Print Friendly

Problemet ungdomsböckerna

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PROBLEMET
UNGDOMSBÖCKERNA
Av ELISABETH och THEDE PALM, Lund
ETT förlag i Stockholm ger just nu ut en serie, som kallas »De odödliga ungdomsböckerna». Det är en ur många synpunkter intressant
samling. Den kan t. ex. rekommenderas för personer, som vilja läsa
om sin ungdoms lektyr för att se hur mycket av den de nu kunna
intressera sig för. Man kan också sätta den i händerna på nutidens
ungdom, som alldeles inte bör få växa upp i fullkomlig okunnighet
om »Den siste mohikanen».
Vilka ungdomsböcker äro, enligt detta urval, odödliga~ Man finner att Coopers nyssnämnda bok jämte samme författares »Hjortdödaren» hör dit. Mark Twain är representerad med »Tom Sawyers
äventyr», Jules Verne med »Kapten Grants barn», Marryat med
»Kaparkaptenen». Niemanus »Pieter Maritz» återfinner man också
ibland dem, liksom Karl Mays »Björnjägarens son». Flickböcker äro
hittills tre: Louisa Alcotts »Unga kvinnor» och Ethel Turners »Sju
syskon» med dess fortsättning »Stora syster». Dessutom tillkommer
Melanders »I Sitting Bulls land».
Det sista tillägget är det, som man i detta sammanhang bör observera. Det är den enda svenska boken i samlingen, och med den bästa
vilja i världen kan man inte finna den särskilt framstående i sin
genre. Naturligt nog för resten, ty svenska indianböcker kunna inte
ha någon egen tradition att bygga på. Det är mycket svårt att räkna
ut någon, som så där alldeles givet skulle intaga sin plats i serien.
Cederborgs »De röda vargarna», hur bra den än är, kan väl ännu
inte anses vara klassisk tillräckligt; Oeh nog borde det i stället finnas en svensk ungdomsbok med svenskt motiv som kunde få hedersnamnet »odödlig». Faktum kvarstår emellertid, att mot 10 översättningar står en svensk bok, och denna inte ens en av »alla tiders bästa»,
som den dock borde vara enligt förlagsreklamen.
Förhåller det sig i allmänhet så med de böcker, som äro avsedda
för ungdom, att de utländska dominera~ Vi ha godtyckligt valt tre
serier av »Ungdomsböcker» och »Bibliotek för ungdom» och gjort en
summarisk förteckning över författarnas nationalitet. En serie – av
genomgående mycket hög klass – har 59 utländska och 54 svenska
böcker. En annan har 35 respektive 28. En tredje, något enklare och
prisbilligare, har respektive 182 och 88. I de två sista fallen är emellertid att märka, att i dessa siffror ingå också en del barnböcker,
177
Elisabeth och Thede Palm
alltså för mindre barn. Dessa falla utanför ramen för denna framställning. Men det kan här antecknas, att de rena barnböckerna
mindre ofta äro översättningar. Vad det kan bero på är svårt att
säga. Kanske är det så, att vi med t. ex. Elsa Beskows småbarnsböcker och med Jeanna Oterdahls sagor och med »Bland tomtar och
troll» för de något mera försigkomna fått en ovanligt hög standard
satt för den ålderns litteratur. Det kan också vara så, att den typ av
böcker, som man läser för barn i olika länder, är mycket olika. »Alice
in Wonderland» torde inte särskilt tilltala svenska barn och än mindre
vuxna, men enligt Sheriff i »Journey’s end» kunde man i skyttegravarna finna folk som föll tillbaka på den lektyren. Dess moderna
efterföljare, Travers’ »Mary Poppins», lär vara mycket populär i
England, men den svenska översättningen torde inte ha gjort stor
lycka.
Att en så betydlig del av ungdomslitteraturen är importvara kan
naturligtvis ha många orsaker. Den mest närliggande skulle kunna
vara, att detta slag av litteratur följer samma tendens som den
svenska bokfloden överhuvud, och denna karakteriseras alldeles på-
fallande av den mängd utländska böcker, som överflyttas till vårt
språk och ges ut av därför intresserade förläggare. Det blir alltid
ett problem för sig att förklara, hur den svenska marknaden kan
absorbera all litteratur som kastas ut i den. Barn- och ungdomsböckerna utgöra därvid intet undantag. Ett överslag över den litteratur,
som under ett av de sista åren kom ut och som varit avsedd för
barn- och ungdom, ger en siffra som ligger mellan 175 och 200 volymer, därav barnböcker omkring 50. En mindre del voro nytryck av
äldre saker. Och man måste till på köpet komma ihåg, att framför
allt barn- men även ungdomsböckerna inte bli lidande av det krav
på aktualitet och modernitet, som den övriga delen av bokfloden för
närvarande får underkasta sig. Världen får förändras åtskilligt, innan Robinson Cruse blir föråldrad.
Det kan också tänkas, att utländska ungdomsböcker äro ovanligt
bra, medan vår svenska produktion vore i förhållande till den utländska relativt sämre. Eftertanken säger en, att detta inte är alldeles omöjligt. Det borde åtminstone vara så, att förläggare, som
kunna välja ur all världens litteratur, endast borde låta överflytta
till svenska det allra bästa, då de avse att ge ut böcker för svensk
ungdom. Som bekant har man ibland, när man läser svenska romaner, en känsla av att deras utgivande blott kan förklaras av förläggarens välvilliga inställning till författaren. Detsamma kunde vara
förhållandet med de svenska ungdomsböckerna. Men i själva verket
visar det sig, att vi bland många enkla svenska ungdomsböcker ha
åtskilliga av god kvalitet, medan en hel del av översättningarna gott
kunde vara ogjorda.
Det sista gäller givetvis översättningar från alla språk, men det
bör kanske konstateras, att från engelska ha utan tvivel de allra
bästa kommit. överhuvud har på engelskspråkigt område publicerats
ungdomsböcker av helt annan klass än någon annan stans. Genren
178
Problemet ungdomsböckerna
odlades också där långt innan den ens var påtänkt här hemma. Marryats »Peter Simpel» – förebildlig för alla pojkböcker från sjön –
kom ut redan 1834. »Den siste mohikanen» hade då varit känd i åtta
år. Och för att nämna flickböcker, trycktes Louisa Alcotts »Unga
kvinnor» 1868; den iir urtypen för en hel serie liknande böcker och
kan med skäl kallas klassisk (»den mest populära flickbok som nå-
gonsin skrivits i Amerika»). Vad
hade vi i Sverige vid den tiden~
Det förefaller, som om det inte
funnits någonting alls. De svenska ungdomsböckernas historia
är en litteraturhistorisk fråga –
som inte hör hit – men nog verkar det vid en hastig översyn,
som om det dröjde bra länge innan någonting kom att fylla ut
svalget mellan den moraliska
ABC-boken och den »valda läsningen för hemmet».
Dock skall det erkHnnas, att
delvis fylldes behovet av ungdomslitteratur just genom översättningar av engelska böcker till
svenska. Bonniers förlag började
1869 utge »Läsning för ungdom
af utmärkta engelska författare»,
den bekanta lilla prydliga serien,
som inom sina gula pärmar och
röda ryggar bjöd ett verkligt
gediget innehåll. Marryat, Cooper och Alcott – för att nu hålla
oss till de förut nämnda – översattes redan resp. 1836 (»Jacob
Ärlig»), 1825 (»Spionen») och 1871
·(»Unga kvinnor»). .Himte dessa
skulle man kunna niimna många
senare författare, som tillfört oss
ungdomsböcker som med skäl bliOmslaget är ofta den enda illustrationen i en modern ungdomsbok, men den
är färgglad och lockande. Ovanstående,
från serien »Önskeböekerna», visar i
motHats mot många andra också en
verkligt genomförd typografi.
vit mycket hista. Ethel S. Turners (australiensiska) serie, som börjar
med »Sju syskon», Susan Coolidge (pseudonym för Sarah Woolsey)
med »Katp-böckerna- oerhört populära-, L. M. Montgomery (också
australiensiska) oeh hennes »Anne på Grönkulla» och dess fortsättningar, Kate D. Wiggins’ »Barnen i gula huset» (»Mother Carey»),
som blivit en synnerligen berömd amerikansk flickbok, och åtskilliga
andra. Från senare tid skola som exempel på sådana som haft större
framgång bara anföras Websters »Pappa Långben» med fortstittniugar och E. H. Porters och hennes efterföljares »Polyanna»-böcker.
Om de engelskspråkiga pojkböckerna kan man fatta sig kort. Cooper
179
Elisabeth och Thede Palm
har en efterföljare, som i varje fall överträffar honom i popularitet.
Det är Edward S. Ellis, författare till »Spöket på floden» med mera
sådant. Marryat har aldrig fått någon jämbördig i sitt slag. Han
hade också det försprånget framför alla andra, att han skrev på en
gång om segelfartyg och krig, en oöverträffbar kombination när det
gäller det spännande. Av modernare författare skola här blott två
föras fram. R. Crompton, författare till »Bill»-böckerna, åtnjuter
bland pojkar i 12 till 14-årsåldern en stadgad popularitet, som tyvärr
inte motsvaras av böckernas inneboende värde. Det sista gäller i hög
grad också Burroughs’ böcker, »Tarzan»-serien. Filmen skapade deras
framgång, själva hade de ej kunnat göra det.
I förbigående kan här påpekas, att det är ytterst få engelska ungdomsböcker som kommit till användning i skolundervisningen. Litteraturläsningen i skolan i moderna språk, åtminstone i de högre
klasserna, anses ju skola gå ut på att också ge eleverna en inblick i
vederbörande lands litteratur, och därtill anses väl ungdomslitteraturen i allmänhet ej vara nog högklassisk Men åtminstone två engelska ungdomsböcker ha fått hedern att bli kommenterade och utgivna för skolbruk. Vi nämna dem därför, att de tyvärr fått läsas
under långa terminer inte bara av oss utan av generationer, och därför att de enligt vår mening äro olämpliga för sitt ändamål: Francis
Burnett, »Little lord Fauntleroy», och Marryat, »Masterman Ready».
Den sistnämnda – i och för sig ingen dålig bok – är veterligen en
av de få av Marryats arbeten, som skrivits för små barn. Varför
skall då just den av alla läsas i första eller andra ringen, när Marryat
skrivit så många och så bra böcker avsedda för ungdom i den åldern~
Vad »Lille lorden» beträffar har en förnyad, i möjligaste mån förutsättningslös genomläsning övertygat oss om, att den bokens onaturliga innehåll inte förbättras av den genomgående falska och jolmiga
sentimentalitet, som karakteriserar den. Vad motiverar, att just den
boken (till på köpet under beteckningen »Moderna engelska författare
för goss- och flickskolans högsta klasser»!) endast för några år sedan
fått komma ut i ny skolupplaga~
En tysk flickbok har också utgivits i åtskilliga skolupplagor, den
sista så sent som 1935, vilket väl måste betyda att den iinnu läses.
Det är Emmy von Ehoden (pseudonym för Emmy Friedrich), »Trotz- ·
kopf». Den handlar om en bortskämd flicka, som i första kapitlet är
olydig och äter frukostkorven med fingrarna, som sändes till en
flickpension och blir en bättre människa och som på återvägen därifrån förälskar sig i och förlovar sig med en yngling, som hon aldrig
sett förr men som är mycket ädel och sina förmögna föräldrars ende
son. Boken är typisk för de bättre bland förr tydligen synnerligen
populära tyska flickpensionsböcker – en äldre årgång representeras
av de kända Bertha Clement, »Rosenkedjan» och »Silverkorset». I
Tyskland förefaller det som om tiden för det slaget böcker nu vore
förbi, vilket sannolikt beror på att även döttrar till förmögna föriiidrar där nu inte komma till pensioner utan till arbetsläger. Dess,
enligt vår övertygelse osunda, följetongsromantiska inställning till
180
Problemet ungdomsböckerna
livet har försvunnit m11d den tiden och torde vara fullkomligt frii.mmande för nutidens flickor. Nog är det egendomligt, att denna bok
fortfarande användes som skolbok för svensk ungdom.
För övrigt iir det inte många tyska ungdomsböcker, som numera
översättas till svenska. De allra nyaste ha dessutom en tendens, som
gör att de äro speciellt avpassade för sitt hemland. Ett för många av
dem ganska typiskt drag, som man kanske skulle kunna kalla tysk
självtillriicklighet, finner man i dessa moderna böcker lika väl som
i en äldre tids litteratur och, i en trevligt naiv form, hos den tyske
äventyrsförfattaren framför alla andra, nämligen Karl May. Old
Shatterhand i Orienten eller Old Shatterhand i Vilda Västern är
alltid i första rummet tysk. Han träffar också ständigt på de mest
oväntade ställen tillsammans med tyskar, ofta originella människor
av en viss vetenskaplig läggning och alltid utmärkta för en personlig
smak för olikartade klädespersedlar. Inte minst härav ser man, att
de, i sin nya miljö, representera en nu förgången tids ideal, tyskenprofessorn. Men det var alltid duktigt folk, fenomenalt händiga med
gevären, och råkade de som oftast in i otrevliga situationer bland
indianer och stråtrövare togo de sig ur dem med hjälp av mod och
sinnesnärvaro. Karl Mays arbeten få räknas i hög klass bland pojkarnas iciventyrsböcker.
Från länder, som stå oss närmare än ‘ryskland, mottaga vi också
varje år en import av ungdomsböcker. Det är från Norge och Danmark. Det är alldeles naturligt att man finner, att det där »käcktoch-hurtigt»-draget, som ibland kan göra norsk skönlitteratur så tilltalande, också går igen i norska ungdomsböcker. Och då det käcka,
hållet inom rimliga gränser, är en stor tillgång i både pojk- och flickböcker, ha vi också från Norge fått ett par av de allra bästa böckerna
på senare år. Det är Bruce, »På fjällvandring med pappa», men framför allt Evjcnths böcker från Nordnorge och svenska Lappland. Dc
sista böra särskilt omnämnas, ty vi ha inga motsvarigheter till dem.
Författaren är sannolikt specialist på fågelliv och fäster gärna läsarens uppmiirksamhet på allt som händer i naturen. Inte minst från
Sverige lämnar han lagom händelserika, trevliga skildringar, som
borde kunnat skrivas här hemma. – Men när man ser den höga
standard på pojkböcker, som dessa nu nämnda representera, kan man
inte underlåta att påminna sig, att redan en »stor» norsk författare,
Berndt Lie, har skrivit verkliga pojkböcker, bland dem »Sven Bidevind». Kanske det inte bara är i England som traditionen sitter i.
Något av samma glada framåtanda, som man möter i dessa pojkböcker, triif’far man också i norska flickböcker. Barbra Hing, Borgbild Jörgensen, Gunvor Fossum äro goda exempel. Det finns naturligtvis också typen »alltför-käckt». Margit Ravn har möjligen med
sina böcker en högre litterär ambition, men när frågan är om t. ex.
avbetalningsköp och dessas tillfälligtvis goda inverkan på en flickas
framtid kan man i varj~1 fall diskutera böckernas lämplighet som
ungdomslitteratur.
Man kan göra detsamma med enstaka danska böcker. Danmark
181
Elisabeth och Thede Palm
har gett oss många utmärkta flickböcker. Man behöver bara nämna
Ragnhild Friis och framför allt Bertha Holst och hennes »Spirrevipp». Motivet är flickan, som växer upp undanskymd av mera begå-
vade syskon, men som i all stillhet och inom en verksamhetskrets
som passar henne gör ett troget arbete och till sist kommer till sin
rätt. Boken har med skäl fått allt beröm. Det är hårt att konstatera,
att det i Sverige kommit ut flera böcker med samma motiv – den
sista heter »Heja Babben» – men att ingen tillnärmelsevis har nått
upp till »Spirrevipp». Också andra danska författare kunde nämnas,
Hanna i »Unga k\·innor» ur en upplaga från 1888. Ett tidHtypiskt trä-
~nitt, med enkel realism.
av vilka vi fått bra böcker, eller
motsatsen. Viva Liitken har skrivit åtskilliga saker, som blivit
översatta till svenska och vunnit
en många gånger inte oförtjänt
popularitet. Den som sist föll oss
i händerna bygger bland mycket
annat på en variant av styvmodersmotivet Den unga hjältinnan får på grund av faderns omgifte så småningom ett anti-giftermålskomplex och blir därför
otillgänglig mot sin beundrare
och betraktar hans uppriktiga
avsikter med kalla ögon. Hon
har plats hos en professorsfamilj
med vilken hon far till Italien,
vilket delvis går till så att familjen går över Alperna i snö och
drar det yngsta barnet i en pinnvagn. I Italien får hHiltinnan till
sist sitt tillfälle att vekna, nämligen när hennes beundrare räddar henne undan ett våldtäktsförsök, och den komiska slutpoängen består i att hon upptäcker, att hon under deras avgörande sam-.
tal endast varit iförd underkläderna. – Vi upprepa, att man har rätt
att betvivla sådana prestationers lämplighet som ungdomslitteratur.
Trots att vi visserligen fått många bra böcker bland översättningarna, måste vi alltså konstatera, att det inte bara är de utländska
ungdomsböckernas goda kvalitet, som gjort att de överflyttats till
svenska. Förklaringen är väl i stället den, att den svenska produktionen inte räcker till för att fylla behovet. Diirför ha också förlag
vid ett par tillfällen tagit initiativ till pristävlingar, vilka lämnat
delvis goda resultat.
Vi förbigå här svenska författare av en något iildrc generation,
fastän de ännu läsas, alltså både Cederborg och Aminoff (Radscha),
lika väl som Jeanna Oterdahl och Elisabeth Kuylenstierna-Wenster.
Här skall bara talas om vissa tendenser hos några nyare böcker,
182
Problemet ungdornsböckerna
vilka på detta sätt få representera den svenska ungdomslitteraturen
av i dag. Men begr~insningen blir så till vida felaktig, som man
kunde räkna upp en hel rad med böcker, som inte visa några symptom på att ha någon tendens alls. Det kommer i alla tider att skrivas
dussinböcker, vilka söka dölja sin obetydlighet under rubriken »underhållningslitteratur». Sådana produkter tillverkas till exempel på
f()ljande sätt. Man tager en flicka, om vilken man försäkrar, att hon
ser bra ut, är mycket begåvad samt synnerligen flitig i skolan. Trots
detta är hon förbisedd i hemmet,
nonchaleras av kamraterna och
har mothåll av lärarna. Detta
beror på att hon lider av mindervärdighetskomplex, som hon
åsamkat sig genom att hennes
yngre syster har lockigt hår, klar
hy och blåa ögon och är föräldrarnas favorit. (Detta kallas
den psykologiska bakgrunden.
Den är så mycket Hittare att
åstadkomma, som det finns två
slag av komplex, minderviirdighetskomplex och sexuella komplex, och de sistnämnda få inte
förekomma i flickböcker.) Hon
vinner emellertid en skidtävling,
sedan hennes kamrater ansett att
hon skulle göra klassen löjlig genom att ställa upp, hon får beröm för en svensk uppsats (eventuell komplikation: hon blir först
beskylld för fusk) och hon räddar en förstaklassist från att Hanna i »”Unga kvinnor» i ny ver,;ion,
drunkna. Denna har en bror i från 1937. Man kan fråga ~ig, om
‘högsta ringen. Och så vidare. bilden verkligen motsvarar 50 års framReceptet kan varieras i det oänd- Hteg i smak — och förmåga att teckna.
liga.
Lyckligtvis finns det böcker, som höja sig över denna nivå. Man
kan t. ex. se på deras inställning till skolan. Den enkla boken förenklar problemen,’ och för den skull är huvudpersonen antingen, och
mera sällan, alla lärares förtjusning, eller, oftare, orättvist förbisedd
och illa behandlad. Men det finns också bra böcker med skolan som
huvudmotiv. Det är sant, att alla komma inte upp till Jeanna Oterdahls »Skolflickor». Men man kan nämna Louis De Geers serier med
motiv från en engelsk (»Singleton») och en svensk (»Norrsätra») internatskola, eller den utomordentliga internatskoleboken, som kanske
mest är sedd ur lärarens synpunkt, Törnqvists »Plugg, pojkar och
pedagoger». Även böcker, där inte skolan är huvudsaken men där
skolarbetet, naturligt nog förresten, omnämnes mer eller mindre ut- 183
Elisabeth och Thede Palm
förligt, utmärkas nu ofta av förståelse för det naturliga förhållandet
mellan lärare och elever, det av en arbetsgemenskap. Det är lyckligt
att man kan konstatera detta i ett stort antal av sista tidens ungdomsböcker. Nog och över nog har skrivits om den oförstående läraren eller lärarinnan och den missförstådda skolflickan.
En annan god typ av ungdomsböcker, som man gärna vill peka på,
är de reseskildringar, som skrivits eller omskrivits för ungdom. Det
stora standardarbetet av typen i fråga är naturligtvis Sven Hedin,
»Från pol till pol». Men det är numera ganska vanligt, att reseskildringar eller delar av sådana publiceras också i format och utstyrsel
som svarar mot vad som vanligen brukas i fråga om ungdomslitteraturen. T. ex. Gustaf Bolinder har skrivit åtskilliga sådana böeker; fast det kanske ibland inte är lätt att avgöra var man därvidlag
skall draga gränsen mellan reseskildring och äventyrsbok. Det är
givet, att man har rätt att ställa ganska höga krav på dylika arbeten.
En reseskildring, som ger sig ut för att vara särskilt avpassad för
yngre läsare, skall vara lättläst, helst spännande, men också verkligt
instruktiv. Och de upplysningar den ger, skola vara sanna.
Det är ju däremot inte ett krav som man kan ställa på de äventyrsböcker, som skildra en mer eller mindre fantastisk resa. Jules
Vernc – som jämte Dumas lämnat praktiskt taget de enda franska
bidragen till översättningslitteraturen av ungdomsböcker – är nog
spännande och instruktiv på sitt vis, men absolut sann iir han som
bekant inte, och ingen har fordrat det av honom. Den moderna reseäventyrsboken rör sig emellertid i allmänhet inte – undantag finnas- med så påfallande fantastiska företag som .Jules Verne. Kanske
beror det på att verkligheten just nu inte iir så lätt att överträffa,
när det gäller det fantastiska. Tag till exempel den verkligt goda
bok, som för några år sedan vann första pris i N atur och Kultur;;
ungdomsboktiivlan, Harald Victorins »Örnungen». Den är sannolikt
inte absolut sann, men äventyren verka som om de kunde ha hänt,
medan Jules Vernes »En världsomsegling under havet», som behandlar en undervattensbåt och dess resa – för att nu taga »Örnungens»
direkta motsats – trots all vetenskaplig apparat inte ett ögonblick
ger illusion av trovärdighet.
»Örnungen>> är å andra sidan också ett gott exempel på en tendens,
nämligen den att i ungdomsböckerna utnyttja pojkarnas intresse för
den moderna tekniken. Flygböcker äro just nu popuhira, och de ha
producerats flitigt de senaste åren. Men man kan göra en erinran
också mot dem. Maskiner och teknik äro bra och nyttiga saker, men
inte ens den allra mest sinnrika maskin går alldeles av sig själv. En
pojke vill, eller bör vilja veta, varför och hur en maskin arbetar,
och han bör få Hira sig, att det fordras kunskaver och skicklighet
för att verkligen behiirska den. >>Örnungcns» författare har förstått
detta, och de nästan mest spännande momenten i boken äro de, som
tala om hur besättningen kämpar med svårigheter med sin överansträngda maskin och hur det är den verkligt framstående yrkesskickligheten som till sist fäller utslaget.
184
Problemet ungdomsböckerna
Förut ha nämnts norrmannen Evjenths böcker. De behandla också
reseäventyr, men i mindre, så att säga normal skala. Så har han
skrivit en berättelse om en lång och äventyrlig, men fullkomligt trolig skidfärd genom Nordnorge och Lappland. Det förefaller, som om
en bok av det slaget skulle utgöra en nästan idealisk lösning av problemet hur en resebok för moderna pojkar eller flickor skall skrivas.
Inom en ram, som de någorlunda känna till, finna de både spännande
upplevelser, en frisk syn på denna världen och dess problem, och
till på köpet en god handledning i umgänge med naturen. Sverige,
liksom våra grannländer och alla länder var för sig förresten, borde
kunna ge stoff till sådana böcker.
A andra sidan är det givet, att den geografiska begränsningen inte
Hr nödvändig för att det skall bli
en god bok. Men den underlättar
vissa svårigheter för läsaren –
liksom för författaren. Ett par
exempel på det senare kan vara
nog. Först en bra bok, Per Erik
Wahlund, »Kurs på Jamaica».
Den är tillräckligt spännande,
där finns ingen falsk sentimentalitet, den ger till en början
genuint svensk skolpojksmiljö
och fullt naturliga skolpojkar.
Boken är bra också då hjälten
rymt, levt i dygn i lastrummen
på båtar, räddat en sjöman ur ett
iiventyr på en krog och så vidare,
men den är kanske inte lika övertygande. Det sämre exemplet heter »Med ökenvinden till Indien».
Boken får skylta i ett annat sammanhang strax. Men när man
Den importerade illustrationen. Bilden
har följt med översättningen 1 en av
»Bill»-böckerna.
redan i skildringen av den korta sträckan Sassnitz-Berlin kan anmärka på felaktiga sakuppgifter, kan en fackman säkert ha åtskilligt
att säga om de längre och mera svårkontrollerbara vägarna.
Huvudpersonerna i den sistnämnda boken uppges vara scouter.
Om det finns ett ur ungdomsboksynpunkt mera misshandlat släkte
är osäkert. Sannolikt existerar det goda scoutböcker, men det finns
allt för många dåliga. Ebbe Lieberath skrev på sin tid sina berömda
pojkböcker, där han talade om scouter på det sätt som var honom
eget och framställde deras förehavanden i ett skimmer av blandad
ädelhet och sentimentalitet. Hans efterföljare äro mindre lyckliga.
Då man av egen erfarenhet blivit övertygad om, att scouter sällan
i väsentliga avseenden skilja sig från andra pojkar och flickor, som
inte velat eller inte haft tillfälle att begagna sig av den form av
uppfostran, som scoutrörelsen är, blir man ledsen och irriterad av
att läsa om deras högt utvecklade omdömesförmåga, deras onatur- 185
Elisabeth och Thede Palm
ligt glada beredvillighet att deltaga i alla svårigheter, och deras
högt uppdrivna skicklighet i att laga mat. Bara en detalj från »Med
Ökenvinden till Indien»! Huvudpersonen-patrulledaren har efter noggranna överväganden (»Man är väl scout och praktisk») inköpt en
apparat, bestående av en serie kokkärl, som kunde sättas i varandra
för att de ej skulle taga för mycken plats. Hur de sågo ut då de
använts och åter skulle sättas ihop meddelas inte. ‘l’ill frukosten åt
sig och sina två kamrater tar han ett av kärlen, som han »fyllde
med vatten och sedan det kokat upp lade han ned 12 iigg, fyra per
man(!) – svenska iigg, värpta av äktsvem;ka hönH. Svenskt skulle
det vara så länge som möjligt.» Efter denna nationalistiska matorgie
fara de oberörda vidare. Ytterligare en detalj Hkall anföras från
deras fortsatta färd. De ha kommit till Mindre Asien, och en av pojkarna, som gärna docerar, berättar om TarHus, som de resa förbi.
»Och Ville, som alltid hade sitt huvud för sig, sade: ‘Paulus, han
skulle allt ha blivit en klämmig patrulledare i Vargen.’» – Det är så
falskt så att det skär, och kommentarer äro överflödiga.
Medan scoutrörelsen som sagt blivit tillmätt ett betydligt rum i
ungdomsböckerna, ha egendomligt nog idrottsmotiven, och långt
mindre idrottsrörelsen som sådan, förhållandevis litet utnyttjats. De
finnas givetvis hiir och var. »Internatskoleböckerna» behandla idrottshändelserna ganska utförligt. I en av De Geers »Singleton»-böcker
är en tävlingss~1ger bokens avslutande klimax, fasHin utnyttjad i ett
ganska otroligt sammanhang: den spenslige inneHittaren vinner en
krävande terriinglöpning. Bland moderna svenska pojkböeker finns
emellertid åtminstone en, där själva idrottsrörelsen med både förtjänster och svagheter får komma fram. Det är Tore Morgan, >’Staffan segrar», en bra bok utan för stora överdrifter ilt något håll och
framför allt med normala och vanliga människor som upptriida i den.
Något högst egendomligt med denne Staffan iir ockRå, att han som
vuxen sätter upp ett kafe. Så gör nämligen inte hjiilten i de flesta
ungdomsböcker, ty – om han är skolpojke – antingen går han i eller
slutar just läroverket som student och tänker sig i båda fallen e11
annan framtid. Överhuvud torde de böeker vara liitt räknade, där
pojken och flickan inte går i läroverk eller högre fliekskola. Några
enstaka exempel kan man räkna upp, diir han är springpojke. Så
har ‘l’ore Morgan skrivit bl. a. »Jonas får arbete». Denne .Tonas går
också endast ut folkskolan. Hans iiventyr, den oundgängliga olyckshändelsen, – ty det iir påfallande hur författare av uugdomsbiieker
föredraga iiventyr i form av svåra olyckshändelser – inträffar på
sid. 129 och består av en överkörning, där springpojken räddar direktörens dotter. Som pojkens far omkommit redan på sid. 51, får pojken
78 sidor (ty från sid. 130 övertager direktören ansvaret för ekonomien)
att visa att han kan reda sig själv och hjälpa sin mor. Detta iir bokens
tendens, och en bra tendens. Hur många böcker iir det iute, som inte
ha någon tendens alls.
Ty detta är det utmärkande för de »vanliga>> böekema. De vilja
ingenting oeh mena ingenting, niimligen mera iin att vara l’ll hastigt
186
Problemet ungdornsböckerna
ihopkommen bok. Med de rena äventyrsböckerna iir det en annan
sak. De vilja ge spänning, näring åt fantasien. Som sådana kan man
diskutera deras medel, men deras avsikt är god. Liksom vi själva
ibland behöva få läsa om sådana äventyr, som vi aldrig få vara med
om, behöver ungdomen få det i uppväxtåldern. De andra böckerna
däremot, böckerna om Bahsen oeh Kiekan som efter diverse svårigheter bli uppmärksammade av den långe gymnasisten och vinna skoltiivlingen i tennis, i vilket avseende skilja de sig från de missromaner,
som vi inte skulle vilja läsa självar Aldre flickböcker, Louisa AIeot t
t. ex., lärde åtminstone moral. Hennes moralbegrepp äro kanske numera inte våra, men har inte också vår tid moralbegrepp att lära ut?
Ungdomsböckerna Hro nämligen inte något betydelselöst problem.
Jiimtc veekotidningarna iiro dc den litteratur, som ungdomen i vårt
land läser utanför skolan. Vad den kolorerade veckopressen beträffar
ha vi väl alla numera åtminstone på kiinn, att den i huvudsak iir
utomordentligt undermålig. l<Jn läkare på en rättspsykiatrisk avdelning gjorde förra i’tret en undersökning av sådan vress och kom till
ett resultat, som kort sagt kan uttryckas så, att den iir »oliimplig för
brottslingar». Att den är oliimplig för barn och ungdom veta våra
skol- och kommunala bibliotek, som givetvis inte tillhandahåller den.
Dc lämna vanligen inte heller ut de enklare översättningarna, t. ex.
»Tarzan>>-höckerna. Men det mesta av det andra måste de skaffa sig·
till sina barn- och ungdomsavdelningar, och det är inga obetydliga
summor som Higgas ned J)å sådana böcker varje år. Vad få de för
pengarna!
De borde få riktiga iivcntyrsböckcr, i förbigående sagt skrivna ru1
ordentlig svenska, alltså ev. goda översättningar. Hit skulle man
oekså kunna riikna historiska skildringar, i den mån man kan få
moderna pojkar och flickor att Hisa sådana. Vidare borde dc kunna
få reseskildringar, som oberoende av om dc beskriva viigen mellan
Stockholm och Södertäljc eller mellan Södertälje och Istanbul tala
om vad 1-lOlll hiinder eller kan hiinda på dc vägarna. Och, som sagt,
svenska vägar, i Skånc som i ~orr·land, borde kunna lämna nästan
outtömliga möjligheter för författare, !-lom förstå att begagna dem.
I sådana böcker skulle också kunna finnas tillfälle att säga ett oeh
annat om siittet att umgås med människor oeh konsten att umgås
med naturen. Det borde också finnas böcker om pojkar och flickor
av i dag, här hemifrån eller från andra länder, men för den skull
inte överföringar i bokform av delar av sämre filmer. Att en bok
avser att vara unrlerhållningslektyr behöver inte utgöra ett hinder
för den att ha en åsikt om sådana problem, som beröra dc pojkar
och flickor, som den påstår sig handla om. En from önskan i det
sammanhanget har redan bragts på tal i det föregående. All 1-lVensk
ungdom går inte i läroverk i städerna. Det vore inte önskvärt att
den gjorde det, diirom liira väl alla vara ense. Men då vore det uppfriskande att oftare än nu få läsa en bok om en pojke från landet,
en bok som, miirk viil, inte gå ut på att skapa en miljöföriinclring för
pojken, alltså liita honom komma i läroverk i staden!
187
Elisabeth och Thede Palm
Våra önskemål kunde vara flera, och man kunde säkert liigga andra
synpunkter på hela frågan. Men huvudsaken är att man konstaterar,
att man har rätt att ställa krav på de böcker, som ges ut i detta land
och som direkt sägas vara avsedda för ungdomen. Det blir inte med
dem, som det vanligen förhåller sig med böcker och deras försäljning, nämligen en uppgörelse mellan författaren, förläggaren och
köparen-läsaren. Den siste köper och läser böckerna på egen risk.
I fallet ungdomsböckerna inträder det speciella förhållandet, att kö-
paren och läsaren äro olika personer. Ungdomen kan av naturliga
skäl inte själv betala sina böcker. Men då böra de som makten, d. v. s.
pengarna hava, nämligen föräldrarna, resp. biblioteken, triida fram
och bruka denna makt för ett gott ändamål. De skola säga, att de
inte själva vilja läsa den här litteraturen, men att de just för den
skull, för att den är ämnad för läsare som de ha ansvar för, vilja ha
böekerna avpassade på ett visst sätt. Böckerna skola ge ungdomen
sund näring för dess fantasi. De skola meddela oförvillad kunskap
om den värld, vi leva i, även om detta någon gång skulle betyda att
Hvåra problem komma att beröras. Och slutligen skall där inte finnas
någon rädsla för att klart uttala åsikter om sådana pojk- och flickdygder, som äro nyttiga och nödvändiga för dem som tänka viixa
upp till fullgoda medarbetare i samhället.
188

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism