Kinas framtid. Kinas sätt att hantera sin  senaste fastighetskris kommer att ge en uppfattning om huruvida Kina – liksom Europa och USA – följer den statsinterventionistiska vägen eller är modigt nog att genomföra  marknadsbaserade alternativ. Utvecklingen under de senaste åren tenderar att tyda på att förtroendet för staten är starkare än förtroendet för marknadskrafterna i Kina  (som överallt i världen  idag). På kort sikt kan detta lindra de senaste dramatiska  kriserna, men på lång sikt kommer det att skapa ännu större problem.

Rainer Zitelmann är författare till boken ”Kapitalismens makt” https://the-power-of-capitalism.com/