Rainer Zitelmann: Desperata argentinare sätter sitt hopp till mer kapitalism

Krisen i Argentina ställs på sin spets. I år väntas inflationstakten uppgå till 70-80 procent. Fler och fler argentinare sätter sitt hopp till mer marknadsekonomi för att lösa landets problem.

Jag besökte Buenos Aires och ett antal andra argentinska städer från 21 maj till 1 juni i år och pratade med ekonomer, politiker, företrädare för tankesmedjor, journalister och ungdomar. Situationen i landet är dramatisk. Inget annat land i världen har drabbats av en så brant nedgång under de senaste 100 åren som Argentina. I början av 1900-talet var Argentinas BNP per capita bland de högsta i världen. Uttrycket ”riche comme un argentin” – rik som argentinare – var ett vanligt förekommande uttryck på den tiden.

En jämförelse av ekonomiska data för 2018 och 1913 visar att real BNP per capita knappast har ökat. Faktum är att Argentina har de sämsta siffrorna av alla länder för vilka data finns tillgängliga för båda åren. Inflationen är särskilt alarmerande.

Skymtande inflation – och den ”blå dollarn”

Jag inser vad inflation egentligen betyder när jag betalar min hotellräkning. Jag vill inte betala med mitt Visa-kort, eftersom en kreditkortsbetalning baseras på den officiella växelkursen från peso till dollar eller euro. Du får dubbelt så många pesos för en dollar på den fria marknaden – vilket är olagligt men tolereras av myndigheterna. Denna inofficiella kurs är känd som den ”blå dollarn”, den parallella växelkursen för den amerikanska dollarn i Argentina, som representerar kostnaden för att köpa och sälja en fysisk dollarräkning på den svarta (eller ”blå”) marknaden. I verkligheten, förklarar mina värdar, är det mycket mer komplicerat än så eftersom det finns minst fyra olika dollarvarianter.

Myndigheterna tolererar förekomsten av så kallade ”cuevos” (bokstavligen grottor), där du kan gå för att byta dollar eller euro till lokal valuta. På gatan blir du ofta kontaktad av människor som kallas ”arbolitos” (spanska för små träd), som visar dig vägen till en av de många cuevos som finns. Officiellt är det pantbutiker eller platser där du kan köpa och sälja smycken eller guld, men i själva verket är de hemliga Blue Dollar-handelshus.

Argentinare använder dessa cuevos för att byta pesos i hopp om att få ännu fler pesos för sina dollar några veckor eller månader senare. I ett land med en så skenande inflation har pengar förlorat sin funktion som värdebevarare och fungerar bara som betalningsmedel. Detta är dock inte alltid lätt. Du kan inte alltid få stora valörer i cuevos. Bara ungefär en femtedel av de 250 000 pesos som jag och min tolk måste betala för fyra dagar på Sheraton i Buenos Aires var tusenlappar. Resten kom i små sedlar. På hotellet tar det mer än två timmar att betala. Jag frågar varför de inte använder sin sedelräknare. Jag inser att det beror på att de först måste kontrollera äktheten hos varje enskild sedel med en penna och räkna pengarna för hand. När de är klara med den långa processen att räkna pengarna för hand, kör de så småningom pengarna genom sedelräknaren.

För argentinare är inflationen inget ovanligt. Jag träffar Fausto Spotorno, chefsekonom på konsultföretaget OJF:s Centro de Estudios Económicos. Han presenterar imponerande statistik som bekräftar att Argentina sedan 1945 nästan alltid har haft minst tvåsiffrig inflation – med undantag för 1990-talet, då Carlos Menem knöt valutan till den amerikanska dollarn, vilket eliminerade inflationen i ett decennium men hade en negativ inverkan på exporten eftersom argentinska varor inte längre var lika konkurrenskraftiga.

Anarkokapitalisten Javier Milei

Inflation råkar också vara huvudtemat för den libertarianska rörelsen kring Javier Milei. 51-åringen, som beskriver sig själv som en ”anarkokapitalist”, brukade vara målvakt för fotbollsklubben Chacarita Juniors, fortsatte att studera ekonomi och blev sedan chefsekonom på privata finansiella konsultföretag och en statlig rådgivare.

År 2021 valdes Milei till att representera staden Buenos Aires i Cámara de Diputados de la Nación Argentina efter att ha fått 17 procent av rösterna för partiet La Libertad Avanza. Alla förväntar sig att han ska vara kandidat i presidentvalet 2023.

Jag pratade med den libertarianska aktivisten och vice ordföranden för Mileis parti, Lilia Lemoine. Denna extremt attraktiva 41-åring, som jag skulle ha gissat vara högst 30, är en cosplayer, modell och skådespelerska och stor på sociala media med hundratusentals följare. Hennes hemsida har ett sexigt foto där hon klär sig i en topp prydd med en knytnäve och orden ”Libre Mercado”.

Lemoine är full av entusiasm för Milei, som formellt är partiets hedersordförande. Hon är känd över hela Argentina, och när vi går för att äta frågar servitören omedelbart om han kan ta en selfie med henne. Mileis anhängare är mestadels unga, fattiga och män, säger hon. Hon förklarar att tron att fattiga människor inte vill arbeta och har vant sig vid statliga bidrag, som vi ofta hör här, är en lögn: ”Det gäller bara ett fåtal. De flesta av dem skulle väldigt gärna vilja arbeta, men staten, genom att införa så höga skatter och regler, ger dem inte en riktig chans. Dessa fattiga människor är desperata, särskilt på grund av inflationen. De har satt sitt hopp till vår libertarianska rörelse.”

Det är det som är speciellt med Argentina: Desperata fattiga människor i andra länder är i regel antingen för socialism och större stat eller högerextremister. Det finns inte många andra länder där du hittar fattiga människor som vill ha mer kapitalism.

Milei har väckt stor uppmärksamhet genom att lansera ett ”lotteri”. Den som registrerar sig på sociala medier ingår i ett lotteri för att vinna Mileis månadslön som ställföreträdare för Cámara de Diputados. I maj 2022 var det 350,000 1,800 pesos, eller cirka 1800 dollar. Med tanke på att inkomsten för en genomsnittlig argentinare är ungefär 60 000 pesos är detta en attraktiv summa. Bara under de första tre månaderna, säger Lemoine, har två miljoner argentinare deltagit i lotteriet, som Milei vill visa: ”Jag kom inte in i politiken för pengarna.” Varje deltagare måste ange en e-postadress och ett telefonnummer, och till en början tror jag att det här är ett mycket billigt sätt att få människors kontaktuppgifter för kampanjannonsering. Lemoine försäkrar mig under tiden att uppgifterna endast kommer att användas för the lotteriet. Hur som helst är det en mycket effektiv marknadsföringsmetod.

Jag träffar kongressledamoten Ricardo López Murphy. Även han hoppas på en vändning på den fria marknaden, men är inte lika radikal som Milei, som till exempel vill avskaffa centralbanken. López Murphy, som också samarbetar med den tyska Naumannstiftelsen, är ekonom och var försvarsminister och ekonomiminister under Fernando de la Rúas presidentskap. Sedan 2021 har han varit ledare för partiet Republicanos Unidos, som han grundade 2020 och som ingår i alliansen JTC Juntos por el Cambio (Cambiemos). Han betraktas också som en potentiell presidentkandidat. Vad skulle han göra om han styrde Argentina? Framför allt skulle han bekämpa protektionism, minska byråkratin och regleringarna (t.ex. på arbetsmarknaden) och radikalt sänka skatterna. För närvarande tvingas företag med minst 200 anställda att sälja en viss procentandel av sina produkter till priser som fastställs av staten. Ett stort problem som han och andra tar upp: På grund av det höga skattetrycket är den informella ekonomin, det vill säga svartarbete, oerhört viktigt, förklarar han. Det uppskattas att fler människor arbetar illegalt i dag än vad som är i officiell anställning, säger López Murphy.

”Vi behöver en kapitalistisk revolution”

López Murphy är en av galjonsfigurerna för Argentinas fria marknadsrörelse. En annan är José Luis Espert. Liksom Milei och López Murphy är Espert också ekonom och övertygad om att mer kapitalism är lösningen för Argentina. Han har varit suppleant i Buenos Aires-provinsen för Avanza Libertad-koalitionen sedan 2021. ”Vi behöver en kapitalistisk revolution”, säger han till mig. Och han är optimistisk: ”Libertarianska idéer tar verkligen fart i Argentina”, säger Espert. Milei brukade för övrigt vara medlem i Esperts parti innan han grundade sitt eget parti. Vad skulle Espert förändra i Argentina om han kunde? Först och främst nämner han frågan om ”frihandel”, det vill säga kampen mot protektionism och överdriven beskattning och för mer avreglering. Han tycker också att flera korrupta fackföreningsledare borde sättas i fängelse för att avskräcka andra.

Jag blev förvånad när jag träffade tre unga kvinnor i Buenos Aires. De tillhör LOLA, Ladies for Libertad. Valentina är 21 år gammal, talar flytande engelska och verkar mycket självsäker. Hon kommer från staden Mendoza, startade sitt eget återvinningsföretag vid 13 års ålder och gjorde det officiellt vid 18 års ålder. Men de första åren var riktigt svåra: ”Varje dag kom rånare till mitt företag för att stjäla från mig. Jag ringde polisen, som till och med satte tjuvarna i fängelse en gång, men bara i några timmar innan de släpptes igen. Polisen skyddar mig inte. Och staten tar nästan allt jag tjänar med sin extrema beskattning.” Och hon gillar inte mentaliteten hos många landsmän som föredrar att leva av staten snarare än att arbeta själva: ”Det är så svårt att hitta anställda”, klagar hon.

Det var därför hon blev libertarian. Som 17-åring gick hon med i Students for Liberty. Som 19-åring grundade hon sin egen libertarianska grupp. Gruppen växte snabbt och lockade många medlemmar som motsatte sig regeringens Corona-åtgärder: ”Vi hade ett sju månaders utegångsförbud, du fick bara gå ut ur huset i tre timmar vissa dagar för att shoppa.” Dessa åtgärder ledde till att fler och fler medlemmar anslöt sig till gruppen.

De möts i lägenheter och på restauranger och jämför till exempel Marx Kommunistiska manifest med Hayeks Vägen till träldom. Det är en grupp för kvinnor som beskriver sig själva som ”liberala feminister”, till skillnad från traditionella feminister som – enligt Valentina – mestadels är marxister. Deras hjälte är Javier Milei.

Adrina är 27 år gammal. Hon flydde Venezuela eftersom hon dömdes till fängelse efter att ha anslutit sig till protesterna mot den socialistiska regimen. Hon studerade juridik i Venezuela, men i Buenos Aires arbetar hon som IT-programmerare. Hon engagerade sig i politiken när hennes syster och svåger skickades i fängelse efter att ha protesterat mot den socialistiska diktaturen. Hennes föräldrar flydde till Peru för att undkomma den ekonomiska katastrofen. Adrina bor nu i Buenos Aires och är involverad i LOLA. Jag själv får följande insikt: Precis som det anses coolt för många unga människor i västländer att vara vänster, är det coolt här att vara libertarian. Även i Tucumán, en provinsstad i norr där det inte finns mycket att se förutom sönderfallande hus och fattigdom, föreläser jag för 70 ungdomar som går kurser på en libertariansk tankesmedja. De är emot etablissemanget, mot den överdrivna staten och lever fast i hopp om att mer kapitalism ska lösa deras problem.

Rainer Zitelmann är författare till boken Kapitalismens makt